Nämn inte kriget – Wiens ignorerade flakturms

772

Bland Wiens ej omnämnda sevärdheter är de sex flakturm, luftvärnstorn, som den lille mustachprydde Österrikefödde korpralens dikatur lämnade efter sig när andra världskriget tog slut. Tornen nämns inte i Wiens guideböcker, det finns inte ens skyltar som förklarar vad dessa massiv betongkonstruktioner är – ömöjliga att riva – och ignoreras av österrikarna som ett pinsam påminnelse om landets aktiva deltagande i andra världskriget.

Finns inte. Nämns inte. Syns inte. Flakturm VII G-turm Bauart III Augarten, Wien.

Efter den första allierade bombräden mot Berlin togs beslutet att konstrukera enorma luftvärnstorn, som både skulle vara plattformar för luftvärn, sjukhus och befolkningsskyddsrum i ett. Det konstruerades för att vara osårbara för den tidens vapen, och överlevde alla kriget intakta. Tornen uppfördes i trekanter runt statskärnorna i Berlin och Wien, samt i Hamburg och Stuttgart.

Tornen var egentligen system, där ett större G-torn enbart användes för luftvärn, sjukhus och befolkningsskydd, medan ledningstornet L-tornet innehöll ledning, nedsänkbar radar och några mindre automatkanoner.

G-tornen finns i tre generationer, Bauart I-III, där man hittar generation II och III i Wien. Samtliga G-torn hade åtta 128 mm eldrör i fyra tvillingpjäser, som kunde skjuta sina spränggranater upp till 14 kilometers höjd. När samtliga åtta eldrör samordnades mot ett mål av ledningscentralen skapades en kub av explosioner cirka 300x300x300 meter, som inget flygplan kunde överleva. Därtill hade man ett antal klenare automatkanoner, upp till 36 stycken och ett G-torn kunde spottta ur sig hela 6 000 skott i minuter, även om de allierade rätt snart undvek höjder dit de klenare kanonerna nådde.

Källarvåningen i G-tornen  innehöll ammunitionsdurken, och ammunitionen transporterades upp med en central hiss. Översta våningen var förläggningen för personalen, som var cirka 300 man, inklusive de städpatruller som städade undan slamsorna av kanonbesättningarna mellan varven. Tornen var osårbara, men att under en bombräd bemanna kanonerna ovanpå var livsfarligt. Städa undan, upp med nästa besättning. Åtminstone gällde detta i Berlin, huruvida Wien hamnade under bombmattor är mindre tydligt.

Näst översta våningen var ett krigssjukhus. I Bauart II-tornen fanns det här plats för otroliga 800 bäddar, antagligen rätt tätt packade, eventuellt i våningssängar. 

Övriga våningar var skyddsrum åt städernas befolkning. Bauart I var designat för 10 000 civila, men hade upp till 30 000 i praktiken, i synnerhet under det slutliga slaget om Berlin, vilket gjorde att toaletterna satte igen och ventilationen lämnade en del att önska. Bauart II designades för 15 000 civila, men även här tog man emot långt fler än detta under slaget om Wien i april 1945.

Samtliga torn överlevde kriget intakta. Det fanns ingen ammunition som rådde på dem, inte ens 203 mm direktriktat ryskt artilleri kunde slå en flisa av betongen, utan de övergavs först av sina försvarare när mat, vatten och ammunition tog slut. I Berlin var den Bauart I, som stod i Tiergarten, den sista motståndsfickan att ge sig i huvudstaden. De fyra dubbla 128 mm-luftvärnskanonerna med sina åtta eldrör och de 36 stycken klenare 57 mm, 37 mm och 20 mm automatkanonerna lär ha lett till rätt dålig stämning hos angripande sovjetiska förband när de riktades mot marktrupperna.

Tiergarten-tornet demolerades senare av britterna med 35 000 kilo sprängämnen, efter att ha misslyckats på första försöket.

Övriga torn står helt enkelt för nära bebyggelse för att kunna sprängas. Väggarna är 3.5 meter tjock betong, något som andra världskrigets Tyskland verkligen visste hur man med hjälp av svenskt armeringsjärn byggde. Taken ska vara 5 meter tjocka. Tryckvågen från en nödvändig sprängning skulle bli så kraftig att kvarteren runt om skulle jämnas med marken och några tillräckligt grova betongdiamantsågar för att kunna såga isär tornen existerar inte. Att bila sönder dem går inte att göra med bibehållen arbetsplatssäkerhet. Entreprenadfordon kommer inte heller åt på grund av tornens höjd och kan inte arbeta uppifrån.

Istället står tornen kvar. 

Kanske kommer de stå kvar långt efter mänskligheten eller åtminstone vår nuvarande civilisation passerat ur minnet, och långa avhandlingar kommer skrivas om vad det här kan varit för skapelser, och vad för syften de hade, och vilka gudar/gud konstruktörerna tillbad? Kanske en farao som hette Hitler?

I Wien och Österrike, som gärna vill glömma sin del i andra världskriget och att han den mustachprydde korte lille korpralen faktiskt var född i landet, låtsas man inte om att tornen finns. Det finns inga skyltar i de parker där de står, tornens existens i parken nämns inte ens i parkernas beskrivning på plats. Det enda tornet som är öppet för allmänheten i form av ett akvarium, klättervägg och utsiktsplats har inte heller någon förklaring till vad det ursprunligen var för något.

Idag kanske tornen skulle vara sårbara för moderna precisionsvapen, om man lyckas få in en styrd bomb genom någon av uppgångarna till takets vapenplattformar, eller – ve och fasa – in i hisschaktet för ammunitionen och ner till källaren. Men så skedde alltså aldrig under andra världskriget.

Hur tornen i Wien föll går inte att googla och nämns inte, inte ens på tyska. Antagligen gav försvararna upp när förnödenheterna tog slut, även när staden befriades från diktaturen av Stalins i april 1945. Redan i augusti samma år var det sovjetiska segermonumentet rest, och står blankpolerat och blomutsmyckat kvar än idag.

Stalins segermonument.

Blankpolerat.

Färska blommor och de ryska, inte sovjetiska, färgerna. I den fortfarande förgyllda texten tackar Stalin diverse förband och namngivna befälhavare för befrielsen av Wien. Det är inte så långt till ryska ambassaden.

Detalj.

Besöker man Wien är det en trevlig promenad på kanske 10-15 kilometer, beroende på hur man optimerar och var man börjar respektive slutar, att besöka de tre tornparen. Samtidigt passerar man de flesta centrala erkända landmärkena i staden och det blir lätt en heldagsexpedition om man ska stanna ens en liten stund på varje.

Bilderna gör inte konstruktionerna rättvisa, utan de måste ses på plats i sin fulla absurditet och som monument över andra världskrigets totala vansinne.

Flakturm V – Stiftskaserne

Flakturm V G-turm Bauart III Stiftskaserne, Wien, tornar upp sig över stadens museum på Museumsplatz.

G-tornet på Flakturm V är inte tillgängligt för närmare bekantskap. Det ligger inne på Österrikiska militärens Stiftskaserne, och är beklätt med en hel de radioutrustning. Enligt uppgifter ska även det österrikiska Författningsskyddet (dvs Säpo) husera i byggnaden, som också ska användas som skyddad serverhall åt dessa och åt militären. 

Man kan tänka sig att bakom 3.5 meter betong så är det svårt att spionera på systemens röjande strålning (RÖS).

Flakturm V G-turm Bauart III Stiftskaserne från New Yorker. Enda sättet att få en någorlunda närgånget foto är att gå in i en butik på shoppinggatan Mariahilfer Strasse och ta ett foto in mot gården enligt ovan.

Flakturm V L-turm Stiftskaserne

L-tornet är ett akvarium, klättervägg och utsiktsplats, men som tidigare nämnt finns ingen förklaring till betongklumpens existens.
Flakturm VIII – Arenbergpark

Flakturm VIII L-turm Arenbergpark

Det äldsta tornet hittas i Arenbergpark och är av typen Bauart II. Inte fullt så hög som Bauart III, och fortfarande fyrkantig, men i övrigt samma huvudbestyckning.

Flakturm VIII G-turm Bauart II Arenbergpark

Förtigandet av andra världskriget blir här absurt påtagligt. Parken mitt inne bland bostadshusen är totalt dominerad av de två gigantiska tornen, men ingen som helst förklaring ges till deras existens. Att de ens finns i parken nämns inte på parkens beskrivande skyltar, på två språk.

Flakturm VIII G-turm Bauart II Arenbergpark

G-tornet sägs användas för att lagra konst, men det handlar istället om unga konstnärer som ville använda tornen för konstutställningar, men sedermera stoppats av myndigheterna.

Flakturm VIII G-turm Bauart II Arenbergpark

Arenbergpark ligger för övrigt bara några hundra meter från ambassadsområdet, inklusive ryska ambassaden.

Flakturm VIII G-turm Bauart II Arenbergpark

Tornen hade en sinnrik konstruktion för att kunna vädra bort de enorma mängder krutgaser som blev när man öppnade eld, samt killgissningsvis även schakt för att dumpa ut alla tomhylsor, som nog annars hade gjort det rätt svårarbetat för kanonbesättningarna. Dessa schakt och ventilationstrummor syns som fyrkantiga hål på sidan av tornen.

Flakturm VIII G-turm Bauart II Arenbergpark

 Flakturm VII – Augarten

Flakturm VII G-turm Bauart III Augarten

Tornet i Augarten är den mest spektakulära av de tre tornen, via sin lättillgänglighet och totala dominans av parken Augarten. Naturligtvis även här utan minsta förklaring.

Flakturm VII L-turm Augarten

Här går man alltså sommartid runt i den preussiska parken och tittar på rosorna, växterna, eller besöker porslinsmuseet, helt ignorerande de två gigantiska betongklumparnas vittnesbörd. Nämn inte kriget. 

Flakturm VII L-turm Augarten

Flakturm VII G-turm Bauart III Augarten får åtminstone användas för lite mobilbasstationer.

Flakturm VII G-turm Bauart III Augarten

Flakturm VII G-turm Bauart III Augarten. Fin park. Låt oss ignorera betongklumpen.

Augartentornet är det högsta, men också det enda som är skadat.

Inte från kriget, utan efteråt. Historieskildringen går isär. Antingen ska det varit sovjetiska ingenjörssoldater, som försökte spränga tornet 1946, men misslyckades och gav upp, eller mindre pinsamt barn som lekte i tornet och tände en eld vilket fick kvarbliven 128 mm-ammunition att explodera internt.

Ena sidan upptill buktar ut från den invändiga explosionen och det finns en spricka i tornet. Några av de mindre automatkanonplattformarna är borta. Man har surrat metallband runt tornet för att inte delar ska riskera rasa okontrollerat på parkens flanörer, eftersom man inte kan berätta om vad tornet är för skapelse.

Flakturm VII G-turm Bauart III Augarten. Skadan syns i form av en spricka upptill till vänster, och att tornet buktar ut lite åt vänster. Plattform för de klenare automatkanonerna saknas också.

Besöker man Wien innebär tornen en god anledning till en uppfriskande promenad förbi de flesta av denna verkliga kosmopolitiska statsmetropols vackra sevärdheter. Ett besök i Wien ger också lite perspektiv på stockholmarnas självbild om Stockholm som någon slags metropol. I jämförelse med finkulturens och den storslagna arkitekturens Wien framstår Stockholm tydligt som den byhåla i Europas bakvatten man faktiskt är.

Och fikat är bättre i Wien. Samt kaffet.