Gästartikel: Amröjning, sovjetisk historia, löpning i Charkiv

3K

Nedanstående är en gästartikel av brandmannen och den professionella äventyraren Lena Wilderäng, tillika bloggarens fru, adrenalena.se.

Under ukrainaresan fick jag en möjlighet att komma förbi Nationella Amröjningscentret och få en visning, samt kolla upp hur överlämningen av minröjningsdrönarna har gått.

Samtliga drönare har blivit levererade och befinner sig just nu på tre olika ställen för träning, kalibrering och vidare arbete. Troligen kommer man byta ut mjukvaran för att göra dem något strå vassare. Utifrån hur hotet ser ut så behövs riktigt bra noggrannhet på dessa, det finns inget utrymme till ens småfel. Nu finns det även en möjlighet att anpassa funktionen efter minröjarnas dagsfärska behov.

Chefen för amröjningscentret tog sig tid att visa hela träningsbasen för oss. Det är ett väldigt stort ställe med ett 500-tal som jobbar där, och flera pågående utbildningar. Förut utbildade de även räddningstjänstpersonal i höghöjdsarbete, kemräddning och annat. Numera fokuserar de endast på amröjning på grund av behoven i Ukraina just nu. Utbildningen har förkortats något för att kunna hinna utbilda fler, och på kortare tid. Behovet är enormt – i nyss befriade byar kan inget arbete påbörjas utan amröjning. Rasmassorna kan inte röjas, avlopp och vattenledningar kan inte återställas, ingen infrastruktur kan repareras utan att det först säkras ordentligt för tillträde. Samma är det för brandmän. Vid utryckning är det alltid pyrogänget som är först på plats.

Utbildningscentret har haft utbyte med flera motsvarigheter utomlands, allt från Beirut till Eksjö, och har sett till att få med sig hem lärdomar. Basen var mycket imponerande. De visade upp sina klassrum, där det pågick lektioner medan vi var där.

Själva anläggningen bestod av stora övningsytor inomhus och utomhus. Jag beskriver förstås inte dessa i detalj, men jag hoppas att kollegorna från Sverige och andra länder tar sig möjligheten att åka dit för studiebesök. Ukraina har enormt mycket erfarenhet som är bokstavligen dagsfärsk, något som behöver delas med andra för att sprida kunskap i världen. Jag har pratat med chefen om detta och det finns goda möjligheter till det. Efter segern kommer det garanterat bli ett ställe som frekventeras av internationella experter. De har dessutom byggt ett hotell alldeles bredvid basen, där det går att bo medan utbildningen eller studiebesöket pågår.

På anläggningen har de ett litet museum från sovjettiden och andra världskriget. De var mycket tydliga med att de visar upp sovjetisk symbolik på grund av historiska värdet, inte för att de är stolta över det eller stödjer ideologin. Det är genomgående för hela landet – många vill bli av med sovjetisk symbolik, speciellt nu efter en fullskaliga ockupationskriget har påbörjats. Men mycket får leva kvar, tex sovjetiska monument för insatser i andra världskriget, eller statyer som inte hyllar diktatorer och ideologin. Visst finns det folk som romantiserar Sovjet, men det är ofta de äldre, som förknippar det med sina ungdoms bästa år. Men de flesta förstår ändå att själva historien ska bevaras för att lära sig av. Och att gamla värderingar ska rivas för att bygga nytt och progressivt.

Under visningen av basen får vi även se ett embryo till ett museum för Ukrainakriget. Det som än så länge visas upp där är artefakter som de hittat på plats när de själva har återvänt till sina hem som har varit i ockuperade byar. Ryska uniformer, hjälmar och kroppsskydd i olika utföranden. Vapen och ammunition. Vissa saker var någorlunda moderna, andra såg ut att komma från andra världskriget, eller sextiotalet. Tydligen utrustas tvångsmobiliserade från Luhansk och Donetsk med riktigt utdaterade grejer.

Även personliga ägodelar såsom brev fanns med. Detta inkluderade brev från ryska skolbarn. De får som uppgift att skriva ett motiverande brev till en rysk soldat i Ukraina. Det ungefärliga innebörden är “Hej ryska soldaten, jag är stolt över dig, du är modig som beskyddar ryska landet och folket, jag hoppas du inte dör, ha det bra”. Jag tog inte bilder på dessa, och inte heller på privata brev. Äcklet segrade över nyfikenheten och viljan att visa upp det för världen.

Vi åt lunch i deras nyrenoverade matsal. Överallt på basen pågick det renoveringsarbete – de står inte stilla trots kriget. Lokalerna rustas upp, saker och ting repareras, det byggs nytt. Vi hade ju kommit till Ukraina för att just arbeta och hjälpa till, och även här fanns det möjligheter. Nu var det många jobb som krävde specialkompetens, men efter att chefen gjorde en behovsinventering så identifierades en uppgift till oss.

Mitt emot centralbyggnaden fanns det rester av ett sovjetiskt bygge. Det var Hedersväggen, “Wall of fame“. Ett typiskt sovjetiskt företeelse, där de framstående arbetarna listades. På vissa orter fanns även “Hall of Shame”, där fyllon och kriminella hängdes ut. Ryssland har börjat med sådana hedersväggar igen, som en del av resovjetifieringen som pågår.

Här fanns det dock bara en hedersvägg, eller snarare sagt rester. Vår uppgift var att hjälpa till att riva fundamentet, och få bort resterna av rostiga ramen som fanns kvar. Utrustade med en slägga, en kofot och en bilningshammare satte vi igång, tillsammans med kollegorna från basen. När allt var klart återstod det bara att lasta resterna i en lastbil.

Den här platsen kommer inte förbli tom. Det finns redan planer att uppföra ett monument för fallna pyrotekniker. Det har blivit en hel del nu sedan februari, tyvärr. Det kändes väldigt bra att hjälpa till här, med tanke på handlingens symbolik.

Efter besöket på basen kom vi tillbaka till Charkiv. Varje gång jag var där så passade jag på att ta en löptur, det blev några stycken. Ett härligt sätt att se stan. Ibland ser jag köer av folk som ska få ut humanitär hjälp – alltid max 50 pers, och alltid på lite olika ställen för att de inte ska bli måltavlor som det har tyvärr varit förut.

Det är många renhållningsarbetare ute, de håller efter gatorna och parkerna och det är mycket blommor. Om det smäller så städas rasmassorna upp ögonblickligen. Fönster och tak med tryckvågsskador repareras för att byggnader inte ska skadas ytterligare under vintern. Det är viktigt för moralen. Det ska förbli fint för dem som bor här, oavsett vad ryssen gör.

Charkiv är en mycket vacker stad. Det är inte bara för att ögonen lär sig att filtrera bort ruiner, skadade fönsterrutor, mörkläggningen. Och inte bara för att besök till ställen som legat vid fronten kalibrerar om sinnen. Utan det är en stad med historia och charm, med vackra byggnader och starka människor, som lever och andas trots alla krigsärr.

Fler inlägg om arbete med räddningstjänsten i Ukraina kommer. Jag vill även tacka för alla positiva kommentarer. Jag läser dem och de värmer. Tack till er!