Gästartikel: Ukrainaleveranser och vidare

Nedanstående är en gästartikel signerad bloggarens hustru Lena, samt en rapport från en leverans ni finansierat men som inte Lena körde själv.

Det här inlägget skulle ha publicerats redan i början av sommaren. Dock så har jag varit väldigt upptagen och inte kunnat skriva klart texten. Dygnspassen på heltiden i räddningstjänsten lämnar inte mycket tid till att skriva blogg, och däremellan har det varit fullt med annat. Men jag är ändå skyldig en rapport till alla som har bidragit till att den här skulle bli av. Så här kommer det.

Hittills har jag åkt till Ukraina själv, med olika chaufförer, och min make har stannat hemma och bidragit med sin plattform för fundraising av fordon, med omvärldsanalysen, samt kunnat rycka ut med det administrativa när det har krävts. Men i vintras eller i våras började vi prata om att han skulle följa med. Och nu till sommaren hade både jag och han tid för en kort vända.

Lars bestämde sig för att låta sitt företag sponsra ett fordon, och ett riktigt bra alternativ hade uppenbarat sig. Glemmingebro brandvärn skulle sälja sin insatsbil. Nog var den rätt gammal, med över fyrtio år på nacken, men den har varit operativ fram till nu. Servad och besiktigad, och utrustad med riktigt bra grejer. Bilen har allt från bår till stege, från vattentank och pump till vinsch. Den är dessutom ganska terränggående, och det är guld för att undsätta folk i de områden där vägarna är sönderbombade.

Det är klart jag var orolig för att ta med Lars. När jag själv åker så tar jag ju ansvar för mitt eget liv. När jag har chaufförer som följer med, så förklarar jag läget – det är en krigszon och det finns risk för att något händer, och allt sker på eget ansvar. Men att ta med mannen jag älskar var väldigt svårt. Jag ville verkligen inte att något skulle hända honom, inte ens nära att hända. För det skulle inte kännas bra för mig. Och det skulle förmodligen även påverka hans känslor för mina framtida resor – och jag vill inte att han ska behöva oroa sig.

Vi skulle trots allt bara till Kyiv och tillbaka. Men det skedde under tiden då Kyiv bombades rätt intensivt. Min riskhantering av detta var att inte spendera natten i centrala Kyiv, för att sänka sannolikheten lite grann. Gatorna blir stängda när det händer något (antingen bombning eller fallande nedskjuten robot eller drönare), och det blir svårare att röra sig och hinna med resan tillbaka. Det fanns en begränsande tidsfaktor i form av ett föredrag som jag höll precis innan, och ett föredrag som Lars skulle hålla precis efter, så vi var ganska pressade när det kom till tid.

Tyvärr så blev det strul på resan. Generatorremmen som slirade litet hade gått helt av på motorvägen, bilen tappade laddning och behövde bärgas. Under bärgningen skadades en slang som sprutade ut transmissionsolja i hela motorutrymmet, så när jag körde från verkstan och motorn värmdes upp så började det ryka ordentligt. Jag rullade in på en parkering med bolmande rök bakom brandbilen. Ett sällskap med polska herrar som satt och åt och drack på uteserveringen vände sig och tittade så ögonen ville trilla ur hålorna. De la ifrån sig mackorna och frågade med ett flin om det brann någonstans, eller om det var min bil som själv stod för den biten. Det tyckte jag inte var särskilt roligt, tyckte jag då. Nu i efterhand så är det superfestligt och blir en bra story, men det krävdes några mil mellan händelsen och mig för att börja tycka det …

Växellådan tyckte inte att det var något kul utan olja, så den la av den också. Lyckligtvis var jag på en liten väg och inte på motorvägen den här gången. Vi fick hjälp ganska snart. Folk i huset bredvid där vi stannade erbjöd vatten, varma drycker och skjuts till ett hotell. Men vi behövde inget sånt. Vi behövde ATF Dextron II eller III. Meken kom ut och kunde ordna det – det var någon kompis till honom som kom ut på en motorcykel bestyckad med LED-belysning och högtalare som pumpade nattklubbsmusik. Vi rullade vidare, i lägre hastighet men det verkade funka. Vid det här laget var det redan mörkt.

Min förhoppning var att kunna sova ordentligt på nätterna för att bibehålla högt stridsvärde. Nu var vi tvungna att rulla vidare för att hinna överlämna bilen och hinna tillbaka. Jag sa till Lars att sova, och styrde bilen ut i natten. De små vägarna funkade fint, det är svårare att bli dåsig än om man ligger och dönar på motorvägen. Men efter några timmar gav även jag upp. Flera nätter med få sovtimmar hade tagit ut sin rätt. Men det fanns en bra vägkrog med sovmöjligheter och jag fick mina 4 timmar i en säng, enormt lyxigt!

Därifrån rullade vi mot gränsen. Samtidigt försökte jag hitta blyersättning för bilen. Det är inte något som bara finns att köpa var som helst i Polen, men jag hade tur och fick tag på en flaska. Själva gränsöverfarten var odramatisk och tog noll tid, mycket skönt. Vi rullade förbi Lviv och satte kurs mot Kyiv.

Det var fortfarande strålande sol och sommarväder. Träd stod i blom längs med vägarna och det var som att köra genom ett moln av förföriskt doftande blommigt parfym. Sådan skillnad mot att vara här på vintern i snöblandad regn och grå slask. Eller i våras, där den stickande röken från gräsluntning och vårbrasor la sig över vägarna som en gråvit dimma. Det kändes verkligen att årstiderna kom och gick, alldeles för fort. Hur många fler årstider måste gå innan det här är över?

Uppmötet var som vanligt väldigt trevligt, och jag fick både återse gamla vänner från Charkiv – och träffa nya.

Med oss hade vi en del grejer som Ukrainahjälpen hade skickat med, bland annat en drönare med värmekamera. Den gick till ett förband som jobbar specifikt med drönarspaning vid fronten. De två operatörerna som kom ut för att träffa oss såg väldigt salta ut. Men som alla ukrainska militärer jag träffat så var de väldigt milda och ödmjuka. Det är väldigt få av dem som har valt att kriga. Det är helt vanliga människor som har tvingats ta steget för att försvara sitt land. De har helt andra yrken, och vill återgå till dem snart. De vill återgå till fred och frihet.

Alla mottagande parter skickade varma tack för allt stöd som svenskar har bidragit med. Militärerna sa uttryckligen, att om det inte hade varit för den hjälpen så hade de inte slagits vid fronten nära Donbas … utan i bästa fall fortfarande försökt att försvara Kyiv. De tackade även för det moraliska stödet. Och hoppades att Sverige kunde klara av att gå med i NATO. Underförstått: för att inte hamna i samma läge som Ukraina.

Ukrainahjälpen hade även skickat djurfoder. Det är folk som har donerat till det specifikt. Det finns många djur som har blivit herrelösa och olika organisationer tar hand om dem. Det kan ibland verka märkligt att man lägger resurser på det. Men å andra sidan så är det djupt mänskligt att vilja hjälpa djuren, som blir väldigt utsatta utan att ha människor som tar hand om dem. Det är dessutom helt olika givargrupper som ger pengar till djurfoder kontra till allt annat. Så det är klart att möjligheten ska finnas.

Under tiden jag har varit nära fronten i Ukraina så har jag sett väldigt många övergivna husdjur. Deras familjer hade antingen flytt hals över huvud, och inte kunnat ta med djuren – eller så har familjen blivit dödad. Oavsett vilket så går djuren runt och försöker hitta dem, eller åtminstone hitta en annan familj att vara med. Hundarna slickar en på handen, tittar djupt in i ögonen och hoppas verkligen att jag ska adoptera dem. Det är ganska svårt att hantera det. Jag är glad att det finns organisationer på plats som tar hand om dem.

I övrigt har resan varit helt ok. Kyiv besköts under natten när vi var i närheten, men det var något jag hade räknat med. Det gäller att ta fram en plan för natten, och bestämma sig hur man vill agera under flyglarm. Vissa går till skyddsrummet. Andra kör tvåväggsprincipen. Och vissa stänger av notifikationer på mobilen (det primära sättet att få reda på att det är flyglarm – det hörs inte överallt). Min riskanalys baserades på var någonstans vi bodde i förhållande till de nattliga bombningarna, hur byggnaden var utformad osv. Hade vi bott i centrala Kyiv hade jag haft på notifikationer och gått till skyddsrummet direkt, speciellt med tanke på att det är mycket självmordsdrönarattacker nu. Det är inte värt att chansa. Men nu var det inte så, och vi hade en annan approach som handlade om att försöka få lite sömn. Lars vaknade förvisso av en smäll i fjärran, men jag sov vidare, det smällde inte tillräckligt starkt. Det är först när de kommer närmare som jag vaknar.

Jag uppmanar alla som reser till Ukraina att tänka till extra mycket när det kommer till riskminimering, att hålla sig á jour med fientlig aktivitet (geografiskt område, typ osv), och att våga ändra planer. Det handlar om hälsa och ytterst liv. Nu har vi som reser till Ukraina helt olika riskanalyser – vissa tycker att det är helt lugnt att vistas på fronten under längre tid, och andra tycker att det är lagom att lämna över ett fordon vid gränsen och dra tillbaka. Det finns inget rätt eller fel. Det är inga försäkringar eller lagar som gäller därute och det är bara du som bär ansvaret för ditt liv. Det viktigaste är att försöka att inte bli en belastning för lokalbefolkningen, eller för räddningstjänsten eller ambulansen.

Ungefär samtidigt, fast med några dagars mellanrum, så levererades en annan bil. Den här gången var det en Transporter. Pengarna som samlades in kommer från läsare, ett stort tack för allt stöd! Det är två tappra chaufförer som lämnade över det till en styrka som kan köra både sjuka, sårade och utrustning med den.

Här är rapporten från dem.

I västra Ukraina finns inte många spår av pågående krig. Det som syns är militär närvaro i form av posteringar längs motorvägen med sandsäckar och stridsvagnshinder. Många av dessa står obemannade. Vi kör in i en liten stad för att hitta mat och stöter på firandet av heliga treenigheten (Pentecost). Folk har på sig sina finaste kläder och är på väg någonstans med blommor i händerna. Det är otroligt vackert.

Det är först när vi närmar oss Kyiv som krigets spår blir mer påtagliga. Vi kör förbi stora lagerbyggnader som ser ut att ha smält. Ett helt nytt lager håller på att byggas i närheten. Jag föreställer mig hur farligt det måsta vara att röja de förstörda lokalerna, risken att stöta på oexploderad ammunition från beskjutningen. Vissa hus längs motorvägen ser ut att ha tagit emot ett skott från stridsvagn och delvis kollapsat. Bilens hjul sjunger lite när vi kör över räfflor i motorvägens asfalt inristade av larvfötter.

Kyiv är väldigt vackert en solig sommardag. Trasiga fönster i höga kontorshus påminner oss om ständiga hotet från ryska raketer och drönare. Vi vet att senaste veckan har Kyiv utstått attacker varenda natt. Jag har scrollat i historiken av uppdateringar och sett att attackerna brukar hända mellan kl 2 och 4 på natten. Ryssarna försöker finta förbi luftförsvaret genom att byta flygriktning under raketernas färd. Varje raket och drönare skjuts ner, men vraken som faller ner över staden utgör fortfarande en fara.

Vi träffar en munter soldat och lämnar över fordonet lastat med sjukvårdsutrustning. Han är väldigt tacksam. Han berättar att fordonen går åt på grund av ständig artilleribeskjutning. Han säger att de har brist på fordon och optik till vapnen. Han har stridit i Bachmut i fyra månader, slagits mot ryska soldater på 20-30 meters avstånd. Nu har han fått fem dagar ledigt så han ska passa på att besöka sin familj innan han åker tillbaka till en av dem mest brutala fronterna. Det känns så märkligt att vi ska återvända till säkra Sverige medan han ska tillbaka och riskera livet varenda dag.

Vår resa hem börjar med ett sovjetiskt nattåg. Som sällskap i kupén får vi Andrej, en äldre läkare med vitt hår och vänliga ögon, samt hans dotter Veronika som försöker bygga ett liv i Storbritannien. Veronika har varit på besök i Kyiv i tio dagar och sovit kanske tre av nätterna på grund av flyglarmen. Nu ska Andrej hälsa på henne i några dagar innan han återvänder till Kyiv.

Vi dricker te tillsammans från tjocka glas i metallhållare. Andrej berättar att de ursprungligen kommer från Donetsk. När ryssarna ockuperade Donetsk 2014 flydde hela familjen till Kyiv. När ryssen attackerade Kyiv 2022 flydde de till sitt lantställe 80 km västerut, tänkte att det kommer bli säkrare. Dessvärre gjorde fienden en omfattning och fronten gick ett tag tvärs genom byn där de sökt skydd. De upplevde artilleribeskjutning, granatbeskjutning, bomber släppta från flygplan. Men det värsta av allt, säger han, var helikoptrarna. Han hörde dem stanna upp och sikta in sig bättre på ett mål. Mirakulöst nog klarade sig familjen helskinnade därifrån. Familjehunden, en schäfer, var dock väldigt traumatiserad av beskjutningen och det tog ett år innan han återigen blev glad och lekfull.

Andrej berättar att Bucha och Irpin har fått mycket mediauppmärksamhet för hemskheter och förstörelse som ryssarna begått, men de är långt ifrån de enda byar som utstått det. Borodyanka besökte han och grät när han såg de raserade husen.

Under tågresan kommer ständiga påminnelse om att krigets hemskheter fortsätter. Veronika får ett telefonsamtal från en släkting som hade pysslat i sin trädgård medan en rysk artilleripjäs landade i grannens trädgård. Hon hade tur då den hamnade långt ner i jorden innan detonation, så det blev en stor kaskad av jord istället för livsfarligt splitter. Samma morgon får vi också veta om sprängningen av Kakhovskas vattenkraftverk och damm. Folk är förskräckta över vad det kan innebära nedströms.

Vi korsar gränsen till Polen är under NATOs beskydd. Vi kan ta oss ut ur faran som många andra lever i. Emotionellt är vi fortfarande kvar. Jag önskar så mycket att soldaterna får de fordon och optik de behöver för att slå tillbaka ockupanterna.

Tack till Lars och Cornucopia, för att allt detta kunde bli av. Tack till Thomas och den andre chauffören som inte vill bli nämnd, för transporten av Transportern. Även tack till sponsorer:

Kastellet Utbildningar (som kommer hålla en ny kurs i november, kolla in hemsidan)
Ukrainahjälpen
Ni som donerade sjukvårdsmaterial – det skickades ut tillsammans med Ryssland ut ur Ukraina och deras transport
Ni som donerade sjukvårdsmaterial från Göteborg
Alla som hjälpt till längs vägen

Jag har några nya utmaningar som kommer framöver. Dels ett gig som inte är relaterat till Ukraina eller räddningstjänsten – utan där är jag tillbaka i äventyrsyrket och det handlar om segling. Det handlar om ett kort jobb på en expeditionssegelbåt, jag har seglat och tävlat med dem tidigare. Jag är dock strax tillbaka och då kommer allt rulla på som vanligt.

Under tiden så har jag även varit involverad som rådgivare för Insamlingsstiftelsen Sverige-Ukraina. Just nu jobbar jag med att leda ett projekt där, mer info kommer. Stiftelsen skickar även en försändelse till ukrainska sjukvården, utifrån det som verkligen behövs på plats. Det är tack vare läsare och följare som de kunnat samla in pengar, tusen tack till er. De jobbar långsiktigt och transparent, och förhoppningen är att det blir ett riktigt bra samarbete med lokala aktörer. Riktigt kul att se att de når bra resultat.