Dags för lite MÖP-måndag igen. Kan svensk doktrinär och numerär återhållsamhet kring artilleri, respektive den ryska raka motsatsen spåras tillbaka ända till 1700-talet och stora nordiska kriget?
 |
| En av de Haubits 77 |
Den svenska armén hade även under invasionsförsvarets tid ett relativt svagt artilleri i förhållande till övrig numerär. Några fullständiga artilleribrigader hade vi inte, utan nöjde oss med kompanier på bataljonsnivå (idag plutoner), en bataljon på brigadnivå och extra bataljoner på fördelningsnivå (divisionsnivå).
Den sovjetiska förmodade motståndaren och den nuvara ryska förmodade angriparen har tvärtom ett enormt fokus på massiva artilleriförband, inklusive än idag hela artilleribataljoner.
Där svenskt artilleri ska verka mot en punkt verkar ryskt artilleri mot en ruta på kartan, exempelvis en kvadratkilometer.
Jag sitter just nu och läser Peter Englunds klassiker Poltava som research för den roman jag skriver just nu, och slås av hur Sverige och Ryssland hade denna skilda syn på artilleri redan då.
Englund skriver att Karl XII “sades inte tycka om att använda artilleri i regelrätta slag på öppna fältet”. Istället sågs artilleri främst som något som användes vid belägringar eller t ex flodövergångar. “Hlt klart är att man inom den svenska armén odlade en nästan doktrinär misstro mot elden, en misstro som […] skulle kosta dem mycket de närmaste timmarna”. Artilleriet var omfattande, i gott skick och hade gott om ammunition, men lämnades vid trossen och deltog inte undantaget fyra lätta pjäser alls vid slaget om Poltava, där den massiva svenska massakern och förlusten innebar slutet på den svenska stormaktstiden och förlusten av i princip allt utom i slutändan Finland (även om Finland erövrades, men lämnades tillbaka vid freden) och nuvarande Sverige.
I kontrast satsade grundaren av stormakten Ryssland, Peter den Store massivt på artilleri. Englund: “[I] denna fråga intog tsar Peter en ståndpunkt som var nästan helt motsatt Karls. Peter ansåg att artilleriet hade en helt central betydelse i slag.” Under tsarens modernisering av den ryska armén byggdes en helt ny artilleriindustri och granatindustri upp och man hade på bara sex år tillverkat över 1000 pjäser i bättre metaller, och en okänd ännu större siffra med pjäser i järn. Tillverkningen av krut hade varit 3800 to, vilket på den tiden fick anses vara en enorm volym.
Svenskarna gick till anfall i Poltava med fyra lätta trepundare, och mot dem stod 102 ryska artilleripjäser, inklusive tunga haubitsar och mörsare som sköt indirekt eld över de egna trupperna – kanoner som svenskarna inte kunde bekämpa – och inte bara de lättare direktskjutande kanonerna Dessutom hade ryssarna raffinerat sin artilleris organisation och hade artilleri på alla förbandsnivåer. Till och med kavalleriet hade eget artilleri, och doktrinen handlade om att koncentrera massiva volymer av eld.
Ändå var svenskarna nära att vinna Poltava vid minst två tillfällen och utgången var inte given. Roos slaktade ut en tredjedel av det svenska infanteriet, inklusive dalkarlarna och andra elitbataljoner mot den tredje ryska redutten, istället för att följa order och gå förbi dem. Oavsett kunde Lewenhaupt direkt anfallit det ryska lägret efter genombrottet genom redutterna, men fick kontraorder om samling av hela armén, vilket gav de ryska styrkorna flera timmar att formera sig och ställa upp för strid. Den senare svenska infanterichocken höll på att knäcka bägge de ryska leden av bataljoner och få dem på okontrollerad flykt, trots den massiva slakten på det svenska infanteriet under ryssarnas mördande eld, men svenskarna schabblade bort den nödvändiga uppföljande kavallerichocken och anfallet stannade upp.
Resten är som man säger historia. Sveriges historia kunde varit annorlunda om högre befäl lyssnat lite bättre på order, respektive inte lyssnat på order vid rätt tillfälle, och Sverige kunde sett annorlunda ut. Men det blev rätt okej för oss i Sverige ändå i slutändan. Värre var det kanske för de som hamnade i andra länder, främst i Baltikum.
Men Sverige lärde sig uppenbarligen inget kring artilleri och volymer då, utan har fortsatt låta artilleriet vara underordnat snabba manöverförband, medan Ryssland än idag satsar massivt på artilleri. Samtidigt förblir moral, stridsvilja och kompetens extremt låg hos de ryska trupperna, och välmotiverat svenskt yrkesstål med högsta stridsvilja kommer än idag kunna driva ryska våldtagna och misshandlade värnpliktiga på flykt.
 |
| Landsverks prototyp artillerikanonvagn 151, som utvecklades vidare till bandkanon 1. |
Sverige hade som mest lite drygt 300 Haubits 77, samt 26 bandkanon 1. Idag är vi nere på 24 Archerpjäser på förband, vilket blir 48 när alla de avbeställda norska är färdiga och förbandssatta. Till det kommer anskaffning av nytt brigadartilleri enligt försvarsberedningen och det nya försvarsbeslutet, då Archerpjäserna ska bli divisionsartilleri, respektive hamna i den lätta reducerade brigaden för Stockholm och Mälardalen, samt på Gotland. Totalt sett står svenskt artilleri för en fyrfaldning när det gäller haubitsar. Det är dock från en så kallad mycket låg nivå och artilleriet kommer förbli underordnat.
23 kommentarer
Man behöver nog ta in några fler parametrar i ekvationen än bara numerär. Tex precision, räckvidd, mobilitet och artilleriradarförmåga (lokalisering och eldledning). Samt övrig logistik.
Eldhastighet är en bra sak också, och snabb gruppering är också bra. Men kvantitet är en kvalite i sig. Och även om vi har hög rörlighet på artilleriet så har vi mycket stora ytor att täcka. Och om man förlorar en pjäs så blir det mer kännbart ju färre man har.
Under Trettioåriga kriget hade artilleriet en framskjuten roll i den svenska operativa filosofin och främjades av de högsta cheferna som GIIA och Lennart Torstensson. Men tiderna förändras …
Det här med artilleriet och att Kalle Dussin schabblade bort det Lennart Torstensson lade grunden till under bl.a. slaget vid Breitenfeld är ganska tragiskt, eftersom detta blev stilbildande för andra arméer.
Jämför med Finland. Finnarna minns läxan från 2 vk där det finska artilleriet hade en nyckelroll i att slå tillbaks Stalins horder. Speciellt Nenonens teknik för att koncentrera elden från flere batterier i olika eldställningar blev dyrt för ryssen.
Finnarna har dessutom tungt raketartilleri.
Kanske bättre att satsa på kraftfulla drönare, verkar vara effektivt på hyggligt långa avstånd i öknen i varje fall, mycket bang for the buck.
Sovjet brände väl av mer än i Stalingrad på de finska linjerna på Karelska Näset vid inledningen av sin offensiv i juni 1944. Det var i offensivt syfte och täckte områden.
Vid den finska avvärjningssegern vid Ihantala så riktade finnarna sitt långt mer begränsade artilleri mot en punkt. Varför? Jo anfallet kom därifrån.
Att mjuka upp en fientlig frontlinje inför anfall ger sovjetisk/rysk taktik. Att inrikta sig på att som försvarare avvärja fientlig attack inriktas på punkten där anfallet kommer ifrån.
Offensiv respektive defensiv huvudanvändning antar jag.
Det finnd ju nån pdf där amerikanerna analyserat den ryska doktrinen där man i ett stycke noterar att jänkarna (som även de har en doktrin baserad på eldkraft) använder artilleriet för att kunna manövrera så använder ryssarna manövern för att kunna få läge att artilleribekämpa.
Men andra skäl som angetts till ryssarnas artillerifokus är att på stäppen är det svårare för eldobs att komma nära vilket gör ytbekämpning nödvändig. (Sen vet jag ju inte var deep battle doktrinen hamnar på manöver/eldkraftskalan)
Ditt första stycke är ju riktigt intressant. Borde kunna utgöra grund för en uppsats i militärvetenskap om doktriner.
"Den svenska armén hade även under invasionsförsvarets tid ett relativt svagt artilleri"
När det gäller rörligt artilleri stämmer det säker.
Däremot hade vi ett kustartilleri i världsklass om jag minns rätt. Fasta anläggningar är väl dock i dagsläget närmast värdelösa.
Efter demonstrationen av PGM på världens TV-skärmar under Desert Storm 1990-91 gjordes omfattande fullskaleförsök med metoder att skydda svenska KA-anläggningar mot dessa. De sägs ha varit framgångsrika mot då använda styrmetoder (laserutpekning, ev annat), men i stället för att utrusta åtminstone nyckelbatterierna med dessa medel valde man, i tron på den eviga fredens tidsålder, att lägga ner hela det fasta kustartilleriet. Hur kampen mellan styrmetoder och skydd/störning har fortskridit sedan dess vet jag föga.
Vad jag har förstått vad det desert storm som gjorde fasta anläggningar omöjliga För vad jag förstår så grundade sig doktrinen på att det behövdes x antal flyg angrepp för att slå ut det fasta KA Men efter åt behövdes bara ett anfall
Jag gjorde värnplikten inom artillerit med dåvarande Haubits 77b och minns att jag undrade flera gånger över den ineffektivitet som pjäsen hade. Med relativt enkla medel hade man kunnat öka eldhastigheten och tiden det tog att gruppera resp. brösta upp. Det hela kändes väldigt gammaldags, även om det hydrauliska laddsystemet var en fröjd att beskåda.
En större bricka/magasin av granater, kanske 6 mot dåvarande 3, samt ett dito magasin/hylla för krutladdningarna. Med enkla medel skulle man kunnat montera dit en hydraulisk monteringsutrustning för tändrören som skruvades manuellt. Ett större magasin för tändpatron.
Vidare vet jag att vi ritade och funderade kring möjlighet att inte koppla loss pjäsen från bilen, utan bara backa ut henne i terrängen och fälla ut stödben. Scanian kunde sedan ha agerat rekylupptagare genom att tex. ligga i friläge och applicera delvis broms/tröghet. På så vis hade man aldrig behövt slå isär pjäsen. Vi skissade och funderade på en automatisk eldrörspropp istället för den otympliga och svårhanterade presenning som satt där när pjäsen kördes efter bil.
Precis när jag var klar kom så de första utkasten på Archer och vi trodde nog då att man skulle skaffa lika många som Haubitsarna. Tji fick vi. Minns att den grupperade snabbt (vi fick se prototypen innan produkten var klar) och visst kunde den gruppera och skjuta snabbt, men jag tänkte ändå att det kändes segt. Imponerande i jämförelse med allt annat dock. Nog drömde vi om att kunna sitta under tak där på Villingsbergs skjutfält i lätt duggregn i november 1999…
Själv satt jag och fes i värmen i B-platsbilen 30 m från pjäserna… Rätt gött hösten 2000 då det regnade så mycket att vi till slut turnerade runt i Värmland och byggde vattenfördämningar istället för att skjuta kanon.
Vi sneglade nog på b-plats-folket (som vi kallade något helt annat än "b-platsare", men som inte gör sig på bloggen pga vitlistningsfiltret) och önskade att även vi kunde softa i värmen från 20-bilens B30-motor, men så visste vi ju att vi var lite lite tuffare nä "b.." ja just det… 😉 Stundtals var det god stämning, stundtals dålig, och nästan alltid när den var dålig pga vädret. Minnas att maten även i fält var bra och ratta TGB40 var ju som en våt dröm varje gång raksexan tuffade igång… aaah… nostalgiska romantiska minnen från en ungdom som är förbi.
Farsan gjorde lumpen på artilleriet och han har hela tiden sagt att man hade helt fel fokus. Fokusen var på att komma snabbt till skott snarare än att komma fort därifrån.
Men visst hade vi nog ett relativt svagt artilleri. Frågan är om det inte hängde ihop med att vi satsade så enormt mycket på en enorm numerär dåligt utrustade brigader istället för en lagom numerär rörliga mekaniserade förband. Man verkar ju egentligen tänkt att, "nja vi förlorar ändå så vi ska bedriva guerillakrig". Logistiken blir då för svår.
Numerären gör att man kan ställa folk vid alla fält och vägar för att observera var fienden är. Sen räcker det med ett mindre artilleri för att bekämpa de punkter man observerat.
Vi övade mycket på att stoppa första fordonet i kolonnen vid en smal punkt som gjorde att det inte gick att köra om, och sedan kalla in artilleriet och springa. Om stora områden skulle bekämpas hade ingen vågat styra in artilleri mot den plats där man själv befinner sig.
Är bilderna från Arsenalen i Strängnäs?
Haubitsen står på Brigadmuseum i Karlstad. https://www.brigadmuseum.se//utstallningar/fordonen-pa-innergarden
"48 archer på divisionsnivå och nytt brigadartilleri" – Hur ska detta bemannas och administreras givet försvarets ynkliga storlek?
Billigt med värnpliktiga. Mycket billigare än heltidsanställda. Detta är hur resten av försvaret hanteras, med ordentliga neddragningar av heltidsanställda som byts ut mit billiga värnpliktiga.
Det här stämmer inte längre. Man har tydligt uttalat att man vill att varje brigad understöds av 3 artilleribataljoner. Till det så har bataljonsartilleriet på de mekaniserade bataljonerna ökat från 6 eldrör till 16. Det är också uttalat att man vill anskaffa raketartilleri.
Ja. Poltava är intressant ifall man roas av olika what-if scenarior. För Poltava fanns det ett antal sådana och de byggde inte på att “om 1 & 2 & 3 &…” inträffar så skulle utgången kunnat vara en annan. Det hade räckt med “1 eller 2 eller 2 eller…”
1: Man nyttjade inte det artilleri eller de svenska förband som fanns i närheten för bl.a bevakning och belägring av Poltava. Uppgick väl till ca 4000.
2: Kavalleriet red vilse i mörkret och fick hämtas för att hamna rätt inför anfallet.
3: Lewenhaupt fick inte gå på ordergenomgången, och blev enligt uppgift förnärmad. Medvetet eller omedvetet ställde han därefter upp infanteriet fel inför anfallet. Vilket tog tid att åtgärda.
4: Officeren som var med på genomgången blev dödligt sårad vid redutt 2 (redutt 1 och 2 gick förhållandes vis snabbt att erövra). Förseningarna hade lett till att det ljusnade och Ryssen upptäckte den svenska framryckningen på kolonn. Han kunde därmed in stoppa Roos från att anfalla den fullt färdiga och tungt försvarade 3.e redutten.
5: Tack vare kavalleriet kunde man slå sig igenom den tvärställda reduttlinjen innan man nådde fälten “framför” det ryska lägret, för ryssen hade skickat ut sitt kavalleri för att mota anfallet. Genombrotten ledde till att Lewenhaupt hamnade utanför det ryska lägret, längst ut till höger av de svenska styrkorna. Enligt ryska källor blev Peter den Store så orolig att var på väg att utrymma lägret. Lewenhaupt som fått mycket skit för nederlaget – rätt eller fel – ville anfalla men stoppades alltså av Rehnsköld.
6: Svenska kavalleriet drev en stor del av det ryska på flykt förbi det ryska lägret ut i ett träsk, men återkallades innan man nedkämpat ryssarna.
7: I samband med att man ställde upp och inväntade Roos bataljoner uppmanade kungen Rehnsköld att ta initiativet och anfalla medan ryssarna fortfarande var oorganiserade för strid. Rehnsköld som varit kungens mentor i den svenska krigföringen med intiativförmåga, risktagning, gå-på, knä-vid-knä etc. – hade uppenbarligen blivit väldigt försiktigt. Vid Fraustadt hade han inte tvekat utan besegrade en fientlig här 5ggr så stor som den svenska.
8: Det svenska kavalleriet fick nästan inte plats på slagfältet och kunde inte nyttjas. Kanske inte så konstigt att det var nästan intakt vid reträtten från Poltava. Största undantaget var väl Nylands ryttare som offrade sig själv för att understödja infanteriet från vänsterflanken under deras panikartade flykt.
Notera att de svenska genombrotten kom på högerflanken, då man av tradition på den tiden alltid formerade sin armé inför ett fältslag, med sina starkaste enheter till höger. Vilket innebar att de tälldes mot svagare motstånd.
Ingen expert på ämnet men läste in mig rätt ordentligt för några år sedan och ovanstående var de slutsatser jag drog. Minnet sviktar säkert vad geller detaljerna men i grova drag bör punkterna stämma.
LWs gör en bra sammanfattning. Själv har jag köpt, men inte läst än, Englunds senaste utgåva där han skall ha lagt in en kontrafaktiskt utgång av slaget. Förmodligen för det finns så många “what-if” punkter i händelseförloppet.