Teori och verklighet

Som påtalats här på bloggen de senaste veckorna så har anläggningar vanlig enkel solenergi i form av solcellspaneler fallit så pass mycket i pris att det redan idag kan vara lönsamt med solceller för privatpersoner, även utan subventioner. Med skatter och moms kan priset landa på 92 öre per kWh, dock inte medräknat installationskostnader. Och med den subvention som elcertifikaten ger i Sverige kan solceller snart även vara lönsamt för den som vill uppföra rent kommersiella anläggningar även på svenska breddgrader.

Samtidigt lär priserna på solcellsmarknaden fortsätta att falla.

Professor Christian Azar vid Chalmers fick idag en debattartikel om solenergi publicerad hos Bonnier/DN, där han helt korrekt påpekar att mänskligheten genom att uppföra solenergiparker på några procent av världens öknar i teorin kan få tillräckligt med energi för att driva dagens samhälle.

Helt korrekt. I teorin. Invändningar om överföringsförluster kan vi också bortse från, det handlar bara om att bygga lite större parker, även om folk har en tendens att inte bo i öknen.

Men så återvänder vi till verkligheten.

För Europas del hittar vi dessa öknar i Nordafrika. Det finns en utrikespolitisk och säkerhetspolitisk aspekt här. Om Europa gör sig beroende av Nordafrika för sin elproduktion så kan också makterna i Nordafrika närhelst de vill släcka ljuset för Europa. Och distribuerad infrastruktur i otillgängliga trakter är i praktiken omöjliga att säkra. Inte ens dagens fossilgasledningar eller oljepipelines går säkra, utan utsätts enkelt och ofta för sabotage i Nordafrika och Mellanöstern. 

Den andra aspekten är att vi faktiskt inte kör våra fordonsparker, inklusive tunga transporter, på el. Vare sig idag eller i framtiden. Bilbranschens egna optimistiska prognoser, såväl som de eviga tokoptimisterna hos IEA, pratar om några procent elbilar på vägarna till 2030. Och bilar som kör på flytande bränsle går inte att tanka med el.

Ser vi till Sverige är nästan all elproduktion icke-fossil. Även till den totala energibalansen är Sverige ett av västvärldens minst fossila länder idag, men vi är till 95-99% beroende av fossila bränslen för våra vägtransporter. Fordonsparken byts ut på 19 år i nuvarande takt, men antagligen ännu långsammare framöver när Europas kreditutrymmen ätits upp. Om 100% av alla fordon som såldes idag var elbilar skulle 100% av alla fordon vara elbilar år 2031. Men i år har det sålts i storleksordningen 50 st elbilar i Sverige. Inte 50%. 50 stycken. Övriga 99.9% av bilarna sålda i år kommer fortfarande vara i bruk år 2031 och kräva sina flytande bränslen. Sådan är verkligheten.

Det är också därför Azar bara pratar om klimatförändringar (och naturligtvis ropar efter högre skatter på fossila bränslen) och inte om peak oil. Man kanske kan minska beroendet av fossilgas och kol i elproduktionen via solenergi, men man kan inte få bort oljeberoendet inom transporterna. Solcellerna löser inte peak oil, men uppfyller en del krav inom klimatpolitiken. Men inte helt. Solen lyser inte hela året och inte hela dygnet. Det behövs alltid något sätt att lagra upp energi. För Sveriges del är det enkelt, då vi har vår vattenkraft. Varje timme solen lyser på en 100W-panel så kan man låta några tusen liter vatten stanna kvar i vattenkraftsreservoarerna, om det nu inte vore för att vi exporterar el till kontinenten istället.

Men samtidigt råkar öknarna runt Europa befinna sig i de länder som exporterar olja och fossilgas till Europa, t ex Algeriet och Libyen. De är knappast intresserade av att slå bort en intäktskälla i förtid. Men det hade varit lämpligt att dessa länder använde just sina oljeintäkter till att bygga en industri för produktion av förnyelsebar energi. För deras olja och gas kommer sina och med det intäkterna. 

 Och det finns andra flaskhalsar, t ex inom råvaror som koppar, aluminium och silver som alla behövs för solceller.

I slutändan ger solen jordklotet nog med energi för att kunna ställa om hela det mänskliga samhället till att leva på flöden istället för på lager.

Problemet är att nå dit, speciellt som vare sig politiker eller befolkning har modet eller kunskapen att se nödvändigheten. Man har inga problem att hosta upp 100 miljarder SEK för att rädda tyska och franska banker (aka “stödja Grekland”), men att hosta upp 100 miljarder för ett uthålligt svenskt energisystem kan vi ju drömma om. Trots att det hade gett avsevärt högre ränta än de 0.5% man krävde för 100 miljarder till IMF. Vilket visar var fokus ligger. I verkligheten.