Nej, inte rysk propaganda, utan synthpopbandet Propaganda från 80-talet. Dags för lite fredagsmys alltså.

Övervägde om jag skulle fredagsmysa med en recension av Sveriges i särklass bästa fine dining, Knystaforsen, eller en läsares fina tvåa till salu på Gullmarsplan, komplett med Stjärnklartserien i sovrumsfönstret, men det fick bli lite xPropaganda istället.
Jag har egentligen inte lyssnat på Propaganda på typ 34 år, då jag hade debutalbumet A Secret Wish (1985) och den brutala söndermixningen Wishful Thinking (också 1985) på LP (en sorts analog ömtålig svart skiva man kunde lagra MP3-filernas motsvarighet till på den tiden). Således slutade jag väl lyssna på dem när jag fick en CD-spelare 1988, även om det nog fortsatte lite. Och jag lyssnade en del på uppföljaren 1234, men då hade bandet splittrats och Susanne Freytag och Claudia Brücken hade lämnat.
Får väl erkänna att jag hade en tonårscrush på Susanne Freytag, på det där fåniga viset som tonårspojkar kan ha.
På 80-talet var jag synthare. Eller iaf inte hårdrockare. Angostiker förvisso, men synthare. Är väl först nu som jag har en riktig syntharefrisyr dock, liksom lämplig clubklädsel. När man blir gammal börjar man gå i barndom igen antar jag.

Alla länkar nedan går till Spotify.
I alla fall så körde jag hem med bilen från föreläsningen i Sölvesborg i onsdags och fick för mig att lyssna på 80-talssyntpop på Spotify, men spellistorna som dök upp var patetiskt tråkiga och fantasilösa. Så jag började handplocka låtar, en per band. Sometimes med Erasure, Sounds Like a Melody med Alphaville, Photographic och Everything Counts med Depeche (ok, två låtar där), Vienna Calling med Falco, The Promise med When in Rome, I Don’t Want to be a Hero med Johnny Hates Jazz, Enola Gay med OMD, Living on Video med Trans-X, True Faith med New Order osv. Får väl sätta ihop en spellista kanske. Fantastisk tid att upptäcka musik på 80-talet, så mycket som gjordes för första gången, t ex hiphop, eller rap som det hette då, eller house eller techno för den delen. Efter grungen på 90-talet är väl all annan populärmusik bara bleka imitationer av något som redan gjorts? Nu föreslår säkert någon Nu-Metal (ca år 2000?) som nytt, men snälla någon Faith No More kanske, skivan The Real Thing släpptes 1989.
Och till slut blev det p:Machinery med Propaganda. Står sig riktigt bra trots åldern. Kan iofs också bero på att man som vuxen kan lyssna på full volym, vilket man inte kunde som tonåring på 80-talet. Bra låt att inleda en 80-talsynthpoplista med.
Nu är det förvisso inte sant att jag inte lyssnar på Propaganda, Dream Within a Dream ligger på min spellista Suggestivt som jag ofta skriver bok eller kör bil till när humöret blir för glatt. Men det var länge sedan jag lyssnade på deras hits.
Lagom till detta visade det sig att Trafikverket stängt av E6 så att det inte gick att svänga av hem till Fjärås vid 23-tiden utan att förvarna, utan jag fick kasta bort 20 minuter av mitt liv med att fortsätta till Kungsbacka. Så jag satte gubbsur som jag var på Wishful Thinking på högsta volym (11 på Teslas musiksystem) och fick mjölken att skära sig på varenda bondgård jag passerade.
Stod sig förvånansvärt bra trots att den är snart fyrtio år gammal. Fast tonårige Lars hjärna kan förstås ha påverkats permanent.Lustigt att man kan hänga med i en skiva man inte lyssnat på på 34 år. Säkert bra för synapserna i hjärnan.
Nämnde detta på Twitter, och fick tipset att Propaganda precis har släppt en ny platta. Eller ja, xPropaganda har gjort det. Som är Susanne Freytag och Claudia Brücken, som ville ha lite nya låtar till sina annars nostalgiscenframträdanden.
Skivan heter The Heart is Strange. Finns som deluxeversion med alla låtarna instrumentellt också på Spotify.
Intressant, och man har faktiskt lyckats rätt väl med att göra en uppföljare till Wishful Thinking, till skillnad från 1234. Visar hur viktiga tjejerna var för bandets enda andra riktiga skiva.
Så den har väl gått nästan non-stop nu.
Det får vara nog med fredagsmys för ikväll, nu ska jag skriva på uppföljaren till Kungshjärta, samt dra till gymmet, hålla käften och marklyfta. Till The Heart is Strange.
Därmed önskar jag damerna och herrarna ett härligt fredagsmys.





