Gästinlägg: Företagande och ensamhet

Nedanstående är ett gästinlägg från en läsare, som får förbli anonym.

Våra sociala vanor baseras främst på flockbeteende, då människan är ett flockdjur. Vi vill passa in, bli accepterade. Ensamheten är lika med döden. Vi vill också jobba upp oss till en tillräckligt hög position i flocken, eller åtminstone på något sätt associeras med dem tillräckligt högt upp, för att bli intressanta för resten av gruppen. Vi vill passa in. Det är så jobbigt för oss att bli uteslutna från flocken, att det är det högsta straffet i vårt samhälle idag. Det enda straffet som är högre än fängelse och isolering är döden.

Det är fascinerande hur mycket energi och tid vi lägger på att skapa sociala sammanhang där vi kan känna oss välkomna. Vi vill bli accepterade inom dessa grupper på grund av kompetens eller personlighet – det är bara då vi kan känna oss riktigt trygga. Lagsport kan ena människor, som då blir en flock av supporters. En musikstil eller ett varumärke kan göra samma sak, och skapar ett annat slags flock. En religiös ledare blir förstås lätt till en herde, flocklängtan ligger djupt inpräntad genom social evolution.

Vår starkaste flock (förutom familjen, som vi ju inte kan välja) är den vi ingår i på jobbet. Det finns en tydlig hierarki att förhålla sig till, vi lär oss reglerna snabbt och villigt. Jobbvalet och hierarkinivån bidrar till en stor del av vår självbild. Vi jobbar och sliter, normalt minst hälften av vår vakna tid, vidareutbildar oss, engagerar oss emotionellt och tidsmässigt, ställer upp för medarbetarna och chefen, gör personliga uppoffringar på bekostnad av andra flocksammanhang. I utbyte får vi monetär och verbal feedback för vår kompetens och jobbresultat, och förhoppningsvis känner att just vår insats behövs. Vi omges med andra liknande människor och får ett socialt sammanhang, och kan definiera vår egen plats i hierarkin i relation till dem – längta till den där chefspositionen kanske, eller lova oss att aldrig sjunka till någon kollegas nivå.

De som jobbar på elitnivån ingår förstås i egna högkompetensnätverk, där de diskuterar cutting edge inom branschen. De som befinner sig någonstans i mitten av karriären har varandra att interagera med och mäta sig mot. Alltid finns det någon att ta inspiration av, alltid finns det någon som kan ge tips, stöd, eller ett nytt perspektiv på ett jobbigt problem. Även nybörjare inom branschen hamnar också i någon slags given roll, med ambitionen att jobba sig uppåt i hierarkin så snabbt som det bara går. De får eller skaffar sig en mentor att gå till med sina frågor, funderingar, och tvivel.

Det finns dock personer som inte följer det här mönstret: nystartade egenföretagare. Just under uppstarten är läget dramatiskt annorlunda – det finns inget socialt sammanhang. En företagare som har lyckats bli framgångsrik kan nämligen finna ett flocksammanhang med kunder, partners, leverantörer och till och med konkurrenter. Ett sådant sammanhang ger en social kontext, en plats i en hierarki, en trygghet. Även företagare som är halverfarna men som har varit med ett tag får ett visst socialt sammanhang av andra företagare i branschen (en form av kollegor), affärsförbindelser, och intressenter. Det finns en flock, kanske med en turbulent hierarki, men likförbannat ett socialt sammanhang och en bräcklig acceptans.

Men den nystartade företagaren är förtvivlande ensam. Ensam med sin affärsidé, med sina drömmar och ambitioner, står den utan någon att förhålla sig till, få beröm av, känna sammanhang med. Till och med de gamla kollegorna har blivit konkurrenter. Egenföretagaren blir helt självdefinerad. Precis i början av resan är platsen i hierarkin lägst; att åter igen vara nybörjare och helt oetablerad kan slita rejält på självkänslan. Och när det kommer svårigheter på vägen, vilket alltid sker, så dyker motivationen tillsammans med självbilden och energin att fortsätta. Det blir då lätt att känna sig otillräcklig eller misslyckad, att dra sig undan. Det mest fruktansvärda har hänt – ensamheten och isoleringen har infunnit sig.

På en flerpersonsarbetsplats är det flera som kan dra i lasset gällande motivation och pepp – får någon en dålig dag så går det åtminstone att hålla tyst och vara passiv, så tar andra över för stunden. Som ensam nystartare är det ingen som byter av och plockar upp stafettpinnen. Infinner sig hopplösheten så syns det på omsättningen direkt.

Vad jag vill säga med det här? Det finns ingen sensmoral. Möjligtvis: gå och krama en egenföretagare. De behöver det.

PS: De enda som verkar vara medvetna om detta är vissa myndigheter som ordnar kurser och events för nyblivna företagare. Men efter myndighetskontakten i samband med uppstart så är det få nyblivna företagare som får anledning att lita på deras kompetens eller eventernas relevans. Det finns inte heller tid att gå på mingelmöten och flumkonferenser när egenföretagaren redan jobbar dygnet runt för att hålla sig över ytan.

/Anonym läsare