Thomas Erikssons bok Omgiven av idioter är nu läst av 100 000-tals svenskar, inklusive en hel del av bloggens läsare. Med den aktuella Omgiven av psykopater blir det intressant att fråga sig vad du som läsare är för primär personlighetstyp enligt DISA-modellen. Svara nedan.
DISA-modellen kan delvis mappas över mot Myers-Briggs (MBTI), då man inte bara har en primär färg, utan även en sekundär, vilket med DISA:s fyra färger leder till samma antal personlighetstyper som de sexton i MBTI. Det går alltså att vara helröd, helblå, helgul eller helgrön, även om det är vanligare att blanda. Sedan kan man förstås även ha små inslag av en tredje färg.
Om vi dock håller oss till de fyra primära färgerna så kanske ni kan svara på vad ni själva har för primär personlighetstyp. Väger ni mellan två, dvs är ganska balanserad – välj en av de två alternativen.
Att kort beskriva typerna är kanske svårt. Rött är en dominant auktoritär figur som gärna kör över andra, säger det den tycker och allmänt anser sig själv vara bäst. Gult är istället den väldigt sociale och inspirerande personen, centrumet på varje fest, känner alla, gillas av alla, älskar att få uppmärksamhet. Grönt är tydligen den vanligaste färgen, en trygg och stabil person som inte tar plats, inte säger ifrån och undviker konflikter. Blå är den till synes känslokalle analytiske och ordningssamme roboten som likt den röde inte bryr sig om vad andra tycker, eftersom den blåe kan värdera sig själv objektivt.
Har ni läst någon av Thomas Erikssons böcker, eller tagit del av modellen från annat håll har ni en mycket bättre uppfattning om det hela och känner antagligen igen er själva i beskrivningarna. Svara iaf nedan vad ni tycker att ni är för färg.
47 kommentarer
Enligt tjejen så är jag "så sjukt blå, och även en del gul" ska ta mig tid att läsa boken någon gång själv 🙂
Spännande kombination, eftersom blå och gul är varandras motsatser.
Antagligen är hon själv främst gul och analyserar väldigt illa.
Blå har hon nog rätt i. Men blå och gul tror jag mindre på. I så fall får du blanda in de andra färgerna med.
Man kan testa sig själv här: 123test. Vet inte hur bra den är, men jag blev i alla fall inte förvånad av mitt resultat.
D: Röd
I: Gul
S: Grön
C: Blå
Författaren skriver (enligt henne) tidigt i boken att ett fåtal är både blå och gul för att senare i boken skriva att denna kombination inte är helt ovanlig.
Hon är klart grön.
Stefan;
+1
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Jag är främst blå, uppmätt på två olika tester i samband med anställningsprocesser. Men med det sagt tror jag det är ungefär lika mycket trams som horoskop. Visst finns det personlighetstyper som går att mäta, men de som används inom psykologin idag är andra än den här modellen. De flesta tester spottar bara tillbaka det man svarat på frågorna, fast omformulerat, och precis som med horoskop träffar en del, annat inte, och så känner man sig lite speciell när man får läsa om sig själv.
En av gångerna jag gjorde ett sådant test sa han som administrerade testet åt mig att svara på frågorna efter mitt agerande på det arbete jag då hade. Vid många frågor tänkte jag "På jobbet agerar jag som A, hemma som B, och på mitt förra jobb som C". Det visar ganska tydligt att vi människor är mångfacetterade och anpassar oss till förväntningar, samt att generaliseringar ofta är fördummande.
Andra gången jag gjorde ett likadant test förstod jag ungefär vad som var "rätt" svar och svarade utefter det. Ytterliggare indikation på dessa testers tramsighet.
Jag har också gjort några sådana tester. Tycker att de kunde spara tid och pengar genom att i stället använda horoskop. Jag är en typisk vattuman.
Ett vanligt missförstånd är att man är en typ. Vanligen har man en bastyp som man gärna återkommer till vid t.ex. en kris. De flesta kan emellertid dra iväg åt olika håll beroende på tillfälle o.s.v. Man har lite av alla delar, men en del blir mer dominant under press.
@unknown.. kamske bättre om du utgår från resultatet på ett test som du inte gör för någon annans skull.. vem vet, du kanske lär dig något om dig själv..
Om jag hade velat lära mig något om mig själv hade jag gjort ett test som används inom psykologin. Alltså inte DISA.
Redan de gamla grekerna delade in människor i olika typer – beroende på kropps- konstitutionen. Detta tog upp av den tyske psykiatrikern (bl a) Ernst Kretschmer men förkastades sedermera av rasbiologiska skäl.
Man kan inte göra annat än att gratulera herr Eriksson för en otroligt effektiv marknadsföringskampanj av något som egentligen är ren pseudovetenskap. Det finns i princip inga belägg för den modell han predikar, även om den är väldigt bekväm för oss människor som gärna vill kategorisera och hotta enkla lösningar.
Det är väl ungefär som Myers-Briggs och IQ-test, man kan ta testet och bli kategoriserad, vilket kan vara kul. Det tillför dock sällan något som man inte redan visste. Knappast heller något en arbetsgivare med självaktning skulle använda. Således handlar det bara om underhållning.
Det är ju lite problematiskt att det kallas populärvetenskap, vilket i princip fångar hela spannet från detta (underhållning baserad på gissningar) till N.N. Taleb (underhållning baserad på vetenskap). Det är ju det som gör att hundratusentals – ibland miljoner – läser böckerna; dubbel belöning i form av att de känner att de blir rikligt utbildade av underhållningen.
BW: Intressant att du tar upp både MBTI och IQ-test som om de vore på något sätt likvärdiga. MBTI (särskilt i formen av de 16 typerna) är trams. De olika skalorna är inte bimodalt fördelade, utan normalfördelade, så att kategorisera folk utifrån extremiteterna av dem är som att ha ett IQ-test med bara två möjliga resultat: Geni eller mentalt handikappad.
IQ å andra sidan är det mest välbelagda psykometriska mätverktyget som finns, och det har synnerlig prediktiv validitet. Utan de statistiska verktyg som påvisar att IQ "finns" så kan vi i princip kasta ut all form av evidensbaserad psykologi, och i princip gå tillbaka till att bara gissa, för evidensbaserad psykologi bygger på samma grund som IQ.
Jag är inte tillräckligt inläst på DISC-modellen, men jag är tveksam. Guldstandarden när det gäller välbelagda personlighetstester är Big Five (även om det inte är i närheten av lika välbelagt som IQ), men det stora problemet med personlighetstester är att de i princip bygger på självrapportering, så det är svårt att få bra data.
På en rent intellektuell nåvå är det så klart intressant att diskutera skillnade i olika mätmetoder, men på det praktiska planet borde det inte vara fullt så viktigt att kategoriseras i ”rätt” fack, som det är att få en medvetenhet och förståelse för sina egna och andras beteenden. Det sistnämnda gör att man kan lära sig att medvetet agera med resultatet i sikte, istället för att som så ofta (re)agera på det sätt man alltid har gjort (d.v.s. enligt ens preferensbeteende).
Blågrön, men mest grön.
Rödgulblå en jävla djurgårdare
Gul och röd alltså. En huligan.
Har drag från alla färger.
Jag har läst boken och jag kan avslöja att jag är i huvudsak blå (fan heller att jag är det politiskt) men även del röd och möjligtvis var jag lite grön också.
Provade ett disa test på internets, vilket ej gav färger och luktade horoskop
Blå och röd för min del
De som skriker "Horoskop!!", beaktar nog inte att personlighetstester bara är ett verktyg. De tar fram en karta eller en modell av verkligheten, de är aldrig själva verkligheten.
Jag själv har endast haft marginell nytta av verktyget i fråga, ser vissa poänger med det utifrån förståelse och kommunikationsyfte, men ser också de betydligt större riskerna med att folk använder det oförståndigt och därigenom riskerar att göra en förenklad tolkning av en komplex verklighet.
Fördelen för de ”blå” är att främst de ”gula” (och till viss del ”röda” och ”gula”) får en något bättre förståelse för de ”blå”. De ”blå” har oftast redan en större förståelse för de övriga färgerna.
Men alla har en klick av alla färger. Särskilt kvinnor. Varför detta verktyg fungerar beror på hur hjärnan är uppbyggd. Men den enda absoluta sanningen är att ingenting ska tolkas som en absolut sanning.
Svar till Kristoffer
Kvinnor bryr väl sig mest om skor? 😜
En statsanställd som gått kursen talade om för mig att jag är blå så jag får väl tro henne. Analytisk kan jag hålla med om. Objektiv tror jag inte att någon är. ordningsam skulle kärestan högljutt protestera mot. Men blå känns ändå bäst.
Har testats ett par gånger på jobbet inkl en flerdagars fördjupning. Jag är knallgul. Skalan räcker inte till för allt det gula. Lite sorgligt att man är så förutsägbar som människa, samtidigt är det kanske de nyttigaste kurserna jag har gått.
Min nuvarande chef fick mig att läsa denna bok. Han hade under längre tid analyserat mig som person då vi många gånger möttes i vårat dagliga arbete. Efter ett tag sa han att jag är en mycket röd person och det är precis en sådan han saknar i sitt "lagbygge" därefter började jag jobba åt honom. Om det har med färgerna att göra vet jag inte men efter att själv läst boken så ser jag tydligt vad mina kollegor har för färger och det är det mest "väloljade maskineri" jag någonsin jobbat för. Så något har min chef upptäckt i detta, ska dock tilläggas att det var innan Tomas.E skrev sin bok som det hela började.
Har läst delar av boken och skulle kalla mig röd-grön-blå. Dock tycker jag det mest verkar vara påhitt, inga solida referenser över huvud taget, bara massor med svammel om hur mycket erfarenhet han själv har.
Ganska dåligt skriven med. Sladdrig utan att vara engagerande. Jag förstår varför han aldrig lyckats som skönlitterär författare.
Vanskligt det där med självuppskattning utan att först ha fått svara på frågor om faktiska beteenden i olika situationer. Har gjort ett antal olika självuppskattningstester, en del bra, en del mindre bra. Det jag kan säga är att de som träffar bäst är de som bygger på ett brett underlag.
Hur vet man då om det stämmer? Om både du och din omgivning kan gissa ditt beteende i specifika situationer så börjar man närma sig. Det är också då man själv kan börja fundera över om något annat beteende i en specifik situation skulle kunna producera ett bättre resultat.
Man bör alltså inte låsa in sig i en viss färg. Se dessa beteenden/färger som olika verktyg du har tillgång till. Du kan använda alla, men har vissa preferenser som gör att du oftare använder ett visst beteende över ett annat.
Själv har jag t.ex. blått som en preferensfärg, med grön som stark andrapreferens. I vissa roller och situationer agerar jag dock betydligt mer rött eller till och med gult. Ibland känns detta helt naturligt, men ofta måste jag anstränga mig för att agera utanför min naturliga preferens.
Sicket trams…
På jobbet är jag nog betraktad som j-t dominant och tar gärna beslut, periodvis högpresterande men annars lat, i vissa sälskap känd som social spexare i andra sammanhang tyst och tillbakadragen (behöver stunder av avskiljdhet), trots att jag är dominant är jag ganska konflikträdd (tycker inte om konfilkter på det personliga planet), är analytisk och strukturerad (kollegorna kallar mig "Excelfascist". Se där – hela färgcirkeln på en gång
Som sagt, man ÄR inte en färg. Man har beteenden, som kan variera i olika roller och situationer.
Hippoglossus2;
Du har färre kopplingar mellan dina olika hjärnhalvor (kvinnor har fler kopplingar). Där har du svaret till att du pendlar så väldigt mellan dina olika färger.
Att vara dominant betyder inte att du är en auktoritet. Du kan bli dominant för att du är rädd för att hamna i konflikter. Du skrämmer folk till tystnad för att du är rädd att bli ifrågasatt.
Antagligen Passar du bäst i 1 färg (samt lite av 2 andra) men har blivit uppfostrad till att passa in i färgen tvärtom.
Färger är bara för att kategorisera olika personlighetstyper lättare. Man kan kalla dem olika namn, djur, mm också (vilket tidningar görna gör). Förr kategoriserade/generaliserade man upp folk på ett enkelt sätt: män eller kvinnor, fegis eller modig, gud eller djävul, arbetare eller överklass, hjälte eller monster, kommunister eller fascister, vänster eller höger, rik eller fattig, bidragstagare eller arbetande, svenskar eller invandrare, mm. Eller… jag, det gör man nu med. Så färger kan göra världen mer komplex för många. Istället för två olika typer av människor finns det med färgerna hela 4 olika typer. Och när man utvecklar det till att färger kan blandas så finns det ännu fler!
Vårt trångsynta medvetande för olikheter har därmed utvecklats en aning.
Frihet:
Snarare så att jag vänder mig mot detta kategoriserande, människan är som du säger betydligt mer komplex än så. OK att fyra typer är bättre än två men ändå påtagligt otillräckligt. Visst finns det kanske individer som tydligt passar in i någon kategori men jag tror att den stora massan är alldeles för komplex.
Hippoglossus2;
Så kan det säkert vara.
Hur kan man vara trygg och konflikträdd samtidigt?
Ett alternativ är Big Five-modellen (Openness, Conscientiousness, Extraversion, Agreeableness, Neuroticism) som med sina fem ortogonala dimensioner sägs kunna täcka alla existerande personlighetstyper.
Trygg med att vara konflikträdd? 🙂
Oavsett modell för att beskriva personlighetsdrag, så är det beteenden som är det enda betydelsefulla. Dessa kan man ju lära sig att anpassa från en situation till en annan.
Gjort flera sådana tester genom åren… Bland de första så var jag väldigt röd – men tydligen ovanligt stark i alla övriga. Men efter tiden har gått har jag blivit mer dominerande blå – fortfarande med ovanligt höga staplar i övriga färger.
Dock så provade jag att göra om ett test efter bara en vecka nu sist – och det var helt klart en märkbart annat resultet – så det är säkert också dagsformen och kanske vilka frågor som man får. Jag gjorde en grej av att verkligen vara så ärlig jag kunde – men vem vet… 😉
Nämen, är det blåa personer läser denna blåa blogg..!? =)
Jag skulle tro att de dryga 100 som svarat "Ingen färg passar på mig" tycker att underlaget för litet eller för otydligt. (dvs blå personlighetstyper) 🤣
Enligt "Omgiven av psykopater" kan "ingen färg" vara ett tecken på att man är psykopat. Läskigt?
Ooops… =D
Primärt röd, med rätt mycket blåprickiga inslag.