Gästartikel: När det hårda från öst möter den västerländska acceptansen, på en buss i 15 timmar

Elev, lärare och rektor vid Värmdö Tekniska Gymnasium (VTG) målade tre bilar för Blågula Bilen och deltog i Blågula Bilens leverans till Ukraina första dagarna i december. Läs Malins berättelse här i gästartikel.

Jag svänger in till avlämningsplatsen på skolan och vinkar av mina barn, det är torsdag, och imorgon kommer de ha fredagsmys. Själv ska jag till Ukraina. Jag ställer mig den enda logiska frågan som dyker upp i mitt huvud, varför?

Några timmar senare rullar bilarna på färjan och båten kastar loss mot Gdansk i norra Polen. Senare på kvällen får en annan passagerare nys om vårt uppdrag då han reagerat på våra tröjor med ”Blågulabilen”. Det visar sig att han är från Ukraina och under kvällen delar han med sig av hans erfarenheter från kriget och vad det gör med människor. Sakta börjar det gå upp för mig varför jag är här.

Väl framme i Gdansk återupptar vi bilfärden mot Lviv, alla fokuserade och med samma mål i sikte. Bilarna ska levereras. Längs vägen passerar vi flera kyrkogårdar, gravarna är täckta med blommor, jag blir tagen av stunden och noterar att något händer i kroppen. En känsla av att detta är på allvar blir högst påtaglig och de tankar jag haft innan om ett spännande äventyr känns främmande.

Väl vid gränsen till Ukraina ringlar sig köerna av bilar sig lång. Jag hade blivit förvarnad om att det kunde ta tid så de fem timmarna var jag väl förberedd på. Det jag inte var förberedd på var det som skulle hända på hemresan.

I anslutning till att vi passerar gränsen ser jag ett meddelande i vår krypterade chatt med texten: ”Är det någon som har koll på raket- väderrapporten för västra Ukraina?” Det märks att vi nu är i ett land i krig. Ett land som inte ligger så långt ifrån oss, från Skåne endast 75 mil. Jag laddar ner appen där ”Raketrapporten” ständigt uppdateras och inser att allt som är rödmarkerat på kartan är krigszoner. Jag noterar min förhöjda puls och försöker bli av med de orimliga katastroftankar som dyker upp i huvudet. Samtidigt känner jag ett totalt fokus.

Vi kör in mot staden Lviv, några timmar från gränsen, och jag noterar att det mesta är nedsläckt och vägbelysningen är obefintlig. Till slut svänger vår konvoj in på torget och vi blir mottagna av befäl från olika bataljoner. Det är tydligt att vår insats är uppskattad och jag får svårt att hålla tillbaka mina känslor. Idag är det lördagkväll i Lviv för dessa, en ganska förskonad plats om vi jämför med vad som händer borta i landets östra delar. Imorgon kommer dessa soldater åka tillbaka till fronten för att fortsätta kampen. De kommer att mötas av bomber, robotar och automateld. De kommer få bära skadade och döda in i de bilar som vi levererat. De kommer få se sina kamrater dö och leva med vetskapen att det kanske är deras tur nästa gång.

Efter en känslosam middag tillsammans med ukrainarna hoppar vi på bussen tillbaka mot fred och säkerhet. Plötsligt ute i ingenstans stoppas bussen av beväpnade soldater med automatkarbiner. Utan någon information blir vi stående timme efter timme. Tankarna flyger i huvudet men jag orkar inte bli rädd eller upprörd, jag vill bara hem. Efter vad som känns som en evighet släpps vi plötsligt igenom och några timmar senare är vi tillbaka i Polen. Jag ställer mig samma fråga som jag gjorde på torsdagsmorgonen. Men nu är frågan bara retorisk, nu vet jag.

Malin Wincrantz
2022-12-07