E.On

Ryssland har visat sin villighet att använda sina energitillgångar till att få igenom utrikes- och inrikespolitik hos grannländer som Ukraina och Vitryssland. Men även Baltikum har varit utsatt för detta, då Ryssland ströp sina energileveranser, inklusive gas, till åtminstone Estland 1992 – 1994 pga den upplevda behandlingen av ryska minoriteter i landet.

Totalförsvarets Forskningsinstitut, FOI, har i dagarna släppt en ny rapport om Rysslands ökande ekonomiska ekonomiska inflytande över våra grannländer i Baltikum, främst på energiområdet.

Rapporten har den föga fantasifulla titeln “Ryskt ekonomiskt inflytande i de baltiska staterna – säkerhetspolitiska konsekvenser”. Citat ur sammanfattningen följer:

“Som ett första steg i förverkligandet av sina utrikespolitiska ambitioner har Ryssland målmedvetet strävat efter att återta förlorat inflytande inom det forna östblocket i syfte att använda dessa länder som plattform för ytterligare politisk och ekonomisk expansion in i Västeuropa.
Politiken har varit särskilt märkbar i de forna sovjetrepublikerna, inklusive de tre baltiska staterna.
I avsaknad av positiv mjuk makt har Ryssland alltmer kommit att förlita sig på olika politiska, ekonomiska och militära maktmedel eller hävstänger i syfte att påverka relationerna med omvärlden i linje med egna säkerhetspolitiska och utrikespolitiska intressen.
I byggandet av en egen inflytelsesfär bortser Ryssland därmed många gånger från andra mindre staters legitima säkerhetsbehov.
Rysslands ekonomiska hävstänger baseras på statlig kontroll över egna strategiska resurser och centrala nyckelföretag ionom främst finans-, transport- och energisektorerna.
[…]
Syftet är att skapa asymmetriska ekonomiska relationer vilka kan användas till att utöva påtryckningar på andra stater.”

EU- och NATO-länderna Estland, Lettland och Litauen har fått se sig bli i princip helt beroende av rysk energitillförsel, såväl olja som gas och el. Den store grannen i öster kan närhelst den vill släcka ljuset och värmen i dessa tre länder. Man har även byggt bort behovet av att använda länderna som exporthamnar, för att inte behöva dem för transittrafik. Det är ingen slump att man inte byggde Nordstream över land, utan direkt till Tyskland via Östersjön. Genom frånvaron av transittrafik genom Baltikum har Ryssland nu länderna i ett strupgrepp de har mycket svårt att ta sig ur.

Även den inhemska energiinfrastrukturen i de tre länderna kontrolleras numera av Ryssland, med främst det halvstatliga Gazprom som största eller näst största ägare av ländernas energibolag. Störst ägare är tyska E.On Ruhrgas, som i sin tur är en av de största ägarna av Gazprom, och som är helt beroende av just Gazprom för fossilgasleveranser till Tyskland. Tillsammans har E.On Ruhrgas och Gazprom majoritetsägande i Baltikums energiinfrastruktur.

Rapporten går inte speciellt långt när det gäller konsekvenser för Sverige, annat än att baltstaterna kan tvingas att distansera sig allt mer från USA och EU, trots medlemskapen i NATO och EU, då de är helt beroende av Rysslands goda vilja för att inte skickas tillbaka till 1800-talet med en oblodig knapptryckning. Även Sveriges möjlighet att påverka utvecklingen kring Östersjön, inklusive på miljöområdet begränsas, eftersom Baltikum inte kan gå emot rysk Östersjöpolitik. Medlemskapet i NATO eller närvaron av väpnade styrkor spelar mindre roll, släcker Ryssland lyset för dem finns det inget länderna kan göra åt saken.

Att Ryssland dessutom kan släcka ner Baltikum utan att behöva skjuta ett enda skott, gör det också sannolikare att energivapnet används. Man kan alltid skylla på obetalda räkningar, likt man gjorde för Vitryssland, och på så sätt åtminstone lura de flesta (svenska journalister och politiker) om anledning och avsikt. Hamnar man i någon form av ordkrig kring Östersjön, t ex kring fiske, gasledningar, näringsutsläpp, föroreningar, sjöfarten etc så kan det dyka upp obetalda räkningar och bruten ström och gas i några dagar till baltstaterna väljer den ryska linjen, mot t ex svenska intressen och svensk politik.

Förutom energisektorn har Ryssland även börjat ta över kontrollen i en del banker i Baltikum.

Relaterat så har professor Kjell Aleklett ett blogginlägg om Nordstream som är läsvärt. Följande grafer från inlägget säger det mesta.


Glöm nu inte heller att fossilgasen är ändlig, även den ryska, och Norge och Ryssland kommer inte kunna täcka EU:s behov i framtiden. Det norska oljedirektoratet har också erkänt att Norges gasproduktion kommer börja falla om tio år, liksom fossilgasproduktionen i Nordsjön och EU redan gjort.

Det förblir av största vikt att vi inte bygger ut vårt lilla fossilgasberoende i Sverige, eftersom alla som gör det förr eller senare kommer få dansa efter den ryska balalaikan när gasen inte kommer räcka till alla de kommande decennierna.


Sverige har via våra egna naturtillgångar i form av vattenkraft (och även kärnkraft, via potentiellt eget uran) unika möjligheter att till skillnad mot de flesta andra EU-länder inte bygga in sig i ett fossilgasberoende.

För Baltikums del är det antagligen redan kört, om man nu inte kraftfullt bygger ut den egna kärnkraften. Men eftersom Gazprom/E.On äger energibolagen så lär det inte ske. Låt oss inte gå samma väg i Sverige, även om E.On redan tagit över Sydkraft och mycket riktigt bygger ut fossilgas även i Sverige, exemplifierat med Öresundsverket. Det som är bra för Gazprom är bra för E.On. Någon vill säkert påtala att det är dansk fossilgas som eldas upp i Sverige, men det är gas som matas in i samma europeiska nät, och varje ny kund är en framtida kund till Gazprom och får dansa till rysk musik i takt med fallande europeisk (och även dansk) gasutvinning.

I ett led att motivera den svenska avrustningen så hade SvD igår en artikel om den rostande ryska Svarta Havsflottan, som påstås vara oanvändbar. En väldigt lyckad maskirovka av Ryssland att få svensk press att skriva dessa felaktiga uppgifter, och samtidigt antyda att det samma gäller för Kaliningrad. Problemet är bara att det inte stämmer. För i kriget Ryssland – Georgien 2008, så var Svarta Havsflottan ute, och sänkte minst ett georgiskt fartyg med sjömålsrobotar, samt landsatte över 500 ryska marininfanterister med stridsfordon. Den georgiska flottan tvingades in i hamn, där den sedermera sänktes.

Följande står att läsa i en annan svensk rapport från FOI:

“For the Russian navy the Five-Day War was the first combat assignment since the fall of the Soviet Union (apart from naval infantry in the wars in Chechnya).32 The Black Sea Fleet swiftly achieved sea supremacy and cut off the most important Georgian ports. Marine infantry and airborne troop units were landed on the shores of Abkhazia and Georgian navy vessels were destroyed. However, as the Abkhazi coast was undefended and the Georgian navy consisted of a handful missile and patrol boats, the Black Sea Fleet never met any serious opposition. Regardless of this, managing to plan and carry through manoeuvres of this size requires considerable skills, underscoring that the Black Sea Fleet is still a military force to be reckoned with.“

Inte illa för något som SvD påstår är obrukbart.

Samtidigt var inte Ryssland själva nöjda, eftersom de nu har beställt ökad och toppmodern landstigningskapacitet i såväl Svarta Havet som Östersjön. Så vad för motiv som ligger bakom artikeln i SvD låter jag vara osagt. Kanske är det för att motivera svensk avrustning? Samtidigt har SvD hämtat gnället på att den ryska flottan saknar förmåga från rysk media, där krafter verkar för att Ryssland behöver upprusta ännu kraftigare och alltså vill ge ett sken av att flottan förfaller. SvD ser att fartygen är nymålade och drar då slutsatsen att de är i uselt skick inuti, utan att själva gå ombord på något av krigsfartygen. SvD dansar som nyttig idiot redan till balalaikan.

På Newsmill skriver för övrigt Jan Kallberg en felstavad och mycket raljant artikel (värre än undertecknad) med följande citat med om det svenska försvaret:

“Tolgfors försvar saknar operativa möjligheter, handlingsförmåga och täckning. Det kan inte återta territorium, det kan inte hävda territorium och det saknar avskräckande förmåga. Det är med andra ord predestinerat att förlora varje kraftmätning, konflikt, påtryckning – och definitivt ett krig.”

I övrigt så kallar han vår käre försvarsminister för “Clownen Manne”. Lite fantasilöst kan tyckas. Om (s)ocialdemokraternas försvarsminisister Leni Björklund var “Mamma Mu” så är förstås Tolgfors “Kråkan”.

Den som läst sin Mamma Mu & Kråkan inser att detta passar extremt bra. En sävlig, mjuk och snäll Mamma Mu som bara vill lukta på blommorna, och en hysterisk Kråkan som försöker lösa enkla problem på komplicerade sätt med oftast misslyckade eller rent katastrofala resultat, vilket slutar med att han ger upp och flyger hem.

Varken Mamma Mu eller Kråkan bör vara svensk försvarsminister. Möjligen skulle jag acceptera en Pettson. Han har nog iaf gjort lumpen.