Kriget har blivit existensiellt för Nato och Västs demokratier – saknar försvarsindustri för krigets krav – militär teknik är inte längre högteknologi, utan det civila har passerat och tillverkas i Kina

Det pågående kriget i Ukraina och dess spridande förgreningar i Mellanöstern och ökade destabilisering hos Västs demokratier på grund av det har blivit existensiellt för Nato och Västs demokratier. Man saknar en försvarsindustri som kan svara för krigets krav på produktion, till skillnad mot kalla kriget som inleddes med ekonomier på krigsfot efter andra världskriget. Det verkar som det enda som kan lösa knuten är att man faktiskt själva blir bombade för att fatta att det är allvar. Militär teknik är inte heller längre högteknologi, utan digitaliseringen och kommersialiseringens enorma skalfördelar har gjort civil teknik till världsledande högteknologi inom allt från drönare, optik till rymdindustrin och allt detta tillverkas i Kina. Fundera på om Kina just nu har 100 000 militära drönare redo att slå mot Taiwan och hur Nato ska motstå 100 000 ryska drönare som Ryssland kan tillverka på mindre än ett år och sedan slå med i ett anfall mot Nato om ett stillestånd uppnås i Ukraina och ger Ryssland möjligheten till att bygga upp nya styrkor.

För att summera: Vi har problem, och problemen kan vara allvarligare och djupare än vad många tror.

När kalla kriget tog slut och den eviga freden utropades avrustades inte bara försvarsmakterna i Väst. Det var en underbar tid. Kärnvapen nedrustades med upp till 95%. Fredsavtal nåddes kring Nordirland, en lösning på Palestinafrågan såg ut att etableras. Framtiden var ljus och det skulle aldrig mer blir krig.

Så även försvarsindustrin avvecklades. Ja, den kunde fortsätta producera saker med tjock plåt och som smäller, men till mycket lägre volymer. Och efter 20 – 25 år har maskiner skrotats, lokaler avyttrats, och personalen försvunnit.

Idag kan Nato knappt producera tillräckligt med ammunition för det som Ukraina förbrukar var dag. Än mindre för att kunna föra ett eget krig mot Ryssland någon längre tid, utan att hamna i ett läge där man tappar initativet. Nej, även ett luftherravälde kräver enorma mängder ammunition om det ska vara värt något. Och det är inte Irak vi pratar om nu, utan Ryssland.

När andra världskriget (VK2) tog slut var världens demokratier på full krigsfot. Mycket av försvarsindustrin avvecklades, men det fanns kvar tillräcklig kapacitet för att kunna kapprusta och hålla borta Sovjetunionen. Idag är det tvärt om. Väst har inte en försvarsindustri stor nog för att kunna möta den dimensionerande motståndaren och definitivt inte både Ryssland och Kina, när den senare ger sig på Taiwan.

Ur det perspektivet ska man se att Tyskland inte vill ge exempelvis Taurus-robotar. Det hundratal man har behöver man för att alls kunna försvara sig själva i några dagar om kriget sprids och går över i anfall mot Nato. Tyvärr gäller det samma för svensk del.

Försvarsindustrin vågar inte heller satsa på nya fabriker och tillverkningslinor, för den dagen Ryssland besegras i Ukraina kommer politiker skyndsamt utropa eviga freden och sluta lägga beställningar på ammunition. Politiker och försvarsindustri måste lösa denna knut, t ex genom 20 års garanterade ordrar som säkrar avskrivningstiden för nya fabriker och produktionslinor, men jag är rädd att inget kommer ske förrän man likt i Ukraina faktiskt själv blir angripen och bomberna faller.

Ett besked som jag insett sedan tidigare, men som också bekräftades på Nato Industry Forum i Stockholm var att försvarsteknologi inte längre är ledande högteknologi. Den rasande digitaliserade teknikutvecklingen och masskonsumtionen har gjort att det civila är ledande inom IT, drönare, optik, krypto (bara att slänga på några extra bitar på kryptot så …) och även rymdindustri. Hård kryptering är inte något som militären har monopol på längre, när du kan superdatorkryptera med telefonen du har i fickan, krypton som kan ta en miljon år att knäcka. Och en bit till så blir det två miljoner år.

Försvarsindustrin är bara ledande på saker som smäller och gör ont, tunga grejer av tjock plåt och saker som inte syns. Knappt ens på militära sensorer som radar – en Starlinkterminal är en phased array och i princip samma teknik som en AESA-radar, men kostar inte 40 miljoner, utan fyratusen. Något förenklat. Det enda som begränsar de civila produkterna är att vissa radiofrekvenser är reserverade för militärt bruk.

Samtidigt är försvarsmakterna i Väst oförberedda på dagens moderna krig. Ukraina är här världsledande och bygger sina ledningssystem på öppen civil teknik och mjukvara, av dagsfärsk modell och inte något som specades för 20 år sedan, upphandlades för 17 år sedan, introducerades på förband för 10 år sedan och nu är … 20 år gammalt.

Till det kommer drönarna.

Nej, stridsvagnar är inte omoderna, utan fyller fortfarande sina syften. Men mot 10 000 granatbärande drönare har man idag dåliga chanser, utan det hela kokar därför ner på skyttesoldatens strid, dit kriget alltid kokar ner. Det krävs mer att slå ut 100 skyttesoldater än en stridsvagn.

Teknikutvecklingen kan åtgärda detta men bara om motmedlen då utvecklas snabbare än drönartekniken, som bygger på den kommersiella massmarknadens 100 miljoner levererade enheter av senaste modell årligen och inte försvarsindustrins 8000, med en tid spec-upphandling-leverans-införande på tio år.

Försvarsindustrin kanske ska satsa på mjukvara att plugga in i kommersiella COTS drönare, för att ge dem AI-kapacitet, svärmkapacitet mm. Samt tillverka specifika stridsspetsar konstruerade specifikt för att hänga på kommersiella drönare, och som kan osäkras och säkras utan farliga fulhack. Idag är det nog svårt att landa med en oanvänd drönare där man fulhackat apteringsmekanismen på en granatgevärsgranat …

Om Ryssland nu tillverkar 10 000 – 20 000 drönare i månaden med enligt Ukraina själva AI-logik som gör dem autonoma om de tappar täckningen (och kom ihåg att Ryssland skiter i civila förluster och även sina egna, så om 50% av AI-styrda drönare dödar civila eller rysk trupp är inget problem – det finns mer rysk trupp än Ukraina eller Nato har soldater), fundera då på vad Ryssland kan göra om det skulle bli fredsförhandlingar och vapenstillestånd ett år i Ukraina. Då sitter Ryssland sedan med 100 000 vapenbärande drönare efter ett år. Kan Finland stå emot ett sådant anfall? Estland? Lettland? Litauen? Nato? Vad är stridsflyg värt när det kommer 500 drönare flygande mot flygbasen i första vågen när anfallet inleds?

Allt tal om fredsförhandlingar är således helt livsfarligt då det ger Ryssland möjligheten att bygga upp för ett nytt anfall. Rysk krigförande förmåga måste krossas i grunden och rysk ekonomi smulas sönder, annars har vi ett nytt storkrig om några år.

Och vad tror ni Kina håller på med? COTS-drönarna tillverkas i Kina. Tror ni Kina ignorerar teknikutvecklignen, eller tror ni att Kina redan sitter med 100 000 bombbärande drönare redo att skicka mot Taiwan? Titta på kinesiska drönarfyrverkerier/baletter och fundera lite på vad som pågår.

Sedan sitter det bromsklossar, strulpellar, gnällspikar, nejsägare och kalenderbitare överallt i Västs organisationer och försvarar sin vallgrav dit de förvisats när man behövde hitta på nya uppgifter åt dem när eviga freden inträffade. Det räcker inte att leverera ett nytt regleringsbrev och byta ut högsta chefen, när så många har grävt ner sig på mellanchefsnivå.

Så mycket för problembilden.

Lösningen för Västs del handlar om att inse allvaret, att man måste vara med och delfinansera eller garantera försvarsindustrins utbyggnad, samt att cykeln behov-spec-upphandling-leverans-införande behöver kapas från 10+ år till högst ett år.

För angriparen skiter i om man certifierat en drönare enligt konstens regel. Det räcker att 90% av 100 000 når sina mål och de sista tio procenten som certifieringen hade fixat spelar ingen roll. Perfektion vinner inte krig. Verkan vinner krig. Ukraina har insett det och certifierar nu nya system på någon vecka enligt en förenklad process som antagligen handlar om fungerar – fungerar inte.

Situationen är allvarligare än vad många tror och Ryssland ska inte underskattas – och kom ihåg alla som även efter 2014 försökte vifta bort hotet som vi var många som varnat för redan sedan åtminstone 2008, och ofta tidigare än så.

Sedan 2014 har man hoppats på att det inte skulle bli krig, även om man lite pliktskyldigt sagt att man åter ska rusta upp – i Sveriges fall till 2030 med en organisation byggd för kalla krigets teknologiska hotbild, inte dagens digitaliserade hot byggt på massmarknadens billiga kommersiella teknik. Men nu står vi är nio år senare och inget har hänt på försvarsindustrifronten.

Svenska Försvarsmakten vaknade i alla fall delvis nyligen och köpte helt enkelt in kommersiella kängor rakt över disk från 5.11 så de värnpliktiga åtminstone har något på fötterna. Det är ett positivt besked i rätt riktning. Man måste inte ha kängor utprovade och specade för att hålla i ett förråd i 20 år, utan man behöver kängor nu. Om massmarknaden kan leverera dem nu och billigt direkt från hyllan, kör.