Mensanpassad arbetsplats konkurrensfördel för arbetsgivaren

Jämställdhetsmyndighetens finansiering av ett projekt om menscertifiering av arbetsplatser upprör på sina håll. Men i ett Sverige där kvinnor successivt kommer överträffa männen på arbetsmarknaden pga högre utbildningsnivå är det absolut en fördel för arbetsgivaren i konkurrensen om att anställa de bästa att kunna erbjuda en arbetsplats som uppfattas som positiv även för menstruerande kvinnor (kallade “kvinnor” i detta inlägg). Arbetsmarknadens parter borde dock kunna komma fram till detta utan att det ska behöva till skattepengar.

Generell bild.

Som man kommer jag nu angripas av alla för detta blogginlägg, då det av kvinnor kommer uppfattas som sk “mansplaining”, och massa män kommer bli kränkta. Verkligheten är dock att många män bara lyssnar på män, så detta inlägg är inte avsett att förklara något för kvinnor, som garanterat vet bättre, eller ens ge en komplett bild av problematiken. Det är riktat till bloggens 90-95% manliga läsare och jag ber om ursäkt till dig kvinna som kommit hit länkad via sociala medier. Dock, även som man talar jag ibland med kvinnor och även om jag inte kan förstå, så kan jag inse att det existerar en problematik. Allt nedan är också generellt och jag gör inga anspråk på att ens inse ett dugg om någon individs specifika omständigheter.

Allt fler kvinnor går högre utbildning och är rent av i majoritet på våra universitet och högskolor. På sikt kommer detta innebära att det blir svårt att få tag på män till arbetsplatser i takt med att högskoleutbildning blir ett krav, och konkurrensen om kvinnlig arbetskraft kommer fortsätta öka när dessa blir allt viktigare för arbetsgivare framöver.

Ett sätt att få en arbetsplats (eller offentlig lokal) att uppfattas som tillmötesgående är att åtgärda en del arbetsmiljöproblem som kan uppstå ungefär var fjärde vecka (generellt, undantag från denna regel finns förstås i mängder, då cykler kan variera individuellt) för kvinnor.

Många är nu upprörda över att en halv miljon kronor från Jämställdhetsmyndigheten ska gå till ett projekt kring menscertifiering av arbetsplatser. Naturligtvis ska inte skattepengar behöva gå till detta, utan detta borde förstås redan gjorts på initiativ av arbetsmarknadens parter (arbetsgivare-fack) för att åtgärda eventuella arbetsmiljöproblem kvinnor kan drabbas av kring menstruationen. Men nu blev det alltså skattepengar dessvärre.

Problematiken har många djup. Dels handlar det om rena åtgärder kring sanitetsförhållandena på en arbetsplats, och dels kring schemaläggning i vissa jobb.

Låt oss börja med schemaläggning.

Verkligheten är att kvinnor under menstruationen generellt vill besöka arbetsplatsens toaletter oftare. Detta gör att man i yrken med kundnärvaro ibland inte kan jobba ensam, t ex att bemanna en butik själv. Att inte kunna avvika åtminstone varannan timme (individuellt) kan uppfattas som mycket negativt. Schemaläggning under berörda perioder bör alltså undvika ensamarbete med kundnärvaro. Det samma gäller t ex att sitta i telefon på kundtjänst ensam – man måste kunna ta raster lite oftare.

Detta är inget kontroversiellt, och en bra arbetsgivare erbjuder alltid möjligheten till att kunna avvika för toalettbesök kanske så ofta som varje timme, oavsett kön. Så det är bara att genomföra en sådan planering. Möjligheten till korta toalettbesök behöver alltså inte vara en unik kvinnlig förmån på arbetsplatsen. Detta betyder inte att kvinnor under menstruationen måste springa på toaletten varje timme, men ibland kan det bli nödvändigt, i synnerhet som blödningarnas intensitet varierar över perioden. Det är inte något man nödvändigtvis kan styra själv som kvinna. Eller alls.

I jobb som sker utanför en fast arbetsplats så bör det också finnas möjlighet att få tillgång till toalett med tillräcklig sanitetsutrustning relativt ofta, t ex vid arbete utomhus. Detta är också en schemaläggningsfråga och behöver inte vara begränsat till kvinnor.

Över till sanitetsfrågan.

Som man tänker man förstås inte på detta, men toaletter på arbetsplatser, i hemmet eller i offentliga lokaler kan göras betydligt mer tillmötesgående för menstruerande kvinnor.

Exempel (ej fullständiga) på detta kan vara följande:

– Handfatet inne i samma rum som toalettstolen. Inte i ett rum utanför.

– Handfatet nåbart från toalettstolen

– Sopkorg nåbar från toalettstolen

– Rent och fräscht på toaletten, inklusive lämpliga uppmaningar åt män att sitta ner, samt åt alla att torka upp efter sig. Vad säger det om en man som inte kan pricka ett hål stort som en toalettstol? Hm?

– Stängbar sopkorg för bindor och tamponger, alternativt tillgång till små påsar att försluta dessa i innan de slängs i ordinarie papperskorg. Då de innehåller biologiskt material (blod) kan lukt uppstå, därav behovet av förslutning – inte för att dölja och skämmas över något, utan för att undvika oönskad lukt och höja trivselfaktorn.

– Pappershanddukar och inte torkfläktar – kan behövas för att exempelvis torka upp blodspill i handfatet vid t ex tömning av det miljövänligaste alternativet menskopp.

– Högkvalitativ tvål. En kvinna vill tvätta händerna innan och efter byte av exempelvis menskopp eller tampong, och det med en tvål som inte ger hudirritationer, i synnerhet inte hudirritationer i underlivet.

– Handsprit. Ytterligare förhöjd hygien uppnås genom att inte bara ha tvål, utan även handsprit. Detta ger också fördelen att det minskar smittorisken för vanliga infektionssjukdomar på arbetsplatsen och minskar arbetsplatsens sjukfrånvaro, och är en bra idé oavsett mensanpassning.

Inga av dessa åtgärder kostar särskilt mycket, men höjer upplevelsen av ett byte av menstruationsskydd avsevärt.

Slutligen, som pricken över i, så bör arbetsplatser erbjuda ett nödutbud av menstruationsskydd. Kanske i små påsar på toaletten.

Det händer nämligen att kvinnor glömmer ta med sig egna skydd. De kanske var stressade till dagens möten, eller så började de blöda någon eller några dagar före förväntad dag i cykeln. Det händer. Även män glömmer saker, kanske plånboken? Men män börjar då inte blöda igenom kläderna på ett ledningsgruppsmöte och får stoppa trosorna fulla med toalettpapper tills man kan springa iväg och akutköpa skydd eller tigga till sig skydd av en arbetskamrat.

Nödkitten kan lämpligen fyllas på av städpersonalen och blir en minimal belastning för arbetsgivaren, men kommer garanterat höja upplevelsen av en arbetsplats som välkomnar kvinnor.

Det är upp till arbetsgivaren om de vill kunna rekrytera och behålla kvinnliga medarbetare bättre än konkurrenterna. En mycket enkel mensanpassning av sanititetsanläggningarna och den kanske mer krävande schemaläggningen är en väg dit. Ni som är företagare eller chefer bland läsarna kan ju fundera genom detta lite. Vill du ha en populär arbetsplats eller vill du vara en rövhatt?

Ingen vettig man blir kränkt av åtgärdsförslagen enligt ovan. Men kanske kan det få dem att reflektera lite över problemetiken. Ni kan ju prova att prata med kvinnor i er närhet, kvinnor som ni bryr er om, kanske rent av älskar, så kanske ni lär er något. Kan till och med finnas åtgärder som kan vidtas i ert eget hem?

Sedan ska inte skattepengar behöva gå till detta, men det innebär inte att man ska strunta i att mensanpassa vare sig arbetsplatser eller offentliga utrymmen. I flera decennier av en kvinnas liv blöder hon ungefär var fjärde vecka. Sådan är verkligheten, och vi har kommit så långt i vårt välstånd att konsekvenserna av detta definitivt kan mildras på våra arbetsplatser. Och nej, det handlar inte om feminism, utan om vanlig hederlig anständighet och omtanke om medarbetare.

Jag kan bara känna medlidande med de som har det ännu värre än kvinnor på våra arbetsplatser – nämligen unga kvinnor i skolor och gymnasier, med tanke på den sanitetsnivå som brukar gälla på dessa toaletter. Fy fan säger jag bara. Och det medlidandet gäller även pojkarna, även om de inte behöver hantera menstruationsskydd i den miljön.