Långläsning: “Spioner maskerade till turister” – som man känner sig själv – sovjetisk propaganda och kontraspionage

1K

“För vårt sovjetiska moderland!”

Nedan har en läsare (“skribenten”) gjort ett referat och delvis översättning av den gamla sovjetiska propagandaskriften och kontraspionagehandboken “Spioner maskerade till turister” från 1963. En mycket intressant historia, tillika aktuell på många sätt än idag. Ni kommer finna likheter med sovjetiskt eget agerande, t ex polska tavelförsäljare, och ryskt agerande idag med t ex angreppet med massförstörelsevapen i Salisbury och mord och mordförsök utomlands, där ryska GRU:s operatörer rest som turister. Som man känner sig själv, känner man andra. Förbered er på långläsning.

“Spioner maskerade till turister” av generalmajor B. A Viktorov, Sovjetiska Försvarets militärförlag, Moskva 1963

Den sovjetiska Tjekans förste chef Felix Dzerzjinskij står än idag staty i Moskva. Tjekan blev sedermera GPU, som blev OGPU och NKVD, som blev MGB och sedan KGB, som idag blivit FSB och SVR.

Boken består av fyra kapitel, som heter ”Vi tar gärna emot gäster”, ”Under turistmaskerna”, ”Vem står bakom dem?” och ”Var vaksamma, kamrater!”. De respektive kapitlens innehåll kan sammanfattas som följer. Första kapitlet handlar om hur välkomnande och vänligt inställda sovjetiska medborgare är mot turister. I nästa kapitel beskrivs ett flertal fall av spionage. Nästa kapitel går in på hur dessa fall finansieras av främmande makt. Sista delen innehåller även en omfattande beskrivning av ansvaret den sovjetiska medborgaren och framför allt soldaten har gällande antispionage. Det är trots allt Sovjetiska Försvarets militärförlag som har gett ut boken, vilket betyder att den har använts för utbildning av militärer.

En intressant detalj är att både civila, gränspersonal och soldater som förekommer i boken i de flesta fall är namngivna med sina fulla namn. Spionerna är också namngivna, inklusive personlig information. I denna text kommer inte angivarnas eller ingriparnas namn nämnas. Dock kommer det finnas länkar för vidare läsning om spionerna.

Omslaget.

Samtliga spioner som omnämns har uppenbarligen inte bara erkänt nuvarande, utan presenterat en hel del bakgrundsinfo om deras tidigare uppdrag, logistik samt uppdragsgivarens villkor. Anledningen till att erkänna allt anges vara att det fanns så mycket bevis att det var lönlöst att fortsätta ljuga. I själva verket kan det finnas en anledning till att fundera vad som egentligen kan ha använts för att motivera en person att uppge mer information än vad det fanns bevisföring för. Samtliga har fått fullt straff enligt texten, så löften om straffrabatt var uppenbarligen inte det som motiverade dem.

I texten nedan används referat och sammanfattningar, vissa stycken består helt av översatt text. Direktöversatta citat presenteras med citationstecken och kursiv text, för att återge ordvalet eller känslan. Skribentens egna kommentarer är tydligt markerade. (Bloggredaktören har valt att fetstila viss text)

Kapitel 1: ”Vi tar gärna emot gäster”

 

Första stycket tar oss till sovjetiska gränskontrollen, och beskriver de olika människorna som befinner sig där – och vilka olika anledningar som finns att korsa den sovjetiska gränsen. Det är början av sextiotalet, och vi befinner oss i högsommar, turismens högpunkt. Redan här går vi in på några definitioner. Det västerländska låneordet ”turism” handlar om en utflykt eller resa, i syfte att lära känna nya ställen eller ett nytt land, ibland med element av idrott. Schweiz, Italien och Österrike nämns uttryckligen som exempel på kapitalistiska länder som tjänar väldigt mycket på turism. Redan på första sidan beskrivs hur kapitalismen suger ut pengar från folk som vill resa till ett nytt ställe för att njuta av naturen eller mänskliga skapelser. I Sovjet däremot, får vi veta, är turismen nämligen en helt annan sak. Där är turismen inget annat än arbetarnas möjlighet att lära känna sitt moderland (och kanske ända länder), ägna sig åt vila och sport. ”I sin helhet tjänar turismen hos oss till en kommunistisk uppfostran av massorna.”

Inlaga.

Här får vi även lite statistik. Under 1956-1958 (tre år) har över två miljoner sovjetiska medborgare varit utomlands. Under samma tidsperiod har över 1,5 miljoner utländska medborgare besökt Sovjet. Bilturism har nyligen blivit populärt, och under 1961 har Sovjetunionen fått besök av hela 17 390 bilturister, varav 9 368 från Finland, 2 301 från England, 1 742 från Frankrike, 796 från USA, 939 från Sverige, 644 från Förbundsrepubliken Tyskland, och resten från andra västeuropeiska länder.

”Vi är uppriktigt glada över utländska medborgarnas dragning till att besöka vårt land. Redan vid första bekantskapen uttrycker många, väldigt många: ”Vi kom hit för att lära känna ert land bättre… Ni häpnar världen med er utvecklingsfart, med vetenskapliga och tekniska framgångar… Vi sticker inte under stolen med att vi letar efter svaret på den för Väst mystiska frågan: varför blev ni först med att skjuta upp en satellit, först med att leverera en vimpel till månen, först med att erövra rymden? Varför? Hur kunde ni lyckas med det?”

Sovjetiska medborgare gör inget mysterium av detta, och är övertygade om att de flesta kommer hit med ärliga och goda uppsåt – och vill visa upp kulturen, konsten, sevärdheterna, livet och kommunismens grandiosa byggen. Gränskontroll ler och hälsar folk välkomna så länge deras papper är i ordning. Vi är alltid glada för att få gäster, och våra dörrar är öppna. Medborgarna bjuder gästerna respekt och trivsel, alla möjligheterna är öppna. Regeringen jobbar hårt efter FNs principer för vänskapliga relationer mellan nationer. Det tillåter därmed en fredlig koexistens mellan stater med olika sociala system. Som Chrusjtjov ett flertalgånger har sagt: mänskligheten i vår tid har endast ett val: att antingen koexistera fredligt eller föra ett förödande krig. Sovjetiska medborgare är intresserade av fred, vänskap och utveckling. Men inte alla västerländska stater är det. 

”Och det finns obestridliga bevis på att de jobbar på att utnyttja olika internationella relationer i syfte att förbereda ett nytt krig och ge sina krigsinstitutioner den nödvändiga underrättelseinformationen”. 

Sovjet har påpekat för USA och Västtyskland att de inte får tillåta underrättelseverksamhet under turismens uttryck. UDn protesterade vid 5 tillfällen 1960-1961 men det har inte gjorts något åt det av Väst. 

Kapitel 2: ”Under turistmaskerna”

 

Boken berättar om västerländska medborgare som låtsas tillhöra olika delegationer, vara konstälskare eller idrottsälskare, driva kommersiell verksamhet osv. Men de är inte alls intresserade av det ovannämnda, ej hellre turism eller sevärdheter. De drar till utkanten av städer för att samla vinklad information, de låtsas gå vilse och plåtar militärobjekt, eller ger sovjetiska medborgare antisovjetisk litteratur. Som antisovjetisk litteratur nämner boken Life Magazine och Jehovas Vittnens broschyrer. 

”Framför oss är ett livs levande fiende. Men försök att känna igen honom. Han ler trevligt, skrattar glatt, trots att inom honom kokar ilskan. Han låtsas vara en snällis, en dumbom, men hans hand dras mot fotokamerans knapp. Låt oss glänta på den här så kallade turistens mask. Låt oss se vem som egentligen kommit på besök hos oss”.

Personen ser inte utländsk ut. Han pratar bra ryska, är välklädd, enkelt klädd till och med – utan några modeyttringar. Men han har en sovjetisk bil, en Volga. Och endast hans papper vittnar om att han är en amerikansk medborgare, Mark Kaminsky från Michigan. En finsk hyrfirma hade ordnat bil till honom. 

Inlaga.

”Jag vill resa”, sa Kaminsky, när han visade upp sina papper. ”Och det viktigaste – jag vill lära känna rysk naturen, kulturen, livet. Jag är en ryskalärare i mellanstadiet”. Det är lätt att bli smickrad över att små barn i USA lär sig små ryska ord – ”Moskva”, ”spasibo”, ”horosho”. Han spenderade flera dagar i Vyborg, Leningrad, Kalinin – fotat och antecknat. Spenderat mer tid än planerat i Moskva, för att ”Moskva är ju Moskva”, och självklart varit väldigt social och skaffat sig en massa nya vänner. Sedan ansökte han om att åka till Vitryssland, då han påstod att hans far var därifrån. Han åkte dit och tillbaka, sedan till gränsen – men råkade svänga av mot hemligt objekt, och hade en dålig förklararing till det, påstod att han inte såg skylten trots att det fanns ett flertal. När han blev konfronterad lämnade han in fotorullarna, men öppnade alla så de blev ljusskadade. Men gränskontrollpersonal fattade hans tricks och inte lät honom öppna fler påsar. Han hade även plantor med sig och påstod att det var till hans pappa som var örtkunnig. I själva verket handlade det om radioaktivitetsspårning. Hans anteckningar och foton innehöll bredvid vanliga anteckningar ren underrättelseinformation: kartläggning av placering av radarstationer, radiomaster, strömledningar, militärobjekt, flygplatser, antal och typ av flygplan, tung industri, typ av byggnader och takkonfigurationer, vilka järnvägsstationer har hur många spår, vad för varor fraktas osv. Under förhöret så frågade Kaminsky tydligen om huruvida förhörsreglerna fortfarande är som under Dzerzhinsy, och bleknade när han hörde svaret – han har tydligen lärt ut Tjekans förskräcklige ledares metoder och trodde att de fortfarande tillämpades. Kaminsky dömdes i militärdomstol. Men vi får aldrig glömma. Och att han var en lärare – tänk vad han har kunnat lära nästa generation! 

”Vi tvingas tänka på sådant på grund av att bland turistresande så ser vi en del unga män. Som regel är det glada, livsälskande människor, som valde ett socialistiskt land för sitt livs första utlandsresa. Men det finns även sådana som har gått i Kaminskys skola”.

Skribentens kommentar: Läs mer om Kaminsky här. Mark fick ett stipendium på 2000 USD från Northcraft Educational Foundation i Philadelphia för en resa till Sovjet, enligt egen utsago för att skriva en bok om ”hur Sovjet ständigt pratar om fred men förbereder sig för krig”. Efter gripandet fick han en advokat som rekommenderade starkt att allt skulle erkännas, trots att det egentligen betydde dödsstraff – han informerades av bl.a åklagare om att han inte skulle avrättas. Han fick sju år i fängelset som straff, men överklagade och poängterade att han skämdes och ångrade sig – vilket gjorde att han lyckades bli utvisad istället för att avtjäna straffet. Hans uttalande när han kom tillbaka finns dokumenterar, t ex här (om vad han gjorde på resan, bla bestulen av några nyvunna ryska vänner) och här (om hur det såg ut i arresten, och exakt hur hans frågor om rättigheter besvarades).

Vidare får vi i det här kapitlet läsa om ett ingripande gällande en ung man som fotograferade förflyttningar av militärteknik. En medborgare var på väg från djurparken med sin lilla dotter. När han såg någon som smygfotade så kontaktade han en lastbilschaufför i bilen som stod i närheten. Bägge ingrep. Fotografen hann inte ljusskada filmen. Han hade även bälte med flera filmrullar och krypterade anteckningar. Det var Marvin William Makinen, född 1939 (alltså 22 år gammal vid den tiden), från Chassell, Michigan. Han var utbytesstuderande från Fria Univerisetet i Västberlin.

”I denna så kallade fria universitetet hade Makinen gått en egendomlig kurs i innebörden av ordet ”frihet”. Hans lärare har förestavat honom att makt tillhör de som äger, och deras avkommor kan fritt resa var som helst och när som helst, fara med ofog överallt, och inte bry sig om något eller någon. ” 

I hyrbilen skulle han iväg på en Sovjetturné, ”men redan i Kiev tvingades byta bilens mjuka säte till hårda åklagarbänken”. 

Han hann plåta flygplatser och militärteknik, men inte mer – ”sovjetfolket har stoppat honom”.

Skribentens kommentar: Makinen dömdes i militärdomstol bakom stängda dörrar, fick åtta års fängelse, spenderade drygt två år i Vladimirfängelset (varav ett år i isoleringscell), blev sedan flyttad till arbetsläger i Mordova, och till slut utbytt mot en sovjetisk spion. Han har sedan dess varit aktiv i att forska i Raoul Wallenbergs öde. Läs mer. 

Två studenter från Västtyskland, 22 och 27 år gamla, tog foton på radarstationer, militärfordon, industriobjekt mm. En militärbil som stannade till på en mack råkade också bli fotad, och personalen uppmärksammade händelsen. När studenternas bil stoppades låg det i baksätet en papperslapp som såg ut att ha en lista på registreringsnummer på militärfordon. De ska även ha tagit andra foton på militärobjekt. De dömdes till 12 års fängelse. Det visar sig att de skulle skicka ett vykort om de skulle se militära förflyttningar – till en viss dam med tyskt klingande namn, och skicka hjärtliga gratulationer på födelsedagen, från aktuella området. Ju mer teknik desto hjärtligare gratulationer. 

Skribentens kommentar: Länk till en sovjetisk tidning från 24 november 1961 som publicerar en rapport från domstolen på sida 3. Walter Naumann och Peter Sonntag, tillsammans med Volker Schaffhauser och ytterligare 18 andra politiska fångar skickades till slut tillbaka till Västtyskland i utbyte mot Heinz Felfe, som själv satt av ett 14-årigt fängelsestraff. Heinz öde som framgångsrik dubbelagent är läsvärd; han gick från nazist till brittisk agent, och vidare till dubbelagent för Sovjet och Tyskland. Han steg i rang i Tyskland tack vare att han kunde ge godkända underrättelsescoop från Sovjet. Till slut blev han avdelningschef för sovjetiskt kontraspionage i Tyskland, och bl a ansvarig för ett långt projekt som hette Panoptikum, som handlade om att fånga mullvaden någonstans högt upp i Västtysklands underrättelsetjänst (dvs sig själv). Efter utbytet jobbade han kort åt KGB, och flyttade sedan till Östberlin där han blev professor i kriminologi. Han har publicerat memoarer, som dock har censurerats av KGB till en viss del.

Boken ställer sedan frågan varför det förekommer så många unga män bland spioner. Svaret är: ”mindre grund till misstankar, större möjligheter till utförandet av uppdraget”. Men ibland är de för ”oerfarna” och fattar inte ”konspirationens lagar”. Det behövs mer respektabelt folk för att gå under radarn. En respekterad herre, ibland en hel grupp av sådana, som låtsas vara familjemän – och den maskerade ”familjen” åker på ”semester”.

Två holländska män, som låtsades vara hamnarbetare, hyrde en risig Renault. Deras anteckningar hyllade Sovjet – men bilen råkade leta sig bort från angivna rutten, till olika skyddsobjekt. Deras registreringsnummer antecknades vid något tillfälle vid ett militärobjekt. Vid gränskontrollen hittades foton som såg ut som underrättelseverksamhet snarare än turistfoton. Personerna har också rivit ut vissa sidor som de gömde i dubbla badbyxor de hade på sig. Klart de hade badbyxor på sig, de har ju varit i Krim och badat. 

Skribentens kommentar: Och klart man ska prompt söka i badbyxorna om det saknas sidor i en anteckningsbok). 

De erkände, precis som alla andra som nämns i boken. Tydligen så hade en av dem redan spionerat i Klaipeda och Gdansk innan. Han hade ritat av sovjetiska hamnar och fotograferat dem, bilder som ska ha gillats mycket ”i Versaille” 

Skribentens kommentar: ”Versaille” syftar på SHAPEs HQ, som låg i nämnda staden, innan de flyttade till Belgien 1967).

Mest intressant för NATO var tydligen luftvärn och radar, samt flyg och stridsvagnar. Dessa två dömdes till ”många års fängelse”.

Skribentens kommentar: Evert Reydon och Lou de Jager dömdes till 13 år, men släpptes efter dryga två år. De var i gott skick efter att ha delat cell i ett fängelse i Vladimir.

Adolf Werner och Hermine Werner från Västtyskland är nästföljande spionöde som avtäcks. Adolf Werner hade tjänstgjort inom 3. SS-Panzer-Division Totenkopf, och har tillsammans med andra blodtörstiga fulla ungtuppar dragit runt och bränt, mördat, våldtagit. Efter Tysklands kapitulation hade han dragit sig tillbaka, men nu hade påbörjat en annorlunda karriär. Han upptäcktes när han plåtade Södra Bukten i Sevastopol, och en person varnade Tjekan. Samma dag hade en kvinna sett ihop med honom när han plåtat Norra Bukten, bl a en militär övning. De påstod att de inte visste att det var förbjudet. Här uppmanar boken till att se att den tyska  fienden inte riktigt är död ännu, utan försöker hitta vad som helst som kan användas i deras kamp mot socialistiska länder. ”De fortsätter att bära på den vansinnesidén om världsherravälde”. Och de får medhjälp från ”gentlemän från många kapitalistiska länder.” Adolf fick 15 års fängelse, Hermine 7. 

Skribentens kommentar: En bild från rättegången finns här.

Greville Wynne, brittisk affärsman med flera företag, hade som uppdrag att hitta någon som var lättpåverkad, en ”rutten människa”. Han hittade en statlig R&D koordinator som hette Oleg, började ge honom presenter, bjuda in tillhotellet, käka frukost och middag ihop, osv. Oleg berättade att han är militär och har kompisar i det militära – även högre upp. Wynne fick snart uppdrag att ordna affärsmöjligheter, t ex konferens i England där hans nye vän kunde vara med och möta brittiska agenter, samt andra liknande uppdrag som utnyttjade hans affärsliv för att kunna föra ihop Oleg med olika agenter, eller agera mellanhand själv.

Roderick Chisholm (skribentens anmärkning: i själva verket hette han Ruari Chisholm; Roderick är en amerikansk filosof som inte har med saken att göra) är andresekreteraren på brittiska ambassaden i Moskva, som agerar mottagare. Han tar emot foton och ger tillbaka tomma rullar. I sista paketet får han även en ”militäranordning”. Sekreterarens fru och barn skulle vara kontaktpersoner. Ett exempel på live drop var att möta honom i parken och få chokladask med information (skribentens tillägg: det var militära hemligheter som handlade om sovjetiska kärnvapenarsenal, men detta nämns inte i boken – man vill inte att folk ska få idéer). Sedan utarbetades nytt sätt och nya kontakter – andra sekreterare i brittiska ambassaden i Moskva och hans fru, samt amerikanska attaché i Moskva, också med fru. Som dead drop användes en inre behållare för toalettrengöringsmedel som stod i toaletten i en lägenhet som besöktes av samtliga. 

Skribentens kommentarer resten av kapitlet: Wynne rekryterades till MI6 på grund av sina frekventa resor till Sovjet. Han blev en mellanhand och kurir till Penkovsky. Wynne dömdes till 8 års fängelsestraff. Efter att han spenderat knappt ett år på kärva Lubjanka började britterna bli oroade för hans hälsa, och fick honom utsläppt i utbyte mot Konon Molody. Tiden på Lubjanka tärde på honom och han fick problem med depression och alkoholmissbruk. Chisholms hade diplomatisk immunitet och deporterades, jobbade sedan vidare i Asien och Afrika. Ruari planerade skriva memoarer men hann inte börja innan han dog av malaria. Janet fortsatte resa världen runt, vägrade prata om det som skett i Sovjet, och tog med alla hemligheterna i graven.

Penkovsky förtjänar en längre beskrivning – han gick till historien som den som gav britterna och USA underrättelser om Operation Anadyr, dvs Sovjets placeringar av kärnvapenrobotar på Kuba, och därmed bidrog till hur Kubakrisen utvecklades. Några av hans bidrag var: beskrivningar av placeringsplaner, samt informationen om att kärnvapenarsenalen inte var lika stor som man trodde, samt att dithörande system inte var fullt funktionella och att den unga generationen inte hade något vidare stridsmoral, utan mest var missnöjda över livsmedelsbrist och tomma butikshyllor. Oleg Penkovsky tjänstgjorde som överste i GRU, hade haft en tjänst vid militärattaché i Turkiet, och var vän med marskalken Sergei Varentsov, samt jobbade på att bygga vänskaplig relation med GRU-chefen Ivan Serov och hans familj. Med andra ord var han en väldigt attraktiv rekrytering. Faktum är att vissa källor nämner hur han själv försökte ta kontakt med västerländsk underrättelsetjänst innan han blev rekryterad. Boken nämner inte särskilt mycket av det, eftersom det kan knytas till faktumet att han kan ha varit bitter på både GRU och sovjetiska maktapparaten för ett flertal händelser i karriären.

När misstankarna mot honom blev för stora ordnades övervakning på en nivå som var cutting edge 1962. En kabel drogs under Moskvafloden till ett hus mitt emot Penkovskys, därifrån övervakningen styrdes. En videokamera sattes upp i blomkrukan på balkongen på övervåningen, och kunde övervaka lägenheten där Penkovsky bodde med sin fru, två döttrar och sin mor. På det sättet kunde han filmas när han fotade sekretessbelagda dokument på sin fönsterbräda. Den bilden gick att beskåda i dokumentärfilmen ”Predateli” (”Förrädarna”) som kom ut i Ryssland 2015, tre år efter att sekretessen hade lyfts. När detta var klart anordnade KGB en ”mild infektion av känsliga organ” och hamnade på sjukhuset, så ett uppdrag utomlands fick avbrytas och hans hem kunde genomsökas. Utredningen och gripandet leddes av KGBs förste viceordförande. Vid gripandet erkände och ångrade han allt, samt erbjöd sig att bli dubbelagent. Under domstolen presenterades han som reservöverste, och inte GRU-anställd – detta blev inte känt förrän 90-talet. Domstolen blev till en riktig show, med regisserade dialoger som filmades och publicerades i tidningar. Närvarande var hundratals väl utvalda ”samhällsrepresentanter”, dock fick inga utländska observatörer närvara. Penkovsky var säker på att hans skulle slippa dödsdom (pga samarbete, samt sin historik under andra världskriget då han hade blivit sårad samt dekorerad med bl a två Röda Fanan och en Röd Stjärna, och det faktumet att han hade små barn varav en som bara var ett år) och hoppades ett tiotal år i fängelse, och förstås på att efter något år bli utbytt mot en sovjetisk agent och få flytta till USA. När han fick dödsdomen var det enligt vittnen en stor chock.

SEnligt officiella källor avrättades han, och kroppen kremerades som brukligt i dessa fall, fram till 1996 när Ryska Federationen till slut förbjöd dödsstraff. En inofficiell version talar om självmord. Det finns en tredje version som har bl.a framhävts av Viktor Suvorov, en GRU-avhoppare och författare, känd för att kritiskt granska och revidera officiella sovjetiska historien. Versionen är att Penkovsky  i själva verket kremerades levande, vilket även filmades i syfte att avskräcka framtida GRUare från spionage. Detta har först tillstyrkts men sedan förnekats av bl.a Oleg Gordievsky, KGB-översten som var en brittisk agent och själv hade bidragit med underrättelser som troligtvis ändrade historiens gång. Gordievsky hade flytt till Storbritannien och klarade av att överleva trots att han fick dödsdom i Ryssland, och trots ett misstänkt förgiftningsförsök med Tallium 2008.

Tom Clancy nämner Penkovsky i tre av sina böcker – levande kremeringen beskrivs väl i Red Rabbit. Den som vill nörda in sig vidare kan kolla på BBCs dokudrama ”Nuclear Secrets” eller ”Spies, Lies and the Superbomb”. Annars finns väldigt mycket på Wikipedia.

Slut skribentens kommentar.

Kapitel 3: ”Vem står bakom dem?”

”I västerländska staters aggressiva planer, som är riktade mot allmänna freden och folkets trygghet, en framträdande roll ges till det så kallade ”hemliga kriget”. Imperialisterna har ett flertal gånger sagt att ett lands styrka avgörs inte bara av ekonomiska och militära, utan även underrättelsepotentialen.”

Petty (1946) citeras med påstående där underrättelsetjänsten skall vara ”regeringens funktion” i USA, flera citat lyfter hur viktigt det är för amerikanerna inklusive Eisenhower från 11 maj 1960 där underrättelsetjänst omnämns som ”livsviktigt”. Det understryks att det inte är så konstigt att spioner då kommer i alla möjliga skepnader.

”Turistresor, resor som utförs av vetenskapspersoner och kulturpersoner, utbyte mellan studenter och professorer, utbyte av vetenskapslitteratur, allt det som möjliggjorts av socialistiska länders kontinuerliga fredspolitik – kan utnyttjas av imperialistiska underrättelsen för att skada fredssaken och för att spionera.”

Enligt flera citeringar så består inflödet av informationen endast till 20% av rapporter från hemliga agenter – och till 80% av mediaanalys, rapporter, militärer och militärattachéer, samt tusentals frivilliga rapporter från turister. Kaminskys resa bekostades av en välgörenhetsfond som begärde skriftliga rapporter i retur. Makinen kontaktades av två amerikaner som skulle bekosta det hela. Reydon kontaktades efter en lönekonflikt och erbjöds nytt jobb på första bästa skepp som gick till Sovjet, mot att han skulle fotografera. 

Här kommer bakgrundshistorier om hur spionerna blev kontaktade, efter deras berättelse från domstolen. Texten beskriver mer eller mindre detaljerat hur rekrytering fortskred, hur utbildningen hade sett ut, och vad de har fått för ersättning – att resan blivit bekostad och att de fick kameror med senaste teknologier, samt hur de tränades och avhjälptes. De flesta uppdrag har handlat om fotografering av strategiska objekt, samt att hitta nya kontakter – inhemskt folk som inte är några ”stabila” och ”goda” medborgare. Uppdraget har varit att få tag på deras kontaktdetaljer, ordna utbyte med tex frimärken, LP-skivor, mynt, få dem på sin sida, utveckla relationer, utveckla nya live drops och dead drops. 

Det beskrivs hur USA och Tyskland nekar till att dessa har anlitat spioner, men att de flesta tidningar i DDR har varit uttryckligen kritiska mot att USA utnyttjar tyska medborgare som spioner. Ett exempel som tas upp är Westfaelische Rundschau som uttalar sig mot det här slaget av ”vapenbroderskap i NATO”. En västertysk tidning ska ha publicerat foton från rättegången och kallat det för en rättvis process, vilket ska ses som erkännande av spionage som faktum.

Det påpekas att ett sätt att rekrytera är att agentkandidater får uttryckligen skriva på att de håller det hela hemligt, annars dras de inför lagen. Ett exempel på ett sådant dokument som har getts till tyska medborgare för underskrift anges: 

”Intygar om att jag är beredd att genomföra en resa till Sovjet för att ge amerikanska underrättelsetjänsten en illustrerad rapport om resan. Jag är förvarnad om att allt jag får reda på kommer förbli en hemlighet, annars kommer jag dras inför rätta enligt amerikanska lagar.”

Självklart påpekar texten att andra kapitalistiska länder gör samma sak, och utnyttjar giriga människor som gillar det lätta livet.

Ett dussintal personer från brittiska och amerikanska ambassader blev utvisade och förklarats persona non grata i samband med Penkovskyfallet – folk som har ”diplomat som titel, spion som yrke.” Det nämns att det har varit flera utvisningar, och att den här verksamheten ”påminner oss om att Förenta Nationernas och andra Natoländernas aggressiva cirklar inte önskar avstå från deras valda kurs lagt mot att förvärra internationella spänningar.” De blåser upp upprustningen från bägge sidor och skyr inga medel för att få sina onda planer i mål. 

Det nämns att underrättelsebudgeten i de länderna ökas med varje år, och att tekniken utvecklas – bättre kameror, buggar som går att gömma i slipsen, i frisyren eller i glasögonen, mätare för radioaktivitet eller radarpejling, och det ska tydligen utvecklas ett verktyg för att avlyssna en stängd lokal från 200 meters håll.

”I amerikanska regeringscirklar och militärstaber finns en åsikt om att Hitler förlorade andravärldskriget endast på grund av att han var dålig på att reka Sovjets militära styrka. Det som Hitler inte lyckades med, försöker nu CIA göra istället.”

Detta följs av en redogörelse av CIAs budget och stabsstorlek, och andra källor som jobbar med underrättelse. Västtyskland utmärks specifikt, där det ska bedrivas aktiv hämndpolitik.

 ”Bara i Västberlin agerar 83 organisationer med spioner och sabotörer, som officiellt tillhör olika underrättelsetjänster, men i själva verket servar och förser samma aggressiva militärallians, NATO.”

De ska enligt citat förbereda västtyska agenter för att infiltrera Östtyskland, skapa celler och förbereda sig för ”dag X”.

Det påpekas en extra gång att USA planerar och förbereder krig inte bara mot Östtyskland utan alla socialistiska länder, och att amerikanska underrättelseverksamhet i västvärlden möjliggörs p.g.a militäralliansen.

Kapitel 4: ”Var vaksamma, kamrater!”

 

Delegationsmedlemmar deltar i diskussioner för att få reda på eventuella militära hemligheter. En amerikansk professor har skickat ut sitt arbete till sovjetiska forskare och med flit inkluderat felaktigheter, så att de kan rätta till dessa – och avslöja sina hemligheter. Besökare på flygfabrik stal metallrester efter tillverkningen av en jetmotor. Uppgifter om industrihemligheter ska skördas, allt från nya sorters armerad betong till hur mycket de anställda får betalt. De är även intresserade av politisk information, och försöker hitta vad som helst i det sociala som kan användas som antisovjetisk propaganda 

Skribentens kommentar: Författaren gör det extra tydligt i texten att just detta blir en väldigt svår uppgift, eftersom Sovjet sedan länge saknar saker som kan få landet att framstå i sämre dager.

Så vad letar de efter? Jo, folk som inte blivit kvitt borgerliga ideologier, privategendomens tänk och liknande. En av inhemska agenterna, Penkovsky, var just en sådan – underrättelsetjänsten ska ha kartlagt att han är: ”karriärist, lögnare, fjäskare, pervo, mutbar, girig, feg – och att alla dessa laster når i honom sina extrema yttringar.” Han har blivit erbjuden ett framtida jobb med höglön (2 000 USD), och retroaktiv lön för spionverksamhet (1 000 USD per månad). På förhöret har han själv erkänt (exakt hur erkännandet lämnats lämnas åt läsarens fantasi) att han har varit en dålig människa: 

”Jag bär på många brister – har varit avundsjuk, egenkär, fåfäng, hade tendenser till karriärism, gillade att uppvakta kvinnor, hade en rad kvinnor som jag levt med, besökt restauranger – med andra ord, gillade det lätta livet. Alla dessa brister har undergrävt mig, och jag föll… Blev en oduglig människa och en förrädare.”

Boken uppmanar att ha koll på sådana brister och uppmärksamma dem innan de blir grund till sådana fruktansvärda brott mot Moderlandet. Den sovjetiska medborgaren uppmanas vara ärbar och värdig, så att imperialistiska provokationer inte kommer ha effekt. Men har medborgaren gjort ett misstag så uppmanas den att tala ut – till officiella sovjetiska representanter eller en kamrat.

Här kommer en historia om menige V (ej namngiven). Han har varit på stan och ”begick en handling som tappar värdigheten hos en sovjetisk kämpe”. En västerländsk underrättelseagent råkade se det, och utnyttjade detta till utpressning för att få tillgång till hemlig information. Menige V berättade allt för sitt befäl. (Skribentens kommentar: vad konsekvenserna blev för stackars menige V får vi aldrig veta, det nämns inte uttryckligen att han friades). Vidare uppmanar boken till att alltid lätta sitt hjärta till sitt befäl, oavsett hur bitter sanningen är, för att inte förtiga händelserna och för att kunna bidra till uppfostran av vår ungdom.

Den 13e januari 1960 har den sovjetiska lagen ändrats ­så att om en medborgare har blivit rekryterad av utländska underrättelsetjänsten i antisovjetiskt syfte, men inte genomfört något och frivilligt berättat om det hela, så har de inte begått något brott.

De senaste åren har ideologisk antisovjetisk propaganda blivit mer spritt. Eftersom de inte längre kan besegra socialismen medelst krig försöker de föra ideologiskt och ekonomiskt krig istället. De låtsas vilja låta ideologierna koexistera fredligt, men egentligen vill de införa ”de lögnaktiga koncepten av icke-partipolitisk konst, ”konstens absoluta frihet”, idélöshet och apolitisk hållning, ”generationernas konflikt”, och nedbryta de icke idéstabila.” Här används betalda ”turister” för att sprida antikommunistisk propaganda i form av flyers och broschyrer, får in i landet rutten borglig musik, och berättar smutsiga antisovjetiska skämt och rena påhitt.

”Vårt parti påminner ständigt det sovjetiska folket att Sovjets fiender har skapat en stor, välreglerad och skolad propagandaapparat.”

Det sovjetiska folket uppmanas vara vaksamma och slåss mot detta.

Den sista delen handlar om militärpersonalens ansvar och vaksamhet. Den sovjetiska kämpen ansvarar för ”det förskräckliga vapnet, som kan ta vilken aggressor som helst som skulle våga attackera oss och svepa den bort från jordens yta”. Vidare nämner boken att det finns militära hemligheter och statshemligheter, som sträcker sig från stort till smått, och att inget, inklusive dödshot, skall kunna tvinga en socialistisk kämpe att uppge dessa för fienden. Fienden är mest intresserad av luftvärn och kärnvapen, flygplatser och militärobjekt med den nyaste teknologin. Det gäller att vara på hugget, och hålla ögonen öppna hela tiden för att kunna kontra alla provokationer från fredens och socialismens fiender, ”som det har gjorts, till exempel, av våra ärorika luftvärnssoldater, med att skjuta ner amerikanska spionen Powers flygplan.” (Skribentens kommentar: ironiskt nog så användes just U-2-affären av Penkovsky för att söka sig till västerländska underrättelsetjänsten – han skrev ner händelsen på en detaljnivå som avslöjade hans kunskaper och bevisade hans höga position inom GRU, och gav brevet till några turistande amerikanska ungdomar i Moskva så att de skulle lämna över den till amerikanska ambassaden). 

Varje krigare uppmanas att utbilda sig kontinuerligt, vara kunnig på det han gör, vårda och ta hand om vapen och teknik, hålla järndisciplin och ordning, agera enligt reglementet och följa order. 

Det nämns att tyvärr så finns det fortfarande fall där okunnighet om ny teknik, dåliga rutiner och regelbrott sker det stora haverier, olyckor och katastrofer. (Skribentens kommentar: Kanske menar författaren Majak-katastrofen som skedde bara något år innan boken skrevs?) Det nämns också att under övningar framställs fienden som alldeles för svag, vilket orsakar att man inte lär sig anstränga sig tillräckligt. Varje minut spelar roll, speciellt med atombomber och vätebomber, så alla måste vara på spänn hela tiden, och alla inom det militära är egentligen yttersta frontens kämpar. 

Efter att luftvärn har fått sig tillskriven en enorm vikt går man vidare till samband. Avlyssning är förstås ett problem. Radiodisciplin måste alltid iakttas, annars måste kommunikationen brytas direkt. 

Vidare riskområde som nämns är vapen och ammunition, som absolut inte får tappas bort eller stjälas. Sedan nämns ID-handlingar, allt från passerkort till partibiljett, som under inga som helst omständigheter får komma i fel händer. Avslöjade spioner har enligt texten erkänt ett flertal gånger att de skulle få tag på riktiga sovjetiska papper till vilket pris som helst.

Någon som pratar för mycket, skryter eller klantar sig är också ett fynd för spionen. Författaren talar om ”vissa fakta” som ska vittna om att ” Sovjets stora framgångar inom intern och extern politik skapar hos vissa sovjetiska medborgare ett politiskt slarv, självbelåtenhet och avtrubbning av vaksamheten”. Här följer några exempel på hur skrytmånsar har utnyttjats av underrättelsetjänsten – de ville helt enkelt skryta med hur mycket de visste. Ett exempel är militären M. som var ute och jagade och träffade andra som sysslade med jakt, och började samtala om hur bra sovjetiska försvaret är. Hans påståenden om dess förträfflighet ifrågasattes, så han försökte övertyga motparten genom att berätta en statshemlighet – nämligen positionen och tänkta användningsområdet för ett luftvärnsobjekt som höll på att byggas i närheten. Han drogs inför krigsrätten och blev straffad. 

(Skribentens kommentar: huruvida utländsk underrättelsetjänst var inblandat i just den här historien nämns dock inte.)

En svensk håller truten – klistermärken eller posters här.

Kamratkontroll rekommenderas, och följs av ytterligare en historia om militärer som skrutit om ”nyaste slags vapen” som han varit och övat med. Menige Bespalov fick ”en kamratlig intervention” av sin översergeant, som därmed ”hindrade kamraten från att begå brott”. Menige Dskickade ett brev till sin mamma och berättade var han tjänstgjorde och vad han sysslade med. Mamma la brevet i matkassen och råkade slarva bort den. Kamrat B hittade brevet på gatan och gav till myndigheterna. D drogs inför krigsrätt för att ha spridit militärhemlighet, och straffades som han förtjänade (Skribentens kommentar: här lämnas det åt läsarens fantasi att lista ut straffet). Det är inte så att han inte har förstått vikten av att inte sprida information – utan hans ”karaktär” var sådan, han var ”pratsam, gillade att skryta, och hade låg ansvarskänsla.”

Boken nämner att de minsta detaljerna är viktiga och därför bör vara hemliga. Den sovjetiska kämpen måste vara på hugget hela tiden, tjäna sitt moderland ordentligt och utveckla sin vaksamhet. 

”Grunden till hela militärutbildningens system är marxist-leninistisk teori, den kloka och långsiktiga politiken som förs av Kommunistiska Partiet. Den allsegrande makten av marksist-leninistisk teori består av att den ger sovjetiska militärer en möjlighet att orientera sig riktigt i samhällspolitiska läget, kunnigt orientera sig i händelser av livet runt omkring, i innebörden och betydelsen av den största av kamperna, som vi för mot borgerliga ideologin.”

Således förespråkas politiska lektioner, som ju klargör att fredlig koexistens av stater med olika sociala strukturer inte innebär någon klassförsoning mellan socialism och kapitalism, och inte heller att den ideologiska kampen skall upphöra eller minska. Lenincitat understryker att det inte spelar roll på en politisk nivå huruvida förräderi har skett på grund av svaghet eller med flit.

Paragraf 23 (militärbrott) listas upp, sedan nämns andra världskriget igen, som ett gott exempel på hur väl militära hemligheter kunde behållas för att genomföra segrande operationer. Det gäller inte bara hitta fienden, utan göra det på förhand, innan det är för sent – här citeras ingen annan än Dzerzhinskij, Tjeckas överhuvud. Även Maksim Gorkij citeras om uppmärksamhet mot fienden. Tjekas agenter hyllas för sitt arbete, erfarenhet, kunnighet och hängivenhet. Gränstrupper hyllas, sedan hyllas armén och flottan generellt, men det läggs till att det är viktigt att även folket hjälper till, genom att ständigt rapportera om saker som sker. Slutsatsen är att all verksamhet handlar om att agera kontra fienden och skydda våra statshemligheter, hålla krutet torrt och skydda folkets arbete, landets suveränitet, och vårt varmt älskade Moderlandets heder. Den sovjetiska medborgaren måste ”behålla den revolutionära vaksamheten hög, vara oförenliga med slarv, pratsamhet, vårdslöshet – som skapar en miljö där spioner från utländska underrättelsetjänster kan genomföra sina grumliga gärningar, iklädda alla möjliga masker.” 

Men sovjetiska medborgare vill inte alls se en spion i varje utlänning. Vi gillar fred, står för utveckling av internationella kontakter, vänskap mellan folk, utbyte av kulturen. Vaksamhet är inte samma sak som misstanke. 

”Men låt fiender komma ihåg att sovjetiska säkerhetsmyndigheternas drabbande svärd kommer oundvikligen falla ner på den orm som försöker krypa in i kommunismens ljusa byggnad som vårt folk håller på att upprätta.”

“Lenin – Kommunism!” – fortfarande staty i ryska gruvstaden Barentsburg på norska Svalbard, om än bajsad på av fåglar.