Extern artikel: Intervju med ukrainsk veteran

5.1K

Nedanstående artikel är återpublicerad med skriftligt tillstånd från ukrainska Insider Media. (c) Anatolij Kotlyuk, Insider Media, Oleksandr Melnyk.

Intervjun gjordes av Anatoliy Kotlyuk för tidningen Insider Media, översättning och textbearbetning på svenska gjordes av Simon Simonsson för Power Up Ukraine. Bilder tagna av Power Up Ukraine och Oleksandr Melnyk. 

Oleksandr Melnyk, en veteran från det rysk-ukrainska kriget, är en person som imponerar. Han kämpar inte bara för att börja gå igen efter att ha förlorat sina ben, utan han finner också tid för samhällsaktivism och volontärarbete. Vi i Power Up Ukraine (www.powerupukraine.se) tillsammans med Filippus Human Aid (www.filippus.se) på Swedish Help Center träffar honom i samband med en leverans av ett elverk till ett skyddsrum i Lutsk, vi har då med oss journalisten Anatoliy Kotlyuk från lokaltidningen Insider Media, som intervjuar Oleksandr. Oleksandrs livshistoria skulle kunna ligga till grund för en roman – han uppfostrade sin son på egen hand, växte upp under de svåra 1990-talet och har sedan 2018 försvarat Ukraina mot ryssarna.

Hur hamnade du i ATO (Anti-Terrorist Operations)?
Jag kom till militären 2018. Jag skrev kontrakt med Ukrainas försvarsmakt och gick med i flygvapnet, i radiotekniska styrkorna. Vi var himlens gränsvakter. Vi övervakade luftrummet så att ingen obehörig skulle flyga där.

Av mina 36 månader i tjänst tillbringade jag 24 i stridszonen. Vi såg till att ingen skulle flyga över våra soldater där. Första gången åkte jag till Volnovakha i Donetsk-regionen. Jag gillade verkligen staden, den var fantastisk. Tyvärr har ryssarna förstört den och jämnat den med marken.

I vilka andra städer lyckades du besöka?
Senare var vi två gånger i närheten av Svatove, som ligger i Luhansk-regionen. Det är också en charmig stad. Där fanns många människor med en pro-ukrainsk inställning.

År 2021 var jag senast i stridszonen, eftersom mitt kontrakt tog slut. Men redan då såg vi hur ryssarna, deras flygplan, soldater och utrustning rörde sig längs gränsen, som om de redan då förberedde sig för att anfalla.

Vi hade ett eldupphör med dem vid den tiden, men deras spaningsdrönare flög regelbundet in på vårt territorium och rekognoscerade området. Deras drönare flög in som om det vore deras eget hem, och våra soldater kunde inte skjuta ner dem eftersom det officiellt rådde vapenvila.

Varför förlängde du inte kontraktet?
Tyvärr hade man vid den tiden inte lyckats göra sig av med den sovjetiska mentaliteten inom armén. Den var där i kvadrat. Det tog verkligen kål på mig, då det krävdes en massa papper för de enklaste åtgärder.

Till exempel höll vi fortfarande på med paradövningar, och när jag var på utbildningen tvingades vi göra “kantiki” på sängarna. Självklart ska sängen vara i ordning, men inte med den typen av galenskap.

Men 2022 återvände du till militären?
Jag kunde inte göra något annat då. Den fullskaliga invasionen började. Jag skulle åka utomlands för att arbeta i februari 2022, men samma dag som ryssarna slog till insåg jag att jag måste stanna i Ukraina och försvara landet.

Redan innan försökte jag gå med i Volyns territoriella försvar för att regelbundet delta i övningar och inte glömma grundläggande militära färdigheter.

Den 22 februari fick jag slutgiltigt avslag på att skriva kontrakt med det territoriella försvaret med motiveringen att jag hade hälsoproblem. Men redan den 24:e bombade ryssarna vår militära flygplats i Lutsk.

Jag minns att jag var hemma med min son. Han väckte mig och sa att det hördes explosioner. Jag trodde inte på det och tänkte att det var någon sorts övning.

Men sedan gick vi ut och såg eld och rök från flygplatsens håll, och det blev tydligt att vi blivit attackerade. Jag gick till TCC (rekryteringskontoret), och två dagar senare var jag med i vår bataljon i Lutsk för territoriellt försvar. Vi var kvar i Volyn ett bra tag, fick gradvis utrustning och vapen, och mycket köpte vi för egna pengar.

I mars skickades vi till området kring Bachmut.

Hur minns du de första striderna vid Bachmut?
Jag minns hur vi åkte dit, och många var nervösa eftersom de var rädda, medan några var glada över att äntligen få uppleva ett riktigt slag. Jag sa till dem: “Grabbar, var inte så glada, ni vet inte vad som väntar.”

Vi kom till positionerna längs den så kallade “Livets väg” – mellan byn Chromove och Bachmut. Vår uppgift var att försvara den vägen. Redan första natten började de beskjuta oss med allt möjligt – “Grads”, artilleri, och alla andra tänkbara eldrörsvapen.

Det var flera tillfällen då döden passerade oss mycket nära. Klusterammunition exploderade bara femtio meter, ibland ännu närmare, från oss.

För att nå positionerna var vi tvungna att kliva av fordonen och gå till fots. Ryssarna visste det, eftersom de hade drönare överallt och ständigt besköt våra stigar.

En gång täckte vi en attackstyrka, och min befälhavare Taras, som är nästan två meter lång, sa till mig: “Gräv en skyttegrav.” Jag ville inte göra det, för vi hade en vidskeplig regel – om jag gräver en skyttegrav kommer vi att bli förflyttade snart.

Medan vi diskuterade exploderade en bomb nära oss. Jag hörde inte ens explosionen komma. Som tur var tog träden upp många av splitterbitarna. Min befälhavare flög in i en skyttegrav, och allt jag såg var hans fötter sticka upp. Jag trodde att han var död, men lyckligtvis överlevde han, bara lätt hjärnskakning.

Under striderna vid Bachmut fick jag minst fyra hjärnskakningar från explosioner.

En gång hade vi tur när en fiendehelikopter attackerade våra skyttegravar rakt framifrån och inte längs med, vilket gjorde att vi klarade oss utan några skador.

En annan gång satt vi i en förstärkt bunker och hörde explosioner runt omkring oss. En pansarvärnsrobot exploderade precis intill. Om den hade träffat oss skulle vi alla ha dött.

Kan du berätta hur du förlorade dina ben?

Vi var då på väg till en position till fots, eftersom det var omöjligt att ta sig dit med fordon. Ryssarna upptäckte fordon snabbt och började genast beskjuta dem. Vi rörde oss från skogsdunge till skogsdunge för att ta oss fram till positionerna. Det fanns nästan inga träd kvar – bara stubbar och trädsplitter.

När man gick där såg man massor av döda ryssar ligga kvar. Våra egna tog vi alltid med oss, men ryssarna lämnade sina döda att ruttna.

Jag minns att jag gick och “hälsade” på dem – ett slags mörk humor som blev vår vardag. När du går in i en skogsdunge och ser två döda ryssar ligga tätt intill varandra, började vi kalla dem ”Kumi” (Reds anm. Gudföräldrar/faddrar). Det var som en signal att det var dags att lämna skogen.

När vi kom ut ur skogen gick vi längs en väg där ett förvridet lik låg kvar. Vi kallade honom “Vasja” (Reds anm. vanligt ukrainskt namn). Det var vår markör för att veta att vi skulle svänga in i en ravin och fortsätta där. Att gå uppe på höjderna skulle ha varit rena självmordet – de skulle ha skjutit oss direkt.

Det var under en sådan förflyttning som jag trampade på en mina. Explosionen var så snabb att jag inte ens hann förstå vad som hände. Jag minns bara att jag låg där, och smärtan var obeskrivlig. Mina kamrater räddade mitt liv, drog mig därifrån och gav första hjälpen. Men mina ben gick inte att rädda.

Så ni navigerade efter ryska kroppar när ni rörde er?

Ja, i princip var det så. Längst ner i ravinen hade jag min “bästa vän” – en rysk soldat (Reds anm. ironisk Ukrainsk galghumor). Jag minns honom tydligt. Han låg på rygg med blicken riktad mot himlen, hans blå ögon var öppna och han hade ett hål i huvudet. Vi kallade honom “Petja” (Reds. anm. vanligt Ukrainskt smeknamn för svenska motsvarigheten till Peter). Jag brukade säga till honom: “Petja, varför ligger du mitt på vägen? Du är i vägen.”

Det var en del av vår verklighet. De döda kropparna blev på något sätt landmärken för oss i det kaoset. Det låter kanske makabert, men det hjälpte oss att hitta rätt väg och överleva.

Så jag steg över honom, och ungefär tio meter senare började de beskjuta oss med granatkastare. Grabbarna bestämde sig för att röra sig tillsammans som en grupp för att snabbare ta sig över den farliga platsen. Och det var då jag blev träffad av minan.

Jag flög iväg och landade. Jag kände värme i benen och tänkte: “Äh, det var nog inte så farligt. Jag kan krypa bort härifrån.” Men benen rörde sig inte. Jag försökte krypa men kunde inte. Jag låg på magen, och mina turnikéer låg på framsidan – jag kunde inte nå dem, än mindre vända mig.

Mina kamrater räddade mig. De satte på tourniqueter och började bära ut mig, trots att de själva var i dåligt skick. Någon hade fått en hjärnskakning, någon kräktes, någon grät, men ändå drog de mig därifrån.

Vi gjorde dock ett misstag då. Istället för att ge mig vatten råkade de ge mig en energidryck. Flaskorna hade förväxlats, och det gjorde bara situationen värre under skadan.

Till slut lyckades de få mig till evakueringspunkten, där en BMP kom för att hämta mig. Jag var tvungen att dra mig själv in med armarna. När jag kröp såg jag hur min vänstra benpipa hängde ut genom byxbenet.

Föraren på BMP:n lade det i en påse och sa: “Kanske kan de sy fast det igen.” Jag tittade på min blodiga fot som stack ut ur påsen.

De körde mig först till en stabiliseringspunkt och sedan till ett sjukhus i Tjasiv Jar. Där tog de av tourniqueterna, men det visade sig att de hade suttit för länge. Det ledde till att mina njurar slutade fungera.

Efter det fördes jag till Druzjkivka, där de amputerade det andra benet också. Jag bad läkaren att försöka rädda det, men de valde att inte riskera något och kapade det istället.

Sedan skickades jag till Dnipro, där jag låg i en vecka i konstgjord koma på intensivvården. Det var där jag hade mitt sista möte med döden. Hon sa till mig: “Nästa gång vi ses, släpper jag dig inte.”

När jag vaknade upp i Dnipro kunde jag inte förstå var jag var. En läkare kom fram till mig och sa: “Vaknade du, lilla gubben?” Jag trodde han var ryss, och att jag var i fångenskap. Jag försökte rycka ut min kateter och använda den som ett vapen mot honom.

De var tvungna att binda fast mig. Det var många andra soldater i intensivvården som också kämpade mot sina trauman.

Från Dnipro flögs jag till Kyiv, sedan vidare till Lviv och slutligen till Truskavets för behandling och rehabilitering. Såren på mina ben tog lång tid att läka. De var infekterade och läkte dåligt, men tack vare läkarna blev det till slut bra.

I Kyiv minns jag att en rysk soldat låg med oss på avdelningen. Han vaktades av två beväpnade vakter eftersom många försökte göra slut på honom. Vissa av oss blev till och med bundna för att hindras från att skada honom.

Efter allt detta hamnade jag på centret Superhumans, där jag började lära mig gå igen med mina första, små proteser.

Så småningom fick jag proteser genom ett statligt program, men de var inte anpassade för verkligheten då de ramlade av hela tiden.

En gång filmade en journalist mig och mitt under träningen föll jag omkull och tappade benen. Vi var tvungna att stoppa inspelningen.

Samtidigt var jag tvungen att ta hand om en massa byråkratiska saker. Min son blev min vårdnadshavare, han lämnade armén och ordnade alla nödvändiga papper för min invaliditet.

Sedan fick jag tips från goda människor om ett program som hjälpte mig att komma på rehabilitering i Estland, där fick jag moderna, dyra proteser. Men jag har fortfarande inte börjat gå med dem. Jag väntar på en ledig plats på Superhumans Center för att börja träna på att gå där.

Grejen är att de har den bästa rehabiliteringen där – allt är samlat på ett ställe, både inställning av proteserna och lokaler för gångträning. (Reds anm: ett sjukhus i Lviv som Power Up Ukraine hjälpt med ett enormt reservkraftverk för att verksamheten ska fungera)

Men även när jag lär mig gå, kommer det inte vara slutet. För amputerade är rehabilitering en livslång process. Och inte bara fysisk. De här killarna och tjejerna måste socialiseras och ha ständig kontakt med psykologer för att hindra mörka tankar från att ta över.

Det som ger mig styrka att inte ge upp är att jag såg en pojke på cirka 10-12 år på Superhumans Center. Han hade förlorat sitt ben när en rysk missil träffade hans hus. Jag såg att han inte gav upp, så varför skulle jag ge upp?

Min son har alltid varit vid min sida. Men hur kom det sig att vi lever ensamma?

Hans mamma levde ett asocialt liv. När hon fick honom, älskade hon honom aldrig riktigt, och snart började vi få problem i familjen. Så vi skildes, och jag vet inte vad som hände med henne efter det. Genom domstol förlorade hon vårdnaden om honom. Vi började leva bara jag och min son, och vi fick hjälp av släktingar. På något sätt klarade vi oss.

Nu efter min skada har han blivit min vårdnadshavare. Han hjälper mig med allt från hushållssysslor till att laga mat, städa och hjälpa mig röra mig. Vi har en bil, och han kör den. Utan honom skulle det vara mycket svårare för mig.

Jag är tacksam för honom, för att han orkar med min svåra personlighet.

Just nu leder jag välgörenhetsorganisationen “Spectrum Help”. Vi hjälper så mycket vi kan, särskilt till militärer, men vi skickar även hjälp till civila, till människor som bor i områden som ständigt bombarderas av ryssarna.

Jag är också hela tiden i kontakt med mina kamrater från 100:e brigaden. Deras behov minskar inte – drönare, bilar och medicinsk utrustning behövs i obegränsade mängder.

Det här är en annan anledning som gör att jag inte ger upp. När jag hör mina kamraters röster på telefon eller får meddelanden från dem, känner jag att jag måste fortsätta kämpa.

Tack för ett meningsfullt samtal. Om min berättelse kan hjälpa någon, så är jag bara glad. Om någon behöver hjälp med situationer som jag har gått igenom, tveka inte att kontakta mig. Jag är alltid redo att ge råd. Jag är också villig att dela med mig av min erfarenhet inom både fysisk och psykologisk rehabilitering samt kampen mot byråkratin.

Intervjun gjordes i samband med en leverans av ett elverk i Lutsk av den ukrainska tidningen Insider Media.

Intervjun gjordes av Anatoliy Kotlyuk för tidningen Insider Media, översättning och textbearbetning på svenska gjordes av Simon Simonsson för Power Up Ukraine. Bilder tagna av Power Up Ukraine och Oleksandr Melnyk.