Gästartikel: Ukrainska medics i Sverige – Repower Ukraine kör sin fjärde omgång

3.1K

Nedanstående är en gästartikel av Lena Wilderäng.

I helgen kom deltagarna i fjärde omgången av Repower Ukraine hem från Sverige. Det var runt hundra stridssjukvårdare och militära läkare från 49 olika enheter längs med hela fronten, som kom hit för välbehövlig rehabilitering.

Repower Ukraine är ett gäng som själva har upplevt hur det är att bli utbrända och emotionellt utmattade när man hjälper behövande i kriget som Ryssland för mot Ukraina. Deras organisation fokuserar på att hjälpa frontnära medicinsk personal att förebygga komplexa psykologiska bekymmer, få styrkan tillbaka (repower), och återfå motivation för att orka tjänstgöra vidare.

Vikten av sjukvårdarnas arbete i Ukraina kanske inte behöver beskrivas. Enligt Repowers hemsida stödjer de även volontärer, som evakuerar skadade under fientlig eldgivning, samt tillgodoser medics med allt de behöver. Deras pilotprojekt genomfördes redan i december 2022.

Bloggen har tidigare skrivit om deras projekt, inte minst Fundraising Gala Dinner, som de har anordnat. De samarbetar med Nordic Ukraine Forum i sina projekt.

För en månad sedan var jag och Lars på senaste välgörenhetsgalan där pengarna till detta ändamål samlades in. Det var fantastiskt proffsigt arrangerat, och jag skulle rekommendera till alla att vara med åtminstone en gång. Underhållningen var i världsklass. Bonus: fantastiskt fina ukrainska smaker både på mat och vin. Vinmatchningarna ordnades av Racimo, som än en gång ger stöd till initiativ för Ukraina.

Galan hölls samma dag som Sverige gick med i Nato, och det var mycket jubel. Det är fantastiskt hur det går att bidra till någonting riktigt bra, och ha så trevligt under tiden. Jag återkommer snart med blogginlägg angående nya ukrainska viner i Sverige, utifrån det som vi har fått smaka. Men nu, tillbaka till medics.

I mina egna kontakter med stridssjukvårdare i Ukraina ser jag ofta att de drabbas av trötthet och uppgivenhet. De får se så mycket smärta, de upplever så mycket förluster, och de kan ofta inte ge tillräckligt med vård på grund av för lite resurser. Det råder brist på det mesta därute, hjälpen når inte alltid hela vägen fram, och den etiska stressen på grund av otillräcklighet och behovet att prioritera är mycket hög. De vet också att de själva lever mycket farligt – de kan bli dödade vilken sekund som helst, eller ännu värre – bli tillfångatagna. Det cirkulerar videos på vad ryssar gör med tillfångatagna medics, och det finns inga gränser på vilka brott ryssarna är kapabla till. Många medics har tjänstgjort sedan början av kriget, och det finns i stort sett inga möjligheter till att bli utbytt. Efterfrågan på rehabilitering är enorm, alla som söker kan förstås inte få plats. Jag känner medics som sökt Repower men inte kommit med. För det här programmet väljs det ut folk som har störst behov och en god möjlighet till framtida förbättring, och processen sker i samarbete med befäl. Förhoppningen är att fortsätta köra dessa Repower-tillfällen regelbundet och ge fler möjligheten att få hjälp, men man är beroende av hjälp och stöd. Det går att stödja dem genom Swish (1234 375 283, märks med ”Repower”) eller via bank, PayPal eller onlinebetalning – mer info här. De letar även efter företag som vill köra ett mer långsiktigt samarbete.

Så vad för slags rehabilitering handlar detta om? När de är i Sverige får de dagliga psykologsessioner, utbildningar, krishanteringsträning och framför allt en möjlighet att i en skyddad miljö få en möjlighet att prata om sina upplevelser med folk som har varit med om liknande saker. De får också en möjlighet till att utöka sin kunskap inom stridssjukvård och fältkirurgi, samt dela med sig av sin kunskap till svenska kollegor vilket är minst lika viktigt. Att ta emot hjälp är gott – men att vara eftertraktad i sina kunskaper, och kunna hjälpa fler, bygger upp en.

Sedan finns det en rekreationsdel i rehabiliteringen. Att skifta fokus gör att det är lättare att läka. Programmet innefattar en hel del upplevelser, utflykter, sightseeing, kultur och nya kontakter. Det finns förstås möjlighet till sportaktiviteter och fysiska rehabiliteringsinsatser. Det är både välgörande och frigörande – det ser man på Repowers foton efter aktiviteterna.

Även den här gruppen fick träffa Sveriges försvarsminister för diskussion och frågor, med en möjlighet att uttrycka sina behov. De blev väldigt glada av att höra att förra deltagarnas förfrågningar inkluderades i Sveriges 15:e stödpaket till Ukraina. Pål Jonson uttryckte uppmuntran och stöd till deltagarna: “Your hardworking dedication for free Ukraine is a great inspiration for all of us. It was important for us to provide our biggest support package to show that our commitment now is not stable but growing.”

Jag fick möjligheten att möta upp dessa hundra när de precis hade ankommit till Sverige och skulle få sina första workshops.

De ankommer i två stora bussar efter att ha käkat hotellfrukost, det märks att de är trötta när de kommer ut. Alla är uniformsklädda. Svenskarna står i en klunga och är redo att välkomna dem. Under morgonen har det rått febril aktivitet med att göra iordning tre rum med olika teman. Det första var riktat till stridssjukvårdare och skulle handla om TCCC (tactical combat casualty care – stridsjukvård – reds anm) och bemöta deras frågor och funderingar. Det andra var riktat till läkare, och skulle besvara frågor på en lite högre nivå. Det tredje handlade om utrustning, utformat utifrån en svensk leverantörs utbud – leverantören var på plats och svarade på frågor.

Jag valde att bli kvar med första gruppen, ihop med medics. Det ligger närmast hjärtat, speciellt efter att ha gått TECC-kursen på Katastrofmedicinsk Centrum i Linköping – det är ungefär som TCCC fast för civil personal (blåljus m fl). Lukas Arkestål, som är nationell koordinator inom TECC och TCCC, var kursansvarig när jag gick TECC. Nu stod han och besvarade frågor från medics – med sin forskningsbakgrund inom experimentell traumatologi, medicinsk specialistkunskap och militär erfarenhet så var han rätt person på rätt plats.

Hans första fråga till stridssjukvårdarna var angående deras största utmaningar därute. Det finns en stor vinst med att börja prata om bekymmer redan under första dagen, så att folk öppnar upp sig och finner konsensus i att det de gör är komplext, farligt och i stort sett omöjligt om det inte finns rätt resurser.

Om man nu skulle fokusera på medicinska bekymmer, och inte på att man är prioriterat mål för drönare? Ja, då är det evakueringstiden som är top of mind. Det handlar helt enkelt om att tvingas sitta med en patient för länge, och förgäves vänta på en transport vidare, till nästa punkt där de t ex kan få blod. I fält är det ju inte möjligt att lagra blod för transfusioner – det krävs kylning, och därmed generatorer. Generatorer alstrar värme och syns alltför väl av termiska drönare.

Vidare berättade medics även om svårigheter med vård under nattstrid – svårt att genomföra ingrepp i mörkret. Men ett annat ämne som seglade upp var att folk ibland saknar tillräckligt med kunskap om vad de ska göra. Det är inte konstigt – många saknar sjukvårdsutbildning, och har endast medic-kurser som kunskapsbas. ”Kan man lägga tourniquet är man redan medic”, skämtar någon om utbildningsnivån. Det tas upp exempel på sjukvårdspersonal som gör systematiska fel på grund av gammaldags utbildning, eller kanske att de lärde sig fel från början. Andra förväntas kunna agera läkare, men har aldrig jobbat med trauma. Det finns gott om exempel där veterinärer, tandläkare och liknande yrken får kliva in och ta ansvar inom områden där de saknar utbildning och kompetens. Detta sker för att det inte finns andra. Många läkare har flytt utomlands redan 2022, i hopp att ordna ett tryggt liv för sig själv och barnen, och för att eventuellt kunna skicka pengar tillbaka för att t ex stödja sin stridande make. En stor del av den medicinska personalen som har stannat i Ukraina och tjänstgjort har dödats. Ryska krypskyttar får tex mer betalt för att slå ut en ukrainsk medic.

Samtidigt så vet jag att man försöker fortsätta utbilda. Just Katastrofmedicinsk Centrum i Linköping har presenterat resultat av MSB-projektet tillsammans med ukrainsk personal, där man utbildat ukrainska instruktörer. Man har även samlat in feedback som har presenterats i svenskt perspektiv, den heter ”Börja nu!” och finns att läsa här.

Jag pratade med ett flertal medics i pausen, och det är mycket riktigt att det finns tandläkare och veterinärer – men de har höga ambitioner kring sitt yrke, och förbättrar sina kunskaper hela tiden. En ung medic jag pratade med hade endast MARCH-kurs när hon började, men nu läser hon sjuksköterskeprogrammet på distans under tiden hon tjänstgör (!), och ser fram emot att ha examen inom några terminer. Vissa personer hade rakt av flera decennier av sjukvård under bältet, och hjälper aktivt sina kollegor – en sådan medic från Kupianskfronten berättade för mig hur hon samarbetar med andra enheter.

Efter att ha konstaterat att logistiken är ett stort problem och att fler behöver bättre utbildning, så börjar de specifika frågorna hagla. Hur anser man i Sverige att man ska hantera kemiska gasskador, något som medics berättade blir ett större och större problem? Hur agera om man inte vet vad det är för gas – Atropin eller annat? Lukas berättar om algoritmer och protokoll. Hur gör man med smärtlindring när det kommer till olika stadier av medvetslöshet? Ska man packa sår med hemostatiskt eller vanligt bandage? Vad säger man här om användning av vissa preparat? Hur jobbar vi intraosseöst? Jobbar man i Sverige med öppna videolänkar till läkare? Och så vidare. Tiden går fort. Det kan vara frustrerande att inte få svar på alla frågor man har – men det delas material och kontaktvägar för att kunna få stöd framöver.

För mig så blev det väldigt intressant med personlig kontakt med ukrainska medics. Vissa är pratglada och vill höra mer om Sverige. Andra är mer inneslutna i sig själva. Någon har svårt att hålla tårarna tillbaka. Det är frustrerande att sitta här i lugna trygga Sverige och spekulera om det är bättre att göra dittan eller dattan i fält, medan man vet att kamraterna vid fronten får klara sig utan en. Det är en naturlig reaktion. De har varit med om ofattbara saker, och det är helt okej att känna ilska och sorg. Men det är också därför de är här. De ska få prata om detta, och få hjälp. Inte minst av folk i deras egna situation. Det är ju de enda som kommer kunna förstå helt och hållet vad de har gått (och går) igenom.

Jag blir inte med på kulturvandringen, men hinner växla ord med flera deltagare, svara på frågor, översätta där det behövs. Det finns många representanter för sjukvård och militär bland svenskarna på plats, och det är underbart att se. Både aktiviteterna och resten av programmet blev uppskattade. Psykologerna har fått väldigt mycket ros.

Här är några citat från deltagarna, nu när de är tillbaka på sina positioner:

”Brothers and sisters, hugs to all of you!) The bullets fly by..!”

“Hey good people! Thank you for being there! The meaning of life appeared again 🙂 And you know what? I realised how much I love Ukraine, despite everything 🙂 Hugs :)”

“People, thank you to everyone. You have no idea how much it means to me <3 “

“Thank you for 2 weeks of an incredible life!!!”

“You made it possible to feel life again!!!”

“Friends, I would like to thank you once again for the incredible time spent. I will never forget these emotions. Thank you for the new acquaintances, you are simply incredible. Repower: a special thank you and a gentle bow, thank you for restoring faith in people, these emotions that had been turned off for a long time have started working again. SEE YOU AT THE VICTORY PARADE”

Repower Ukraines nästa mål är ett pilotprojekt i Spanien i april, ytterligare ett i maj, samt ett femte projekt i Sverige snarast.

Vi måste fortsätta stödja Ukraina på alla sätt vi bara kan. Det är bara tillsammans som vi kan klara av detta.

Vi ses på seminariet på torsdag! /Lena

Mer information om Repower och hur du kan stödja som privatperson, organisation eller företag finns på Repowers hemsida.