Ett land och ett folk kan formas och enas kring fyra ramberättelser. Att lyckas fylla dessa fyra ramar med egna berättelser kan vara vägen till makten, eller vägen till att ena ett land. Eller splittra det. Vilka är då Sveriges fyra berättelser?
Den amerikanske nationalekonomen, och tidigare amerikanske arbetsmarknadsministern från Clintonåren, Robert Reich formulerar ovan vilka fyra berättelser som definierar USA, och hur de har fyllts med olika innehåll genom tiderna. Samtidigt kan man se att dessa fyra berättelser antagligen är generella inom åtminstone västvärlden, och alltså även gäller för Sverige.
Berättelserna är individens triumf, den välvilliga samhörigheten, hotet utifrån och förruttnelsen i toppen.
USA:s president Donald Trumps styre har lyckats fylla dessa fyra med sina berättelser, och har därmed nått framgång, även om Reich menar att Trumps berättelser baseras på lögner. Som sådana leder de därmed bara till splittring. Men det amerikanska partiet Demokraterna har helt tappat förmågan till fatt formulera egna starkare berättelser, och Trumps berättelser segrar därmed. Reich menar att även Bill Clinton, som han ändå var minister under, också saknade förmågan att formulera berättelserna.
Reich formulerar vad han anser att de verkliga berättelserna ska vara. Hotet utifrån är Putin och andra diktatorer. För att kunna triumfera som individ behöver folket god utbildning, sjukvård och rätten att organisera sig. Och den välvilliga samhörigheten ska alltså erbjuda detta till alla. Förruttnelsen på toppen är förstås de allt större företag som intar de facto monopolställningar och är too big to fail, vilket man såg under finanskrisen och fortfarande ser via krisräntor och andra stödåtgärder, samt de superrika och som köper sig makt och gentjänster i det amerikanska politiska systemet.
Nog om det. Över till Sverige.
Dessa fyra berättelser fungerar även för Sverige.
I Sverige framhåller vi att individen kan triumfera. Oavsett bakgrund ska alla ha samma möjlighet att utbilda sig, jobba hårt, starta företag och lyckas. Det är något vi framhåller stolt i Sverige. Eller framhållit.
Den välvilliga samhörigheten, där vi solidariskt ställer upp för de svaga med våra trygghetssystem är också en del av den svenska berättelsen.
Förruttnelsen i toppen har vi också traditionellt, där man antingen framhåller någon form av hemlig korruption inom politikereliten, alternativt så handlar det om de svenska superrika, eller rent av om korrumperade organisationer i civilsamhället.
Och hotet utifrån har alltid varit ryssen, åtminstone sedan vi slutade bråka med dansken efter att gränser stabiliserats via Västerhavet och södra Östersjön. Sedan har det varierat över tiden – under beredskapsåren när Sverige var omringat av krig var själva krigshotet hotet utifrån.
Fast hur ser det ut idag?
Kan individen fortfarande triumfera? Allt fler säger sig uppleva större klyftor, segregation, hinder mot företagande eller för den delen den nödvändiga rörligheten på bostadsmarknaden, som kan krävas för att lyckas. Hur ska du kunna studera om du inte kan få en studentbostad?
Den välvilliga samhörigheten hotas av att allt fler upplever att välfärden man tvingas betala för inte levererar. Med segregation upphör även gemenskapen och viljan att hjälpa alla andra.
Däremot lever och frodas antagligen berättelsen om förruttnelsen i toppen mer än på länge, och terrorism och Putin-diktaturen i Kreml utgör tydligt ett yttre hot.
Fast dessa fyra berättelser används allt mer av växande politiska krafter både till höger och vänster för att idag splittra Sverige. Inte för att ena landet, och skapa den positiva svenska berättelsen, utan för att splittra och skapa motsättningar.
Välfärden är inte så dålig som den utmålas. Det finns brister, absolut, men då bör man istället fokusera på berättelsen om föruttnelsen i toppen, som motverkar att systemen fungerar, samt hur man ska lösa bristerna. Och den berättelsen bör formuleras på ett sådant sätt att den inte splittrar. Man kan angripa inkompetens och liknöjdhet som förruttnelse istället för själva statsskicket. Berättelsen om generaldirektörer, som kommer undan med vad som helst och egentligen aldrig kan få sparken längre än till den högavlönade elefantkyrkogården.
De yttre hoten är verkliga. Kreml och terrorism. Bägge dessa berättelser. Här finns ett öppet mål för att kunna ena, men krafter väljer att antingen låtsas som att dessa yttre hot inte finns (vänster) eller fokusera bara på terrorism (höger) för att det gynnar deras splittrande berättelser kring individsens triumf och den välvilliga samhörigheten. Ska den luddiga formuleringen “vänstern” kunna äga berättelsen om Sverige måste de omfamna och formulera berättelsen om det yttre hotet. Fredsrörelsens förnekande av situationen leder alltså snarare till minskad samhörighet, splittring och ökade interna motsättningar.
Slutligen kan faktiskt vem som helst fortfarande – givet hårt arbete – lyckas i Sverige. Här kan snarare segregationen användas för att visa just detta. Det går uppenbarligen att göra resan från våra sämsta svenska förorter hela vägen till makteliten eller som företagare, artist eller annan framstående person i Sverige. Istället för att belysa stigande problem behöver berättelsen fokusera på att det faktiskt går, och handla om hur vi kan bli bättre, inte om hur dåligt det är.
Tills Sverige kan enas om en positiv och stärkande berättelse, som kan skapa samhörighet och att vi alla strävar åt samma håll, så kommer landet, likt USA, att bli allt mer splittrat.
I USA har splittringen gått så långt att landet nu anses vara som mest splittrat sedan amerikanska inbördeskriget för snart 160 år sedan. Frågan är hur man reser sig från det? Kan inte demokraterna fylla de fyra berättelserna – och inget talar för att de klarar av det – så blir Donald Trump omvald. Hur ett splittrat USA ska kunna resa sig från ytterligare fyra år lämnas som en intressant övning för framtiden.
När du lyssnar på olika parters berättelser – fundera på om partens berättelser splittrar eller enar Sverige. Om de splittrar, lyssna inte. Hoten ska framställas som utvändiga, inte inom Sverige – vill man ena landet ska det aldrig vara vi själva som är problemet eller hotet, annat än förruttnelsen i toppen.
För att ta ett mindre kontroversiellt exempel, låt oss ta klimatförändringarna. Notera hur t ex klimatberättelserna just nu säger att det är svenska folket som är problemet. De leder till splittring och motverkar avsikten. Svenska folket ska aldrig vara problemet. En berättelse om klimathotet och de faktum att det är andra länder som är problemet (CO2-utsläpp ökade med fjorton Sverige förra året – varav fyra Sverige enbart i Kina – men berättelsen handlar om hur svenska folket är problemet).
Andra exempel splittrande berättelser är om hur dålig den svenska demokratin är. I själva verket är vi topprankade inom både demokrati, yttrandefrihet om media. De som sår den splittrande falska berättelsen, kanske borde bosätta sig ett i ett annat land (utanför Norden) och lära sig något. Bara det faktum att man kan sprida den falska berättelsen visar på vår yttrandefrihet.
För problem i Sverige behöver vi lösningar, inte berättelser, och den nuvarande linjen att från en ruttnande maktelit måla ut svenskarna som problemet kommer aldrig kunna vinna. Den svenska berättelsen ska vara hur långt vi kommit, inte hur fel vår existens, vår livsstil och vårt land är.
Åtminstone om vi ska kunna enas, nå framgång och få ett Sverige som inte bara är en administrativ enhet där samma lagar gäller, utan en samhörighet och gemenskap. En anledning till att finnas.
Kom ihåg vitlistan för kommentarer. Räkna inte med att bli vitlistad om du vill så splittring. Splittra kan du göra någon annanstans. Och ni som verkar frossa och njuta av situationen och splittringen, och verkar vilja elda på den – vad är ni för människor egentligen? Vad är ert yttersta mål och syfte, och vad tror ni att ni kan uppnå genom djupare splittring och eskalerande polarisering?
66 kommentarer
Många kommer aldrig ur startblocken pga värdelös skola i ghettot och föräldrarna är arbetslösa. En stor grupp människor finns bara till för att konsumera. Detta är kraftiga nackdelar.
Problemet är att våra politiker tävlar i godhetsknarkande och vägrar ställa krav. Att ställa krav på undersåtarna och bestraffa kriminella skulle flytta fokus mot det stora flertal som vill göra rätt för sig men detta skrämmer politikerna mer än något annst eftersom de är fast i identitetspolitik och övertygelsen att inget beror på individen utan allt kan skyllas på identitet, vita män och förtryckande strukturer.
Intressant är att jag har många kollegor från enkel bakgrund eller med konstiga namn som lyckats, men de har alla det gemensamt att de inte gnäller eller skyller på taskiga förutsättningar.
Sista stycket gäller oavsett om man har ett konstigt namn eller enkel bakgrund. Förutsättningarna kanske var taskiga, men man övervann dem.
Ang.sista stycket.
Jag har har inget konstigt namn, men många från min skoltid skulle nog bli förvånade om de såg mig idag.
Egna val, jag gorde mitt 17 åring,dvs när skoltiden var nästan över.
Jag har enbart arbetat vanliga jobb och det har gynnat mig jäkligt bra. Såja sverige är möjligheternas land.
Bra där, Turboprop.
Tack Lars !
Passar även på att tacka för denna blogg!
En oas i internets öken
Lokal demokrati uppfanns i torghandelssamhällen on-top-of jordbrukssamhällen.
Nationell demokrati frodas i shoppingcentersamhällen on-top-of industrisamhällen.
Ännu saknas facit på hur demokrati kommer att hävda sig långsiktigt i det globala onlineshoppingsamhället on-top-of det globala informationssamhället.
Så mycket som är fel i filmen att man inte vet var man ska börja.
Personligen börjar jag tro mer och mer på direktdemokrati och att plocka bort, eller iaf. minska, sagoberättarnas inflytande. Bryt ner politiken till konkreta finansierade förslag och låt allmänheten ta ställning.
Vi kan ta invadringsfrågan som har förlamat lsndet de senaste 5-10 år. Tänk om vi hade brytit ner det till 4-5 folkomröstningar och sen haft det överstökat.
Demokrati kräver framförallt insikt annars stor risk att just den bästa sagoberättaren 'vinner'..
Säs
Sista stycket: hade vi haft en folkomröstning om invandringen där varje valkrets hade fått ta det fulla ansvaret för sitt röstande (dvs de som vill ha stort mottagande hade fått ordna det) så hade politiken sett annorlunda ut och splittringen i frågan varit betydligt mindre. Som det är nu så präglas frågan av nimby och ett behov av att i ord visa hur förträfflig man är. Det behovet matchas ej med handlingar.
Ja, men det demokratiska systemet som vi har nu är riggat för sagoberättande.
– Om man ska genomföra något så behövs 50% av rösterna. I en representariv demokrati betyder det i praktiken att partier kommer behöva kompromissa och att man inte kommer få genom allt det man sagt innan valet. Det blir då enkelt att hitta på vad som helst, och sen skylla på att man inte fick 50%.
– Ett parti företräder en uppsjö förslag, som inte alla vill ha eller gynnas av, och det blir då mycket enklare att säga att "Sverige ska stärkas" eller "Parti x är elakt" än att diskutera sakfrågor.
– Om ett parti är duktiga på att fabulera så får de behålla riksdagsledamöter. Det korrumperar systemet. Få personer vill säga sådant som gör att de blir av med jobbet, Det leder till att politiker förvillar, skräms eller drar halvsanningar.
Sverige hade riksdagsval vart tredje år förrut. Jag tror det var bättre. Argumentet för mandatperioder om fyra år var att man skulle kunna kräva ansvar av de som har makten, men det är en chimär. Det är aldrig ett enda parti som får makten och ju längre tid som går desto lättare glömmer väljare bort vad partier sa inför förra velt. Det blir tvärtom bara mer sagoberättande.
Direktdemokrati löser mycket av detta. Man kan ha snabbare iterationer, man slipper korrumptionen och man behöver inte köpa en kompromiss. Sakfrågan hamnar i fokus, inte att rädda politiker kvar vid makten.
Å andra sidan ändras opinion snabbt och risk finns för beslut på bakgrund av en individuell händelse eller viral sagoberättelse. Politik borde handla om ett långsiktigt stabilt ramverk för hur vi vill ha samhället. Fast det blir en långtråkig berättelse och svårt att sälja in. Därför har nuvarande system evolverat en viss inbyggd tröghet, på gott och ont.
Bra fråga, hur minskar vi polariseringen.
Ett steg är väl att börja prata om det men hjälper det när staten och kommuner ger några grupper förtur och subvention av vård, boende och bidrag?
Ska man få olika grupper att samarbeta friktionsfritt i ett land tror jag det är ett absolut krav att samhället ska upplevas som rättvist och att inga grupper är överrepresenterade i kriminalitet och att det är vattentäta skott mellan politik och religion.
Sexuell läggning, religion, kön och hudfärg ska vara fullständigt ointressant vid tillsättning av tjänster och utdelning av eventuella föreningsbidrag.
Annars blir det gruppen och ett vi mot dem.
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
👍
👍
Roligt, men berättelsen om 4 medelålders vita män är inte Sverige.
Dessutom kommer kommentaren att raderas snart då en viss kommentator nämns vid namn.
"när du lyssnar på olika parters berättelser – fundera på om partens berättelser splittrar eller enar Sverige. Om de splittrar, lyssna inte. Hoten ska framställas som utvändiga, inte inom Sverige – vill man ena landet ska det aldrig vara vi själva som är problemet eller hotet, annat än förruttnelsen i toppen. "
Låter som ett perfekt sätt att helt frivilligt förslava sitt eget sinne och det fria tänkandet. Att totalt acceptera ett narrativ för att det konfirmerar bias, är något jag själv försöker undvika så gott det går. Jag misslyckas ofta, men jag tänker inte ge upp. I övrigt ett intressant blogg inlägg från bloggaren.
Det är mycket i den postmoderna berättelsen som handlar om skuld. Att få folk att må dåligt och passiviseras. Pekpinnarna haglar. Sopsorterar du? Nehej. Flyger du och smutsar ner? Månar du om fattiga flyktingar eller tänker du bara på dig själv? Media sår splittring i landet och själv prenumererar jag inte längre på någon dagsttidning och lyssnar aldrig på SVT-SR. Det mår jag bättre av.
Jag tror inte att det är den postmoderna berättelsen utan snarare ett arv från vår kristna historia där synd och arvsskuld är centrala inslag.
Individen kan fortfarande triumfera om viljan finns. Även om förutsättningarna så klart ser olika ut pga segregation så är de ändå bland de bästa i världen då det är avgiftsfritt att studera tom på universitetsnivå, du får betalt för att studera och kan täcka resten med lån, man kan läsa in gymnasiet som vuxen osv. Vill man bli polis, ssk, lärare och få livstids anställning så är det alltså svårt att tro att det skulle vara enklare i något annat land. Sedan är det så klart enklare för vissa att skylla på ditt och datt, strukturer, osv än att ta ansvar och utbilda sig.
Ett bra inlägg, instämmer till fullo. Utbildning eller bildning är enligt min uppfattning ALLT! och i dagens värld i allmänhet och i dagens Sverige i synnerhet finns det inga ursäkter att inte tillskansa sig kunskap. Denna kunskap kan hjälpa individen att ta sig riktigt långt i livet,o vad "långt" innebär för sagda individ.
*oavsett
Triumfera med livstid anställning i en stat som alltid medvetet verkar orsaka problem för ens yrkesgrupp och snålar på lönen?
Varken ssk eller lärare tjänar dåligt, poliser ligger kanske lite för lågt?
Att alltid ha arbete får ju vägas in som en del av "paketet", dessa grupper kan ej vara löneledande.
Om utbildning är en del skulle jag vilja lyfta fram svensk ingenjörskonst som del två och välfärdssystemet, främst då fokuset på och förmånerna för barnfamiljerna med föräldraledighet, barnbidrag och dagis, som nummer tre.
Nej man tjänar inte dåligt men staten tar på sig för stor rock för dessa gruppers arbete, då nu kommunerna måste spara får de ta där de kan och det är främst de svaga grupperna som ligger risigt till.
Föga förvånande att Demokraten Robert Reich förvanskar historieskrivningen genom att utelämna så mycket relevant. När det kommer till analysen av Woodrow Wilson och FDR blir det ju rentav komiskt. Reich förespråkar omfördelning av tillgångar och hans slutkläm kan inte tolkas som annat än att demokrati uppnås genom socialism. Att påstå att man hyllar individualism samtidigt som man vill likrikta folk genom socialism, är en motsägelse. I USA är den politiska sprickan bland folket tydlig. Det är individens frihet enligt de konstitutionella rättigheterna, konservatism och patriotism, ställda gentemot globalism och en socialism som alltmer ger sig tillkänna som renodlad vänsterextremism.
Jag skulle säga att behovet av en yttre fiende eller yttre problem är konstruerat av ledarna och har stärkts idag i takt med att de interna motsättningarna ökar. Det är delvis en strategi att sopa inrikes problem under mattan. Vi ser det i USA och vi ser det delvis i Sverige genom pratet om de globala utmaningarna.
Om man ska diskutera lösningar på problem så måste det ske förutsättningslöst. Att begränsa samtalet efter en given parameter, innebär att man redan anser sig ha identifierat problemet. Och har man identifierat ett samhällsproblem, så måste man ju i rimlighetens namn också ha lösningen. Så varför efterfråga den?
Frågan att besvara blir alltså hur vi motverkar splittring. För att göra det så måste man först ställa frågan: Vad skapar splittring?
Du för enligt min mening ett mycket sunt resonemang.keep it up!
Jag tycker det är enkelt, ett samhälle behöver problem.
Låt oss säga att jag löser en del tekniska frågor och 90% av de som arbetar inte behövs. Enligt teorin ska de ju bara gå vidare, eller?
Man vill inte heller att för många blir riktigt "rika", det skulle skapa en massa bekymmer för mentaliteten som, vi vad vi än tycker, kollektivt äger. Då kan "vi" betala(ja, fyll i ngt du anser passar)…
På 90-talet så var vi på väg mot sex miljoner, sen kom Reinfeldt med sina drömmar om soppkök och invandring av släktingar från Afrika, kan man se en aning om att det ena skulle hjälpa med det andra målet, plus, självklart ökande "allt" med påföljande problem?
Klimatet är ju en sån sak som man nu försöker haka upp folk på groteskt, oavsett hur verkligheten egentligen är.
Sympatiskt men lite för enkelt. Åtgärder som splittrar idag kan vara enande på längre sikt och tvärtom. Att begära en varudeklaration av varje politisk vision är ju utsiktslöst, men man ska också fundera på vilka som splittras, och vilka berättelser vi enas kring. Många svenskar tycker ju illa om tanken på ett Amerika enat bakom Trump, och föredrar oenighet därvidlag. Sverige enat bakom Palme var kanske en tanke som ledde till mord. Så någon kommer alltid att uppleva splittring, och någon annan kan föredra det utan att för den skull vara ondskefull.
Huvuddelen verkningsfulla åtgärder är sannolikt splittrande på kort och medellång sikt. Ändå anses de av sina upphovsmän som både praktiskt och moraliskt nödvändiga.
Det som mycket skapar splittring är identitetspolitiken som pekar ut offer- och förövargrupper i samhället. Den är en postmarxistisk skapelse. Svaga grupper ska mötas med förståelse och starka med misstro. En gång i tiden skulle alla behandlas lika i vårt land oavsett kön, religion, sexuell läggning eller rastillhörighet. Det skulle inte finnas styvbarn eller kelgrisar sa Per Albin Hansson. Väl talat av honom. Det synsättet borde återupprättas.
Kan bli lite knepigt då så många medelålders vita män blir så förbannat kränkta när de behandlas ens i närheten av lika illa som andra grupper. Kolla bara i den här kommentastråden. Mvh hälsningar En medelålders vit man.
Re. Martin
Kan du he några exempel?
Exempelvis de som menar att Sverige inte längre bygger på principen om allas lika värde då det eventuellt kan ha funnits någon arbetsgivare som helst anställa någon som inte är en vit medelålders man.
Sättet som du använder vitlistan nu leder till mer självcensur och därigenom mer enkelriktning i kommentarsfältet. Många med avvikande åsikter kommer ge upp och sluta skriva. Inget stötande och blötande av åsikter sker. Alla som deltar i 'debatten' tycker samma. Symptomatiskt för demokraturen.
Du gör som du vill med din blogg men jag tycker inte om det.
Jag har inte sett något som leder mig inte alls samma slutsats. Självcensur är den bästa formen av censur och en kunskap/talang som verkligen behövs på ett öppet internet. Hade folk haft lite självcensur de senaste decenniet så hade kanske tidningar fortfarande tillåtit kommentarer direkt på sina artiklar t ex, vilket jag saknar.
De enda "avvikande åsikter" som egentligen har försvunnit är de sorgligt inskränka kommentatorerna vars enda uppgift här var att sprida konspirationsteorier och beskylla invandrare för ALLT. Synd tycker du, Good riddance säger jag.
Syns du inte så finns du inte. Bloggaren efterfrågade hur vi löser samhällsproblemet med polarisering och splittring. Svaret är naturligtvis: Genom likriktning. Censur får den effekten.
Vissa skyller på invandrare, andra på invandring som är beslutat av politiker och du kan inte avvika radikalt, det är en story om liberalism och socialism, om FN osv. Precis som Syn menar kommer man att likrikta sig här i riket (och ha åsikten förankrad i dessa 1800-talsideologier).
Konspirationsteori kan man alltid diskutera.
Om aliens verkligen finns och börjar invadera jorden, då jäklar får vi se sammanhållning. Eller en meteorit som jobbet krascha om x antal år. Etcetera
Ja, jag minns när jag sa detta i en klass som ung. Det kanske kommer en meteorit i oktober faktiskt, sen kanske samma tar oss på vidare vägar runt. Vad kommer politiken göra?
Dessa fyra berättelser har en femte, outtalade metaberättelse, nämligen pisitivism i bemärkelsen insikten att en objektiv verklighet existerar, att denna kan beforskas, och att man kan uttala sig om den och förmedla insikter om den mellan människor.
Denna grundförutsättning angrips i nuläget i (bl.a) Sverige av postmodernismen som föreslår att sanning inte existerar och att verkligheten endast är subjektiv.
Mha postmodernism kan alltså alla varianter av totalitära antidemokratiska rörelser frodas fritt i landet, skyddade av relativiseringar och allmän postmodern nihilism.
Det första som måste åstadkommas är alltså att anlägga verkningsfull moteld mot postmodernismens kultur-och ssmhällsförintande smörja.
Först därefter kan samhället börja byggas upp igen med berättelser likt de ovan nämnda.
Du kan ju fråga nästa postmodernist du träffar varför dens(*) narrativ ska priviligeras. Det finns trots allt inga skäl att acceptera skuld, moralkakor eller förklaringar från någon annan i ett postmodernt paradigm. Ingen annan alls.
(*) Motsv. 'hen' föreslår jag.
… Eller påpeka att förutsättningen för deras smartphone är en objektiv verklighet hanterad via hård vetenskap. Eller be dem relativisera förintelsen. Eller pedofili. Eller…
Men precis. Det hela bryter omedelbart logiskt samman i ngn slags nihilistisk singularitet.
Just därför måste postmodernismen även angripa logiken själv: vilket de också gör med hänvisning till att logik har utövats av vita män (jfr nazismens "judiska vetenskap")
Sjukt nog har de viss framgång i detta vansinne, och de får absolut inte underskattas. De är möjliggörarna av snart sagt allt ont i landet idag.
Kupp, när det gäller vita etniskt svenska män över 50 finns det ingen tolerans för relativisering utan de konstateras vara objektivt onda som ett axiom.
Det finns absolut en objektiv verklighet, men den upplevs och tolkas på ett i grunden subjektivt sätt av varje individ? Eller?
Glöm isåfall inte att påpeka att det också endast är ett narrativ som priviligeras av oklara skäl (vars eventuella förklaringar naturligtvis saknar allmängiltighet). Du kan också dra till med 'social konstruktion' om andan faller på. Många saker är socialt konstruerade.
… Och släng på en totalt obevisad konspirationsteori med anspråk att förklara *allt*…
… Alltså konspirationsteorin om det här ondskefulla "patriarkatet".
"patriarkatet" förklarar all ondska i världen, och postmodernisten som hänvisar till "patriarkatet" behöver aldrig anföra ngt ytterligare argument, eftersom "patriarkatet" är Det Slutliga Argumentet.
På sätt och vis en poäng, men den objektiva sanningen förenar lite om den subjektiva sanningen inte delas.
Eller i dess svårt: om hela folket sväljer en årsberättelse som enar så enar den även fast den är falsk.
Det är kanske därför en falsk berättelse tenderar att splittra då den inte kommer ena dem som inte tror på den (och det är ju troligare det är så ifall den är falsk).
Frågan är hur många som anammar postmoderna synen?
Sen bör man fråga sig vikten av att ena folket och om det verkligen behövs att hela befolkningen är enad.
Jag skippade filmen men känner inte alls igen mig eller "Sverige" i berättelserna i texten. Så var det med den saken.
Bra inlägg, mer sånt här!
"I Sverige framhåller vi att individen kan triumfera."
Njah. Jantelagen var inte ett koncept som föddes i Sverige, men Sverige är (mig veterligen) det land i världen konceptet är som mest relevant. Det genomsyrar allt från den vardagliga kulturen till den politiska styrningen. Man ska stanna i den klassen man föddes i, med tillägget att *ingen* ska befinna sig i klassen "riktigt fattig". Det är fint att födas väldigt rik, det är fult att bli det av egen kraft (d.v.s. genom att producera värde åt andra), och det är samtidigt neutralt eller positivt att exempelvis vinna pengarna på lotto.
Om du istället ser det som en berättelse som *skull kunna* leda till makt är jag lite kluven. Fler än jag tycker att jantelagen är löjlig. Samtidigt ser vi folket – snarare än politiker – tysta ned många debatter på ett direkt unikt sätt. Senast i år var det politikerna som drog i fastighetsskatten, men blev tystade av en unikt märklig befolkning.
Att individen kan triumfera framhålls däremot i USA. The American Dream är på alla sätt och vis en korrekt observation av hur det systemet fungerar.
Missförståndet kommer ur att det i konceptet The American Dream inte är en rättighet att faktiskt lyckas med saker.
Nej.
Att saker sårar dig gör inte att de blir något annat.
Märkligt då att den sociala rörligheten är sämre i USA än i länder som Sverige…
Intressant inlägg, men jag kan se en svårighet med resonemanget.
Det är lätt att hålla med om att det är bättre att ena än att splittra. Man kan också fråga sig om det är viktigt med konstruktiv kritik. Jag kan tänka mig att man skulle kunna framföra väl menad konstruktiv kritik som vissa anser vara splittrande. Jag har inget konkret exempel men jag skulle kunna tänka mig att vissa skulle kunna tycka att man ska avstå att framföra kritik då den skulle kunna skada den berömda "sverigebilden".
Det går utmärkt att framföra konstruktiv systemkritik. Det handlar om hur man gör det. Se t ex Kvartal. Räcker att uppföra sig som en vuxen, svårare än så är det inte.
Sverige är uppenbarligen en diktatur eftersom man inte får okväda utlänningar med nedsättande epitet på det amerikanska Facebook! Stå upp för Sverige! Stå upp för Ketamina Janouchs rätt att använda trötta uttryck som "cuckjude"!
Systemkritik är per definition splittrande därför att systemets försvarare tar den så personligt.
Personligt exempel från gårdagen, när jag blev påhoppad av fackliga rekryterare.
"Nej jag är inte med i med i facket och kommer inte att gå med så länge facket sitter i hop med socialdemokratin."
"Om all tänkte som du skulle det bli artonhundratal igen."
Bäst att låta näthatsgranskaren ta hand om detta.
"Och hotet utifrån har alltid varit ryssen, åtminstone sedan vi slutade bråka med dansken efter att gränser stabiliserats via Västerhavet och södra Östersjön. Sedan har det varierat över tiden – under beredskapsåren när Sverige var omringat av krig var själva krigshotet hotet utifrån." Både juten och Ryssen har väl varit "fienden" sedan det svenska riket etablerades, det är väl mer en fråga om deras storlek och styrka som gjort att Ryssen kvarstått längre. Sen kan man ju när man ändå håller att Danskarna länge väl såg striderna som en kamp för att återföra de splittrande Svenskarna. (De har väl fortfarande tre kronor och det norska lejonet i sitt riksvapen?)
Det blir lätt att man fäster för stor vikt vid politiska händelser. Regeringar och länder kommer och går, splittras och enas. Händelserna är värda att notera, men såvida de inte är riktigt dåliga har de bara marginell påverkan på den vetenskapliga, tekniska och ekonomiska utvecklingen.
Men vi får se om man tar sig förbi lagen om ökande komplexitet
Skall detta ha någon bäring måste detta även gälla för grupper som inte utgör land. Och eländet syftar knappast om att känna samhörighet med en rutten topp. Därför är jag skeptisk till den sista berättelsen som skild från den första. Den ruttnande toppen blir ju en del av det yttre hotet.
När det sen gäller att ena så menar jag att de två övriga är de som enar. Den om yttre hot bidrar kanske till att ena grupper, men den bidrar ju samtidigt att splittra från hotet.
Identitetspolitiken bidrar till att splittra folket, men det kanske märks mest bland de som anammat den. Bland riktigt folk blir splittringen kanske inte densamma, möjligen ett avstånd till de som anammat identitetspolitinen.
I folkhemssverige kanske detsamma gällde, men där man bara hade identiteterna vanligt folk vs onda fabrikörer (som utgjorde ett "yttre" hot).
Vilken nation har den/de starkaste nationella berättelserna? Israel borde vara en toppkandidat, eller hur? Titta på videos från IDF, Israel Defence Forces, och beskåda ett folk som vet var de kommer från, som står stadigt på jorden, vet vad de vill och vad de är på väg. Och som aldrig skulle låta sig trampas på.
Vad har vi svenskar i jämförelse? Mello? Är det vad som förenar oss idag? Har vi i allmänhet koll på vad som är kärnan i kultur och historia?