Professor Stellan Lundström är ute i media igen och konstaterar att om vi får sämre ekonomisk tillväxt så kommer bostadsmarknaden att krascha. Synd bara att uttalandet sammanfaller med att konjunkturen viker…
Bonnier/DN skriver nämligen följande:
“Men han är inte rädd för att den långvariga uppgången på bostadsmarknaden kan få ett abrupt slut med fallande bostadspriser som under 90-talskrisen.
– I så fall behöver det hända någonting annat som att konjunkturen skulle vika och företagen skulle börja gå sämre, säger Lundström.”
Konjunkturbarometern i grönt. |
Det är ju då synd att företagen rapporterade just detta i Konjunkturbarometern och att vi kan vara helt säkra på att högkonjunktur alltid följs av lågkonjunktur. Konjunkturcykeln är intakt och superkonjunkturen infinner sig aldrig.
Vi får en ny rapport om konjunkturbarometern från Konjunkturinsitutet på onsdag. Junis rapport såg en liten rekyl från 102.2 till 103.2, men vi är långt från den högkonjunktur som gällde i vintras, även om konjunkturen inte är nere under 100 än.
Men det kommer.
Återstår då att se om Stellan Lundström har rätt.
27 kommentarer
Sverige kommer inte att kunna hålla emot hur länge som helst. Förr eller senare dras vi med nedåt.
Förstagångsköparen som köper en etta i innerstan får räkna med ca 100% dyrare boende efter amorteringskravet om lånet är på 2,5 miljoner för en etta på 3 miljoner:
Avgift: 2000 kr (kan ju variera)
Ränta: 2000 kr
Amortering: 4000 kr (som kanske innan kravet var 500 kr i månaden)
Amortering kontantinsats: 3900 kr månad (tilläggslån på 450 000 kr taget av föräldrarna, ska ev amorteras på 10 år beroende på övrig belåningsgrad)
Om ingen är villig att betala höga priser för ettorna längre så kommer säljarna inte kunna köpa tvåor/treor/hus och marknaden fryser med låg omsättning som första tecken och sjunkande priser som andra tecken.
Vem är så ofantligt korkad att den köper sig en liten etta för 3 miljoner om människan sen inte har skulle ha att amortera några tusenlappar eller ens kunna spara ihop till kontantinsatsen?
Ursäkta ordvalet, men jag finner inga andra ord än att personen och föräldrarna måste vara rent ut sagt: dum i huvudet.
Moderatkärr..iäristen (AKB) sa nån gång på 90-talet att lantisarna var korkade. Jag undrar allt om inte stadsborna är desto mer kornade än oss lantisar som kan skaffa oss både hus och mark för mindre än halva summan av en etta.
Allt har sedan länge bara handlat om månadskostnaden. Miljonerna betraktas som mer eller mindre fiktiva. Folk anser inte att de behöver betalas tillbaka.
Jag har sedan länge slutat förvånas över människor som köper lägenhet för mångmiljonbelopp men som inte har pengar att köpa ngt för tjugotusen, cash.
Det är få förstagångsköpare som köper 1a i innerstan, de köper numera i förorten.
Ja egentligen är ju kostnaden 2000kr i månaden när realräntan är 0 och amortering är sparande.
Du menar att lägenheten lika gärna kunde kosta 30 miljoner, om nu realräntan är 0?
Det är lika orealistiskt att spara ihop till tre miljoner som till trehundra miljoner. Tycker nog många. Det enda som spelar roll är räntekostnader och avgifter inkl. amortering.
Det som avgör är de månatliga utbetalningarna (som det heter på bokföringsspråk). De flesta vet inte skillnad mellan dessa och kostnader och utgifter ändå.
Och det är nominellt som gäller. Skall man punga ut med 8tkr i månaden så är det 8tkr som skall ut. Att 4tkr av dessa minskar skuldens nominella belopp och att 2tkr endast motsvarar inflationen på lånesumman spelar ingen roll i sammanhanget.
Nietzsche, armortering är sparande bara med den viktiga förutsättningen att priset på bostaden inte sjunker. Om priset däremot sjunker så är amortering pengar i sjön, förvisso bättre förr än att tvingas slänga pengar i sjön senare (återbetala blancolån efter att ha sålt med restskuld).
@Magnus Palm där kanske du har ett av dd egentliga problemen: Det finns inte tillräckligt bra, begripliga och som hänger med i prisutvecklingen (samt garanterade) sparformer. I min erfarenhet vill de flesta inte leka små "mini"börshandlare med sina sparpengar (sett idag i pension och fonder) och när det inte är lönt att ha pengar på banken men låna är enkelt blir ju bostaden uppfattad som en bättre investering för a) man behöver bo någonstans b) värdet på den har ju växt rätt bra ett tag nu.
Spelar liten roll vad vi som diskuterar här säger ibland.
Vad många nog vill ha är säkra placeringar som är begripliga och där man inte blir lottlös om allt går åt skogen.
Så med andra ord: Om tex räntan skall upp..så måste sparräntan på banken också upp rejält. Det vore iaf en början.
Jag har en kollega som köpte just en etta på de premisserna som beskrivs här och till priset 3 miljoner eller mer(Kungsholmen) Kommer inte ihåg riktigt.Inga pengar till k-insats. Mha föräldrar i någon form fick de ihop det. Så dessa människor finns. Deras bevekelsegrund var att det blev billigare än 2:a-handshyran på 14000/mån för en 2:a på 42 kvm på Torsgatan.
Magnus Strom;
Jo, räknar man bara på månadsutgifter så blir det väl billigare med att köpa för 3 miljoner än att hyra för 14000 (vilket jag ändå inte skulle hyra en sketen liten tvåa för) oavsett läge. Problemet med ekonomi som de flesta inte fattar är att man behöver försöka se helheten med sin ekonomi. En dyr hyresrätt har fördelen att du snabbt kan överge den för ett billigare boende om du förlorar din inkomst, om frugan lämnar dig eller något annat händer. Då säger nån: ja, men du måste ju ändå bo nånstans. Jo, men om du blir ensam, sjukskriven eller arbetslös och tvingas till socialen eller kronofogden kommer så får du sälja bostaden och din BMW oavsett om du gör en skitaffär eller inte. En dyr (billig i månaden) bostadsrätt kan bli en fälla om du förlorar jobbet, frugan lämnar dig (om du inte har råd att överta hela lånet själv) eller nåt annat händer. Säg att värdet har sjunkit med 300 000 sen du köpte bostadsrätten. Du hade inte råd att spara ihop kontantinsatsen men har du råd att tvingas sälja vid felaktig tidpunkt med förlust? Det var något många bittert fick erfara på 90-talet. Har du däremot amorterat ner 40-50% av värdet ska det mycket till innan du gör en ren förlustaffär. Du kanske t.om. har råd att bo kvar nästan vad som än händer.
Jag räknar ofta på månadsutgifter. Men det är en ren fälla om man inte ser på helheten. Att vara ekonomisk handlar även om att vara förberedd att kunna anpassa sig snabbt till en förändrad ekonomisk verklighet, annars går man under. Det har få fattat. Många är dom i städerna som tror att de sitter på sin livs bästa investering. Den tiden har gått mot sitt slut, idag sitter väldigt många i städerna på en tickande bomb.
Inte desto mindre så gör folk tydligen som min kollega. Hon är väl inte ensam om det antar jag?
Som "frihet" skriver så verkar folk inte fatta, inte vara så begåvade när det gäller ekonomi, verkar inte ta höjd för oförutsedda händelser (som inte är så långsökta heller).
Mot den bakgrunden kan man iaf inte hävda att vad folk gör i det avseendet är något tecken på att det är ett lämpligt handlande, snarare tvärtom.
Krävs en professor att räkna ut att om arbetsmarknaden viker i lågkonjunktur kommer folk bli mindre benägna att köpa ny bostad och öka sin skuldsättning…
vilket får avtryck på prisnivån på bostadsmarknaden.
Och bankerna mindre villiga att låna ut…
Och räntorna går … sidleds …
Han är ju gudbevars professor i fastighetsekonomi eller så. Självklart skulle ingen (journalist) fatta de sambanden eller tro på påståendet om Berra i Höksrängen sa detsamma (ja spydighet)
Värst av allt, när skiten kraschar så kommer man skylla på marknaden och elaka kapitalister.
Sanningen är att nuvarande situation är skapad av en statlig myndighet (Riksbanken) och idén att priser ska sättas av ett gång byråkrater, som i det här fallet träffas varannan månad och som har ett (missvisande) planekonomisk index som riktmärke.
Det kan bli många spännande effekter när konjukturen viker neråt, inte minst eftersom det verkar finnas dålig beredskap för det. På något sätt har jag fått intrycket att "man" tänker sig att när molnen börjar samlas vid horisonten – då skall man börja med beredskapen. Dock är det svårt av minst två skäl: 1) De ackumulerade lånebeloppen är så gigantiska i förhållande till de disponibla inkomsterna. 2) även att samla ihop en liten beredskap riskerar äta på marginalen som håller så mycket uppe, liksom leda till politisk instabilitet.
Den mannen har orerat om bostadskrasch senaste 15 åren… Han har aldrig ingett något förtroende..
Den mannen räknade nog för 15 år sedan inte på att riksbankerna skulle ta till minusräntor, finanskrisen och alla enorma stimulanspaket som följde. Ekonomin är dopad, då är det nog svårt att vara professor och försöka beräkna vart vi är på väg. Dopning ger ofta goda resultat under lång tid men till slut kollapsar den dopade eller avslöjas som fuskare. Då faller allt och det hårt. När verkligheten kommer ikapp oss så får professorn rätt till slut.
Nej tiderna förändras ju hela tiden, det gäller att hänga med i svängarna. Att gå och tro att det ska bli som det alltid blivit är ganska korkat. Han inger fortfarande i mitt tycke Noll förtroende .
Men minusräntor fanns inte som begrepp för två år sedan och utan dom hade vi suttit rejält i klistret nu. Han har helt rätt men spelreglerna har ändrats.
Boken såere: å andra sidan kan man ju vända på resonemanget och säga att det är lika korkat att tro att det skall bli som det alltid blivit även när det gäller ständigt ökande lägenhetspriser.
Dessutom när det gäller räntor som är relevanta i sammanhanget så ter det sig orealistiskt med negativa sådana. Det skulle sätta både köpare och säljare i samma intressesituation när det gäller priset (till viss del). Dessutom skulle negativ utlåningsräntan (negativa reporäntor har hittils bara gett negativ inlåningsränta) kräva regler för bankerna för att undvika att deras verksamhet inskränker sig till att få betalt av riksbanken för att låna pengar.
Helt enkelt förefaller det så att förr eller senare tar uppgången av bostadspriserna slut. Och problemet är att endel köpare räknar in den uppgången för att få kalkylen att gå ihop…
Det var samma visa i andra länder. Vissa personer varnade för bostadskrasch men den tog helt enkelt mycket längre tid då dessa personer inte räknat in diverse åtgärder som infördes. Men till slut räckte det inte och kraschen kom. Det kommer även att hända i Sverige. Frågan är bara när.
Det viktiga för mig är dock att banker och bostadsköpare är de som får ta smällen. Båda har gjort riskfyllda handlingar.
Stellan Lundström har haft fel i ett kvarts sekel. Visst, någon gång får han rätt. Men även den klocka som…
Håller verkligen med. Hur kan någon ens få ha kvar denna roll efter så lång tids orerande?