vetenskap

Nedanstående är ett gästinlägg från läsaren Magnus Redin.

Då vart det av att få iväg avsägelsen till Linköpings djurförsöksetiska nämnd, en av sex regionala nämnder med hälften forskare och hälften lekmän från partier och djurrättsorganisationer som granskar föreslagna djurförsök. Nu skall jag få tid och framförallt energi till att göra mer för människor, mycket med tanke på att jag bor i utanförskapsområdet Skäggetorp.

Jag kan bjuda på några blandande hög och lågpunkter från åren i nämnden utan identifierande referenser.

Märkligaste ansökan var veterinären som ville utföra försök på kor utan att kunna förklara vad han egentligen skulle göra och varför, det vart avslag.

Den ovanligaste invändningen var ärendet då jag fick med alla på att öka antalet djur i försöket då det var för få för att det skulle vara rimligt att dra någon slutsats och då vore lidandet helt meningslöst.

Att provfiske lagstiftades till att bli djurförsök gav kulturkrockar och absurditeter, är försöket på 50 000 eller 100 000 djur? Bäst att dra till med 150 000. Jag hoppas fortfarande att provfiskare passar på att fixa sig lunch på jobbet även om det får regelverket att självantända…

En annan höjdare är att väldigt mycket utbildning räknas som djurförsök så jag har varit med att godkänna att sitta i gömslen och titta på djur i hägn på bland annat Kolmården.

Den största mobiliseringen av politisk kraft jag har varit med om inom nämnden var försöken att byta plats på vargungar mellan olika djurparker för att prova om inplantering av valpar skulle kunna användas för att tillföra nytt blod till den svenska vargstammen. Projektet höll på att välta när jag påpekade att det som för alla andra djurförsök måste finnas kriterier för när försöket behöver avbrytas och hur avbrytandet då skall utföras. Avbryta är fikonspråk för att avliva djuren, döden är alltid ett förstahandsalternativ för att lösa problem då den inte ger någon risk för formaliafel eller mera positivt att något blir ännu värre. Projektet skulle vara gullig och ofarligt för att inte förarga vargvänner och så ställde jag till det. På nästa möte fanns det en plan och personal väntade i telefon under sittande möte om det skulle vara ännu fler frågor.

Knarket var återkommande, varje gång det föreslogs djurförsök för att testa ”nätdrogers” farlighet eller däggdjurshjärnans belöningsmekanismer var djurskyddet envist med att det var onödig och omoralisk forskning då människor helt enkelt får se till att sluta knarka för att därmed skydda djuren från forskning. Sista ärendet i nämnden för mig i den genren var forskning om hur social samvaro påverkar beroende. Det klassades med rätta som svårt för djuren då poängen är att kolla om isolerade djur som då mår psykiskt dåligt kompenserar med knarkande och om sällskap gör droger mindre intressanta. Kanonviktigt om det ger resultat och de var som vanligt tväremot. Då jag bor i ett samhälle med kollapsande polismyndighet och grannskap som kan förfalla till kriminella träsk känns det intressant att förhoppningsvis finna teoretisk grund till andra sätt att lösa drogmissbruk än repression.

Apropå statens fallerande grundfunktioner kan jag nämna att den klassiska verksamheten att öva traumakirurgi på grisar genom att söva ned dem, skjuta dem med olika vapen och därefter lappa ihop dem kirurgiskt är tillbaka, grisarna får aldrig vakna utan avlivas medan de är sövda. Obstruktionsförsöket mot detta var att kräva destinationsuppfödning av speciella försöksgrisar och inte bara vanliga matgrisar som sövs och sedan aldrig vaknar, det vart vanliga grisar.

Det bästa var att hitta småfel i olika forskningsupplägg så kvaliteten höjdes ett snäpp och sedan tvingades en hel del forskare att beskriva sig populärvetenskapligt vilket ger möjlighet till samhällsnytta.

Det värsta var djurskyddets mycket jobbiga taktik att obstruera genom att nöta formaliafrågor. Det som verkligen nötte på mig var att de hade bra kritik som späddes ut med svag kritik.

Sista mötet jag var på hade en principiellt intressant ansökan som berörde hur läkemedelssubstanstestning i större skala skulle kunna hanteras etiskt inom en verksamhet som försöker etablera sig i lokaler och med personal som vart över efter Astrazeneca nedläggningarna i Södertälje. Jag tog inte den mest fördelaktiga positionen för den ansökan då upplägget var fel i förhållande till nämndens roll. Men vilken nytta gör vi egentligen?

Jag har en uppgiven känsla av att för mycket slår över i esoteriska principer och det känns på sätt och vis bra att få reda på att det byggs gigantiska djurförsöksanläggningar i bland annat Kina och Taiwan, då kan vi vara extrema och lägga ner forskandet och medicinutvecklingen vilket inte är konstigare än att lägga ner jordbruket. När andra tar över finns det fortfarande en chans att vi kan köpa nya läkemedel, det är bara att hoppas att något genererar pengar att betala med och att de även forskar på de små nordiska folkens udda gener och sjukdomar.

Det finns förvisso även en rejäl trötthet över att fokusera på optimal smärtlindring för råttor medan resten av samhället försöker utrota råttor och diverse saker går åt helvete lokalt, nationellt och globalt. Dissonanserna inom detta tar energi som påverkar mer än timmarna i kalendern, det skall bli skönt att göra mera direkt nytta för människor.

Magnus Redin