MÖP-måndaggästinlägg: Konsekvenser av kravaller på andra sidan havet

Nedanstående är ett gästinlägg signerat den sporadiskt återkommande skribenten Blankröstaren

Den här blankröstaren flyttade över havet och bosatte sig straxt utanför Washington DC. Hur straxt? Det tar 20 minuter att köra in till händelsernas centrum. Just där vi bor är det ungefär som vanligt, men det är klart att vi har följt händelseutvecklingen med viss spänning. (Och för att redan här förekomma halmgubberiet: Nej, jag tycker inte att det var bra att storma kongressen, och nej, jag vill inte att någon politiker ska avrättas).

Konsekvenser för svensk försvars- och säkerhetspolitik

Som vanligt verkar det också vara hemma i Sverige, att det är mycket snack i både gamla och nya medier om Amerika. Det är skönt att veta att hela situationen är genomlyst och förstådd och bäst illustrerad från en redaktion på en ö i en stad i ett land halvvägs till Nordpolen. Och förstås på Facebook.

Hursomhelst, spaltmil skrivs om mannen i den ljusreflekterande byggnaden och hans motivationer och mentala hälsa, och det är många störstord om hotet mot demokratin. Det är väl få som tycker att det var en god idé att en mobb stormar riksdagen, det gäller på båda sidor om havet. Men det jag saknat hittills är konsekvenserna i Sverige.

För antingen så är det vi såg häromdagen en uppiskad mobb av diverse hattbärare och skelleftesupportrar och för all del även genuint oroade medborgare, som helt till ingen nytta och med ingen chans att åstadkomma något permanent, i stundens hetta, stormade byggnaden utan egentligt mål och mening. Att i så fall kalla det ett statskuppsförsök känns säkert bra och gör sig bra i en rubrik, men möjligen kunde man kräva att det skulle göras något mer än att bära runt på ett podium och ta selfies, för att det verkligen ska vara ett kuppförsök. En allvarligt menande kuppmakare hade rimligen sett till att mobben varit ordentligt beväpnad, vilket rykten gör gällande är ganska enkelt här borta, och dessutom sett till att summariskt avrätta åtminstone talman och väl valda senatorer. Han hade heller kanske inte försökt störa en närmast ceremoniell punkt i processen att byta president, som lätt kan genomföras någon annanstans eller senare. (Dessutom får det nog ses som klen planering om kuppmakaren inte tar hänsyn till att det som händer, om processen av någon anledning inte är genomförd på rätt sätt, är att presidentposten tydligen fylls av “talmannen”. Så om man bara stör en ceremoni, utan att avrätta någon, och därigenom ser till att Nancy Pelosi blir “interimspresident”, då har man inte lyssnat på vad supportrarna tycker om henne. För att förtydliga: Ingen jag pratat med, i något läger, här borta föredrar Pelosi framför Biden). 

Och om det är så, då är det ju märkligt att tuta i alla undergångstutorna hemma i Sverige.

Men det kan ju också vara så, att det här är en skakning på nedre däck, och att landet i själva verket är precis så lättomstörtat som ledarskribenter och facebookare menar. Om vi bara är en hårsmån från avgrunden, och allt som krävs är en högljudd samlare av folket för att allt ihop ska implodera i någon form av oberäknelig och fascistisk enpartistat eller diktatur, så är det naturligtvis mer än rimligt att tuta i alla tutor man har.

Om det är så lätt att förändra världens största och förmodat mest stabila demokrati, så att den plötsligt beter sig helt irrationellt, då måste det i så fall betyda att precis samma händelseutveckling kan ske i alla andra länder, inte minst de som inte alls är demokratier. Det betyder i så fall att hotet från Ryssland är mycket, mycket, större än vad undertecknad och andra försvarsvänner har hävdat sedan innan Georgienkriget. Och alla “men vad ska Putin med Gotland till”-argument blir irrelevanta om vi menar att alla statsbildningar kan bete sig oväntat och överraskande.

Den andra slutsatsen att dra av detta är rimligen att vi heller inte kan bygga vårt nationella oberoende på ett förmodat stöd från USA. För som sagt, om detta stöd kan försvinna över natten kan vi inte betrakta det som mer än i bästa fall en oväntad bonus. Och i så fall måste vi dels införa allmän, verkligt allmän, på det israeliska sättet, värnplikt, och öka försvarsbudgeten till många gånger dagens. Dessutom blir det mer än brådskande att genast gå med i NATO, för även om NATO i sin nuvarande utformning har USA som precis så tongivande som deras roll rimligen innebär, så skulle ett NATO utan USA ändå vara uppbyggt av huvudsakligen ett antal stabila västländer. Även om något enstaka av dessa skulle bli irrationellt över natten lär risken för långtgående konsekvenser av detta vara mindre ju fler som är medlemmar. Dessa medlemmar gemensamt kommer att vara betydligt taggigare än ensamstående köldhål uppe vid polcirkeln som inte ens har egna kärnvapen.

Om du menar allvar med att du är oroad för Amerikas framtid, så måste du också ta konsekvenserna i inrikespolitiken. (Menar du inte allvar kan du istället hålla snattran och doomscrolla i tysthet). Och praktiskt nog är slutsatsen densamma oavsett vilket av ovanstående fall som är det korrekta. Den, rent akademiska, skillnaden är att antingen ska vi satsa på försvaret för att det är moraliskt rätt att ta ansvar för sin egen säkerhet, eller för att det är oundvikligt eftersom ingen annan* kommer att lösa våra problem. 

Peace out!

/Blankröstaren

* Om inte Finland steppar upp och tar befälet.