För oss som inte var vuxna och kunde se på omvärlden och samtiden med vuxna ögon under kalla kriget fram till 1991, så är det intressant att fråga sig om Sverige – särskilt staten och statsmedia som statstelevisionen och statsradion – var lika underdåniga och lismande mot Kreml och Sovjetunionen som man idag är mot Kina. Ni som är lite äldre än oss Generation X och yngre, eller välbelästa, vad är er åsikt i frågan?
 |
| DDR:s flagga |
Med vuxen menar jag att hjärnan ska vara färdigvuxen, dvs att man passerat 25 års ålder, och därmed även fått lite begynnande livserfarenhet och även om man fortfarande var ung åtminstone kunde se på omvärlden med någon sorts vuxen blick.
Själv föddes jag nio månader efter den stora stormen här på Västkusten 1969, dvs juni 1970, och min hjärna hade inte slutat utvecklas när kalla kriget upphörde med Sovjetunionens upplösning 1991. Jag kan därmed inte säga att jag upplevde kalla kriget med en vuxen blick, även om jag har många anekdotiska minnen genom den hushållspappersrulle man som barn såg världen genom.
Men ni som är boomers, och såg och upplevde kalla kriget som vuxna: Hur illa var det svenska fjäskandet för Kreml och Sovjetunionen? Eller över huvud taget för östblockets diktaturer? Att vi såg DDR som någon slags förebild och lät den diktaturen utforma mycket av den svenska skolan, samt utbilda svenska lärare är ju välkänt. Liksom Catalina-affären, den nedskjuta DC-3:an, ubåtskränkningarna, TIR-lastbilar, polska tavelförsäljare, och förstås olika ryska diplomater med kvittofria representationsprivilegier. Eller att utrikesminister Sten Andersson (S) förnekade att Baltikum var ockuperat av Sovjet. Eller att alla utländska barnprogram på teve producerades i östdiktaturerna, och de svenska barnprogrammen var extremvänster bland de som var politiska.
Listan kan göras lång, och fyll gärna på den.
Men var på skalan befinner sig det svenska fjäskandet för diktaturen i Beijing jämfört med kalla krigets fjäskande för öststaterna och det svenska statliga officiella hyllandet av dessa? Håller vi på att upprepa kalla krigets krälande vid fötterna på diktaturen i svenska statens hantering av Kina? Slickar vi Kinas stövlar i en äkta kow-tow idag, eller var det värre under kalla kriget?
41 kommentarer
Som person född på 50-talter, kan jag bestämt säga att vi "fjäskade" för de namngivna diktaturerna.
Vi var extremt underdåniga, och här fanns ju dessutom både partier och politiker som gick dessa diktaturers ärenden.
Tyvärr.
Ser att vi är på väg att upprepa detta sorgliga beteende.
Finns mer att förlora ekonomiskt nu antar jag. Men trist att vi inte inte har bättre ryggrad, framförallt public service.
Fjäskandet och hycklandet kallas för neutralitet, vilket brukar sägas ha tjänat Sverige väl.
Neutraliteten var ju de fakto ett skuggspel för att främst lura naiva svenskar.
Nato såg oss som en del av nato och Sovjet och Warzawapakten likaså 🙂
Det är tillräckligt belagt att Sverige var Väst-lierat att Wikipedia framför det.
SN: Notera att vi på den kartan hamnar i samma kategori som Österrike, som var grundlagsskyldiga att inte gå med i en allians som en följd av andra världskriget.
Tycker det är väsentlig skillnad mot förr. Det enda ryska prylar jag har är nån vinyl med Bowie. Nu år 2021 har alla svenskar Kina-prylar som iPhone etc.
På tal om Ryssland så var ju svenska versionen av Drutten och Gena mindre kul. Ryska originalet är dock riktigt bra.
Fjäskades nog en hel del!
Läs vad Bo Theutenberg skriver i Dagbok från UD.
Eller se honom prata om sina böcker på youtube.
Sök på Dagbok från UD. Det han berättar om är precis vad bloggaren frågar efter. Fjäsk för diktaturer.
Rekommenderas varmt.
Inte reklam:
Tycker det är rätt uppenbart att man hade en eftergiftspolitik på ytan.
Sen är frågan om man gjorde det för att hålla de 10% som hellre såg Sverige som en del av östblocket nöjda. Eller om det helt enkelt var att SVT var så pass infiltrerade av östsympatisörer själva.
På samma sätt som vi har en journalistkort idag som inte alls klarar av kraven på opartiskhet och istället verkar sätta en prestige i att vara så tvärs emot befolkningen som möjligt.
Roligt är att när man tittar på PEW med flera undersökningar så är svensken bland de innevånare i världen som är mest skeptiska och ogillar diktaturer. Och ju mer dessa diktaturer blandar sig i desto mer vänder sig svensken mot dem.
Undantaget är som sagt de klassiska storföretagarfamiljerna och media som hellre stödjer regimer som invarderar grannländer och eller har koncentrationsläger med tvånssteriliseringar. Allt för profitens skull.
testar med en Reklam disclaimer för att se om Back2Bagarmossen, västegren och Yakinuki inte kan kommentera då. 😀
Jodu. Snart tröttnar väl folk så får du enbart prata med likasinnade i sann kommunistisk regi.
Fanns säkert goda skäl till att IB bildades av dåtidens politiker även om kopplingen aldrig blev känd fullt ut. IB sysslade bland annat med åsiktsregister av kommunister bland annat på SR. S och LO var djupt insyltade i detta och de hade säkert skäl att vara orolig för Sovjet. Man kan väl säga att traditionen lever kvar än i dag hos public service att ha en egen politisk linje.
Diskvalificerad redan, för ung. Bättre du får prata med likasinnade som herr Ö ovan konstaterar 🙂
Det är ju bara och se sig om i våra fina förorter var idéerna kommer ifrån!
Där öst lagt sig i inre angelägenheter har vi sedan stöttat med stålar!
Och den stora satan i väst att inte förglömma!
Framkommer endel i Olof Frånstedts böcker.
Rekommenderas.
Som jag, som är ett halvt decennium äldre än bloggaren, minns det så var fjäskandet mer institutionaliserat och klätt i pseudo-vetenskalig/akademisk dräkt förr i tiden. Jan Myrdal var trots allt i en annan viktklass än dagens SVT-chefer. I skolorna lärdes det ut att neutralitet var det enda och sanna och morgontidningarnas ledarsidor stämde in i kören.
Som motvikt så fanns värnplikten där det aldrig hymlades med från vilket håll fienden skulle komma.
Svår fråga. Min möjligen färgade minnesbild är att en mycket liten del av vänstern fortfarande på sjuttiotalet trodde på den östeuropeiska vägen till socialism, och att samma sak i något högre grad gällde vissa journalister och kulturpersonligheter.
Men de allra flesta, även inom vänstern hade en verklighetsförankrad bild av diktaturerna i öst, och att händelser som inmarschen i Tjeckoslavien 1968, utgivandet av Gulag-arkipelagen 1973, inspärrandet av oliktänkande i mentalsjukhus under 70 och 80-talen, U-båtsincidenterna under 1980-talet, Sovjets anfall på Afghanistan 1979, stagnationen under Bresjeneran skildrades av SR, SVT och alla tidningar med undantag av Norrskensflamman helt utan sympati eller fjäsk för härskarna i Soviet. Palme skrädde inte orden utan talade om diktaturens kreatur 1975. Till och med VPK höll ett visst avstånd mot CCCP, åtminstone efter att APK hade brutit sig ur 1977.
Dessutom var ju Doktor Baltazar väldigt rolig som jag minns det!
Mittåt: Professor Balthazar menade jag naturligtvis…
+1
Professor balthasar!
Nu var ju den käre professorn en skapelse från Jugoslavien, som nog Sverige aldrig förhöll sig minsta underdånigt till…
REXX: Det var ju Tjeckoslovakiens diktaturens kreatur fanns enligt Palme. Har aldrig sett att han skulle använt samma kraftuttryck mot Sovjet.
Det kan ju vara så att Palme hade ett speciellt förhållande till Tjeckoslovakien iom att han var gift med Jelena Rennerová.
Problemet är vem granskar granskarna??
Ja så är det. Sverige är och har varit underdåniga i lång tid. Olof Palme var ett undantag. Kanske Karl XIIs katastrofer och ekonomiska depression orsakade denna rädsla för konfrontation.
Nobelstiftelsen var i alla fall förr ganska modiga. De gav Solschenitzin nobelpriset. Han fick dock inte hämta det själv, han satt inlåst i Sovjet
På den tiden utmålades USA som den stora boven, om man tittade på TV-nytt var Nixon ond men Carter var god senare var Reagan ond och Clinton god etc etc.
Även jag, född mitt på 50-talet, kan säga utan omsvep, att det framfördes inte mycket kritik mot öststatsdiktaturerna. Allt fokus låg på att kritisera USA och Vietnamkriget. En del kritik framfördes nog vid "Pragvåren" men jag var inte mer än 12 år då och Vietnamkriget slök all nyhetsrapportering. Nästa tillfälle att kritisera, var väl vid U-båtsincidenterna, med början 1981 och framåt. Men man plockade ständigt fram nya "minkforskare" och deras teorier.
Så sammanfattningsvis, jo vi knäböjde för diktaturerna redan då.
Sverige gjorde ju aldrig upp med de svenska överlöparna och de som aktivt stöttade diktaturerna i öst.
Det förekom några enstaka avslöjanden, men aldrig att personen behövde löpa gatlopp i pressen och bli socialt stigmatiserad. Tvärtom har det fortsatt vara okej att stötta olika vänsterdiktaturer.
Jag är något för ung men det som förvånade mig redan som tonåring var att man i samhället inte reagerade mer mot det du tar upp som polska tavelförsäljare och ryska TIR-långtradare som körde märkliga omvägar. Detta faktum viftades ju till och med gärna bort av vissa som högerpropaganda.
Jag var otroligt förbannad över att skolböcker, skolfilmer osv framställde östblocket och kolchoser som något bra när jag visste att produktionen var extremt låg.
Jag hade ändå en stor tillit till det Svenska samhället ända fram tills jag flyttade till Skåne i början av 90-talet. Då uppmärksammade jag allt mer det danska perspektivet på Sverige och även hur nyhetsrapporteringen skiljer sig åt mellan Skåne och övriga Stockholm/rikspressen.
Stenkastning mot brandkåren och ambulans var ju vardag i Malmö redan på 90-talet i vissa stadsdelar. DN skrev dock aldrig om det, men det fanns alltid korta notiser i Sydsvenskan om det, i princip varje vecka.
Det är exakt den typen av undfallenhet för en besvärlig verklighet som tyvärr har krattat manegen för ett av Sveriges idag största partier.
Från och med slutet av 1990-talet fanns ju utländsk media på internet vilket verkligen gav en mer nyktert realistisk syn på Sverige. SVT's monopolistiska filterbubbla var spräckt till SVT's, Aftonbladets och DN's stora förfäran!
Det är inte bara när det gäller covid-19 som Danmark och Norge ser ner på Sverige. "Store söte bror" har tyvärr tappat det sedan 80-talet.
Tack alla ni som hjälpt till att köra Sverige i diket, alla vänsterjävlar, och alla moderata strateger som mer brydde sig om vad Aftonbladet och politiska SVT tyckte än vad som väljarna verkligen ville ha.
Stenkastningen hörde man ju om.
Två vinklar som iaf jag reagerade på, på olika sätt:
"Att de skulle ha otalt med och kastat på Polisen hade jag förstått, men brandkåren?!" Den eviga undfallenheten. Vem står på tur? Handläggare som nekar bidrag?
Den andra sidan är tonen och skrocket man hörde när medias del av det kom på tal. Knappt ens Sydsvenskan skrev om det och då alltid med ursäkter åt förövarna etc.
De sanningens riddare som sålde sin själ för sitt bolån talades om som små bidragsdiande, fega barn. Fast så har väl aldrig journalister stått högt i kurs hos svenska skattebetalare.
Skillnaden mellan svenskt jordbruk och ryskt var enorm på 1970-talet. Den ryska entusiasmen som drivit fram jättegårdarna efter att man slagit ut kulakerna innebar att driften enbart var politisk och förre chefredaktören på BT gjorde ett besök i Sovjet och kunde som bondgrabb klart se att systemet var en katastrof… Vilket ju innebar att ryssarna tvingades importera spannmål från USA på olika vägar för att inte amerikanarna skulle upptäcka svagheten… (När Putin tog över använde han de ryska erfarenheterna och införde ett investeringsprogram för familjejordbrukare.. tvärtemot de bolagsstyrda västliga kolchoserna som nu kräver kraftiga offentliga stödpaket för att bolagen skall ha "normala" vinster….)
Jag var egentligen för ung för att ha en egen uppfattning om allt detta, men jag minns att jag tidigt under uppväxten på 90-talet reagerade på att det var helt okej, om än konstigt, att vara kommunist, medan nazism var den största hemskheten som existerade. Det hände under 00-talet att folk i yngre vuxenåldern blev anklagade för att vara nazister, ibland (medvetet) felaktigt, och inom några minuter hade en mobb uppstått som jagade ikapp och pryglade denne, ibland svårt.
Inte bara mot Kina som SVT har lismat. Även mot IS genom ordval. T.ex. har man ofta använt ordet avrätta i stället för "mörda". Avrätta förutsätter någon form av rätt och jag menar att vi aldrig ska ge sken av att det finns någon form av acceptabel rättvisa under de systemen.
SVT är medvetet i dessa frågor då man är kusligt träffsäker med att använda mörda när vissa regimer dödar men ofta använder avrätta för vissa andra regimer… tillfälligheter? I call bullshit!
Man får inte glömma bort Säpos arkiv över vilka agenter Stasi hade i Sverige. Eftersom samtliga partier var överens om att lägga locket på så kan man ana att skadan skulle bli för stor om namnen avslöjades. Normalt är spioneri straffbart men inte denna gång…
Ja, Sverige valde att göra så, själv så bokade jag tid för nästan 20 år sedan och gjorde ett besök i Berlin (är nog svårare att få tid idag). I det materialet finns både blåögda oavsiktliga uppgiftslämnare såväl som avsiktliga uppgiftslämnare, jag rekommenderar ett besök för de som kan, vill och är intresserade av historia, en ögonöppnare.
Vad gäller de forna kommunistiska staterna, det kelades med Vietnam, Kampuchea, Nord Korea, Kuba osv, i stort sett alla av dessa stater var paradiset, emedans USA var den stora satan.
Vad gäller TIR-bilarna… Ett antal av förarna med sina andreförare (som aldrig skulle sänka sig till att framföra en lastbil-de var ju officerare) upptäckte att även om bilarna inte fick öppnas så kunde de stå på fälgarna på morgonen utan ventilhus på däcken, jag kan inte förstå hur detta kom sig.
Theutenbergs böcker är bra, nutidshistoria, att besöka BStU är också intressant, att vi hade individer som stöttade kommunismen och slätade över alla problem hos de staterna, fortsätter ju in till dags dato. Vänsterfolket brukar aldrig svara på frågan "Nämn en lyckad Kommunistisk stat". Under kalla kriget sade de ofta DDR och Kuba, vad svarar de idag?
Sedan hade vi ändå situationen där vi hade indirekt stöd från västländerna i händelse av krig, ett stöd som ev kunde övergå till direkt stöd-mer av självbevarelsedrift. Vi fick köpa avancerad mtrl av amerikanerna, mtrl som vissa av deras allierade inte fick köpa.
Svensk medias svartmålning av ubåtsincidenterna ibland ivrigt påhejade av vissa politiker kunde inte vara annat än avsiktlig undfallenhet mot forna Sovjetunionen. Letar man lite så hittar man öppna källor vad gäller ubåtskränkningar av Svenskt territorium från fd Sovjetunionen, en guldgruva är fd Ukrainare som tjänsgjort i 561 OMRP under kalla kriget.
Jag förstår inte varför politiker och media i Sverige har så svårt att kalla terrorister, islamister, diktaturer och kommunister (socialistiska stater) för vad de är – förtryckare-mördare, så har det alltid varit-men vissa politikers och svensk medias framställning är ofta överslätande.
Under hela min livstid har jag upplevt det som om Media och vissa politiker inte tror att svenska folket är vuxet nog att bilda sig en egen uppfattning och måste styras av den Svenska normgivande modellen som de endast förstår och vill att medborgarna skall leva efter.
1970 satt jag som dräng på en farm i USA och såg i tv Palme ge sig på USA, inte så kul… jag träffade jämnåriga som hade skolkamrater som varit i Vietnam och kommit hem som krigsinvalider.. jamenar, de var alla chockade över vad som hände för det fanns egentligen inget hot mot "hemmaplan", utan ungdomarna levde ett mer villaliv än vad man gjorde i Sverige.. Dock, kritiken mot Vietnamkriget var enorm i amerikansk media, som jag uppfattade det, så Palmes inhopp i debatten betraktade jag som svensk inrikespolitik… 70-talets svenska ekonomiska politik, så här i efterhand, präglades av Nixons ekonomiska politik, ända fram till Reagan som "räddade" dollarn genom räntorna på 19%… I samma veva kraschade DDR, vilket man lämpligen kan läsa om i Mats Hellströms lilla bok (där inte Olof Palme nämns med en bokstav). När "muren" föll så uttryckte Sten Andersson sin oro över vad som skulle ske, för nog är det så att "muren" var garanten för att svenska exportprodukter hade en garanterad marknad i västeuropa?! Vilket Sten Andersson insåg skulle förloras och att det "korporativa folkhemmet" därmed var historia.. (Vilket han hade rätt i?)
När jag läste statskunskap i England på 80-talet användes det svenska ordet "realpolitik" som en beskrivning av en politik som inte grundade sig på moral eller ideologi utan på praktiska överväganden. Det är ju ingen slump att ett svenskt ord fått internationellt genomslag. Under WWII handlade vi med båda sidor under neutralitetens täckmantel och den politiken tog vi med in i kalla kriget. Liksom herr Hitler helst inte skulle kallas en förolämpning skulle inte heller herrarna Chrustjev och Bresznev kritiseras för hårt. Och i nutid (nåja) kan en svensk socialdemokratisk statsminister uttrycka sin beundran för stabiliteten i den kinesiska diktaturen utan att få en kritisk fråga.
En del kanske skulle kalla det hyckleri, men håll med om att realpolitik är snyggare
Tror (tyvärr) att Realpolitik är hämtat från tyskan. Bismarck. Engelsmännen tenderar att inte hämta så mycket från Sverige.
Född 1963. Bodde 1 km från " DDR handelscentrum" som låg invid Långedragsvägen i Gbg. Kunde se dess byggnad från min skola. Den var då, under 70-talet, omtalad som spioncentral och vi barn var fascinerade av hur detta kunde fortgå. Under min uppväxt och militärtjänst och yrkesliv fram till och med murens fall så skulle jag säga att det var glasklart att vi tillhörde västmakterna men förde en officiell neutralitetspolitik. Kina idag är mer öppet kritiserat än vad Sovjet var. Antagligen är skillnaden att hotet då var så nära rent fysiskt.
Kul, bodde själv 1980-86 inom en km från DDR:s spioncentral.