biobränsle

Nedanstående är ett gästinlägg av Christian Nützel, planarkitekt i Tyresö kommun, som ursprungligen publicerats i nätverket Kompass tidning Destination nu i december. Jag har för övrigt träffat och pratat med Christian när jag höll en föreläsning i Värmdö i höstas.

Klimatmötet i Doha, Qatar, avslutades nyligen och resultatet av detta kan formellt sammanfattas med att Kyotoprotokollet förlängs till 2020. Ska vi känna oss lättade nu? Knappast.

Ett avtal som täcker ca. 15% av de totala utsläppen av klimatgaser kommer inte räcka långt. Man skulle också kunna sammanfatta mötet med följande ord: Ett. Stort. Skämt. Vad är det som gör det så svårt att kunna ta konkreta beslut som sänker våra utsläpp och som främjar en övergång från fossila bränslen till något som är mer långsiktigt hållbart?

I en debattartikel i Svenska Dagbladet förra hösten skrev ett antal professorer från Handelshögskolan, Karlstad Universitet, Göteborgs universitet och Umeå universitet m.fl. en debattartikel under rubriken ”Bilen, en lyxvara vi kan vara utan” (SvD 2011-08-28). Författarna till artikeln menar att bilen idag i hög grad kan betraktas som en ren lyxprodukt och att möjligheterna till omställning och minskat bilanvändande måste ske genom en aktiv samhällsplanering och medvetna politiska strategier. Artikelförfattarna är mycket kritiska till den vanligt förekommande föreställningen om att ny teknik och nya drivmedel ska kunna ersätta oljan som drivmedel i transportsektorn och att vi genom detta ska kunna forsätta enligt modellen “business as usual”. Detta är inte möjligt när man ser till oljans betydelse för transportsektorn, men även som drivmedel för samhällsekonomin som helhet. Vårt heliga mantra “ekonomisk tillväxt” bygger på (den felaktiga) föreställningen om ständigt ökat resursutnyttjande och bortser från det faktum att detta nyttjande inte får med sig konsekvenser. Låter det här rimligt?

Ekonomisk tillväxt, som den definieras idag, förutsätter tillväxt i befolkning sammanlagt med tillväxt i energiförbrukning. Hur bygger vi då vårt framtida samhälle på idén om evigt ökande tillväxt i energiförbrukning och befolkning när de resurser som krävs för detta sinar i allt snabbare takt? Energiförbrukningen, sett ur ett globalt perspektiv, kommer rimligtvis plana ut eller minska som en följd av att vi inte kan förbruka olja i samma ökande takt som vi gjort sedan oljeutvinningens början. Peak oil, oljeproduktionstoppen, sett till konventionell olja (dvs. billig och lättillgänglig olja) nåddes med stor sannolikhet runt 2006.

Att tro att vi genom en övergång till biobränsleproduktion kan ersätta oljan som främsta drivmedel för vår fordonsflotta är inte bara naivt utan vittnar också om kunskapsbrister. Dagens lösningar, sett till biodrivmedel som är tillräckligt effektiva för att driva våra fordon, är främst etanol. För att se till ett specifikt drivmedels energipotential behöver man titta på hela kedjan från utvinning till den faktiska effekt som uppnås vid förbränning, dvs. hela kedjan från jord till bränsletank.

Man pratar här om EROEI, Energy Returned On Energy Invested. I artikeln ”Varning för rusande oljepriser” i Dagens Nyheter (DN 2011-02-05) intervjuas bl.a. Kjell Aleklett, professor i fysik vid Uppsala universitet och en av grundarna av ASPO, The Association for the Study of Peak Oil. Han svararföljande på frågan om dagens bensinberoende fordonsflotta går att ersätta med etanol:

“Tro inte att man kan ersätta [oljan] med förnybara alternativ. Etanol svarar i dag för cirka 3,8 miljoner fat oljeekvivalenter per dag. Det motsvarar knappt den årliga minskningen av råolja. Och det tog tio år att bygga upp denna etanolkapacitet, enligt BP. Det finns inte utrymme inom den agrara industrin för en årlig ökning av samma storleksordning. Det här har många så svårt att ta till sig.”

Enligt bl.a. Logi Energy, ett bolag som specifikt analyserar de ekonomiska konsekvenserna av peak oil, kommer det inte att finnas några oljeexportörer kvar runt år 2030. Olja kommer självklart att finnas kvar, men de länder som sitter på dessa resurser kommer själva behålla och konsumera den olja som de producerar. Hur kan vi upprätthålla livsmedelsförsörjningen och transportsektorn när vi inte längre har billig, lättillgänglig olja att luta oss tillbaka mot? Som oljeimportberoende land tillsammans med i princip hela västeuropa har vi alltså knappt 20 år på oss att växla över från en oljeberoende transportsektor till mer långsiktiga lösningar. Nu återstår alltså att investera den olja som fortfarande finns kvar i infrastruktur som inte kostar mer än det smakar. Låt även vårt framtida samhälle få möjligheten att tillåtas vara mobila och investera i långsiktigt hållbara infrastrukturlösningar. 482 miljarder planeras satsas på infrastruktur de närmsta 10 åren i Sverige, varav 136 miljarder på underhållsåtgärder för väg. Det är en hisnande summa om man betänker att satsningen endast möjliggör fortsatt användning av ett system vars bäst-före-datum redan passerat.

Det är uppenbart att vi kommit till en punkt där vi tillsammans måste hitta sätt att bygga framtidens samhälle på som inte bygger på den felaktiga föreställningen om att ekonomisk tillväxt endast kan ske genom investeringar i system som ständigt kräver påfyllning av mer fossil energi. Samhället, som vi känner det idag, kommer inte heller klara en ökning av medeltemperaturen med fyra grader.

Vi står nu inför ett vägskäl – vill vi bygga hållbara lösningar i form av järnväg, spårväg och spårbilar som kan drivas på framtidens teknik i form av förnyelsebara resurser eller ska vi fortsätta satsa på en föråldrad statussymbol? Svaret borde vara givet.

/Christian Nützel, planarkitekt Tyresö kommun och grafisk formgivare/kommunikatör för Nätverket Kompass

För mer information om spårbilar, klicka här: 

För mer information om nätverket Kompass, klicka här.