Amerikanska börsen har blivit systemhotande?

Vilka löner handlar det om? Jag blev nyligen i ett motbud erbjuden lön som plötsligt gjorde värnskatten saftig. Det var lite fult upplagt, men vad jag tog med mig från situationen var att jag inte längre har ordenlig koll på vart motpartens gränser ligger i de där förhandlingarna.

Vi är för dåliga på att snacka löner i Sverige. En till sån där kulturell läckerbit; det anses fult, ty att det anses fult skapar asymmetri som gynnar makten (och i någon riktigt pervers syn på samhällsutveckling håller hjulen snurrande i fattigsamhället).

Internationellt är det ganska vanligt att lönen är transparent, åtminstone till intervall. I Sverige har det istället varit standard att arbetssökande vid en första kontakt ska skicka med ett nummer som beskriver hur gamla de är och vilket biologisk kön de tillhör.

Ja, det där med chefsjobb i branchen har jag funderat över – tjänar de mer? De chefer jag känner så väl att jag vet ungefär vad de tjänar gör nämligen inte det. Jag har varit strategisk chef över vissa ytor, men aldrig ansvar (som i personalansvar, men… egentligen inte budgetansvar eller juridiskt ansvar över något annat heller).

VD-poster och ledningsgrupper över stora budhets *bör* ju ge lite klirr i kassan, men chefer ut över det… jag vet inte. Dessutom är det ju ett problem i branchen att de lite för ofta inte vet vad de chefar över – detta är ju även ett problem för dem själva, eftersom de då inte alls hamnar i samma scarcity som vi andra gör (chef som chef). Detta bör ju trycka löner nedåt, då de inte bör ha samma tillbakalutade förhandlingssits trots högkonjunkturen.

Sverige levererar _extremt_ låg bang for the buck. Låg kvalitet till ett högt pris helt enkelt. Vi hamnar högt i divserse undersökningar/listor för att vi är relativt bra för den minsta gemensamma nämnaren, d.v.s. de som inte klarar sig själv. Och så är det ju. Utan att värdera moralen bakom den saken, så är det hursomnhelst inte situationen för oss undersökningarna mäter.

Om man tittar på mig och min generella bekantskapskrets har man antingen gjort exit eller funderar över sin exit-plan. Sistnämnda kan såklart leda till att det inte blir någon exit, men då beror det på att man helt enkelt har omständigheter som väger över (fruar, barn, osv).

Angående löner dock så gäller inte 100-140k *hela* USA. Dock CA, TX, NY och resten av de regioner vi brukar mena när vi säger USA och tech. 100k har dock i många år kallats junior-lön i vissa regioner.

Vi har en dotter som förmodligen blir kvar i USA efter avslutade studier. Vi blir anhöriginvandrare.. Vet inte om det funkar.

En lite intressant sak från senare i livet är att kollegor som gjort just karriär i CA eller kring Seattle-området valt att flytta tillbaka till Sverige när det blivit dags för barn, av flera olika skäl.

Ung techbro utan barn? Ja, då är USA fantastiskt bra. Tid över till att vara fotbollstränare och ha mer tid över till fru och barn? Då kanske, kanske Sverige har viss fördel.

Jag har inget direkt att invända mot din text ovan. Det är exakt så, fullt möjligt att utvecklas för den som har det som slutmål. Samma sak ang skoluppväxten (fast föd barnen i USA = amerikansk medborgare).

Tror på liknande sätt som du att "tidig pension" är fel benämning på det som annars skulle betecknas som "ekonomiskt oberoende". Inte ens de som går i pension på mer konventionellt sett är särskilt sysslolösa, åtminstone inte så länge kroppen och hjärnan orkar med. Varför skulle då någon som gör det i 30- eller 40-årsåldern bara dega ner sig?

Men sen finns det många — en rätt stor andel människor — som faktiskt gillar det här med att backa tillbaka, jobba max 40h/vecka, ha 6+ veckors semester, dra ut på föräldradagarna för ett par extra veckors ledigt, gå ner till deltid osv, och ändå ha en hygglig levnadsstandard. Då fungerar Sverige-vägen helt OK.

Utnyttjar man inte systemet ifall man bor och jobbar i ett lågskatte land under sina produktiva år , för sen få barn och flytta till Sverige och 'njuta" av välfärden här?

Komentaren var mer riktad till linus

Möjligheten till slutsats är lite orättvis på så vis att jag har haft en ypperlig uppväxt men samtidigt en problematisk halva av föräldrar, så jag har haft en hel livstid på att naturligt utforska på vilka sätt det är viktigt och på vilka sätt det inte är det. Barn är föräldrar och föräldrar är barn – beskrivningen är bara olika punkter i en organisk utveckling. Utöver säkerhet (mat, tak över huvudet) som är mindre relevant år 2019, så är aspekten av *förebild* 100% av alla problem och 100% av alla möjligheter en förälder har att forma att barn. Alla andra tankar är (möjligen naturliga) missförstånd.

På 90 inträffar 21-23 skottår (21 för att det i intervallet kan finnas ett jämnt århundrande ej delbart med 400). Vid skottår förskjuts veckodagarna två steg och annars 1. 90+22=112 vilket är delbart med sju medan varken 90+23 eller 90+21 är det. Sannolikheten att det är just 22 skottår är drygt 50% vilket alltså är sannolikheten att samma datum inträffar på samma veckodag efter 90år är drygt 50%.