föreläsning

Devisen om 72 timmars försörjningsberedskap för hushåll börjar få allerstädes spridning. Detta är dock inte någon siffra som dimensionerats utifrån t ex det civila försvarets behov och är egentligen tagen ur luften. Ser man till vårens försvarspolitiska inriktningsproposition så anges 5 – 10 dygn, dvs 120 – 240 timmar.

72-timmarsbegreppet saknar vetenskaplig grund, utan har sin bakgrund från 50-talets USA, då man skulle klara 72 timmar i kärnvapenskyddsrum.

Förvisso är 72 timmars försörjningsberedskap för ett hushåll bättre än inget, men det är fortfarande för lite, bland annat när man tittar på vårens försvarspolitiska inriktningsproposition för åren 2016 – 2020, som i bred politisk majoritet klubbades igenom (PDF).

“Frågan om hur privata resurser ska kunna bli tillgängliga för att värna befolkningen, säkerställa de viktigaste samhällsfunktionerna och bidra till försvarsmaktens förmåga vid höjd beredskap bör särskilt beaktas.
Det civila försvaret bör inledningsvis planera för att kunna lösa uppgifter under krig i 5–10 dagar. Planeringen för övriga uppgifter inom det civila försvaret avseende skyddet av befolkningen och upprätthållandet av samhällsviktig verksamhet bör dock kunna utföras under en betydligt längre tid.”

Vad man menar med det civila försvaret ovan är att det civila försvaret ska kunna lösa stöd till försvarsmakten i 5 – 10 dagar. Därav den efterföljande meningen.

Hushållen bör göra det samma. Man bör klara sin försörjning på egen hand i fem till tio dagar. Det civila försvaret kommer nämligen inledningsvis stödja Försvarsmakten under 5-10 dagar och inte allmänheten.

Man ska också vara på det klara med att exempelvis ett angrepp mot Sverige kan föregås av destabiliserande åtgärder under en lång tid, vilket kan sätta press på försörjningsberedskapen. Det kan även vid officiellt förhöjd hotbild alltså redan vara för sent att preppa ens före kriget bryter ut. Försvarsbloggaren Zynisk konstaterar att det tydligen räcker med två timmars strömavbrott i utsatta områden för att mörka krafter ska ta tillfället i akt att genomföra omstörtande verksamhet. På många sätt påminnande om vad som sker i Midvintermörker.

Om en angripare som ett led i hybridkrigets fördolda förbekämpning av Sverige ser till att ha sönder lite transformatorstationer till våra utanförskapsområden och ovanpå det har infiltrerat områdena med provokatörer, kan man under några dagars eller veckors förbekämpning köra slut på de svenska blåljusmyndigheterna, i värsta fall även det militära försvaret om det kallas in för att stödja blåljusmyndigheterna.

Oavsett så är inte 72 timmar tillräckligt – det är dags att höja ambitionen för allmänhetens krisberedskap till åtminstone 120 timmar, helst 240, för att anpassa sig till den försvarspolitiska inriktningspropositionen.

Däremot kan nog 72 timmar vara tillräckligt för vanliga vardagliga civila småkriser, som t ex strömavbrott. Det är förstås enklare att sälja in till allmänheten att man ska klara en storm än att man ska klara ett krig. Och någonstans behöver man börja.

Just nu deltar jag på MSB:s temadag “Människors förmåga till krisberedskap – en temadag”, där jag ska hålla en föreläsning om preppers. Bland annat presenteras under temadagen en ny undersökning om allmänhetens krisberedskap, vilket bitvis är nedslående läsning (jag har läst undersökningen i förväg), på andra bättre. Jag återkommer längre fram med resultaten från undersökningen om allmänhetens krisberedskap.