Det är lätt att luras av långa trender och att dessa skulle utgöra någon evig sanning, t ex att börsen alltid stiger över tiden, att bostadspriser alltid går upp. Det tar lång tid att bryta dessa missuppfattningar – inte ens en börs som gått i sidled sedan år 2000 kan inte få folk att sluta prata om evigt stigande börs.
Men värst är det förstås på bostadsmarknaden, speciellt som vanliga människor där agerar med belåning.
Wall Street Journal hade igår en artikel (länk till WSJ) om att det euroland som har högst privat skuldsättning i förhållande till hushållens disponibla inkomst är Nederländerna och inte något BIGPIS FUK-land.
Insättningsgarantier är av ondo, vilket jag skrivit om många gånger. De är subventioner till bankernas vinster, och gör att fårket accepterar att låna ut pengar till banker till i princip nollränta, vilket i sin tur uppmuntrar en lång rad felaktigheter i finanssystemen och leder till obalanser.
Förhandlingarna om de 40 miljarder kronor som Storbritannien och Nederländerna anser att islänningarna är skyldiga sparare i just dessa länder har brutit samman, bl a pga regeringskris i Nederländerna.
Dessutom skall det hållas en folkomröstning, där islänningarna får säga sitt.
Skulden motsvarar 126 000:- per islänning, för en barnfamilj på fyra blir det alltså 504 000:- som skall betalas. Värt att notera är att nederlänska och brittiska sparare har fått sina pengar från sina staters insättninggarantier, utan det är nu en fråga om att staten Nederländerna och staten Storbritannien vill ha pengarna. Speciellt Storbritannien ligger ju väldigt illa till ekonomiskt, nästan lika illa om Grekland, men holländarna har betydligt bättre ekonomi.
Så handen på hjärtat, oavsett om det är rätt eller fel, tror ni att isländska barnfamiljer är intresserade av att lägga upp en halv miljon på bordet i form av ökade skatter och minskad välfärd? Hur tror ni de kommer rösta i folkomröstningen?
De isländska bankerna användes som Svarte Petter av bl a brittiska riskkapitalister, som till överpriser sålde tillgångar till de förblindade isländska bankirerna, inte sällan omskolade fiskebåtskaptener, och sedan skrattade hela vägen till en bank i Schweiz.
I bakgrunden så tänker Nederländerna och Storbritannien stoppa nödlån till Island från IMF, om inte Island betalar. Men det kanske är lika bra? Att få lån från IMF brukar innebära en nådastöt för ett lands ekonomi, och spetsade på IMF:s blodiga lans så kommer det ta tid att komma på fötter igen.
Nordsjöns oljeproduktion är i allra högsta grad både intressant och relevant att titta på ur peak oil-perspektiv. Området står också för det demokratiska västerländska Europas enda större oljeproduktion, och är också fritt och helt utsatt för marknadskrafter, såväl som med full tillgång till all tänkbar modern teknologi. Dessutom är producentländerna västerländska demokratier med transparens och öppet data.
Det här betyder alltså att prismekanismen får råda fullt ut på Nordsjöoljan, och att det inte finns några begränsningar vad gäller modern teknik. Att jag tar upp detta är för att peak oil-förnekare brukar nämna just marknaden och teknologi som vad som omöjliggör peak oil. Man menar att högre priser leder till högre produktion, och att ny teknologi gör att oljeproduktionen inte kan falla.
Hunden marknaden skall alltså vifta på svansen oljeproduktionen. Marknadskrafterna skall kunna resa tillbaka miljontals år i tiden och ändra geologiska skeenden och med det var och hur mycket olja det finns att utvinna.
Men Nordsjön är snarare ett bevis på motsatsen. I själva verket är det svansen som viftar på hunden. Det är oljeproduktionen som styr oljepriset, och inte tvärt om. Och trots tillämpning av all modern teknologi så faller produktionen av olja i Nordsjön obönhörligt. Peak oil-förnekarna försöker då mena att det som gäller för Nordsjön inte gäller för resten av världen. Undantaget några västerländska demokratier som t ex USA, Kanada och Australien, så är dock inte resten av världen fullt utsatt för markandskrafterna, utan subventionerar t ex kraftigt sin egen olja eller är diktaturer och pseudodemokratier med dålig transparent i sitt oljeproduktionsdata.
Idag tittar vi dock på Nordsjön. Om vi anser att Storbritannien (UK), Norge, Nederländerna och Danmark är de som utgör Nordsjöns oljeproduktion, så ser det ut enligt nedan.
1998 såg vi ett snittpris på oljan på lite drygt 12 USD, vilket också var rekordlågt för perioden. Periodvis var oljepriset nere och sniffade på 10 USD under året. Detta skedde samtidigt som Nordsjön var i sin platåfas inför utförslöpan när oljeproduktionen toppade 1999 och platåfasen upphörde 2003. Vi fick alltså se de lägsta oljepriserna och den högsta oljeproduktionen ungefär samtidigt.
När så oljeproduktionen i Nordsjön började falla på allvar med start 2003, så drog också priset iväg på Nordsjöoljan Brent. Ju lägre oljeproduktion, desto högre pris. Det är alltså i själva verket svansen som viftar på hunden. Högre oljepris leder inte till ökad oljeproduktion, det är den fallande oljeproduktionen som leder till högre oljepris.
Vad prismekanismen istället gör är att fördela vem som får den där oljan. Adam Smiths osynliga hand kan alltså inte öka oljeproduktionen, men väl se till att fattigare länder och individer får klara sig utan eller med mindre olja. Högre världsmarknadspriser har också gjort just detta, nämligen strypt tillgången till olja hos diverse U-länder utan egen oljeproduktion, ibland med tragiska konsekvenser, när t ex sjukhus i U-länder inte längre har råd att köra sina dieselgeneratorer för att kunna få ström.
Utan högre priser skulle förstås oljeproduktionen i Nordsjön fallit ännu snabbare än den nu faktiskt gjort. Men priset på olja kan inte ändra geologin eller naturlagarna.
Sedan är det förstås så att ju mindre oljeproduktion ett land har, desto mindre snygg Hubbert-kurva blir det. Det gäller t ex för Nederländerna nedan, där enskilda fälts produktion ger väldigt stort genomslag och en hackig produktionskurva.
För Norge med betydligt fler fält och större oljeproduktion får vi däremot en jämn och fin kurva.
Värt att notera är att i Norges produktionskurva så ingår de åtgärder för sekundär och tertiär oljeutvinning med ny teknik som togs i det enorma Ekofiskfältet, vilket är ett utmärkt exempel på hur ny teknik kan återuppliva fält. Men det är alltså redan gjort och görs kontinuerligt i Norge såväl som Nordsjön, men ändå faller oljeproduktionen totalt sett.
Danmark visar också upp en relativt jämn produktionskurva.
Att Storbritanniens oljeproduktion föll i slutet av 1980-talet var av politiska orsaker, inte av geologiska. Detta berodde på explosionen ombord på oljeplattformen Piper Alpha år 1988, som dödade 167 personer, vilket ledde till hårdare lagstiftning vad gäller säkerhet och fick oljeproduktionen att falla tills man fick skärpt upp säkerheten. Annars hade antagligen Storbritanniens oljeproduktion peakat några år tidigare än den nu gjorde efter att viss produktion fördröjts ett antal år.
Nordsjöns oljeproduktion är ett utmärkt exempel på hur marknaden fungerar och att det är produktionen av olja som driver priset, och inte tvärt om. Genom tillämpning av allt modernare ny teknik och enorma miljardinvesteringar har man lyckats hålla produktionen igång, men sedan början av decenniet har det inte hjälpt längre, och produktionen är nu i fritt fall. Trots skyhögt oljepris. Trots modern teknologi.
Som jag tidigare diskuterat får det här även säkerhetspolitiska konsekvenser för ett demokratiskt Europa som allt mer kommer vara beroende av oljeexportörernas nycker, och successivt allt mer beroende av Ryssland. Ryssland kommer också bli en svans som kommer vifta på hunden Europa i takt med att olje- och gasproduktionen i Nordsjön faller.
