Fredagsmys: Avengers Infinity War (mindre SPOILERS!)

561

“No resurrections this time.” – Thanos, Avengers Infinity War

Dags för lite härligt fredagmys igen och filmdags. Avengers Infinity War är en spektakulärt modig nittonde film i en av filmhistoriens mest inkomstbringade filmfranchise, Marvel Cinematic Universe (MCU). Man kunde bara önska att fler upphovsmän hade modet att göra som Ininity War med sin kassako. Det är ett självförtroende som innebär att man helt litar på att målgruppen trots allt kommer fortsätta slanta upp. Marginella SPOILERS nedan.

“Thanos says: No SPOILERS!” (fuck Thanos)

“Shut up and take my money!”

Infinity War är den nittonde filmen i MCU-franchisen, och kulmineringen av alla de trådar som lagts ut i denna sedan tidig början planerade väv av filmer, där den röda tråden varit de artefakter som de sk infinity stones utgjort, samt dragandet i trådar som storskurken Thanos, suveränt spelad av Josh Brolin, stått för genom åren.

Det här är inte bara en fantastisk dekonstruktion av maskulinitet och machonormen i superhjältefilmer, utan det är också Thanos film. Filmskurken är verkligen huvudpersonen och kanske en av de bästa skurkar man någonsin sett i en superhjältefilm – på ett motbjudande sätt möjlig att om inte sympatisera med, så åtminstone förstå i sin egen perverterade logik.

Uppgörelsen med machnormen och populära varumärken som Iron Man, Captain America, Thor, The Hulk och Starlord är antagligen ingen slump. Gissningsvis kommer de kommande sjuttioelva MCU-filmerna istället vara uppbyggda kring kvinnliga Captain Marvel, som ska spelas av Brie Larson i den kommande filmen, som ska utspela sig på 90-talet. Männen lämnar över till kvinnorna, i en värld som utvecklats en hel del sedan Iron Man 2008. Succén med Black Panther-filmen visar också vägen till mer diversifiering. En lätt killgissning blir att framöver kommer vi få se varumärken som Miss Marvel och She-Hulk på film.

I tio år har Marvel och numera ägaren Disney plundrat publikens fickor på pengar. Samtidigt har man haft insikten att inget varar för evigt, och förnyelse är nödvändig oavsett hur stora kassakor varumärkena i franchisen innebär.

Det är något som fler upphovsmän borde ta till sig – författare, regissörer och teveserieproducenter.

“Kill your darlings.” 

Själv sympatiserar jag som författare stort med detta och att inte hänga upp sin karriär på evighetsserier, där man mjölkar sina populära varumärken maximalt. Istället behöver man likt MCU vara trygg i att huvudvarumärket (MCU eller i en författares fall författarnamnet) räcker. Att ständigt behöva förnyas för att inte hoppa över hajen.

Infinity War levererar här och redan i inledningsscenen avpolleteras omgående ett av de mest populära varumärkena i MCU och Thanos proklamerar lakoniskt och nästan genom den fjärde muren “ingen återupplivning den här gången”. Det är ett grepp jag själv använt i mina böcker, där jag inför slutstriden – som trots allt hela Infinity War är – har ihjäl huvudpersoner man fått följa, för att etablera att nu går ingen säker. Typexemplet för min del är i slutet av näst sista kapitlet av Midvintermörker, innan sista kapitlet med den passande titeln “Döda! Döda! Döda!”.

Har du nu följt MCU i sina tio år, så är slutstriden här. Och nog levererar man. Ingenting i närheten av detta har gjorts förr, varken dramaturgiskt eller finansiellt. Hade MCU varit börsnoterat hade investerarna gråtit blod.

Man kunde höra en knappnål falla i tystnaden i salongen mot slutet.

Och sedan bröts tystnaden av att flera åskådare gråta. På riktigt. Tio år kan vara ett helt liv, särskilt för yngre-

Så fortsatt fredagsmys på er och med hopp om att fler upphovsmän vågar utveckla sina varumärken på detta sätt.