Gästartikel: Vårleveransen

4.7K

Detta är en gästartikel av Lena Wilderäng, gift med bloggaren.

Sedan sista resan, som hade fokus på amröjning, har jag försökt att jobba ifatt på många fronter. Det är så mycket att göra hemma. Jag var även tvungen att prioritera att jobba under en period. Alla resor som jag gjort har jag gjort på min egen fritid och som ideell verksamhet, så jag måste tjäna egna pengar för att klara av att vara borta under flera dagar, eller ibland veckor.

Det är dock fysiskt omöjligt för mig att skifta fokus från kriget. Jag får uppdateringar från ukrainska räddningstjänsten om vad de får för utryckningar. Jag får meddelanden och bilder på hur det går för medics vid fronten. Det är väldigt tydligt att de behöver stöd, och deras arbete är beroende av det vi skickar till dem.

Det har blivit en till två resor per månad under en lång tid. Nuförtiden gör jag dessa vändor som privatperson, och representerar inte någon organisation. Det blir helt enkelt enklare att uppnå ett resultat som jag själv kan stå för. Jag samarbetar med olika organisationer vid behov, t ex hänvisar jag till välgörenhetsorganisationer om någon vill skicka mindre donationer, eller gärna vill jobba som volontär. Men allt jag gör sedan i höstas har skett som privatperson. Det gör också att svarstiden kan vara väldigt lång. Och det ställer höga krav på att ordna spons. Den här gången sponsrades vändan nästan helt och hållet genom bidrag från läsare via PayPal.me/lenawilderang – ni är en naturkraft och ni ska ha ett enormt tack! Det finns möjlighet för företag att framöver sponsra t ex ett helt fordon, eller en del av lasten – kontakta mig i så fall. Det behövs allt från brandbilar till vanliga fyrhjulsdrivna personbilar, samt mycket annan utrustning.

När jag äntligen hade ordnat att jag kunde lägga tid på detta så var processen snabb. Jag kollade av exakt vad som behövdes på plats och vilka som hade mest akuta behov. Sedan köptes det in bilar, gicks igenom hos mekanikern (tack till alla som genomförde och/eller bekostade det hela). De fylldes med fältmedicinsk utrustning, massvis med förstahjälpen-grejer, samt varma kläder, skyddsskor, fältransoner, utrustning för fältkök, och tourniqueter. En specifik stor del av lasten skulle till Räddningstjänsten, det var höghöjdsräddningsutrustning samt hjälmar. I sista sekunden kunde en låda med begagnade Motorola-radios ordnas fram, det är enormt viktigt med samband både för räddningstjänsten och för sjukvårdspersonal. Och teamet av chaufförerna lyckades ordna fram diamantklingor till räddningstjänstens kapmaskiner, i tid innan avfärden. Kapmaskinerna går fortfarande varma i alla byggnader som bombas och rasar ihop.

Bilarna själva var också inköpta enligt önskelistorna. Det blev 2 st Transporters med dubbelhytt, där varje bil kan transportera 5 personer och har väldigt mycket utrymme för att transportera skadade, personal, och all utrustning de kan komma till att behöva. Bägge bilarna går till fronten, men vi hade planerat att överlämna dem någonstans halvvägs. Det finns gott om folk som kan passa på och åka för att hämta en bil, och då får de efterlängtad vila från fronten som annars inte går att få, vilket är väldigt mycket värt. Och för min egen del känner jag att det är onödigt risktagande att vara alldeles vid fronten. Om något allvarligt skulle hända så skulle jag och resten av teamet bli en belastning för sjukvårdare och räddningstjänsten där. Och det sista jag vill ska hända medan jag är i Ukraina. Halvvägs till fronten är en bra kompromiss för mig just nu.

Resan ner gick väldigt bra. Efter cirka ett dussin gånger på senaste året så känns det som att jag har koll på processen. Gränsövergångarna kunde ta upp till tolv timmar i början, nu har jag vässat och maximerat samtliga variabler – och den här gången tog det endast en timme. Kändes helt otroligt.

Förr i tiden såg jag till att sova i bilen på gränsen, efter gränsöverfarten, eftersom det aldrig gick att veta om det skulle ta ett par timmar eller ett par dygn. Men de senaste gångerna har jag sett till att få kvalitetssömn på någon hostel innan gränsen. Det är mycket bättre att vara utvilad när man kommer in i en krigszon. Jag har sett hur folk blir efter att dygna (bl a blir väldigt irrationella och vägrar att vila även om tillfälle ges, vilket förvärrar läget). Så länge alla tar hand om sig och sover, äter och dricker tillräckligt så blir det kanon. Precis som på någon annan extrem resa, t ex en toppbestigning eller en oceanseglats. Som deltagare förväntas du kunna ta hand om dina behov, och tala om hur du mår. Om någon har ont eller behöver pausa för att gå på toa, så tas det upp så tidigt som möjligt, och inte när skavsåret har börjat blöda eller när blåsan håller på att spricka. Kommunikation och planering, samt eget ansvar, är något som verkligen uppskattas. Nu har jag haft alla i teamet på tidigare resor och vet att de fungerar i sammanhanget, vilket var väldigt skönt. De gångerna som jag själv har valt ut chaufförer har det funkat kanon, och jag kommer fortsätta med det.

Bilarnas lastutrymmen var fyllda med eftertraktad utrustning, men gick inte att låsa helt och hållet. Det var faktiskt samma under förra gången. Det gjorde att jag var tvungen att vara mer noggrann i att välja ställen att övernatta på. En billig hostel i all ära, men när parkeringen inte ser ut som att jag skulle ens lämna en låsbar bil där, så krävs det att man hittar ett bättre alternativ. Det känns som att det antingen finns det ena eller det andra i Östeuropa – fokus ligger antingen på kvalité och överdåd, eller på att pressa priset. Ibland blir det nästan löjligt, när det enda hotellet i orten som har bevakad och belyst parkering är någon spahistoria (som förvisso fortfarande bara kostar tre hundra kronor per person, men i ukrainska mått är det enormt dyrt för en natt). Eftersom jag gör detta som privat initiativ så är det mitt eget företag Adrenalena som sponsrar en del av kostnaderna för transport och boende. Resten täcks av chaufförerna, för att minska overhead.

Ju bättre hotell desto bättre frukost. Där är det också ganska skönt att inte riskera bli matförgiftad lagom till lunch (vilket har hänt förut, när jag körde en släckbil rakt igenom tjocka trafiken i centrala Lviv och min mage höll på att explodera). Lars hade nog inte godkänt den frukosten jag och gänget fick i Zjytomyr, ty det inte fanns någon fil eller kefir. Däremot formbakade ägg, färsk fruktsallad, världens godaste dadlar och latte gjord på riktig mjölk. Teven var på, och jag kunde avnjuta ukrainska nyheter.

Det är väldigt intressant hur nyheterna ser ut i Ukraina, i Polen – och i Sverige. I Ukraina är det i stort sett hundra procent krigsrelaterat. Nyheter, analyser, personporträtt. Bilder från fronten, statistik, reportage från Cherson. Staden beskjuts med över tre hundra raketer per dag. Civilbefolkningen har möjlighet till gratis evakuering och under senaste dygnet är det 59 personer som har valt att göra det. Tolokonnikov, talespersonen för militära administrationen i staden, kommenterar det i en lång intervju. Han poängterar att staden är under ständig beskjutning, och mycket av ordinarie befolkningen är borta.

Nästa inslag är om Krim. Där säljer folk sina lägenheter och flyr, vissa tar med ägodelarna – och andra lämnar i panik. Detta är ju precis i samband med explosionerna kring Dzjankoj, och ryssarna verkar fatta vinken. Vanligtvis utropar man “badsäsongen” i Krim, när vattnet har blivit tillräckligt varmt på våren. Nu har man utropat “bomullssäsongen”, efter explosionerna. Jag drar på munnen.

Det nämns att ockupanterna byter om till civilt på vissa ställen, och hämtar sina grejer för att dra. De är “ordentligt demoraliserade”. Men hoppet är bräckligt.

Nyhetsinslaget efter det är om de avancerade proteserna som har börjat användas av sårade ukrainska veteraner. Ett långt inslag om nationella rehabiliteringscentret Unbroken, intervjuer med veteraner under rehabilitering. Några döljer ansiktet under balaklavor – inte för att de inte vill bli igenkända, utan för att de inte vill visa sina sargade och sönderbrända ansikten.

Varje inslag är relaterat till krig. Jag förstår inte var dessa inslag är i svenska medier. Ukrainare frågar mig om man pratar om kriget i Sverige. Jag skäms för att svara. Jag skäms också för att de inslagen som kommer upp ibland är färgade av rysk propaganda. Jag skulle gärna vilja ta med mig några journalister och få dem att skriva om hur det är här. Intervjua ett barn som har sett sina bägge föräldrar dö under en rysk bombning av civila. Snacka lite med någon som har kommit tillbaka från fronten med tomma ögon och skakande händer. Försöka möta blicken på en kvinna som har blivit våldtagen av ockupanterna. Det är så lätt att titta bort. Snälla, gör inte det.

Upplevelsen av Zhitomyr var stark. Mörkläggning gäller fortfarande. Endast en gata var upplyst och där hängde precis alla stadens ungdomar. Det var helg, och någonstans infann sig festivalkänsla. Ljuset är starkare när det kontrasterar mot mörkret.

Jag vill åter igen ta fram röster från andra deltagare, här berättar en av chaufförerna.

“Efter (gränsöverfarten) fortsatte vi in genom Ukraina, mot kvällens övernattning och mot oförglömliga minnen från ett land i krig. Jag minns tydligt känslan från kvällspromenaden. Trots att det var helt mörklagt i en storstad, med släckta gatlampor, en helgkväll, var känslan av trygghet total. Det var uppenbart att människor här bara ville leva sitt liv ifred, sköta sitt och älska livet. Här vill ingen något illa. Det enda hotet kom från eventuella flyglarm och terrorn från öst.”

En av deltagarna på resan

Mörkläggningen betyder inte att ställen har stängt. Tvärtom. Det är väldigt mycket som har öppet. Väldigt många kaféer, kaffebarer med utmärkt kaffe, temarestauranger, pubar och klubbar.

Inga flyglarm den natten, den senaste i Zjytomyr var för några dagar sedan. Vi fortsätter. Det är den gamla goda motorvägen jag har kört så många gånger. Vi turas om att köra, den andre chauffören vilar, fotograferar, eller samordnar.

“Morgonen därpå fortsatte vi mot vårt slutmål Kiev. Mindre än ett år innan vi åkte genom området hade Ryssarna sprängt och skjutit sig fram på samma plats, på väg att invadera sitt grannland. Det var lugn och ro nu, i norra delen av landet. Men ärren, hålen, de utbrända byggnaderna, de sönderbombade industrilokalerna och bensinmackarna, de spränga broarna, skyttegravarna överallt i skogen, varningsskyltarna för minor och korsen längs vägarna där någon dött i strid, var kvar. Allt fanns kvar tillsammans med människornas minnen. Dagarna innan vi passerade någon kilometer från Irpin hade någon råkat kliva på UXO, odetonerad ammunition och tyvärr avlidit där.

Ryssarna slog sig dit. De våldtog, förstörde och lemlästade sitt grannland. Sedan gav de upp, blev utkörda och lämnade efter sig ett kaos. I östra Ukraina har människor tvingats utstå samma kaos i mer än ett år. “

En av deltagarna på resan

Bilarna lämnas över. Folk har bråttom därifrån, de ska köra tillbaka till sina uppdrag. Vi hinner dock käka lunch med en av mottagarna, samt hans tjej. Låt oss kalla honom för S. Han har inte fått en enda ledig dag sedan krigets start. Nu när han hämtar bilen har han passat på att hämta sin mamma och sin tjej, så de kan åtminstone umgås på vägen. Det är ju inte så att man kan höras direkt. Det finns ingen täckning vid fronten. Vissa förband har Starlink men långt ifrån alla.

Jag har träffat honom innan, vi hade överlämnat filtar, köttkonserver och varma kläder till dem utanför Charkiv. Detta var i november. Nu har de haft en tuff vinter bakom sig och den är inte över. I början var de 186 man, idag är de lite över 40. Hans tjej skruvar på sig, hon klarar inte av att höra sådant. Statistiken talar inte till hans fördel.

När det rapporteras om ryska förluster så sägs det inte ett ord om de ukrainska. Det är för att inte underlätta för ryssen, för att inte ge för mycket info. Men det är mycket förluster. Det är busslaster med skadade som dagligen går från fronten. Och även busslaster med döda. Familjerna får aldrig mer träffa dem igen. Sorg råder över landet och påverkar var och en. Det kommer aldrig sluta om man bara tittar bort och inte gör något.

“Det var en minst sagt omvälvande upplevelse att få beskrivet för sig människosläktets mörkaste sidor från någon som tvingats uthärda dem. S ville först inte berätta men Lenas kontakt tvingade honom och sa ungefär ”S, du måste berätta verkligheten för de här människorna! De måste få veta hur det är, på riktigt!”“

En av deltagarna på resan

S åt i stort sett inget pga “magen har krympt ihop, det är ingen idé att tänja ut den igen” när han bara ska tillbaka. Han ville först inte svara på frågor om kriget alls. “Hur är det med fronten?” löd frågan. Han tittar bort. “Vad ska jag svara?” Han blir uppmanad till att berätta hur det är. “Det finns inget som är gott där”, säger han. “Inget bra finns därute”. Han vill verkligen inte svara, han vill hålla borta krigets fula ansikte från det gemytliga lilla fiket långt ifrån fronten.

Sedan början han berätta mer. Ammunition är ett problem, de får inte ut ens en tiondel av det som de behöver. Han visar filmen på var de bor, med vatten upp till knäna. Deras uppdrag har registrerats som något annat så de har fått lönesänkning. Det är väldigt jobbigt eftersom lönen går till att tanka fordonen, köpa reservdelar, utrustning och kläder, och så vidare. Jag frågar om inte staten ordnar sådant. Det gör staten, svarar han. Men bara för de coola elitförbanden. Vanliga no-name förband får ingenting. Han är förstås besviken. Hur svårt är det att ordna lite ammunition så man kan åtminstone skydda sig själv och sina kamrater? Jag får se bilder från ryska drönare på hur ukrainska soldater mejas ner i sina värn. Det är en video som spelas upp i ryska medier. Drönaren är från Kina, ryssarna får ut dem i mängder, gratis. Eftersom de är gratis så kan de offras genom aggressiv recon eller genom att surra fast en granat vid den och offra drönaren i en attack. Ukrainare är beroende av insamlingar när det kommer till drönare, och använder dem därför mycket mer konservativt. Dessutom levererar inte kinesiska firmor till Ukraina när de vet att de ska till kriget. Den som tror att Kina inte aktivt deltar i detta är väldigt naiv. Jag undrar hur många kinesiska fordon som skickas till ockupanterna, ja utöver ukrainska fordonen som de stjäl från ockuperad mark. Det är inte någon jämn kamp, och drönare samt fordon betyder ett rejält övertag. Alla donationer till dessa är guld värda.

Han har inte fått en enda semesterdag från fullskaliga ockupationskrigets start. Svenskarna frågar hur ofta de roteras. Han förstår inte riktigt frågan. Det finns uppdrag och det finns ibland tid för att vila och äta. De har inte roterats ut sedan början.

“Soldaterna hade bott i sin skyttegrav i snart ett år nu. Vi blev visade en film på någons son, någons bror eller någons far som vilade i den sista friden. Filmen fortsatte och de lemlästade sönerna, bröderna och fäderna låg överallt, i drivor. Likens kroppsdelar hade slungats runt och låg utslängda i högar. Antagligen låg de som de dog eftersom det var för farligt eller svårt att flytta på dem. Detta är vad kulsprutor och artilleri skapar med hjälp av hud, kött, ben och inälvor. Vad vi heller inte fick känna var den kväljande och lite söta, tunga stanken av ruttnande lik och krutrök. Vi fick heller inte känna den iskalla leran upp till knäna eller kylans grepp i benmärgen. Ingen ville heller se det som S sett varje dag, månad efter månad. Efter en stund tittade alla ner i golvet, då vi inte orkade mer.

Denna utpost av utspridda likdelar har S på sätt och vis tvingats skapa för att få behålla sitt eget liv. De flesta i hans pluton har tyvärr inte haft samma tur och redan mist sina… Han fick ändå frågan vad han vill göra efter segern. Svaret blev ganska kort. Han berättade att de har svårt att drömma eftersom de lever från timme till timme. De kan aldrig veta om kamraterna kommer tillbaka från ett uppdrag eller inte och liv släcks runt omkring honom hela tiden. Innan kriget var han hantverkare och det enda han vill är att komma hem, ta hand om sin familj, leva resten av sitt liv i frid och ha sitt gamla jobb tillbaka. Efter mötet åt vi (eller försökte äta…) klart lunchen och åkte västerut igen. S åkte tillbaka mot fronten.

När det här är över kommer det finnas många tomma blickar som behöver fyllas med liv igen. Arbetet med att ställa iordning Ukraina måste fortsätta tills det är klart och vi får inte lämna dem åt sitt öde utan måste inse att de behöver vår hjälp under lång tid framöver.“

En av deltagarna på resan

När jag är därute får jag nyheter om att en av mottagarna till tidigare bilar, en sjukvårdare, har fått en komplex splitterskada och hamnat på militärsjukhus. Jag sticker dit och hälsar på honom. Han delar rum med två andra patienter. Rummet är varmt och kvavt. Det är arton grader varmt ute men de får nog inte öppna fönstret. Värmen är dock inte bestående. Om några dagar kommer det att snöa igen, jag tänker på alla som är därute i skyttegravarna.

Han hade inte väntat sig besök och blir dunderöverraskad. Med oss har vi mat, gotteri, och en gåva från Sverige – en vikingahjälm på en nyckelring. Jag skämtar om att vi hade velat ge honom en rustning också, men det gick inte att smuggla igenom. Han skrattar, är blek men försöker lugna oss och ingjuta hopp och optimism. Det är ju fantastiskt att han “bara” blev skadad. Det hade kunnat vara mycket värre. Det är oklart om hans arm kommer bli återställd. Men det viktigaste är livet. Och att han inte är vid fronten på ett tag, vilket förstås förbättrar hans överlevnadschanser.

Precis utanför sjukhuset finns en jättestor reklamskylt för en klinik som sysslar med proteser och rehab.

Självständighetstorget i Kyiv har genomgått lite förändringar. Det kanske beror på att det är helg. Det är fullt med bord där kvinnor säljer souvenirer, patchar och annat krimskrams, och där män står i militäruniform och samlar ihop till bilar för sitt förband. Mitt favorituteställe kör temakväll och livemusik. Free Azovstal Defenders-fanan hänger fortfarande kvar på stadshuset. Flera flaggor har tillkommit på minnesplatsen för fallna soldater. Utegångsförbudet kortas ner och folk ser fram emot att kunna äta ute senare. En bil börjar brinna mitt på Khreschatik, först planerar jag att skydda mig mot den giftiga röken men ser sedan att räddningstjänsten ankommer, och kan inte låta bli att stanna och se hur de lägger upp släckningen.

Livet fortsätter. Restaurangerna har menyer på QR-kod och erbjuder allt från georgiska viner till Chablis. Den som gillar shots kan välja “Slava Ukraini” (blågul) eller “Smert voroham” (svartröd). I kafét med hipsterkaffe går det att köpa kombucha i designade flaskor. Fast de stavar det Kom/Bucha. Kontrasterna fortsätter. Det där med ljuset som skiner starkare i mörkret ja.

Tåget tillbaka förtjänar en egen berättelse då vi fick en tågvärd som var som hämtad ur en tragikomisk sketch som handlar om sovjetiska personligheter. Men jag låter inte henne ta för mycket plats här, utan berättar om ett annat möte.

På tåget tillbaka får jag dela kupé med en äldre kvinna som är tystlåten men supertrevlig. Jag vill bjuda henne och sällskapet på godis, men hon förklarar att hon fastar. Det slår mig att det är påsk snart, och många ortodoxkristna mycket riktigt håller fastan i 40 dagar. Jag tar respektfullt undan godiset. Efter ett tag visar hon mig en bild på sin telefon. Det är en kille i trettioårsåldern, som ser in i kameran och ler, mitt i en rörelse. “Det här är min son”, säger hon, “och han har varit i fångenskap i hundra femtiotre dagar.” Hon berättar att de har lyckats få tag i informationen att han hålls fången i en källare någonstans i Donbass. Det finns ingen kommunikation, ingen information, ingenting. De organisationerna som ska hålla i detta (Röda Korset) gör ingenting, de är passiva på gränsen till ett skämt. Det finns dock folk som försöker sko sig på situationen, och som kontaktar oroliga släktingar i syfte att lura dem på pengar. Hon har lyckats att inte gå på deras lögner. Det enda hon kan göra nu är att vänta och be. Jag frågar henne om vi kan stödja henne på något sätt. Ja, säger hon. Snälla, be för honom. Be och hoppas, för att han ska komma tillbaka hem.

Jag lovar att be och hoppas. Jag lägger till att jag hoppas att han kommer hem och kramar mamma snart. Hennes ansikte spricker upp och hon säger leende att det är klart han gör det. Det är bara att han får göra det snabbare – och så kommer sorgefårorna tillbaka. “Rehabiliteringen kommer vara lång, väldigt lång”.

Innan jag går av tåget får jag ett tack av kvinnan, och hon säger att jag ska få någonting. Hon tar fram en ukrainsk brosch som hennes man har tillverkat. Hon tycker att jag ska ta den, och tackar mig igen innan hon går av och försvinner. Den här broschen kommer jag bära för alla mödrar i hela Ukraina som väntar på sina barn och hoppas in i det sista.

“På vägen hem bytte vi tåg i Lviv och passade på att äta frukost. Stationen var livlig och full av folk på morgonen och vid vårt grannbord satt tre tjejer och skojade med varandra. En av tjejerna fick ett samtal och plötsligt rann en flod av tårar. Hon visade sina kompisar att hon ville vara ifred, och floden fortsatte, länge, där hon satt ensam med sin telefon. Ingen tycktes reagera eller tycka att detta var något konstigt och det här hade ju kunnat hända var som helst. Men nu hände det just där och just då. Alla i Ukraina bär på en historia och medan ett liv tagit slut fortsatte våra vidare. Snart var vi tillbaka på tåget, på väg västerut medan hennes tåg åkte åt andra hållet.

Men med allt detta sagt tycker jag det är viktigt att poängtera att Ukraina är ett väldigt rikt och vackert land. Rikt på vänlighet, värme, styrka, mod och ett jävlar anamma! Oavsett vad vi i väst tror vägrar de ge upp. De är allt för medvetna om vad det innebär att vika ner sig och de kommer aldrig att göra det. Det är min fasta övertygelse. Nej, det är inte för alla att åka till en krigszon. Men åk dit när du känner dig trygg med att göra det! Du kommer inte ångra dig och de behöver få känna att vi i väst omfamnar dem. Du kommer att mötas av glada, starka själar som vägrade ge upp och vann! De vill inte ha det som förr. De vill andas sin frihet och leva sina liv ifred.

Till slut vill jag tacka Lena, som gjorde denna resa möjlig och dig, för att du ville läsa.“

En av deltagarna på resan

Från mitt håll så vill jag tacka följande:

Alla chaufförer som var med – Thomas Erdelyi, Adam Bodérus och Matts Göhran, och era familjer som släppte iväg er.

Lars, för all ovärderlig hjälp, och för att du publicerar detta. Jag älskar dig.

Alla som har skickat stöd via Paypal.me/lenawilderang – det är ni som jag gjort detta möjligt.

Tack till Tatanka Parts och Polyprodukter AB, samt Lättviktsmotor.se och Securitas.

Tack till dig som möjliggjorde sändningen av taktiska medic-grejer, samt till dig som ordnade komradios med mera.

Har jag glömt någon så är det bara att säga till.

Nästa leveranser behöver sponsorer – det går att sponsra ett helt fordon, eller bli med på en del. Det behövs släckbilar, fyrhjulsbilar, lastbilar och mycket mer, samt utrustning. Ta kontakt om sådant intresse finns. Finns annars möjlighet att stödja nästa vända via PayPal. Swish används inte på grund av det riskeras stängas ner av banken vid för många transaktioner.

Tillsammans, mot segern!