Metallica kom, sågs och segrade – men Ullevi behöver jobba med säkerheten

Metallicas spelglädje och kärlek till fansen kom, sågs och segrade på Ullevi igår, så här 32 år efter att The Black Album och 42 år efter bandets grundades. Det blir en andra spelning med en helt annan setlist i morgon söndag, men förhoppningsvis arbetar Nya Ullevi och arrangörerna lite mer på säkerheten för publiken tills dess.

Lokalblaskan GP klagade över att låtarna från nya albumet ledde till trista passager, men med 43 år av hits som blivit klassiker är det förstås svårt att sätta nya låtar i fansens muskelminne. Tvärt om gör ju detta att bandet måste överträffa sig själva för varje ny platta och givet kvaliteten man har i bagaget är det förstås en svår till omöjlig uppgift.

När man avslutar med Sad but true, Battery, Fuel, Seek and destroy och Master of Puppets, så är det rätt svårt för nya The day that never comes att stå sig på slutspurten.

De två spelningarna på varje plats på turnén har en unik setlist, så inga låtar upprepas de två dagarna. Vad vi inte fick höra igår fredag, i en konsert som initialt lät självaste himlen öppna sig i ett välbehövligt, efterlängtat och svalkande regn, som bandet bokstavligen njöt av, är exempelvis Enter Sandman, For Whom the Bell Tolls, One, Wherever I may Roam och från nya plattan Lux Aeterna och gissningsvis Shadows Follow. Och förstås The Unforgiven och The Unforgiven II. Samt kanske covers som Whiskey in the Jar och Turn the Page. Dessa senare fyra är jag dock osäker på om man kommer framföra live, men man kan alltid hoppas att The Unforgiven och The Unforgiven II framförs rygg mot rygg i morgon.

Men det visar vilken enorm låtskatt Metallica bär på.

Till skillnad mot i det närmaste överregisserade Rammstein så är Metallica som vanligt avskalade, publikälskande och publiknära och egentligen ingen annan scenshow än själva bandets personligheter och musik. Vad man kan anmärka på är den enorma snakepit-scenen, med de högst betalande inne i ormgropen. Det ger mindre rörlighet och dynamik än vanliga centrumscener och gör att bandet flyttar runt under spelningen och ibland knappt syns till även om man står nära scenen.

Lokalblaskan GP klagade även på att ackrediterade fotografer knappt kunde se bandet. Nä, men köp en biljett då och ställ er närmast scenen. För mina bilder är ingenting mot vad andra fans lyckats ta. Titta bara här.

Ska jag klaga på något så är det Nya Ullevis arrangemang med säkerheten. Detta sattes när ena förbandet Mammoth WVH mycket sympatiske sångare tvärt avbröt spelningen och pekade ner i publiken och ropade på hjälp för att en person kollapsat. Det tog både plågsamt och pinsamt länge innan situationen åtgärdades och bandet tog upp sin spelning igen. Bandet ska inte behöva ropa på säkerhetspersonal för att sådant här ska åtgärdas.

När vi fick en granne som kollapsade senare så fick man se handlingsförlamad (ung) säkerhetspersonal som inte visste vad de skulle göra eller ens påkallade assistans, och inte heller kunde öppna eller ta sig ut, utan det var upp till publiken att lyfta upp och ut den kollapsade.

Det andra var att man inte försökte stoppa de moshpits som spontant uppstod. Moshing sägs inte vara tillåtet i Sverige, och kan – förutom att det kan vara jävligt farligt om amatörer ägnar sig åt det – vara mycket skrämmande och direkt farligt för de som står närmast, särskilt mindre och mindre bastant byggda i publiken, ofta tjejer. Och av rent darwinisitska skäl brukar de som moshar vara rätt välbyggda.

När moshpiten öppnades intill oss under Battery kom jag undan med lite blåmärken, men man kunde se rädslan i andra mindre tunga eller långa personers ögon. Sedan exakt hur security ska stoppa en moshpit lämnas som en övning åt förslagsvis ett dussin 150 kg tunga säkerhetsvakter, och inte några 23-åringar i röda jackor och med axlar smalare än höfterna.

Security pekade åtminstone fy när det började crowdsurfas, vilket iaf mest är farligt för den som surfar. En förmaning som förstås ignorerades. Och de delade ut vatten till de närmast scenen som bad om det.

Men Nya Ullevi behöver skärpa till sig så ingen blir skadad. Vi andra kanske hellre vill titta på bandet än ducka för en moshpit, men jag antar att man får leva med detta om man ska stå nära scenen på Metallica. Tråkigt är det iaf inte.

Det är lätt att förstå Metallicas storhet och svårslagenhet som arenarock. Många av bandets bästa låtar har redan på skiva långa intron, solon och outron och live skiner bandets spelglädje igenom i att dessa kan dras ut i princip hur länge som helst. Så på dryga två timmar blev det bara sexton låtar eller om man så vill kanske åtta minuter per låt. Och det är inte negativt. Annat än för de som headbangar sig till en hjärnskakning.

Lägg till det låtar alla kan sjunga med i och en tydlig rytm att studsa till, så kan mänskligheten än idag fortsätta med det alla kulturer alltid har gjort i alla tider sedan innan vi upptäckte flintastenen – samlas för att sjunga och dansa i grupp till taktfasta rytmer. Uppenbarligen ett mänskligt behov som alltid kommer finnas.

Sedan klarar som vanligt inte Metallica av att lämna scenen. Sluta spela kan de, men de älskar sin publik så mycket att det är svårt att kliva av fast det inte blir några extranummer.

Ha nu inte ångest över att du är så gammal att du när du gjorde lumpen såg videon till Enter Sandman när den premiärvisades på MTV anno duzmal 1991. Det fanns många i publiken igår som inte ens var födda, än mindre var en ryckning i ljumsken på sina föräldrar när den plattan släpptes.