Tre byar och stora delar av Kupiansk befriade i motoffensiv, omringade ryssar bekräftas – Rysslands femte största raff har bombats

Efter att ha följt kriget i Ukraina och den västliga responsen under flera år, och själv engagerat mig som volontär dagligen, så har jag allt svårare att se utvecklingen som ett stabilt status quo. Snarare ser jag ett pågående geopolitiskt skifte där USA, Europa och Ukraina drivs av olika – och ibland oförenliga – kalkyler. Det här är ett försök att resonera kring vart det kan ta vägen, och vad Europa faktiskt kan göra när förutsägbarheten i Washington inte längre kan tas för given.
Kriget i Ukraina har pågått så länge nu att många – medvetet eller omedvetet – börjat betrakta det som ett tillstånd snarare än en pågående process. Frontlinjerna rör sig långsamt, rubrikerna är färre och den politiska retoriken går ofta i cirklar. Det skapar en känsla av att läget på något sätt stabiliserats.

Jag tror det är en farlig tolkning.

I praktiken pågår flera olika spel samtidigt, med delvis motstridiga mål. För att förstå vart detta kan ta vägen behöver man skilja på åtminstone tre kalkyler: Ukrainas, Europas och USA:s. De hänger ihop – men de är inte samma sak.

För Ukraina är kriget existentiellt. Det handlar inte om procent av territorium eller om förhandlingspositioner i största allmänhet, utan om statens överlevnad. Varje lösning som innebär territoriella eftergifter utan trovärdiga säkerhetsgarantier innebär i praktiken att nästa krig bara skjuts på framtiden. Därför är Ukrainas linje relativt konsekvent: man slåss så länge det finns en rimlig möjlighet att förbättra sitt läge.

Europa har retoriskt positionerat sig som Ukrainas långsiktiga partner. I praktiken har stödet varit starkt men splittrat, ofta långsamt och ibland märkligt försiktigt. Det finns en tydlig vilja att ”hålla Ukraina flytande”, men betydligt mindre enighet kring vad som faktiskt krävs för att förändra krigets dynamik. Mycket av politiken har blivit reaktiv – ett svar på nästa kris, nästa ryska åtgärd, nästa amerikanska signal.

USA beskrivs ofta i speltoretiska termer, som väger Ukraina mot Kina, Mellanöstern och inrikespolitiska realiteter. Den bilden var länge rimlig. I dag tycker jag att den är allt mer missvisande.

Det som präglar USA:s agerande just nu är inte en tydlig strategisk omprioritering, utan snarare en aktörsdriven osäkerhet. En relativt liten krets beslutsfattare och opinionsbildare har fått stort inflytande över Ukraina-frågan, ofta med incitament som handlar mer om personlig makt, inrikespolitisk positionering och i vissa fall direkta ekonomiska intressen än om långsiktig amerikansk säkerhet. Resultatet blir en politik som är ryckig snarare än genomtänkt.

Det betyder inte att USA:s institutioner har kollapsat. Pentagon, underrättelsetjänsterna och stora delar av statsapparaten fungerar fortfarande. Men systemet är i hög grad byggt på normer och ”good faith”, inte på vattentäta spärrar. När ledande aktörer agerar cyniskt men formellt inom regelverket finns det få effektiva bromsar. Osäkerheten blir då inte tillfällig – den blir strukturell.

Detta noteras naturligtvis i Moskva. Rysslands strategi bygger i hög grad på uthållighet: att överleva sanktioner, absorbera förluster och vänta på sprickor i västlig enighet. Inte nödvändigtvis på ett militärt genombrott, utan på politisk trötthet och otydlighet hos motståndarna. I det spelet är tid ett vapen.

Det är här Europas problem blir tydligt. Antingen accepterar man en situation där Ukraina hålls vid liv på en miniminivå – tillräckligt för att inte förlora, men för svagt för att vinna – eller så tar man konsekvenserna av att faktiskt agera som en självständig säkerhetspolitisk aktör. Det senare kräver mer än uttalanden och symboliska paket.

Om Europa menar allvar med att Ukraina inte får förlora finns det några ganska konkreta saker som faktiskt skulle förändra kalkylen.

För det första: konfiskering av ryska statliga tillgångar. Inte olika räntemodeller eller tillfälliga konstruktioner, utan faktisk överföring av medel till Ukrainas försvar och återuppbyggnad. Det är juridiskt krångligt, men politiskt fullt möjligt. Alternativet är att i praktiken acceptera att aggression kan ske utan reella ekonomiska konsekvenser.

För det andra: ett betydligt hårdare agerande mot den ryska skuggflottan. Så länge den tillåts operera med begränsad friktion fortsätter Ryssland att finansiera kriget via oljeexport som på pappret är sanktionerad men i praktiken tolererad. Det här är inte en teknisk detalj – det är en fråga om politisk vilja.

För det tredje: en gradvis normalisering av västerländsk militär närvaro i Ukraina. Det behöver inte börja dramatiskt. Utbildningsinsatser på plats, följt av skydd av kritisk försvarsindustri och vapenproduktion i redan skyddade områden. Trösklarna har flyttats många gånger sedan 2022. Att låtsas som att de fortfarande är absoluta är mest ett sätt att slippa fatta beslut.

Inget av detta garanterar ett snabbt slut på kriget. Men det förändrar incitamenten. Det gör fortsatt aggression dyrare, mer osäker och mindre attraktiv.

Det är fullt möjligt att inget dramatiskt händer. Att kriget fortsätter i någon form av låst läge och att Europa slipper direkt konfrontation. Men det utfallet uppstår inte av sig självt. Det beror i hög grad på hur tydligt Europa visar att man är beredd att bära kostnader – även när USA är oförutsägbart.

Det verkligt farliga just nu är inte eskalation. Det är att vi vänjer oss. Att vi tolkar tystnad som stabilitet och hoppas att tiden löser problemet åt oss. Det är ett antagande som historiskt sett sällan har varit särskilt välgrundat.

Det här är förstås bara mitt sätt att se på saken, efter att ha följt utvecklingen rätt intensivt under flera år. Jag hoppas innerligt att jag har fel i delar av analysen. Men ju längre tiden går, desto svårare har jag att se vad som skulle tala för att passivitet är det säkra alternativet. Och det är just den tanken – att icke-beslut också är beslut – som jag tycker alltför sällan sägs rakt ut.