Det går inte att försörja två personer på en lön är något som ofta slängs runt i samhällsdebatten. Men så är det faktiskt inte. Det handlar bara om att du antagligen får ha en levnadsstandard motsvarande 70- eller 60-talets, dvs på den tiden då det var vanligt att försörja två personer på en lön.
 |
| Drömmar. |
På 70-talet genomfördes ett antal reformer för att tvinga ut samtliga vuxna i arbetslivet. Det inkluderade framför allt att sambeskattningen togs bort, dvs gifta par skulle framöver deklarera separat och hemmafrun gav alltså inga skattefördelar. Föräldraförsäkringen infördes, dagis (ja, ställ dig i kränkthetsvrån och tjut förskola när jag kallar dagis för dagis) mm. Men det handlade framför allt om att stärka svensk ekonomi och driva jämställdhet, vilket också lyckades. Fler i arbete tillsammans med socialförsäkringar som föräldraförsäkringen gjorde också att vi fick viss ekonomisk tillväxt när denna annars började bromsa in efter 50- och framför allt 60-talets enorma skjuts i svensk ekonomi.
Så myten att man inte kan försörja två personer på en lön föddes. Vilket förstås inte är sant. Det handlar bara om levnadsstandard, vilket nog frånskilda ensamstående mammor eller pappor med ensam vårdnad kan intyga – det går att försörja både två, tre och rent av fyra personer på en lön. Men få väljer det frivilligt, för att klassas som fattig är stigmatiserande och därtill inte lika kul som att ha normal ekonomi.
Låt oss titta på siffrorna, som jag först killgissar, så tittar vi på facit längre ner.
Medianlönen idag i Sverige är 30 000:- SEK. Med skattetabell 33 blir skatten 7186:- SEK per månad, och nettolönen hela 22 814:-.
Boende i en tvåa inklusive värme och el bör gå på upp till kanske 8000:- SEK i månaden.
Mat för två personer kan om man lever snålt gå på 5000:- SEK i månaden.
Försäkringar etc 1000:- SEK i månaden.
En person som åker till jobbet kollektivt 1000:- SEK i månaden. Kvar är 22814-8000-5000-1000-1000=7814. Räcker faktiskt till att nästan köpa en iPhone varje månad. Eller hattar. Eller jeans.
Tittar man på Konsumentverkets levnadsomkostnader i Koll på pengarna 2019 så beräknas gemensamma kostnader (förbrukningsvaror, hemutrustning, medier, hemförsäkring storstad) till 2 230:- SEK i månaden för två personer. För fyra personer 2 670:- SEK per månad.
Matkostnader för två 31-60 all mat lagas hemma 2470+2470=4940:-. Släng på två barn 6-9 år, så tillkommer 1580+1580=3160:-.
Övriga individuella kostnader per månad (kläder och skor, fritid och lek, mobiltelefon, personlig hygien, barn- och ungdomsförsäkring) är i åldern 26 – 49 år 2120:- per person och i åldern 7-10 1910:- SEK per person.
Så hur ser det alltså ut exklusive boendekostnad för två respektive fyra personer?
Två personer i 30-årsåldern: 2230+4940+2120+2120=11410:- SEK. Man har alltså fortfarande kvar 22814-11410=11404:- SEK per månad på en medianlön skattetabell 33 år 2019, vilket ska täcka transport till och från jobbet, sparande och bostad.
Två vuxna i 30-årsåldern och två barn i lågstadieåldern: 2230+4940+2120+2120+3160+1910+1910=18390:- SEK. Nu blir det lite tufft. Man får iofs barnbidrag på 2650:- SEK också, och landar på 22814+2650-18390=7074:- SEK per månad över till bostad och transport till och från jobbet, samt sparande. Det är inte omöjligt att få en tillräckligt stor (men fortfarande liten med dagens levnadsstandardkrav) lägenhet för 7000:- SEK i månaden utanför våra svenska storstäder, utan sparande. Dessutom kan man med barn få bostadsbidrag vid dessa inkomstnivåer killgissar jag. Men barnen får antagligen dela rum, föräldrarna kan rent av få sova på en bäddsoffa i vardagsrummet. Och glöm bil, kanske rent av glöm kollektivtrafik. Du får gå eller cykla till jobbet oavsett väder, något man förr i tiden kunde göra även flera mil om dagen.
Men visst går det att försörja inte bara två vuxna på en lön, utan rent av två vuxna och två barn. Det handlar om ett val av levnadsstandard och tillhörande effekter, som t ex att den som inte jobbar blir fattigpensionär när det är dags för pension. Särskilt stora marginaler i ekonomin och lyx som utlandssemester kan man dock glömma, men det var också sällan man hade det förr när “det gick att leva på en lön”.
En variant är för övrigt att två istället jobbar halvtid, vilket nästan ökar pengar på fickan efter skatt med 2000:- SEK i månaden jämfört med exemplet. Då kan bostaden kosta 9000:- SEK i månaden. Notera att exemplet som sagt handlar om medianlön. Är du låginkomsttagare blir det svårare. Är du dock tjänsteman med hög lön på 40 000+ blir det ännu enklare att leva på en lön i Sverige idag. I det fallet blir det nästan 8000:- SEK till på fickan, och bostaden kan för två vuxna och två barn därmed kosta 15000:- SEK i månaden, vilket gör att man kan bosätta sig i en nybyggd stor hyresrätt med hög standard.
För övrigt är mediekostnaden över 1200:- SEK i månaden i Konsumentverkets exempel, och det är alltså inte mobiltelefonkostnaden. För det priset kan man prenumerera både på bredband, tidning, flera streamingtjänster mm. Torde lätt kunna strykas delvis för avsevärt bättre ekonomi. I hushållets gemensamma kostnader är medier nästan 50%. På tal om levnadsstandard. På 70-talet hade man en papperstidning och två kanaler teve som sände några timmar per dygn, en del i svart-vitt. Mediautbudet och den förmodade mediakonsumtionen idag är enormt mycket högre och kan absolut skippas.
69 kommentarer
Wilderängs text väcker minnen till liv för mig som uppvuxen på 50- och 60talen.
Bland arbetare- och lägre tjänstemannafamiljer var det inte tal om eget rum för barnen och som säges mer vanligt än ovanligt att föräldrarna huserade i utdragbar bäddsoffa i vardagsrummet. Bil och utlandsresor var ovanliga fenomen. Samt att betänka att i stora delar både i stad och mindre orter samt landsbygd bodde man fortfarande i äldre hus utan centralvärme, varmvatten och wc. Själv bodde jag under sådana omständigheter fram till 14 års ålder och det var ingenting egendomligt med det … de flesta kompisar och skolkamrater likadant.
Det kan synas egendomligt idag år 2019 att konstatera att många den gången kände nog en långt högre livskvalitet än vad som är fallet idag … konsumtionssamhället till trots!
Kränkhetsvrån, vek mig dubbel av skratt.
Det heter inte dagis utan DAGHEM, fatta det!
Helt rätt. Den som har ett heltidsarbete i Sverige har rätt så bra möjligheter att styra sin ekonomi dit man vill. Jag kan dock tänka mig att ungdomar som är fast i andrahandsträsket i storstäderna känner att de inte klarar av att hantera sin ekonomi, men när man väl etablerat sig blir det problemet mindre.
Många verkar dock ha svårt att planera, därför allt prat om snåla januari och så vidare. Det är synd att man inte tränar ungdomar i att lägga upp en privatekonomisk årsbudget. Det skulle kunna få en och annan att förstå att saker kostar pengar. Den typen av ekonomisk träning borde vara lika viktig som fysisk träning.
Man ska definitivt ha respekt för att två unga personer med lägre löner inte kan försörja sig på en enda låg lön. Men som du säger vid 30+ bör det vara möjligt.
Att medianlönen är 30 tusen i Sverige är ju helt otroligt högt. Ändå gnälls det från morgon till kväll hur uselt läget är i landet.
Av naturliga skäl sjunker medianinkomsten till 23.2 tusen/månad före skatt. Även det är en respektabel summa som 2 personer kan leva på.
Precis. De flesta tävlar i att konsumera upp lönen, tycks det som, trots att de flesta i reala tal mätt fått en betydligt mycket högre inkomst idag jämfört med t ex 1997.
Inte ens den som har en inkomst på 20 000 kr/mån brutto (15 600 kr/mån efter skatt om vi tar tabell 33) kan sägas ha en särskilt dålig standard. Det är ungefär 50% mer än vad en heltidsstuderande får ut i studielån och studiebidrag.
Samma gamla vanliga floskler kring fikabordet. Ursäkta, jag vet att ni båda (Joakim och Stefan) är seriösa personer, men det gör det bara ännu läskigare att ni hamnar i samma bisarra råsvenska dialog där ni sitter i en liten mikrobubbla och säger “Man känner ju såhär”, “Ja Man funkar ju såhär”, *ryggdunk*, “sån här ekonomi har Man ju”, “och sån här är ju medianlönen”, “precis, så då har Man ju såhär” *ryggdunk* “så om Man bara gör såhär, så får Man ju det sådär”
Det läskiga är att i ett så hårt styrt land blir dessa servetter till statliga regler som forceras på en verklighet som tar alla möjliga former utanför ert extremt smala perspektiv. “Man har det ju såhär, så vid den här lönen har Man ju råd med det här, och så får Man den här standarden”. Jag vet inte om jag blir mest provocerad eller rädd av dumheterna.
Linus: Visst är det fikabords- och ryggdunkarsnack, vi lever alla i olika bubblor såklart.
Ser du något fel eller problem med en diskussion kring absolut ekonomisk standard, och ungefär vilken nivå denna kan ligga på? Kanske har du en egen erfarenhet att dela med dig av?
Linus
Jag måste ge dig en eloge för att du är närmast unikt dålig gällande personkännedom.
En liten inflikning bara in ni fortsätter..
Av dömma av på vissa av kommentarerna här på bloggen (ifrån andra än ni). Så är man näst intill en barnmisshandlare ifall man sätter sig och sina två barn i stor 3:a. Man ska minsann bo i en villa i en förort ifall man vill barnens bästa.
Så kan man förstås tycka. Men detta resonomang går förstås att vända på. Tänk, tonårsbarn ute i spenaten. Vad vill de göra? Jo antagligen samma som sina klasskompisar. Shoppa, gå ut, spela på datorn, hålla till på social medier, bli en influencer.
Vill minnas större delen av läsarna på bloggen är 70- eller 80-talister. Fundera då, har det hänt något under denna tid? Tja är villamattan mest din egen rosa dröm?
@Stefan, du är alltså oseriös, eller är det att läsa som är svårt?
@Joakim, nej, problemet är när de generella tankarna ska appliceras på hur riktiga människor har det. Ni går ju så långt som att försöka peka ut varför de upplever sig ha det dåligt trots att era generella modeller visar att de ju har det bra! Och svepande påståenden som att “Man” har bra standard vid 20k/månad brutto. En del “man” har det, en del andra har det inte, och för en del är det riktigt tufft att ens få detta att täcka värdigt boende, transport och näring. Allt beror på omgivning och förutsättningar.
Min erfarenhet är blandad, och jag förvånas alltid när andras inte är det. Det är lätt att säga att jag “klarar mig” eller “har bra standard”, men det är ju för att jag blåser förbi marginalerna idag – kikar inga siffror, men gissar att helt klart >90% tjänar mindre, så hur relevant är det? På 30k brutto skulle jag gå runt (finansiera eget minimalt boende och OK standard i övrigt, kanske spara ett par tusenlappar till buffert). Under 30k? Njah. 20k? Inte nära.
@Linus: Det är inte fel att ändå försöka bygga modeller, åtminstone om vi ska nå nån sorts bottenplatta vi kan kalla för minimal standard. Som du själv säger enligt din erfarenhet, 30k brutto / 23k netto verkar vara tillräckligt för att "gå runt". Då gissar jag att ditt boende konsumerar en rätt stor del av denna summa.
Stämmer det? Då har vi ju någonting att diskutera kring. Även om din disponibla inkomst ligger i topp 10%/5%/1% så är det egentligen _utgifterna_ som är viktiga i det här sammanhanget.
Det är just "värdigt boende, transport och näring" jag finner intressant i såna här diskussioner. Vad kostar ett SL-kort per månad, tusen spänn? Femtusen spänn för mat till två personer känns också som en rimlig, för att inte säga överskattad gissning om man planerar sin meny. Tusen spänn täcker försäkringar, el, med mera för en person ("nödvändiga räkningar"). Åtminstone i den storleksordningen.
Återstår alltså boendet, som förstås är det största problemet på ställen där folk vill bo. Så hur ser läget ut där?
Givetvis är folks förutsättningar annorlunda, så fram med lite exempel. Det är intressant att få nya diskussionsunderlag.
@Joakim, olikheterna i detta fall är att Linus nu bor i Stockholm. Vi i Skåne lever betydligt billigare. Så jämförelserna här haltar något.
Tänk dig in i Linus situation, jag gör nu några kvalificerade gissningar;
– Linus bor i Stockholm och arbetar inom IT.
– Linus är en begåvad människa, säkert Mensa material. Kanske t o m medlem.
– Linus arbetar inom IT, han är duktig. Han klarar sig t o m sin uppgifter utan att arbeta heltid. Kanske han jobbar mellan 9-15 men tar betalt för heltid.
– Han läste teknisk fysik på KTH eller i Uppsala. Han tröttnade och fick ett jobb inom IT istället, så han hoppade av sin utbildning. Inget dumt val i hans sits?
@Joakim, det är ju antaganden så som “två personer” som gör modellen helt oanvändbar för att avgöra hur “folk har det”.
Visst, vi förlänger exemplet. 1000:- transport, 3000:- mat (en person), 9000 boende. Redan här har vi ignorerat initialkostnader och allmän overhead, vilket vi såklart inte kan göra när vi talar om ett verkligt exempel. Jag har inte tid att utreda den, så jag sätter den kallt till 10%. Tusenlapp CSN. Vi är då uppe i 15 300:- fasta utgifter. Vad måste man ha i månadslön för att hantera 15 300:-? Vi kan göra det enkelt för oss på den pessimistiska sidan: fråga banken. Om jag inte minns fel handlar det om typ 50k brutto?
Så även om vi nu är fulllständigt naiva och påstår att en optimistisk uppskattning (du är och kommer alltid vara frisk, obegränsat anställd; behöver ingen buffert osv, och inte har några fundamentala behov utöver att leva något sånär värdigt på papperet) är 20 000:-, så är vad vi fått fram ett intervall ]20k, 50k[, där båda ytterligheterna är ungefär lika överdrivna. En medellön på 30k hamnar ganska långt till vänster här – är det otroligt att ganska många har det ganska dåligt (relativt moderna i-landsmått, såklart; folk svälter inte)? Jag skulle snarare kalla det uppenbart. I verkligheten är inte alla som mig, som har möjlighet att kavla upp armarna och hantera situationen med att blåsa förbi marginalerna.
Notera att i *mitten* på det där intervallet (som alltså syftar på minimal värdig standard) kallas folk “rika” i Sverige, och ska beskattas därefter. Detta beror på att “Man” bor enligt den marxistiska bruksvärdesmodelen, och “Man” bor dessutom i par.
Jag menar jag vet inte riktigt hur jag ska ytterligare beskriva problemet med detta svenska “Man” -> ryggdunk -> modell -> lag. Men varför inte ta det spår ingen verkar diskutera (av outgrundlig anledning): invandrare är av naturliga anledningar inte en av dessa “Man”. Hela upplägget är helt extremt invandrarfientligt. Varför synas ingen på detta?
@Niklas, är inte med i Mensa, har inget intresse av det och vet inte om jag vore välkommen heller. XD Med några modifikationer var annars inte gissningen helt tokig.
@Linus: Ja, du ser själv. Även med det relativt dyra boendet som det blir för en ensam person som hyr för 9 000 kr/mån (och som dessutom har en hyfsat väl tilltagen matbudget), så kommer man fram till en grund på 15 300 kr/mån i nödvändiga utgifter. I det fallet är det svårt att säga att en disponibel inkomst på mer än säg 20 000 kr skulle vara omöjlig att leva på. Om vi då talar Stockholm så räcker det då med en månadslön på strax över 25 000 kr för att få ut denna summa.
Det är förstås en nivå som inte tillåter särskilt mycket konsumtion utöver det allra mest nödvändiga, fast det var ju också lite av poängen — lever man sparsamt eller konsumerar bara billiga varor och tjänster (exempel: filmer, böcker, upplevelser) så går det vägen, men den där utlandssemestern blir nog inte av. Tanken i inlägget är att visa att det finns marginaler att ta av — vi har använt vårt ökande välstånd framför allt till ökad konsumtion, men det går att agera annorlunda.
De som _verkligen_ har det svårt är som du nämner nyanlända, sjuka, fattigpensionärer, ensamstående föräldrar med flera. Men för en frisk heltidsarbetande person är det svårt att hävda att man skulle behöva särskilt mycket högre inkomst än så för själva _överlevandet_ med halvrisig standard. Man kan såklart alltid ta fram taskiga exempel och säga "du har fel, det går inte att försörja två personer på en lön" (som var blogginläggets ursprungstanke), till exempel räcker det att en person har ett spelberoende för att alla kalkyler helt ska krossas.
Angående beskattningen kan man äntligen konstatera att det går åt rätt håll vad gäller den statliga inkomstskatten. I år, 2019, ligger den undre gränsen på cirka 42 000 kr/månad (det vill säga ganska långt åt höger i ditt väl tilltagna intervall), och förhoppningsvis höjs detta ytterligare mot säg 45 000 kr/mån 2020 samtidigt som den förhöjda nivån (värnskatten) avskaffas. Det mesta talar ju för det nu.
Och tar vi vår exempelperson som tjänar 30 000 kronor med dina utgiftsexempel, så finns 23 400 kronor kvar efter skatt att allokera. 8 100 kronor utöver det som krävs för att överleva. Nog kan man sätta ihop en budget som innehåller både buffertsparande och nöjen med den summan?
Vad hjälper det är kalla boendet “relativt dyrt”? Enligt vilket mått? Det är vad det kostar. Detta har absolut ingenting att göra med vart folk *vill bo* att göra, det har med fallerade marxistiska system att göra. Det kostar 9000 att bo på karlavägen och 9000 att bo i fruängen. Det är det *billiga* valet, inte det dyra, och att blanda in att “Man har ju stått i bostadskö 15 år” eller “Man köper ju ändå” är till skillnad från dessa föreslagna 9000:- inte *generaliserbart* och alltså inte användbart om vi ska göra svepande drag över hur folk har det.
Exempelpersonen håller jag med om, och då kan vi alltså konstatera att den som har en trygg tillsvidareanställning med 30 000:- i månaden samt är och förblir fullt frisk har de ekonomiska förutsättningarna för en lagom god standard. Hur hjälper detta oss att i svepande drag påstå hur folk har det, eller föreslå vad de gör för fel om de inte har det bra? Jag skulle säga inte speciellt mycket – lååångt ifrån tillräckligt för att toppstyra marknaden utifrån denna modell.
Personligen är jag förhoppningsvis tydlig med att jag själv inte har det dåligt, men jag har en blandad omgivning. Tex det där med sambeskattning. Jag har och har haft folk i min närhet som inte har samma möjligheter som mig, och där är det fullt naturligt för mig att vi båda gör vårt bästa. Jag vet att marknaden värderar mitt bästa högre. Var och en efter förmåga – det är inga som helst konstigheter med ett sådant resonemang inom en omgivning där det faktiskt är överrenskommet, snarare än något slags hittepå-kontrakt där den marxistiska eliten i samråd med “Man” kommit på hur “Man” ska ha det för att “Man” ska få det bra. De som inte har samma möjligheter som mig tillhör inte dessa “Man”, så inte nog med att de faller utanför modellen – det ska dessutom klassiciferas som en konservativ och diskriminerande (lol!) ide att vi samordnar oss och tillåter dem med sämre möjligheter att producera mindre.
Men för att inte försvinna i detaljer: det fundamentala problemet är toppstyrning baserat på hur livet ser ut enligt en modell som är extremt enkel att avfärda som dumheter när den ska appliceras på verkligheten, snarare än på de “Man” som sitter och filiaoferar.
Eftersom vi inte kan argumentera utifrån alla människors möjliga individuella förutsättningar på en och samma gång, så hjälper det med uppskattningar att åtminstone till en början bygga en modell baserad på nån sorts exempelperson (som i blogginlägget, där "medianlön" används som exempel).
Givetvis kan man inte utifrån detta dra slutsatser som rör _samtliga_ levande människor i Sverige, men nån sån diskussion har väl ändå inte förts, utan när jag skriver "man" är det såklart modellpersonen enligt ovan som används. Det hjälper oss att förstå nivån på absolut ekonomisk standard i ett samhälle som Sverige, just eftersom inlägget från allra första början är till för att skjuta argumentet "det går inte att försörja två personer på en lön" i sank.
Som du själv är inne på, så är en tillsvidareanställd person med 30 000 kr i månadslön fullt kapabel att ta hand om sig själv, inklusive att bygga upp en buffert för sämre tider. Att konstatera detta är hela poängen med detta sidospår i blogginlägget. Jag har och haft haft som du precis samma erfarenhet med personer i närhet som har mycket sämre förutsättningar — men i de anekdoterna kan det handla inte bara om brist på disponibel inkomst, utan att personen faktiskt gör dumma beslut med de inkomster som kommer in. Då är det värt att ta ett steg tillbaka och just göra upp en budget eller åtminstone diskutera olika vanor och konsumtionsmönster, givet att inkomsten eller bidraget inte går att påverka på kort sikt. Samma sak när barn uppfostras att förstå pengars värde med mera.
_Grundtanken_, åtminstone så som jag tolkade blogginlägget från första början, är att belysa hur absolut ekonomisk standard _kan_ se ut vid relativt normala förhållanden. Jag kan tänka mig att den som är i en tuff personlig situation kan bli provocerad (då ser inlägget mer ut som nåt i stil med "var inte fattig och ha inga problem då så blir det bra"), men det är inget livsrecept som presenteras, utan mer ett konstaterande av fakta.
Ser du inget värde i att fundera lite över ungefär vid vilken utgiftsnivå man kan ha det relativt OK ställt i Sverige?
@Niklas Nej man är inte barnmisshandlare om man sätter sina barn i en 3a, men självplågare. Tänk bråk om badrummet på morgonen. Oenighet om tv etc.
I Sverige försörjs fortfarande två på en lön, bara det att du numera inte känner den andra personen.
Skitsnack.
Snart 1 miljon snarare. Antal människor i åldern 18-64 år, som inte är självförsörjande. Finns nån statistik på det någonstans, som jag inte orka leta upp.
Har dock gått ner ganska mycket. Titta på bilden på sidan 11. Andelen som helt försörjs inom bidragssystemen har minskat stadigt sedan krisen på 90-talet.
@cornu Det ligger faktiskt något i det.
Trots allt är det så att ju staten lägger vantarna på halva lönen och med tanke på att man klarar sig på den delen man får behålla så kan nog någon annan klara sig på den andra halvan som staten har lagt vantarna på.
Fast det är nog inte tänkt att man ska betala hela kostnaden för sjukvård, skola och vägnät mm i den här kalkylen. Tror nog en del av halva lönen kommer dig själv till nytta också.
Aniara: förvisso kanske jag ställde det lite på sin spets, men jag tycker nog inte jag får tillbaka så dj***a mycket av det jag betalar i skatt. Det är många som lever på skattepengar som inte hade kunnat försörja sig på det de gör om det inte var just för skattepengarna.
Vägnätet bekostas mycket av punktskatter och dessa är inte ens inräknade i skatten som dras från inkomsten. Sjukvården betalar jag via försäkring eftersom det verkar vara det man måste göra ifall ens åkommor inte skall hamna på en femårsplan.
@Aniara Beror på hur mycket du tjänar. Höginkomsttagare betalar långt över vad de själva drar nytta av.
Kan du göra om exemplet för två egenföretagare i Sverige?
Beror ju helt på vad dessa drar in.
Jo men det gäller ju för anställda med 🙂 du har ju tagit ett snitt i ditt räkneexempel så ett snitt på egenföretagare kan ju vara intressant. Kanske svårare att hitta geneomsnitt för F-skattare?
"En stor del av Sveriges fattiga är i själva verket egenföretagare. Läste någon siffra om att 10-20% av Sveriges företagare klassades som fattiga, dvs de som har en kraftigt avvikande inkomst åt det oönskade hållet. Och det med 80 timmars arbetsvecka. Men visst, du slipper ju en chef. Ofta är man själv sin egen värsta chef. " Tänkte det kunde vara intressant i relation till detta. En räkneövning för tillståndet hos Sveriges genomsnittlige egenföretagare
Nu har ju inte alla F-skatt, utan många kör AB, så statistiken är nog svår att få fram.
Alltså vad krävs i inkomst/månad för att klara att låta ena parten vara hemma när man är egenföretagrare. Kan ju räkna på det själv men tror du gör det bättre. Inte så lätt att få ihop det som typ bagare, livsbutik, frisör o.s.v kan jag tänka mig.
Varför skulle det vara en annan siffra för företagare än för "normalanställda" ?
Vad är motsatsen till killgissning? Feministgissning? – helt utan relation till verkligheten och det som används för att styra Sverige.
Varför bryr du dig?
tjejgissning?
Tjejveta brukar vara etablerat.
Mongo>> Räkna även in de som har ett "riktigt jobb" men vars löner finansieras av skatter. Då får du hela transferiatet. Vi kan även fortsätta med mellanskiktstransferiatet, exempelvis journalister som skulle vara arbetslösa utan presstöd.
Så inser vi enkelt att precis som Unknown säger så försörjer en arbetare sig själv och en annan person i transferiatet.
Vi jobbar deltid, både frugan och jag. Semester en eller två dar varje vecka. Framför allt genom att bo I radhus och att inte åka på massa långsemestrar.
Genom att köpa mycket storpack på ekomat (5kg-säckar med ris, bönor, mjöl, nötter) och lokalodlade grönsaker sparar vi mycket stålar och äter supermat.
Lite stress och gott om tid med barnen.
Dessutom är det miljövänligt!
Rekommenderas till alla.
En viktig stimulans var att snacka med morfar som försörjde familjen med 6-dagars arbetsvecka på 40-talet. Varför ska vi jobba mer än 6 dagar nu, med all produktivitetsvinst som kommit?
Det är mycket intressant att arbetsveckan sjönk i timmar/vecka från 1800 fram till 1990, men då ändrade sig stora delar av befolkningen och "valde" att jobba mer och mer varje år. Min hypotes är att det är reklamen och neoliberalismen som lurar alla att köpa stora hus, dyra bilar, ta mycket lån och åka på dyra semestrar. Då måste man jobba som f'n.
Vad som är “jobb” har dock även förändrats för de flesta. Nu för tiden påminner många “jobb” mer om entreprenörskap. Färre och färre jobb handlar om att slita sig upp ur sängen och infinna sig med sin kropp på en arbetsplats 8-5, fler och fler är i princip en förlägning av de naturliga initiativ som uppstår även utan arbetsgivare.
@Linus, vill minnas du jobbar inom IT. Samma här. Din beskrivning passar väl in i denna branch, åtminstonde ifall du anställd eller är en expertkonsult (tja de flesta inom branchen går mer som bemanning eller rekryteringsmateriel). Expertkonsulterna utgör en liten andel, dessa är ibland nyckelkompetenser. Så att göra sig av med dem kostar multiplar av vad de kostar att ha kvar. Måste vara angenämt.
Att vara hyfsat duktig inom IT, med ovan kriterier, så har du väldigt högt till tak. I princip kan du åka iväg till en Söderhavsö någon vecka och jobba "hemma". Bara att koppla upp sig via VPN för mail, kodning eller vad du nu gör, samt ringa in till möten.
Har jobbet för en väldigt stor organisation där det rent av var policy att man får vara vart man vill bara man kan göra sitt jobb. Vissa åkte faktiskt till semesterorter periodvis.
Ärligt talat fungerade det sådär – urbanisering är ju åtminstone delvis en myt, så utan incitament får man ingen naturlig konvergens i samma stad (givet tid har typ alla någon anledning att flytta vid någon punkt om det kan göras med bibehållet jobb). Det gör att för vissa projekt som sträcker sig många år befinner sig snart hela projektgruppen på olika orter – ibland olika länder…. vilket inte är optimalt.
Men det är å andra sidan petigt – det är väldigt mycket bättre än den gamla stämpa-in modellen, även när det går ett snäpp för långt.
Med tanke på att typ halva befolkningen lever på pengar från det offentliga, så kan det inte förvåna någon att det går att leva två på en lön.
Alltså.. Du kan ju inte komma här med matte och andra borgerliga härskartekniker! Tänk på barnen!
– https://utbrytningen.blogspot.com
Svennediskussion om svennetänk. Åk ut och prata med bara fem personer i godtycklig förort med miljonprogramslägenheter. De skulle skratta.
"Det går visst att försörja två på en lön"
Jag måste väl säga emot då. 20% av Sveriges befolkning bor i Stockholm. För "där är alla jobb, åk dit". Ok det är 20 års kö till en billig hyresrätt. Du kan få en för 15.000kr i månaden om du väntar i några år. Eller så kan du köpa en villa för 8 miljoner eller radhus för fyra. 30k/mån ger maxlån på 1.620.000. Ok glöm stockholm. Var ska man bo då? Ta trollhättan då. Då går medianlönen ner till 22.000. Skatta 30% ger 14.000 kvar. Säg att du har en bostad nu då, annars kan man inte bo där heller. Säg en 3a för 7.000/mån. Sen en bil till jobbet, 4.500/mån. Sen mat 4 personer. 5.000/mån. Jaha redan där gick ekvationen i bitar. En ĺön går ej att leva på.
Tjänar man 22 000 kronor, så har man 17 000 kronor efter skatt. Inte 14 000.
Så, ekvationen går nog ihop.
Du vet inte vad du talar om. Medianlönen är inte 22000 i Trollhättan. Du blandar ihop medianinkomst och medianlön. Medianinkomst sänks rejält av alla ungdomar och pensionärer. Rubriken är "lön", inte inkomst.
Och man betalar bara 4863 i skatt på 22000 i månadslön, skattetabell 33 som används i Trollhättan.
Medellön 2016 (ej median) var 32083:- SEK per månad (kontant bruttolön) i Stockholms kommun. I Trollhättan var den 26333:- SEK samma år.
Nu är det dock 2019. Lönerna har stigit sedan dess.
Trollhättenmedelbon har alltså drygt 20 000:- SEK kvar efter skatt med 2016 års lön och 2019 års skatt. Idag är dock lönen sannolikt 7-8% högre, dvs runt 28000. Detta är dock medel, inte median.
Median 2016 (vuxna ålder 20-64) var 28000 i Stockholm och 25000 i Trollhättan år 2016. Idag cirka 30000 vs 27000. Fortfarande över 20 000 kvar för Trollhättebon.
Spartacus är alltså fel ute med över 6000 kronor per månad. Igen, bör tilläggas. Personen brukar också hylla Ryssland.
https://buffert.se/loner-i-sverige/
Enligt denna ligger medellönen runt 270.000:-/år i de flesta kommuner i Sverige.
Cornu: "Personen brukar också hylla Ryssland." Det där stämmer väl inte. Däremot kan jag försöka tänka hur ledningen där kan tänkas fundera och reagera. Men det är off-topic. Vi kan ta den diskussionen vid någon "ryss-grej" sen!
Mina siffror kommer f SCB.
Och att ”försöka tänka som” är en vanlig grej Kreml-troll kör med.
Womens liberation hete det då; det är klart du ska jobba i en fabrik så tar vi (staten) hand om dina barn och uppfostrar dom till lydiga medborgare..
Utan att avslöja för mycket kan jag säga att jag känner ett par som har 45000-50000 netto varje månad och där mannen tjänar 70% av inkomsten. Kvinnan i hushållet trodde inte att dom skulle klara sig utan hennes inkomst. Lånet på huset är på 725000 kr på 1.x% ränta. Jag skakade bara på huvudet när hon berättade det.
Anser att "förskola" är så missvisande. "Nollan" heter ju med förskola. Att säga att barnen är i förskoleåldern blir då väldigt knepigt. Dagis samt förskola är bättre ord för att dela på eländet. För övrigt 1 lön går utmärkt att leva på. Frugan sjuk, vi blev våldtagna av försäkringskassan och har levt på min lön i ett år. Två barn i skolåldern på det. Ingen utlandsresa, men har råd att ha det som vanligt hemma.
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Vi är två som försöker leva på en lön nu, då vi fick barn för nån månad sen. Eftersom att pensionen är säkrad första året efter barnets födelse, oavsett inkomst detta år, så tänkte vi dryga ut föräldraledigheten genom att inte ta ut några dagar första året (om inte båda ska vara lediga samtidigt då, då får en av oss ta ut dagar). Det går väl hyfsat skulle jag säga. Vi lever väl ungefär som förut även om vi minskat på de eventuella excesser som vi kan ha haft tidigare. Men då har vi flyttat från en rejäl andrahandshyra i Stockholm till en billig villa en timmes pendeltågsväg från rikets tredje största stad, just för att kunna få lite högre livskvalitet till en lite lägre insats. Många tror nog att vi helt tappat koncepterna ”flytta från Stockholm till en stad med mindre än 10 000 invånare? Och ska ni leva på en lön? Vad är det för liv?”
Just flytten gör ju att det känns som att vi nu badar i pengar, eftersom att vi halverade vår månadskostnad för boendet över en natt. Vi har inte heller behövt justera ner våra löner med flytten. Från andrahandstrea med inneboende till fristående villa med stor trädgård för halva månadskostnaden. Stockholm finns ju alltid kvar om man skulle sakna det. Vi budade på några 4-5 miljonerstvåor förra hösten innan vi insåg att vi kunde flytta från stan, i efterhand är det nog tur att vi inte fick nån av dem. Det känns bra att inte känna sig som en träl i bankens våld, vi har ju fortfarande lån, men man behöver inte ligga vaken om nätterna och oroa sig för prisutvecklingen på bostäderna eller räntebanorna när man inte belånat sig över öronen.
Alldeles utmärkt inlägg, Cornu. Tycker att sifforna stämmer rätt väl, även om jag tror att vi lever lite billigare. Och vi är rätt slarviga och tänker inte alls på att spara, men vi är dåliga på att konsumera.
Två vuxna och två barn. Vårt boende (mindre bostadsrättsradhus, en fyra) går på ungefär 10k (varav 4k räntor och amortering). Allt annat ungefär 8k i månaden. Frugan plockar hem 30k efter skatt, så det skulle gå att leva så (även om hon nog skulle bli vansinnig om jag försökte leva på hennes pengar). Jag fattar tyvärr inte alls hur mycket/lite jag tjänar. Vi får se vid deklarationsdags hur mycket det blir.
Om vi lyckas spara mindre än 500k på året blir jag så nervös att jag måste spy. Förmodligen missade vi målet förra året, om man bara ser till privata pengar.
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Eller rättare, vi hamnar nästan exakt som du säger. Fast då har vi bil också.
2004 levde jag två vuxna plus ett barn på cirka 17000 efter skatt. Det inkluderade villa och bil, månadssparande och en tusenlapp över var till diskretionär konsumtion per månad, men inga kostnader för jobbpendling pga arbetslöshet+samtidig föräldraledighet. Kan nog återkomma med siffror, som förstås måste inflationsjusteras. Men lånet på villan var 8% i 5-årsränta.
Klart det gick men Som frisk ekonomisk bevandrad bidragstagare funkar det ju bra om det räcker iaf kort. Man behöver inte köpa möbler eller nya kläder hela tiden. Inte heller tech.
Om man ständigt bilar till jobbet och är borta 11 tim kan det bli lite påvert. Likaså om man jobbar mer tillfälligt och måste flytta runt eller resa långt tidvis, man har då kanske OK, men inte bra, inkomst men fler nödvändiga utgifter och mer oro för det basala.
Erkki på bruket jobbade på det stora bruket och försörjde fru – "tantta" som han säger – och två barn från andra häften av 60-talet fram till några år in på 2000-talet.
Radhus o bil samt semester hem till föräldrahemmet i finska Karelen
Idag är Erkki "pansjchiss" men cyklar till bruket varje dag där han sprider trivsel och är lite "allt-i-allo" för killarna o tjejerna. Det han inte kan om produktionen är inte ens värt at tvetra och uppskattas även av ledningen så han har kvar nycklar, passerkort mm
Skulle dett tas ifrån honom skulle han vara död inom en vecka som han säger..
Ja det går att leva enligt kalkylen om man ordnat ett boende.
Problemet är att det är dyrt att vara fattig (uttryckligen).
Ponera att vi har en exempelperson som bor i Stockholm och är i 20-årsåldern.
Personen kommer från en håla och har fattiga föräldrar. Låt oss säga att personen jobbar som väktare. Dom har inte individuella löner, det är lönetabell som gäller enligt kollektivavtalet. Personen har 26.000 i lön efter 1,5 år. Brutto, utan OB.
Problemet är att denna person har fattiga föräldrar och inga besparingar. Även om denne hade haft besparingar på hundratusentals kronor hade inte banken beviljat lån då inkomsten är för låg (dom har sina egna kalkyler på levnandskostnader som utgår från mycket högre kostnader).
Så denne får hatta runt på andrahandskontrakt och samt bo inneboende för 7000-12000 i månaden. Det kostar på psyket och det kostar mycket pengar att behöva flytta hela tiden. Eftersändning av posten. Måste köpa nya möbler, köksutrustning osv. Då är det väldigt svårt att klara sig på den lönen. Alternativet är att personen får leva hand ur mun och likväl spendera i stort sett hela sin fritid på Blocket bostad.
Jag och min flickvän (under 30) lever på mitt studielån+studiemedel. Vi reser dessutom flera gånger per år. Hon har också en nettolön på runt 20 000 men vi sparar hela den (och ibland billiga resor som sagt) då det är betydligt mer gynnsamt att hålla det höga sparandet uppe genom att ta lånet och fokusera helt på studierna.