“Jag blev nedslagen på stan.”
“Jaså, är någon åtalad och dömd?”
“Nej.”
“Då ljuger du och det har inte hänt.”
Leden sluter sig och den tydliga våldtäktskulturen inom riksmedia visar sig tydligt. Den våldtagna mediaprofilens (“våldtäktsöverlevaren” nedan) utpekande av en framstående journalist på Aftonbladet som våldtäktsman har tystats ner helt i riksmedia. Leden sluter sig och våldtäktsmedia skyddar alltså de egna. Men när det gäller andra har man inga problem att hänga ut med namn. Här följer några som Aftonbladet hängt ut som sexualbrottslingar – utan att de dömts.
Aktuellt är Hollywoodmogulen Harvey Weinstein, som Aftonbladet hängt ut som våldtäktsman baserat på att namngivna våldtäktsöverlevande pekat ut honom som namngiven misstänkt våldtäktsman.
Aktuellt är också Lars von Trier, som isländska stjärnan Björk pekat ut för sexuella trakasserier utan att ange namn. Aftonbladet publicerar dock namnet som tidningen Rolling Stone uppgett.
Dessa två ovanstående är inte ens svenska makthavare och borde som sådana vara av lågt svenskt allmänintresse. Underlaget för utpekande är i princip exakt som den våldäktsöverlevande svenska mediaprofilens utpekande av Aftonbladets egna misstänkte våldtäktsman. Fast den svenska våldtäktsöverlevaren har också polisanmält Aftonbladets misstänkte våldtäktsman.
Sedan har vi Sverigedemokraten Hanna Wighs utpekande av en av partiledaren Jimmie Åkessons närmaste män. Detta publicerade Aftonbladet. De skrev inte ut namnet på den misstänkte.
Andra svenskar som Aftonbladet hängt ut som sexualbrottslingar är Sveriges förre finansminister Anders Borg (m) som ska ha sextrakasserat ett antal personer på en privat fest genom att visa sitt könsorgan och vara allmänt otrevlig. Baserat på för allmänheten anonyma vittnen publicerade Aftonbladet detta utan att ange Borgs namn, men när Borg bad om ursäkt privat på Facebook publicerade Aftonbladet hans namn. Ingen av offren polisanmälde Borg, men Aftonbladet hängde ut honom ändå.
Slutligen har vi fd ministern Sven-Otto Littorin, som Aftonbladet hängde ut som köpare av sexarbetartjänster, utifrån ett för allmänheten anonymt vittne. Generellt är detta ett sk offerslöst brott – det är olagligt, men sägs vara frivilligt utan offer. I många länder är det inte ens ett brott. Detta är dock en annan debatt. Ur svenskt perspektiv hängdes Littorin ut som misstänkt sexualbrottsling av Aftonbladet via ett för allmänheten anonymt vittne.
Sedan har vi det svenska fallet med Julian Assange, som misstänks ha våldtagit flera svenska kvinnor vid sitt sista besök i Sverige. Kvinnorna, varav minst en politiskt aktiv socialdemokrat, fick vara anonyma för svenska folket när Aftonbladet publicerade, men Assange pekades ut som misstänkt våldtäktsman. Trots sin påstådda oskuld höll han sig sedan borta från åklagaren tills preskriptionstiden gått ut.
Som man ser ovan finns det utifrån Aftonbladets publiceringshistorik goda grunder för att publicera en artikel om att en av deras medarbetare är av ett offentligt (Instagram) namngivet vittne namngiven (och polisanmäld) som våldtäktsman. Relevansen för Sverige är enormt mycket större än Trier eller Weinstein, då det handlar om en svensk makthavare som hundratusentals, kanske miljontals läser varje vecka. De behöver inte nämna hans namn (jmf Wigh), men då den svenska våldtäktsöverlevaren inte ens är anonym så kan man utifrån Weinstein eller von Trier publicera namnet. Borg och Littorin hängdes ut utan namngivna vittnen och är inte misstänkta våldtäksmän. Borg var inte ens minister vid tillfället. Ingen av dem var ens polisanmälda.
Så varför är det tyst från Aftonbladet eller annan riksmedia? Är de rädda för juridiken? Baserat på Weinstein, von Trier, Assange, Borg och Littorin uppenbarligen inte. Istället är det något annat. Det är de själva, som på sina höga moraliska hästar, visat sig ha en misstänkt våldtäktsman (och polisanmäld) mitt ibland dem.
Att tidningens och andra medias manliga medarbetare sluter sig och skyddar den egne är förstås en del av våldtäktskulturen på tidningen. Mer förvånande är att även de kvinnliga medarbetarna alltså ställer upp på detta. Det måste kännas som skit att som kvinna sitta och skydda en misstänkt våldtäktsman i de egna leden, en person som man måste vistas i samma byggnad med varje dag.
Våldtäktskulturen inom svensk riksmedia är nu uppenbar för alla och envar. Vill man återupprätta sin trovärdighet så ska man vädra ut på de egna redaktionerna först. Skämmes ta mig fan, skämmes.
Man kan inte annat än undra över hur utbrett detta är? Det finns många unga kvinnor i media och många mediamän med makt att starta eller stjälpa en karriär. Att mediamännen sluter sig kanske beror på att de är rädda för att öppna Pandoras ask och att de blir nästa som får rampljuset på sig? Och kvinnorna vågar inte säga ifrån av rädsla för att sabba sina karriärer. Vad säger ni: ska vi använda orden patriarkala strukturer kanske? Eller kanske hederskultur inom media. Man golar inte på de egna.
Kommentarer är avstängda i detta inlägg – vill ni kommentera får ni gör det i sociala medier.
Tillägg: Långt bort från riksmedia i Stockholm har nu GP Ledare och Adam Cwejman tagit bladet från munnen och nämner, utan namn utpekandet av Aftonbladets journalist. Men så sitter man inte heller i Stockholm.
