Gästinlägg: Samhällskontraktet

Nedanstående är ett gästinlägg signerat läsaren Mr G och berör gårdagens fråga om vad det svenska samhällskontraktet består i, och således när man vet att det är brutet. Det var väl få som kunde konkretisera vad samhällskontraktet består av eller borde bestå av, utan mest en massa flum, så svaren uteblir. Läsaren Mr G har funderingar:

Kunde inte låta bli att fundera på bloggens fråga. Vad är samhällskontraktet? Mitt samhällskontrakt med riksdag och regering är att de allra minst följer de lagar de beslutat om. Jag tror inte på att svenska folket vill ha en kompetenslista på motsvarande sätt som den amerikanska konstitutionen. Men jag tror att de känslor av brutet samhällskontrakt som ni och jag mött faktiskt kommer ur en frustration över att vi förutsätter att de folkvalda skall följa sina egna lagar. Här utvecklar jag mina tankar.

Sverige.

När Sverige skiftade regeringsform 1974 ersattes den ålderstigna författningen som byggde på maktdelningsläran med en grundlag som byggde på folksuveränitet. Maktdelningsprincipen med en uppdelning av makten på flera institutioner har en fördel och det är att den har inbyggd kontroll över vad den lagstiftande församlingen tar sig för. Men det innebär också en begränsning i vad riksdagen kan fatta beslut om, inklusive en risk att folket (allmänviljan) inte alltid får sina vilja fram. Folksuveräniteten har en fördel i att den inte begränsar riksdagen som är fri att stifta vilka lagar den vill, så den är effektiv ur det avseendet. Men teorin om folksuveränitet har en nackdel och det är att det finns inte spärrar mot dåliga, eller rent av korrupta beslut. Det finns inte någon begränsning även om riksdagen väljer att inte följa sina egna regler.

Jag vill därför hävda att på motsvarande sätt som 1809 års författning efter hand blev omodern har även dagens författning vissa brister som måste åtgärdas. Dagens författning är ett barn av sin tid när socialdemokratin var stark och samlade runt 45 procent av valmanskåren. Då ville man inte ha begränsningar av folkviljan och dess önskemål på föräldraförsäkring, offentlig barnomsorg, subventionerade bostäder, generösa socialförsäkringssystem, u-landsbistånd, aktiv industripolitik och en massiv satsning på infrastruktur. Efter krisen i början av 90-talet blev det uppenbart att det funnits en kollektiv ansvarslöshet som lett fram till stora budgetunderskott, skenande inflation och en legitimitetskris för det politiska systemet. Principen om folksuveränitet inskränktes genom det finanspolitiska ramverket med en självständig riksbank för att hålla inflationen i schack, vi fick överskottsmål för statsbudgeten för att motverka budgetunderskott och vi fick beredningskrav i budgetprocessen så att det tydligt skulle framgå vilka ekonomiska konsekvenser som politiska beslut för med sig.

Tjugo år senare tror jag att vi kommit till en situation igen där det finns en utbredd uppfattning om att folksuveräniteten har sina brister.

– Riksrevisionen konstaterade i en rapport i början av året att sedan 2004 har regeringarna oavsett färg konsekvent frångått beredningskravet på konsekvensanalyser vid framtagandet av lagar och förordningar på det migrationsområdet.

– Transportstyrelsens GD tvingades begå lagbrott för att efterkomma regeringens beställning på nytt IT-system.

– Gymnasielagen underkändes grovt av lagrådet och är nu för prövning av EU-domstolen, vilket indikerar att riksdag och regering ej följt gängse beredningskrav.

– Kommunerna har sedan länge klagat över att riksdag och regering stiftar nya lagar och beslutar om reformer utan att ta vederbörlig hänsyn till deras ekonomi, vilket i flera fall kan anses strida mot den grundlagsfästa principen om det kommunala självstyret.

– Decemberöverenskommelsen var om än ej grundlagsstridigt i alla fall i andan ett brott mot principen om att majoriteten i riksdagen skall bilda regering, det var också ett flagrant brott mot principen om att en regering skall ha en opposition i kammaren, vilket i allra högsta grad inskränker medborgarnas möjlighet till ansvarsutkrävande.

– Sedan har vi återkommande exempel på en generell problematik med myndigheter som inte klarar av att lösa sina uppgifter på ett sätt som medborgarna kan förvänta sig, och där ansvaret upplöses i någon slags organiserad ansvarslöshet.

Detta är bara några exempel på en lista som antagligen går att fylla på med att problemet med principen om folksuveränitet också innebär att riksdag och regering inte behöver följa sina egna regler eftersom det inte finns några sanktioner om de väljer att strunta i spelreglerna. Annat än på valdagen. Vilket uppenbarligen nu håller på att hända.

Men då är plötsligt folksuveräniteten ett problem när medborgaren tar tillfället i akt för ansvarsutkrävande. Uppkomsten av ett tredje block i riksdagen och oförmågan att hantera denna nya parlamentariska situation visar att vår grundlag är ett barn av sin tid med en uppdelning av riksdagen i ett borgerligt och socialistiskt block. Är man så rädd för att folkviljan skall få genomslag är det i sig ett mycket starkt argument för att skydda medborgarna mot oinskränkt politiskt beslutsfattande. Och då är vi tillbaka till någon form av maktdelning.

Nu tror jag inte att det finns politisk intresse varken hos folkvalda eller medborgare för en djuplodande författningsdiskussion. Måhända ändras detta efter valet. Men på motsvarande sätt som efter 90-talskrisen och inskränkningen i principen om folksuveränitet genom det finanspolitiska ramverket tror jag att det är dags att få en diskussion om hur vi skall säkerställa att riksdag och regering håller sig till de lagar som de själv fattat. Det behövs helt enkelt en nosgrimma på riksdag och regering så att de allra minst håller sig sina egna lagar. För om inte riksdag och regering respekterar lagarna, varför skall medborgaren göra det?

Med vänliga hälsningar, Mr G