Kultur

Dags för lite fredagsmys och den utlovade artikeln om Nobelfesten. En trevlig och välarrangerad imponerande tillställning och ett privilegium att få närvara.

Lena och jag fick möjligheten att närvara på Nobelfesten i år, vilket är ett privilegium som förstås också förpliktar i bland annat etikett, klädkod och uppförande. 

Det handlar om en av världens mest kända fester, kanske den mest kända av dem alla som allmänheten via medierna kan ta del av och där även egentligen vem som helst kan få möjligheten att bli medbjuden som medföljande till någon inbjuden. Platserna är förstås begränsade och med åren har säkerheten höjts rejält inklusive medgivande till och registerslagningar på besökarna. Säkerheten är i nivå med eller högre än under Almedalsveckan, trots att man alltså har koll på alla gäster. 

I början av milleniumet var det fortfarande annorlunda berättade en gammal Nobelfesträv tillika vän till Lena på festen och då kunde journalister klä ut sig i frack och hänga utanför och sedan glida med in utan kontroller.

Så är det inte längre.

Många av oss har sett Nobelfesten på teve, men jag tänkte som besökare gå igenom hur det hela fungerar som gäst och hur vi gjorde.

Det tar förstås en stund att göra sig i ordning och frack respektive balklänning är väl inte världens mest praktiska plagg. Klänning visade sig dock vara bättre än frack.

Vår gode vän och min författarkollega, tillika testläsare och provläsare sedan evigheter, Chris Berg ställde upp för att ta lite foton på oss och eskortera oss till festligheterna, så det kunde bli lite foton utanför – det råder nämligen fotoförbud på själva festen och man kan ju inte räkna med att hamna på pressfoton eller i teve, men det där fotoförbudet var det väl si och så med i slutändan.

Till att börja med rådde det viss förvirring hos det yttre skyddet i form av polisen, medan det pågick demonstrationer på norrsidan om stadshuset. Det är som det ska och en del av demokratin. Både polis och demonstranter verkade respektera varandras gränser och det var väl inte mer med det.

Vi blev dock runtskickade av polisen kring var man skulle gå in genom avspärrningarna till kön till säkerhetskontrollen, men till slut fick vi rätt besked efter en del extra motion i den strikta och rätt opraktiska klädseln i ett blåsigt Stockholm.

Kön hanterades rätt fort på flera täter, och vi köade med författarkollegan Amanda Romare, som var ditsänd för att begå Gonzojournalistik åt Expressen.

Jag utelämnar vad de olika momenten i säkerhetskontrollen innebar.

Därefter är man inne och leds mot entrén in till Blå Hallens foajé längs en fackelrad hållna av svenska unga scouter som härdade ut i blåsten.

Väl inne hänger man av sig i garderoberna, byter till eventuella skor som inte lämpade sig för utomhus och har en möjlighet till mingel. Redan här träffade vi min skönlitterära chef på Norstedts och en annan författarkollega, samt fick möjlighet att prata med personskydd som sade att det var okej att ta foton, så vi fick en annan besökare att ta ett första foto på oss.

Man får en liten bok med bordsplaceringen, där man kan kolla upp sitt namn sorterat på efternamn, varpå man får titta på kartan över borden och sedan planerna för de enskilda borden, och går och sätter sig. Fotoförbud råder under hela bankeetten då konungen är närvarande, så det blir inte så mycket foton här.

Det ropas upprepade gånger ut att man snart behöver sätta sig, och hela banketten är minutiöst planerad, bokstavligen på minuten. Det går också ut det som redan kommunicerats innan, dvs att man ombeds sitta ner hela bankettens fyra timmar, vilket alltså ställer krav på både disciplin och kroppsliga funktioner. Ingen ställer sig upp så länge kungen sitter ner, helt enkelt. Om man inte är journalist …

Dessutom blir det varmt i alla fall i frack. Där vinner klänning, särskilt med bara axlar, så rekommendationen om du som man ska gå på festen är balklänning, så slipper du svettas. Man får ju varken knäppa upp i halsen eller ta av sig överrocken på fracken.

Champagne serveras i glasen, en alldeles utmärkt Blanc de Noir från en Grand Cru-by. Översatt till svenska betyder det ganska fint.

Därefter tar det ni ser på teve vid. Fanfar för kungen, alla reser sig upp och hedersbordets gäster tågar ner för trappan efter att ha gått in via en separat ingång där de fotograferats för att dömas ut för sin klädsel av pressen.

Två skålar där man ska stå upp och sedan tar väntan på maten vid.

Jag ska inte gå in på detaljer kring maten, utan det kan man se på SVT eller läsa i alla tidningar, men kortfattat så var den imponerande för att serveras samtidigt till 1 300 personer. Förrätten var svampsoppa, huvudrätten var piggvar och efterrätten var en björnbärssorbet. Allt i mycket bra klass, värdig en finkrog, och så pass lite att man inte behöver må illa. 

Vinglasen, inklusive champagnen fylldes på upprepade gånger utan att man behövde säga till. Till varmrätten serverades Immelen från Kullabergs Vingård. Det kändes som att varmrötten var designad efter vinet, så bra var matchningen. Bloggen har tidigare uppmärksammat de svenska vinerna från Kullaberg och Österlen, och det här var ett av de absolut bästa.

Det förekom lite missar kring allergier, men trots stressen hörsammade tillkallad hovmästare och åtgärdade problemen. Mer än man kan vänta sig kanske.

Enda missen egentligen var att det skulle erbjudas både cognac och punsch som alternativ till kaffet, som serverades efter efterrätten. Punschen kom aldrig …

Förmodligen är Stadshuset ett av få ställen som har faciliteterna och kunnandet att servera enorma finmiddagar. Vi hade redan varit där på stormiddag på Norstedts 200-årsjubilieum, som också var fin och välarrangerad. Restaurangen Stadshuskällaren serverar samma meny som på Nobelmiddagen om man skulle bli frestad att prova.

När väl den så kallade taffeln bröts tågar honnörsbordet upp till Gyllene Salen för dans och intresserade övriga gäster kan hänga på. Lena och jag råkade hamna på SVT när vi dansade, närmast kameran här i två olika klipp. Kan tilläggas att jag är bra på att dra en vals i text, men inte på dansgolvet.

De flesta drog sig till andra salar för att mingla, vilket kunde vara mycket trångt om man inte ville dra till sig onda ögat från personskyddet som bevakade den avspärrning där VIP-gästerna minglade längst bort. Någon möjlighet att språka med Hans, dvs Hans Majestät Konungen, gavs alltså inte. Om man inte var nobelpristagare, vilket vi alltså inte var den här gången.

Dryck under minglet var inte gratis, utan om man ville ha alkohol fick man betala ur egen ficka. Och det fanns bara prosecco som bubbel, inte champagne, vilket inte direkt var ståndsmässigt. Kanske bjöds det på champagne bakom VIP-avspärrningen?

Festen i stadshuset slutar 01:00 på natten, men möjlighet fanns att för 1500:- köpa biljetter till SNNC – Students Nobel Nightcap – dit bussar skjutsade de som så ville.

SNNC genomförs med lång planering och mycket ansträngning av berörda studentföreningar och det bjöds på gratis småplock och fri dryck, men det visade sig att det inte var en möjlighet att med fotoförbud mingla med andra bankettgäster och pristagarna, utan 90% av besökarna var studenter där kravet verkar vara att man har en klänning eller en frack, samt 1 500:- kronor. Kort sagt var kanske det här bloggsällskapet lite i överkant åldersmässigt.

Som bankettgäst fick vi iaf ledas förbi kön av studenter som köpt biljett. Tydligen fick en del studenter köa i två timmar i den kyliga och fuktiga Stockholmsnatten för att komma in. Ölburkarna som låg kvar vittnade tydligt om detta.

Lenas fantastiska klänning – för övrigt helt i min objektiva mening snyggast på festen, både Lena och klänning, men eftersom SVT:s fru Bonnier hade härmat Lenas klänning så fick hon inte vara med på SVT:s uppradning – var kanske mindre lämpad för en studentfest där det var trängre än på Stockholms tunnelbana i rusningstid, enda skillnaden var att ungdomarna inte tittade in i sina mobiler utan var fullt fokuserade på att tömma de öppna barerna och bli så fulla som möjligt på sina 1500 spänn.

Stora behållningen med SNNC var – förutom att träffa en del trevliga läsare – att springa på de fantastiskt trevliga och Ukrainastödjande makarna Gunilla och Edward Blom och prata med dem.

Men vi stannade inte till SNNC stängde vid 05, utan exfiltrerade framåt 03.

Med det önskas ett fortsatt trevligt fredagsmys!

Fler bilder finns på Lenas Instagram.