Kvotering till polishögskolan

Alliansregimen gav som bekant ett vallöfte om att man skulle nå upp till 20 000 poliser år 2010, och har därför dragit ner på antalet platser på polishögskolan i år. Man förväntar sig nämligen klara av målet, och behöver därför inte utbilda så många poliser framöver.

Dessutom blir poliskåren allt äldre eftersom poliser tydlige trivs med sitt jobb och gärna jobbar kvar till 67 års ålder.

Så nu har antalet utbildningsplatser minskats med 80%, från 700 till 140. Vill man kan man krångla till det och alltså säga att fler än 10% av de poliser som nu utbildas i år går till att jaga de hemska kriminella fildelarna, eftersom man tidigare i år avsatte 15 polistjänster till just detta. Fildelning är som bekant ett allvarligt brott som hårt drabbar främst utländska upphovsrättsägare som kan förlora tusentals kronor på t ex utebliven hyrfilm.

Samtidigt finns det cyniker som påtalar att kraven på de poliser som utbildas har sänkts via kvotering, att det behövs allt fler inre tjänster för att få bort poliserna från arbetet på gatan som de inte längre klarar kravmässigt.

Trots alliansregimens alla satsningar på rättsväsendet så fortsätter som bekant brottsligheten att öka. Det är väl högst tveksamt om 20 000 poliser kommer ändra detta, utan mest är ett populistiskt vallöfte. För vardagsbrottsligheten fortsätter att öka, och med det otryggheten.

Den uppfattning jag har fått av vilka det är som söker sig till poliskåren så är det samhällsbärare. Engagerade människor med geniunt engagemang och empati för sina medmänniskor, och ofta socialt engagerade. Här hittar man de som gör eller gjort FN-tjänst, volontärarbete i Afrika, är adoptivföräldrar, scoutledare, idrottsledare etc. De får också genomgå en väldigt hård gallring för att antas till polishögskolan, med både fysiska och psykiska krav, intervjuer, krav på svenska språket etc. Sannolikt lyckas man gallra bort de flesta rötäggen den vägen, och en del missar sparkas också sedan ut från polishögskolan.

Men naturligtvis finns det ändå rötägg bland poliskåren, fast det kanske är något som kommer med tiden? Det kanske är en yrkesrisk att yrket förändrar personerna. En del poliser bygger på sig en misstänksamhet efter att på arbetet hela tiden få uppleva att alla ljuger, och kan få svårt att släppa den misstänksamheten när de tar av sig uniformen och går hem, vilket kan drabba familjen. Naturligtvis inte alla, men det händer.

Från början tror åtminstone att det är individer som brinner för samhället och sina medmänniskor som vill bli poliser.

Det finns dock ett problem. Nämligen kvoteringen. Det finns olika politiska krav på hur fördelningen av antagna till polishögskolan skall se ut. Det innebär att kraven förvandlas till önskemål. Enskilda poliser som tillhör kvotgrupperna kan alltså antas med lägre krav. Bättre sökanden kan alltså sorteras bort av kvoteringsskäl, och vi får en kvalitetsmässig försämring av de som antas till polisutbildningen. Så 20 000 poliser idag är inte samma sak som 20 000 poliser innan man började med kvotering. Du kan vara hur perfekt som helst, men det kan ändå vara omöjligt att komma in på polishögskolan om du t ex är en svenskättad man från ett storstadsområde.

Ett möjligt problem blir ju att poliser från kvotgrupper riskerar att ses som andra klassens poliser. Nu borde den risken minska när antagningen till polishögskolan nu skurits ner.

Och oavsett så lär inte fler poliser inte minska brottsligheten. För det finns inga enkla lösningar för att vända en trend som pågått i över 30 år. Ett steg i rätt riktning är att förändra och effektivisera polisens arbete. Där finns betydligt mer att hämta än man får genom att skaffa fram lite fler poliser som ändå bara kommer bli uppbundna av pappersarbete, administration och intern verksamhet.

Vad hjälper fler poliser när man istället gör sig av med civilanställda och låter poliser göra jobb som tidigare civila gjorde?