Ukraina: Ryssland sänkte ytterligare fartyg utanför Bulgarien, elva saknas – Iskanderbas bombad i Kursk – sex mördade i rysk terrorbombning

Varför vet vi så lite om historien – och vart leder analysen?

Avsnitt 139. Familjeråd hos Ivan och Olga, kvartalsprognos, mormor inkallad. Konsumentbeteende och nobelpristagare.

Varning, långt avsnitt som överförenklar svåra frågor. Som kompensation anekdotisk ingress.

-0-0-0-

Det hade kommit upp ett elakt anslag i trappuppgången hos Ivan och Olga. Elbolaget annonserade kommande höjningar. Inte nog med det, fastighetsskötaren hade bredvid klistrat upp en lapp om att påräkna hyreshöjning, VA-taxan hade plötsligt höjts. På lapparna hade någon klottrat några saftiga svordomar.

Olga hade varit orolig en längre tid, och på kvällen suttit och räknat. Skulle hon gå upp i arbetstid, och var det möjligt? På jobbet, skola nummer 18, hade det viskats om neddragning, färre skolböcker skulle köpas in.

Nu blev det alltså dags för familjeråd. Olga hade gjort en hushållsbudget ända till nyåret. Mormor, Irina, familjens spargris som hjälpte till när det blev dags att skaffa ny barnvagn för länge sedan, är också inkallad.

Olga hade sammanställt två korgar, som hon kallade det, i första korgen vardagsutgifterna som dessvärre ökar oförutsett, som mat och hyran, och i den andra korgen det som familjen pratat om länge. En hundvalp till barnen och en ny tvättmaskin. Kunde familjen på axlarna kunna bära två korgar? Hur skulle inkomstsidan klara detta?

Irina skruvade sig. Hon hade just fått besked om att på pensionen skulle nu ett avdrag ske på 1,5 % för, som det förklarades ”för att undvika fortsatta förluster och bilda fonder för sin utveckling”. Ivan blev högröd i ansiktet och muttrade om att kommissariatet alltid ska ha sitt. Korg nummer två fick anstå.

-0-0-0-

Det kan hävdas, på goda grunder, att nationalekonomi är beteendevetenskap, tusentals beslut fattas i varje ögonblick om köp och sälj, i hushållen och i företagen. Om besluten sammantaget har samma riktning, återhållsamhet eller påspädning påverkar det makroekonomin, konjunkturen och räntan, och till det också finanspolitiska åtgärder som skatter eller subventioner, stimulanser eller avkylning.

Ivan och Olgas slutsats, att avstå konsumtion av sällanköpsvaror, ta det sakta i backarna och konsolidera kassan till det nödvändigaste är helt rationellt och försvarbart under genuin osäkerhet.

Och för företagen är situationen densamma, ska de producera för en oförändrad marknad, en sviktande eller en expanderande? Vilken marknadsanalys kan ge den bästa sammanvägningen av konsumenternas preferenser och åt vart det lutar?

Svaret på 10 000-kronorsfrågan, eller 100 miljoners, är att det har ännu ingen lyckats med. Den bistra sanningen är att konsumenternas preferenser är spridda över ett stort spektrum, förändras över tid, lättrörliga i vissa branscher (mode, status, kultur) och det viktigaste, inte jämförbara individer emellan. Det finns bara en enda som tagit på sig lösningen av denna senare fråga, Karl Marx i kommunismens lyckorike ”Av var och en efter förmåga åt var och en efter behov”. Om behoven är deducerbara är allas lycka maximerad, och på den punkten vet vi hur det gick.

-0-0-0-

Det betyder inte att frågan har lämnats därhän, att vikta samman individuella preferenser till någon slags kollektiv värdeskala är kanske det politiker försöker göra varje dag. På ekonomiområdet är resultaten blandade, 1972, fick Kenneth Arrow nobelpriset bl a för att bevisa att en sådan sammanvägning är logiskt omöjlig. Hans bevis är klassiskt elegant, under förutsättning fem axiom, bl a om individens oberoende, kapacitet att göra val och oberoende av irrelevanta alternativ visade han att en sådan sammanvägning är omöjlig.

Richard Thaler belönades med ekonomipriset 2017, bland annat för sina teorier om nudging (puffning). Den är indirekt ingripande i individens val av handlingar för att framhålla ett alternativ som har positiva externa effekter (med strålen träffa flugan på pissoaren på Amsterdams flygplats, miljömärkning av livsmedel osv). Tillämpad i praktik har metoden kritiserats för att vara auktoritär såvida den inte i omfattas av genuin koncensus. Människan vill oftast sitt eget bästa, inte alltid med företräde för allas.

-0-0-0-

Så är vi då framme vid årets nobelpris till Robert E. Hall och Michael Woodford och deras bidrag. De återvänder till mikroekonomi, hushållens beteende, och trollkarlen Hall bevisar att det är omöjligt att förutspå konsumtionsmönster. Istället ska man se på om det finns buffertar, spar-och lånemöjligheter, eller inkomstförändringar och visade att 20 % av befolkningen saknade buffertar och levde ”ur hand i mun”. Ska man prediktera konsumtion ska man då titta på förändringen av dessa proportioner.

Woodford byggde vidare från bottom up och visade att konsumtionen beror på hushållens förväntningar om framtida inkomster. Sen bygger han in inflationsteori och snickrar ihop en nykeynesiansk normativ modell som då blir instrumentell för ekonomisk politik dvs penningpolitik och finanspolitik. Det nya i den är då att öka förutsebarhet för företag och individer om t ex framtida ränteutvecklingar. Den tillämpas uppenbarligen generellt idag av centralbanker och finansministrar, och påstås jämna ut konjunkturcyklers amplitud.

Ur den lilla människans perspektiv, på väg till, eller från, butiken, tänk att hennes förment blygsamma beslut, tillsammans med andras, har så märkvärdig utväxling i den stora världen.

-0-0-0-

Åter till Ivan och Olga. De är, mer eller mindre omedvetet, kanske praktfullt illustrativa för årets nobelpristagare, de summerar inkomstförväntningar och eventuell tillgång till Irinas sparande, överväger olika konsumtionsbeslut och stannar vid Safety first.

Inför Mammon är vi alla lika.