Antalet svenska dollarmiljonärer minskade med 3000 personer under 2018 rapporterar Cap Gemini i sin World Wealth Report 2018. Sverige tappar därmed två platser till plats tjugofem på listan. Sverige är ändå i toppklassen i att få fram dollarmiljonärer, trots allt gnäll på det svenska systemet.
En miljon dollar chokladkaka. |
Totalt sett minskade enligt Cap Gemini Wealth Report antalet dollarmiljonärer globalt marginellt under 2018, från 18.1 miljoner personer till 18.0 miljoner. I Europa var minskningen 0.5% och i Asien hela 1.7%. Detta var första nedgången för Asien på sju år. Endast Mellanöstern visade både tillväxt i antal dollarmiljonärer och även i dollarförmögenhet.
För svensk del blev fallet större, där antalet miljonärer (=dollarmiljonär, man är inte en miljonär internationellt sett om man är det i kronor) minskade med 3 000 till 129 000, eller en minskning på 2.3%.
Man kan förstås spekulera i varför. Börserna gick dåligt mot slutet av året, svensk bostadsmarknad föll jämfört med 2017 och den svenska kronan rasade.
Man kan säga att 2.4 promille (18/7530) av världens befolkning är dollarmiljonärer, men i Sverige är siffran 1.3% (129/10054), något under USA:s 1.6%. Utfallet i uppbyggnad av förmögenhet är alltså inte så mycket sämre i Sverige än i kapitalismens förlovade högborg USA, trots allt gnäll på de svenska systemen, inklusive skatterna. Det finns förstås länder med fler miljonärer per capita, t ex vårt grannland Norge med 3.3% (174/5258), men vi är betydligt bättre än t ex Storbritanniens 0.8% (575/66040).
Tydligen är inte det svenska samhällssystemet så dåligt på att låta folk bygga upp och behålla förmögenheter trots allt och trots alla klagomål på regelverk och skatter.
28 kommentarer
Vi har ju ingen arvsskatt.
Man har arvsskatt i USA, vid belopp över typ 12 MUSD, vilket gjorde att endast 2000 dödsbon arvsbeskattas per år.
Du talar om den federala skatten bara. Finns arvsskatt på statsnivå också i USA, även om de flesta amerikanska stater inte har det.
Räknas pensionsparande in? Framtida inkomst som ska beskattas osv.
Är det nettoförmögenhet eller räknas en högbelånad bostadsrätt enbart som en tillgång? Samägande osv?
"i Sverige är siffran 1.3%"
Låter lågt. Har de räknat med pension, bostad, skog mm.
Man blir onekligen imponerad av 1.3% när man inser att de som betvivlar siffran inte ens orkar sätta sig in i kriterierna.
"HNWIs are defined as those having investible asset of US$1 million or more, excluding primary residence, collectibles, consumables and consumer durables. "
Andelen är 23% högre i USA. 0,3 procentenheter kan tyckas lite men blir rätt stor skillnad mellan 1,3% och 1,6%
Är en miljon USD gränsen för när man kan slå sig till ro eller? Man får vara beredd att lägga ut åtminstone 10 miljoner USD för en friliggande villa i Hongkong, Singapore eller Tokyo.
En miljon USD är en hygglig förmögenhet i finansiellt kapital, som gör att man med hyfsat god sannolikhet kan leva på avkastningen till medelgod standard i t ex Sverige, givet att världen beter sig ungefär som den gjort de senaste 150 åren.
Som jag skrivit i annat inlägg kan man ta ut någonstans mellan tre och fyra procent av kapitalet per år och ändå ha en hygglig chans att man inte blir pank trettio år senare.
Givetvis räcker det inte om man ska använda pengarna till att köpa en ägarlägenhet i Roppongi Hills eller på Manhattan och sen ha pengar kvar att leva för.
Jag har också hört de där med att placera pengar på börsen å sen kunna ta ut 4% och ändå kapitalet växer. Problemet är snarare Vågar man göra de? Det går bra att sitta å råda andra i hur man ska göra å se bakåt historiskt hur det har gått. Men när du sitter där med dina egna pengar vågar du verkligen satsa allt på ett ställe så du får den avkastningen?? Ja vet att teorin inte säger allt i tex indexfonder utan lite i räntefond å lite i guld me. Men det är ändå otroligt mycket exponerat mot börsen. Jag har själv suttit i den situationen där jag skulle investera en stor summa och när man ska ha skin in THE game blir man väldigt försiktig. Det slutade med att jag investerade i hyreshus istället. I efterhand hade jag fått mer avkastning på indexfond men jag kände att hyreshus var ett mer en bestående och real investering.
Ja, 100% aktiefonder är det nog få utom de allra mest riskbenägna som vågar sitta på under tiden man gör sina uttag. Men något i stil med 75/25 eller 60/40 är nog mer rimligt.
Tjänstepensionerna och inkomstpensionerna fungerar ju lite grand på samma sätt. Du har i IP/PP en viss utbetalning per månad som är försäkringstekniskt uträknad att i snitt räcka X år. Men det finns en massa andra sätt att resonera när man väl närmar sig pensionen.
Det enda man vet med 4%-regeln är att det _på USA-börsen_ i de allra flesta 30-årsperioder har gått bra, dvs man har kunnat ta ut 4% + [ökning justerat för inflation] under 30 år utan att kapitalet har tagit slut. Men — en enorm brasklapp är att just de perioder då man mest troligt når sitt mål (säg, slutet 1999 eller slutet 2007) också är de sämsta perioderna att pensionera sig, medan de bästa perioderna (säg, slutet 1979) inte är så troligt att man lyckats komma upp i sitt sparmål pga tröga marknader… Så om börsen är högt värderad ska man skala ner sin uttagsprocent kanske ned mot 3%-3,25%.
@gargamel: Om du har låt säga 10Msek på banken kan du hitta ett jobb som du tycker är kul och arbeta i den omfattning som du känner för. Att det går att plocka ut en viss procent utan att kapitalet minskar innebär inte att man måste göra det. De flesta i min bekantskapskrets (ja jag känner flera dollarmiljonärer. Är inte rik själv.) med de pengarna har forsatt att arbeta.
På sikt kommer det gå upp men den det kan ta tid. Se på Japan och hur aktier har utvecklats där de senaste 30 åren.
Tror 4%-regeln funkar om man tillämpar den mitt i en lågkonjunktur och efter ett större börsfall. Börsen faller i en krasch normalt inte lägre än under förra konjunktursvackan.
Jag ifrågasätter inte uttaget av avkastningen utan insättningen av en stor summa av nästan allt eget kapital i en bransch.
Japan är ett klassiskt motexempel, men det visar också på att man inte ska sätta 100% av sina besparingar i ett tillgångsslag, och framför allt inte i ett land. Sen var värderingen av Japans företag och (framför allt) fastigheter helt otroligt hög i slutet av 80-talet. Ni har säkert hört talas om den teoretiska värderingen av marken kring kejsarpalatset i Tokyo — marken värderades lika högt som summan av alla fastigheter i hela Kalifornien!
Någon liknande hög värdering står ej att finna på t ex börserna i USA eller Europa.
Lärdom: Chansa inte på att gå i pension med t ex 100% aktier på svenska börsen.
Så är det! Men beträffande hushållsförmögenhet är vi näst fattigast i Västeuropa – och – när Sossar och MP är klara med att rädda världen från klimatkatastrof så lär svensken vara den fattigaste.
Per G Eriksson: Kan så vara att Credit Suisse för något år sedan konstaterat att svenska hushålls nettomedianförmögenhet ligger någonstans där. Men det balanseras ganska väl av att det svenska medianhushållet trots detta kan leva på en synnerligen hög välfärdsnivå. Detta då under noterandet att svenska hushållshålls finansiella bruttotillgångar är cirka tre gånger högre än skulderna.
En annan anledning är att vi har högre andel som bor i hyresrätt (Tyskland har ett liknande fenomen om jag minns rätt), vilket drar ner medianhushållets förmögenhet en del. Credit Suisses siffror har ju med "primary residence", vilket inte räknas i den statistik vi talar om i detta inlägg.
Sverige har också som bekant en väldigt ojämn förmögenhetsfördelning, trots den jämna inkomstfördelningen, delvis pga ovan.
Så hur får de fram statistiken?
Det finns ingen officiell statistik sedan förmögenhetsskatten avskaffades dessutom har de räknar bort primära bostaden så då måste de ha detaljerad kunskap över 129.000 svenskars ekonomi eller rättare sagt alla svenskars ekonomi.
Ett sätt att räkna baklänges är att gå på kapitalinkomsterna (som är offentliga uppgifter via deklarationen), t ex utdelningsinkomster eller schablonintäkter. Men de har kanske någon annan metodik utöver det.
Eftersom Sverige visserligen roffar åt sig allt producerat värde, men samtidigt sätter väldigt lite press på gammalt kapital blir jag förvånad om du hört många klaga på den delen av systemet. Då umgås du för mycket med förvirrade människor.
Enda gången 1.3% är en hög siffra är när du relaterar den till något mindre. Förövrigt är USA märkbart duktigare på att sätta press på kapital. Deras 1.6% ska ändå inte förvåna, eftersom man inte nödvändigtvis blir av med sina pengar för den sakens skull: vad som istället händer är att du tvingas använda kapitalet för att generera värde, till skillnad från Sverige där det uppmuntras att sitta och äta chips i en bädd av pappas pappas pappas pengar. Enligt jantelagens alla regler – det viktiga är att man stannar där man hör hemma.
Den som använder sina resurser till något vettigt i USA har inget att frukta.
Vad konkret gör att du tycker USA är "duktigare att sätta press på kapital", tycker du?
Du har bättre möjligheter till långsiktigt skattegynnat sparande i USA än i Sverige, och dessutom 0% skatt på long term capital gains upp till $40k/år ungefär, och bara 15% efter det upp till $435k/år (och för dollarmiljonären innebär det enl de tumregler vi varit inne på innan att du i praktiken skattar noll på uttag).
Capital gains är resultatet av en värdeskapande process (finansierat värdeskapande verksamhet). Att tex lägga beslag på reurser där man sitter och äter chips är det inte (ex ärvd fastighet).
Tex Schweiz går ju ett steg längre med en inte helt blyg förmögenhetsskatt, men när jag skriver att USA är märkbart duktigare så är det ju just relativt Sverige.
Fast i just den siffran vi diskuterar här handlar det alltså om dollarmiljonärer i form av finansiellt kapital, inte att man sitter i en ägd gammal bostad. Äger man flera fastigheter utöver sin egen bostad och tjänar pengar på uthyrningen är det förstås också en typ av värdeskapande verksamhet (fastighetsförvaltning).
Visst är fastighetsskatten högre i USA, och den borde vara högre i Sverige också (växlat mot lägre skatt på arbete osv osv). Men allt som allt är det en smula mer gynnsamt att vara ägare i USA. Jag kan inte komma på något annat exempel än just fastighetsskatten där USA är "märkbart duktigare" på att beskatta ickeproduktiv verksamhet. Dessutom har ju flera delstater undantag som gör att t ex husägare i Kalifornien under lång lång tid haft en begränsning på hur mycket fastighetsskatten kan öka per år, vilket gör att de betalar långt _mindre_ än vad de annars borde gjort.
"Men allt som allt är det en smula mer gynnsamt att vara ägare i USA"
Ja, ställ då detta mot att det är svårt att kalla det en *smula* hårdare våld mot produktion i Sverige än i USA, så ser du ändå vad jag menar (även om jag egentligen inte håller med om att USA är snällare mot chips-i-soffan-kapital än Sverige – som snällast beskrivet berör inte Sverige det alls, och jag skulle själv argumentera för [med längre utrymme] att det tvärt om premieras).
Ang våld mot produktion: Givetvis, det har jag inte ifrågasatt. _Skillnaden_ på beskattning arbete vs kapital är förstås absurd i Sverige, men det är en annan sak. Hindrar ändå inte att det är gynnsam beskattning i USA för den som t ex äger finansiellt kapital passivt eller förvaltar fastigheter eller pensionssparar.
Sista dec 2017 var $1M 8.13MSEK, sista dec 2018 9MSEK. Det krävdes alltså 11% mer för att vara USD miljonär 2018 än 2017.