Gästartikel: Innan jag åker är det många som undrar om jag är rädd

Nedanstående är en gästartikel signerad ”Jonas fru”. Alla foton via Foto: Jonas. Ni stöder Jonas leveranser av icke-dödligt stöd direkt till frontförbanden utan mellanhänder via Paypal(märk med ”donation till Ukraina” och inget annat) eller via ”JvM Medical kit” på Disarmament Solutions. Swish finns på Facebook eller Bluesky men skrivs inte ut här pga telefonnummer.

Innan jag åker är det många som undrar. Varför jag ska åka. Om jag verkligen ska åka. Vart jag ska åka. Om jag inte är rädd. 

När jag väl är på plats så är det nästan lika många som frågar. Inte varför jag är där, det verkar alla förstå. Men om jag är rädd. 

Konstigt nog är jag inte det. Eller…jag svarar upprepat att jag är mer rädd när Jonas är i Ukraina ensam och jag hemma. Soldaterna förstår. Alla nickar. ”Väntan är det värsta.” säger H med värme i ögonen. Nu när jag är där, 20 km från fronten, med dova explosioner dygnet runt, tänker jag knappt på att vara rädd. Vi åker runt med vapen och drönardetektor. Lyssnar efter mopedliknandeljud. Som vore det hur normalt som helst. Kanske är det adrenalinet som kickar in. Eller det att jag är mitt i. När jag är hemma är kontrollförlusten så påtaglig.

Vi försöker se till att jag kan följa med till Ukraina åtminstone en gång per år. För att se vad Jonas ser. För att komma ihåg vad han gör. Vad jag gör. Varför vi gör vad vi gör. 

Den här gången börjar allt med strul. Det är också en del av resorna och arbetet. Man vet aldrig hur länge bilen ska hålla. Om den ska funka alls. Vad det är som går sönder och om det går att laga. Stor stress med andra ord. Nu strejkar bromsarna. Motorn går ner i styrka. Detta redan i Sverige. Ska vi hinna med färjan? Ska vi ens åka? Vi åker. Men det blir inte bättre. Frustrerade felsöker vi, konsulterar bilverkstad, riskavväger. Lösningen blir slutligen att bilen som skulle ha använts till nästa resa preppas i förväg och körs ner till Gdansk. Med ny planering ska tidsschemat hålla. Skulle ha hållit. Om chauffören inte missat färjan. Panik och omstrukturering. Nytt schema. En mutad bilverkstad. Puls. Högre puls. Vi kommer hursomhelst i väg och vidare. Med ompackad ny bil och tipptopp däck bytta. Endast ett halvt dygn försenade och ett fenomenalt åskväder senare. Ett av stegen i att ingenting är omöjligt. 

Efter många mil och relativt få timmars sömn är vi framme vid gränsen till Ukraina. Vi träffar på två ukrainskor som besökt Polen. De har inte bil och vi tar dem i baksätet över till hemlandet eftersom det är enda möjligheten vid denna gränskontroll, liksom vid många andra. Det är inte tillåtet att gå till fots. Kö, diskussioner, pappersarbete, stämplar. Det går ändå oväntat smidigt. 

Så är vi där igen. Eller jag. För Jonas är det 63e gången. För mig fladdrar den blå-gula flaggan i den österländska vinden för femte gången. 

Förra året tyckte jag att allt kändes så bekant. Vant. Jag kan inte sätta fingret på varför det känns främmande denna gång. Det borde vara tvärt om. Men det är mycket som är ologiskt i krig. Och här är det krig. På riktigt. Utan journalisternas filter eller på foto. Här och nu. 

Vi äter en god ukrainsk lunch och kör mot Kyiv. Observerar bensinmackarna, om de fortfarande inte är träffade eller träffade och redan återuppbyggda. Något mellanting verkar inte finnas. Allt sker genast. Detsamma gäller för reparation av järnvägen, det har jag lärt mig på radio. Först tänker jag att det är så effektivt att genast laga sprängd räls. Sedan förstår jag att det inte är särskilt taktiskt att låta ett civilt passagerartåg stå stilla som måltavla allt för länge. 

Jag får äntligen min solrosbild. Det är mulet, så det blir inte den där klassiska med knallblå himmel och solgult fält, som flaggan, ett sedan början av kriget så populärt motiv. Min bild blir med grådaskig himmel, men den är lika uttrycksfull för det. Kanske än mer symbolisk. Resistans trots grumlad vy. 

De flesta som vi träffar råder mig att ta bussen i stället för inrikes tåg. Civila tåg har som sagt allt oftare blivit måltavla för attacker. Jag får veta att man vid flyglarm instrueras att gå av tåget, oavsett var. Finns det skyddsrum finns det. Annars får man stå på närmaste fält. Detta gäller även oavsett tidpunkt. Det känns ändå avlägset. Också en del av att förstå en krigströtthet. ”Det händer nog inte mig. Eller händer det så händer det.”. ”Orka!?”, typ. 

Vägarna är förfärliga. Våra här i Sverige är ljuvliga, trots potthål, det får jag mig till livs. Trafiken är omskakande, också bokstavligen. Omtumlande. Ofta mer skrämmande än själva kriget. Det är egentligen trafiken som är farligast. En kväll ser vi blåljus. En motorcyklist som förolyckats. Jag hinner fundera på om orsaken verkligen är just att han kört in i en stolpe med hög hastighet. Inte kriget? Drönare? Det känns så overkligt. Egentligen är det naivt. Som om kriget plötsligt skulle skörda livets alla offer. 

Detta är just illusionen av hur man tror att kriget ska förstöra allt. Hela livet. Allas liv. Vart och ett av lagren i tillvaron. Men livet går otroligt nog vidare. Människor äter, sover, älskar, grälar, njuter och tränar. Går till jobbet, handlar och lagar mat. Hämtar barnen från skolan och går till lekparken. Lever. Dör. Tar körlektioner. Jag stirrar förundrat på bilskolebilen och den spända, blonda flickan som håller hårt i ratten. Ja men såklart, varför skulle hon inte lära sig köra bil? Kriget förstör ju inte hennes möjligheter att ta ett körkort. Tankevurporna är många. 

Liksom i de flesta länder, kanske särskilt i Centraleuropa, lever människorna efter rådande säsong. Sommarens blandade grönsaker är en populär rätt på de flesta restauranger. Plötsligt förstår jag vad Natalka – som en gång i tiden hette Natalia men nu bytt namn i protest mot allt ryskt – pratade om när hon beskrev de ukrainska gurkorna. Den smakar fantastiskt. Som ingen annanstans. Likaså tomaterna, paprikorna och alla solmogna frukter. Honungen. Den saftliknande kompotten. 

I Kyiv blir jag väldigt berörd. Jag har tidigare år sett en vanligt fungerande försommarstad som nattetid förvandlats till en stad under attack, med tjutande flyglarm. Nu är antalet förstörda byggnader väsentligt fler. Förödelsen är påtaglig. Vi passerar några av de mest utsatta kvarteren. Väldiga kratrar rakt ner i marken och asfalt som bär spår av splitter. Trasiga fasader och täckta fönster. Balkonger borta. Det tar mig hårt. Min bild av en normalitet är ruckad. Lika så bilden av en någorlunda trygghet. Egentligen förfärligt att det ska krävas att jag ser det med egna ögon för att det ska gå in. Kanske också mänskligt. Ett av hjärnans alla skydd. I mitt fall även hjärtats. 

Natten innan vi kommer till staden har Kyivborna varit extra utsatta. Det är en av de där ”värsta sedan 2022”-attackerna som media fortsatt rapporterar om. Natten vi är där är det lugnt. Jag uppfattar ett flyglarm någon gång framemot småtimmarna, halvt i sömnen, men ingen explosion. Tur? Det får man väl säga. Men hur känns det när den turen är beroende av priset de fått betala dygnet innan? 

Morgonen därpå klämmer vi ihop oss i den fullpackade bilen för fortsatt färd. Denna gång längre, djupare in i landet. Ungefär så långt som det är vettigt för mig att åka utan skyddsväst och hjälm. Ändå kommer vi så nära som endast 20 km från fronten. 

Jag får vara med och träffa enheterna. Det är oerhört värdefullt. Inför var resa packar jag de minst femton kartongerna med tourniqueter, traumabandage, chest seals och brännskadeförband. Nu får jag inte bara se hur de lämnas över, men också träffa mottagarna. Det är fina möten. Viktiga handslag. Ovärderligt att få en bild även av dessa ögonblick, överlämnanden. Ytterligare ett varför. Ett starkt varför. 

Den första middagen med några av militärerna är ömsesidigt uppskattad. Frågorna är många. Åt båda håll. Samtalet flyter lättsamt. Skratten klingar. Sensommarkvällen är ljum. Himlen går i rosa. Maten är läcker. Och vi spanar efter drönare. Lyssnar. Försöker utröna var explosionerna sker, hur långt borta och hur allvarliga de kan bedömas vara. Kontraster. 

I mörkret kör vi snabbt hemåt till hotellet. Man stannar inte länge på någon plats. Särskilt inte i en grönlackerad bil. Någonstans långt borta låter något som mygg. Drönare? Det är falskt alarm. Det kanske till och med är mygg. Vi parkerar under valnötsträdet för att dölja bilen från ryska drönare som flyger över staden. Förstärker med en presenning eftersom bakdelen fortfarande sticker fram lite. Jag plockar en valnöt, tar den med i fickan. 

Mobilen blinkar till och en hög larmsignal tjuter. Kab-bomb på väg. Så absurt! Så vettigt! Så effektivt! Jag tittar på Jonas. Bör vi vidta någon åtgärd? Skyddsrum? Näää…attacken är troligen inte här, som i just här. Vi fortsätter med vårt. Än en gång är det farligt – på avstånd. 

Vi får ett par timmar vid poolen. Man ska alltid ta tillfälle att vila, njuta, när det bjuds. Det är precis lagom varmt. Turkost vatten. Modern ukrainsk musik i högtalarna. Och smattrande luftvärnseld. Jag som skojat många gånger när Jonas skickat film därifrån, just om att de inte ens skjuter i takt med musiken. Det är bisarrt. En lite större explosion. Det ryker en bit längre bort. Det ser ut att komma från stranden några kilometer ifrån. Stranden där vi sprang samma morgon, under vår löptur. Timing betyder allt. Timing och tur. 

Jonas tolk berättar om sin son. Om deras hem. Som inte längre är ett hem efter att missilen slagit ner i huset mitt emot. Mirakulöst överlevde alla. Ren och skär tur. De var inte hemma. Mormor och katterna hade sinnesnärvaro att gömma sig. Annars hade de inte levt idag. Samtliga fönster trycktes in och splittrades. Nu är det obeboeligt. De hyr nu en lägenhet i närheten. Oavsett hur mycket de städar är det glassplitter kvar. Sonen skär sig på fingrarna när han bläddrar i skolböckerna. På kinden när han ska sova och trycker ett av mjukisdjuren tätt intill. Bara ett av exemplen av krigets så många dyningar. 

En av markdrönarpiloterna berättar hur konstigt det känns att operera i den stad som hon och de andra tidigare besökte frekvent för frisör, café och matvaror. Det är inte alls länge sedan staden var en del av deras vardag. Nu är det del av en aktiv frontlinje dit hon med markdrönare skickar förnödenheter och ammunition till sina medsoldater. Precis så kommer kriget än närmre. Kryper än tätare inpå, just för att man har en personlig referens. ”Hälsa till min man!” ber hon Jonas. Ler med trötta ögon. De har inte träffats på länge och Jonas ska dit dagen efter. Hon vet själv inte när de ses nästa gång. 

När jag ska åka hem är tåget försenat. Jag väntar på stationen i en väntsal med air-condition. Plötsligt ljuder flyglarmet. Något ropas ut i högtalaren. Allt på ukrainska. Skyltarna skrivna på kyrilliska. En av medresenärerna förstår lite engelska. Han har hjälpt mig med tågutropet tidigare. Nu vinkar han åt mig att följa med. Folkströmmen rör sig ned för trapporna till undervåningen som bedöms vara säker. I vart fall säkrare. Det är oväntat lugnt och odramatiskt. Plötsligt ljuder en ny signal och folk börjar vända om. Min nyfunne vän rycker på axlarna och pekar uppåt. Väl på övervåningen igen hörs en dov smäll. Tydligen är faran över, lika fort som den uppenbarade sig. Farligt på avstånd. Åter igen tur. 

Stressen är stor – ska jag hinna med mitt byte till nattåget i Kyiv eller inte? Vad gör jag om jag inte hinner? Vart tar jag vägen? Hur? Hur ordnar jag en ny resplan? Men jag hinner. Med fyra minuter till godo. Konduktören på det anslutande tåget och jag förstår inte varandra. Ändå gör vi det. Leendet är trött men varmt. Skramlande och skakande lämnar vi huvudstaden. Utan ytterligare flyglarm. Det tar ett tag innan jag kan slappna av, men lite sömn får jag innan vi närmar oss polska gränsen. Som vanligt är tulltjänstemännen nitiska. Det tar en halv evighet, först på den ukrainska sidan och sedan lika länge i närheten av Chelm. Men det gör inget. Det är lugnt. Inga larm. Två flyg och 36 timmar efter avresa står jag hemma i hallen. Tacksam. Uppfylld. Tom. Trött. Än mer tacksam. 

Jag andas och tänker efter. Vad är det jag egentligen har varit med om? Sett? Upplevt? Hur ska jag kunna förklara? Förmedla? Det är som revor. Revor i byggnaderna. Revor i samhället. Revor i folksjälen. Revor i ukrainarna. Kan man laga dessa? Ens ytligt plåstra ihop? Hur djupt sitter de? Militärerna skrattar och håller modet uppe. Men det känns att det är på ytan. Man skulle inte behöva gräva djupt för att nå smärtpunkten. Det är splittrade familjer. Långa arbetstimmar. Ändå ett icke sinande hopp, men ett hopp jämsides förtvivlan. När ska de, vi, få ett slut i sikte? Hur ska det ens kunna sluta? Vad händer efter slutet?  

Det går inte att jämföra vår situation med vad som händer i Ukraina. Även om våra problem i vardagen också är problem, så är det ändå på en annan skala. Kriget är så stor del av även min vardag, men jag behöver ändå bli påmind. Vad det är som egentligen är viktigt att ta fasta på. Bry sig om. Eller släppa genast. Det är mycket som hinner bli grumlat under ett år. Sedan förra gången jag var med på en resa. Mycket nytt jag fått höra som är oklart. Omöjligt att föreställa sig. Man behöver uppleva. Jag behöver se själv. Förstå genom att vara där. Dessa dagar fyller på mitt varför. Får mig att komma ihåg.

Och det är så mycket jag förstår bättre efter den här resan. Om krigströtthet. Den samtidiga viljan att aldrig ge upp. Hur det ser ut när ditt hem slagits i spillror av en bomb. Din trygghet är ruckad i grunden. Om hur livet ändå måste gå vidare. Att skräck och stress går hand i hand med skratt och glädje.

Tack för dessa dagar. På så många sätt. Det är närheten till livet mitt i en kris. Mitt i ett krig. Med modet hos ett folk som aldrig ger upp. Oavsett vad, som det tycks. Vi har mycket att lära. Även om att ta vara på livet, både i glädje och sorg. 

/Jonas fru

Ni stöder Jonas leveranser av icke-dödligt stöd direkt till frontförbanden utan mellanhänder via Paypal(märk med ”donation till Ukraina” och inget annat) eller via ”JvM Medical kit” på Disarmament Solutions. Swish finns på Facebook eller Bluesky men skrivs inte ut här pga telefonnummer.