Off-grid på Refuge du Goûter

Eftersom jag återigen är ute och promenerar lite i backar passar det med ett inlägg om hur man verkar ha löst den tekniska energi- och vattenförsörjningen, samt avlopp, på fjällstationen Refuge du Goûter på Mont Blancs standardled. Här kan vi prata verkligen off-grid utan möjlighet till att haka på infrastruktur, ens i form av vägtransporter.

3817 meters höjd. Refuge du Goûter framme till höger. Cirka 700 meter ner innan första studs ner åt höger, cirka 1000 m åt vänster, fast sannolikt försvinner man ner i en glaciärspricka innan dess, och kvävs långsamt till döds när man för varje utandning glider längre ner och lungorna trycks ihop. En spricka rakt fram. Blev inte så många foton på de mer spännande platserna på berget dessvärre, då man inte vill pilla med telefonen på de mest utmanande passagerna. Aiguille du Goûter är kammen direkt bakom fjällstationen.

Jag är som sagt ute och promenerar i backar igen. Denna gång lite längre, lite högre och fler dagar på berget, dessutom utan tillgång till fjällstationer utan bara boendes i det man bär med sig. Om jag nu lever när detta blogginlägg är postat, vilket inte är säkert.

Med anledning av det var fjällstationen Refuge du Goûter (RdG nedan) på Mont Blanc en toppmodern studie i off-grid, vilket säkert kan intressera läsare. Det mesta i inlägget är mina observationer och egna slutsatser/killgissningar, då jag inte intervjuade personalen, vars engelska lämnade en del att önska. Tyvärr är bildmaterialet också bristfälligt, då det dels gällde att spara på batteriet, och man dels ärligt talat inte orkade ta foton hela tiden. Tänkte t ex varje dag att jag skulle ta foton på sovsalen, men orkade aldrig plocka fram telefonen. Tog inte heller närmare foton på själva stationen utvändigt, då jag antingen glömde, var för trött eller i fallet uppifrån den smala kammen Aiguille du Goûter, där man som bäst kunde se teknikanläggningarna inte kändes som en bra idé att pilla med kameran.

Även om fjällstationen hade strömförsörjning fanns det inga eluttag för gästerna, så den ström man tog med sig upp på berget var den man hade för de fyra nätter vi var på berget. Med en kapacitet på 120 bäddar så kräver det en hel del om man ska erbjuda energi till besökarnas prylar, så den möjligheten finns ej.

Detaljer kring sommarens bestigning av Mont Blanc finns i tidigare inlägg.

Gemensamhetssalen i fjällstationen.

Det är förbjudet att campa på Mont Blanc, även om vi släpade med våra tält upp enligt The Scandinavian Method att bära sin egen skit  utrustning och mat, och inte lämnade dem nere vid campingen på Refuge de Tète Rousse. Således är man tvungen att ha en bokning på fjällstationen, även om en del fuskar med detta och t ex kampar vid nödbivacken Refuge Vallot på 4362 meters höjd. Det gäller då att riva lägret tidigt på morgonen innan bergsgendarmeriet kommer med sina helikoptrar och slänger dig i fängelse eller bötfäller dig med 5000 euro i böter. Per person.

Mer gemensamhetsutrymme.

Nya RdG byggdes 2013 och har en mycket vacker och spektakulär arkitektur. Önskar så här efteråt att jag fotograferat särskilt taket i sovsalen #9 Couvercle på översta våningen, men mitt primära symptom på höjdsjuka var att jag inte kunde sova pga vilopuls på över 100 slag i minuten de första nätterna, så jag orkade helt enkelt inte.

Och den är off-grid. Hit går inga vägar. Inga elledningar. Inget vattenoch avlopp. Då och då kommer en helikopter med förnödenheter om vädret tillåter, respektive hämtar anläggningens egna skräp. Klättrare får ta med sitt eget skräp ner igen. Personalen skiftas normalt en gång i veckan eller var tredje vecka med helikopter, men om det är för dåligt väder för helikopter får de helt enkelt klättra upp eller ner för livsfarliga Le Grande Couloir när de går av sitt pass. Personalen förblir enligt egen utsago åtminstone acklimatiserad för den höga höjden, även om de är nere i dalen 1-3 veckor.

Baren. Självklart kan man få både vin och champagne även på 3817 meters höjd. Dock högst olämpligt, men Frankrike.

Således är all energiförsörjning lokal. Någorlunda. Man drivs av 95 m2 solceller. En del monterade på taket, andra på väggarna. Detta räcker till att driva anläggningens tekniska system, och den snåla belysningen, men alltså inte till att ladda klättrares mobiltelefoner.

Planlösning.

Planlösningen ovan visar att den mesta tekniken är belägen i bottenplan, kök, toaletter och gemensamhetsutrymmet på andra våningen, och personalens sovsalar (en dubbelsäng, ett enkelrum och ett rum med två sängar, samt anläggningens enda dusch) samt några gästsovsalar och sjukstugan på tredje våningen. Toaletter och de flesta sovsalarna på fjärde våningen.
Anläggningen har även 50 kvadratmeter solvärmepaneler som värmer upp en ackumulatortank på 2000 liter salt, som sedan kan användas för att värma varmvatten. Dessa 50 m2 är placerade på en separat ramp nere på stupet.

Anläggningen är superisolerad och saknar egentligen uppvärmning.

Nu var inte solcellerna och solpanelerna hela sanningen. Man har nämligen också gasol, vilken förvaras i en teknikbod bakom anläggningen. Gasolen används garanterat till köket, och jag gissar att den även kan värma varmvatten, och eventuellt även någon elgenerator vintertid om så behövs. Gasolen transporteras garanterat med helikopter.

Extra intressant är vad man gör med sitt vatten.

Le Grande Coulloir, cirka 700 m hög, sedd från nya fjällstationen. Toppas av gamla fjällstationen, som nu bara är nödbivack om den nya måste evakueras.

En anledning förutom ålder och den mindre storleken, till att den gamla stationen övergavs gissar jag har med avloppet att göra.

Gamla stationen uppifrån.

Den gamla stationen ligger nämligen rakt ovanför leden upp längs Le Grande Couloir, och den nya stationen dumpar bara ut sitt avlopp (efter viss påstådd rening, men det luktar en del när bajset sprutar ut över  stupet under fjällstationen om man säger så) rakt ner för det 700 meter höga stupet stationen hänger ut över. Det hade knappast varit särskilt trevligt om man gjort rakt ner över klättringsleden, men är kanske en rationell lösning på fekaliefrågan. Det är inte så att någon kan komma och tömma en septitank

I synnerhet som endast personalen har tillgång till vatten och dusch. Det enda gästerna har nytta av vattnet är till toaletterna. Inte ens kranarna i handfaten ger något vatten, och dricksvatten får man smälta (koka, all snö är inte vit på berget pga andra besökare, och en del får ju också lite värre symptom av höjdsjuka vilket ökar färginnehållet) själv av snö eller köpa för fem euro litern på flaska.

Vattenavsmältningen.

Vattnet till personalens hygien, matlagning, samt allas toaletter, fås genom att en stor bassäng fylls med snö manuellt, och sedan smälter underifrån. Min killgissning är att man roterar in spillvärme från fjällstationen och använder för att smälta snön. Skulle inte förvåna mig om man har värmeväxlare som även tar vara på värmen i gästernas fekalier innan dessa sprutas ut över stupet, till bergskråkornas glädje.

50 m2 solvärmepaneler, 95 m2 solceller räcker till alla behov åt en personalstyrka på 4-5 personer (5 om två delar en dubbelsäng), toalettvatten och vattenpumpning för matlagning till 120 gäster i baren eller på de mer begränsade kvällssittningarna, samt belysning av anläggningen och driften av de tekniska systemen.

Konsten att blogga från 4362 meters höjd. Ja, jag har inte bifokala glasögon och är en 48-årig gubbe. Lev med det.

Anläggningen är bara öppen från maj till oktober, lite beroende på vädret. 2018 hade man 11 258 övernattningar. Dimensioneringen av solenergin är alltså inte tillräcklig för att klara av att försörja anläggningen vintertid. Det är dock oavsett inte tillåtet att bestiga Mont Blanc vintertid. Tror jag. Dum idé oavsett.

Wikipedia har mer detaljer och bättre externa bilder på fjällstationen.

När ni läser detta bör jag, givet att jag lever eller inte är skadad alternativt svårt höjdsjuk och evakuerad, befinna mig någonstans mellan 3800 och 4600 meter över havet och har spenderat fyra nätter på nuvarande berget. Fem nätter till här uppe i så fall, och drygt tusen meter kvar till toppen.