“Endast genom anfall kan ett avgörande nås!” – Förbandsreglemente Stridsvagnspluton-grupp
Med den nya insatsorganisationen inriktad på nationellt försvar sker nu ett återtag av svensk stridsvagnsförmåga. I den strategiska blackoutens försvar för internationella insatser fick förmågan stryka på foten men återtas nu i större skala. Samtidigt visar detta återtag att svensk stärkt försvarsförmåga kommer ta tid på grund av flaskhalsar inom exempelvis personal som instruktörer.
 |
| Individen Gustaf Adam (“Darth Vader”) på kompaniet Sigurd Johan skjuter en pilprojektil i nästan 2000 m/s under en skarpskjutningsövning för stridsvagnsgrupp (enskilt fordon) i eldställning. Pilprojektilen syns som ett orande streck till vänster i bild. |
Sveriges tidigare tre enskilda stridsvagnskompanier med 42 vagnar blir med den nya organisationen elva kompanier och 120 vagnar. Tidigare var ett kompani fjorton vagnar – tre plutoner om fyra vagnar vardera, plus en vagn för kompanichef och en för ställföreträdande kompanichef. Stridstrossen tillkom med tre stridsfordon 90 – strilpbv, epbv, driftstödsgruppens strf9040, samt två bärgningsbandvagn 120.
 |
| Stridsvagn ger skarp eld under ett övningsmoment där man stöter på en minering och behöver backa undan, samtidigt som fiender dyker upp och måste nedkämpas. |
I den nya organisationen bantas de enskilda kompanierna till 11 vagnar styck, vilket gör att ett kompani kommer sakna en stridsvagn. Plutonerna får istället 3×3 stridsvagnar. Det är oklart huruvida det kommer finnas två bärgningsbandvagn 120 per kompani när vi har 11 kompanier, utan snarare landar det nog i en bärgare per kompani.
Att det saknas en stridsvagn för elva kompletta kompanier spelar mindre roll – det kommer alltid finnas ett antal stridsvagnar uppbundna på service eller reparationer och även om vagnar som för tillfället används för utbildning snabbt tas i bruk i skarpt läge så kommer vi i praktiken inte ha 11 kompletta stridsvagnskompanier.
Sverige behöver alltså fler än 120 stridsvagnar för att faktiskt förbandssätta 11 stridsvagnskompanier annat än på pappret. Den faktiska upprustningen är inte så stor som den verkar.
Vid mitt studiebesök på Kråks skjutfält söder om Karlsborg övade dels stridsvagnskompaniet Sigurd Johan skarpskjutning på gruppnivå, dvs enskilda fordon. Dels pågick en de sista momenten av instruktörsutbildning av fyra stridsvagnsinstruktörer.
 |
| Darth Vader i vänteläge inför skarpskjutningsmoment. |
Utbildningen till instruktör tar 25 veckor, och innebär att man i praktiken ska bli expert på allting i en stridsvagn 122, så till den grad att man kan utbilda ordinarie personal på detta. Detta visar på att det tar tid att faktiskt utbilda 11 hela stridsvagnskompanier till svenska försvaret.
Först måste man ha instruktörer. Sedan måste man rekrytera personal. Sedan måste personalen utbildas i befattning, som experter på de enskilda rollerna i den sammansvetsade organism som en fyramans stridsvagnsbesättning utgör. Därefter måste de enskilda fordonen sammansvetsas till samordnade och utbildade plutoner och plutonerna till kompanier.
 |
| Alla vill åka stridsvagn. |
Svensk återtagning kommer ta ett antal år.
Det är rent av så att det saknas instruktörer för enskilda kompetenser och för vissa specialiserade roller har man behövt ta in personal som inte längre jobbar inom försvarsmakten, för att alls kunna utbilda instruktörer.
Däremot rekryteras stridsvagnspersonal förstås ur de tidigare mekskyttekompanierna, där personal från stridsfordon 90 kan utbildas till tjänster i stridsvagns istället. Det samma gäller förstås officerarna, men ett stridsvagnskompani skiljer sig på många punkter mot mekskytte och det blir att sätta sig i skolbänken och leran en gång till för redan erfarna officerare.
 |
| Darth Vader was here. |
Samtidigt visar sig styrkorna i yrkesförsvaret. Personal som har utbildats för flera tjänster och jobbat i flera år är förstås en enorm resurs. Ökad kompetens och förståelse för olika tjänster och förband stärker naturligtvis svensk försvarsförmåga. Det gäller både mellan mekskytte och stridsvagn, men även inom stridsvagn. En stridsvagnsförare jag pratade med hade tidigare tjänstgjort i två år som laddare på stridsvagn, men hade nu utbildat sig till förare. Detta ger förstås mycket kompetent personal med mycket god insyn i vad andra roller i stridsvagnen har för behov.
 |
| Tomhylsor från stridsvagnsgranater. Allt utom tändningen och bakstycket förbränns vid avfyrning för att spara utrymme i
vagnen. De kortare tändhattarna är för spränggranater och de längre för de pansarbrytande pilprojektilerna, som har en kraftigare laddning för maximal potential för motståndarens stridsvagn att omsluta pilprojektilen. |
Skarpskjutning är förstås helt nödvändigt för både utbildning och förbandets funktion, men kostar naturligtvis pengar. Därtill begränsar numera miljötillstånd hur mycket man får skjuta. Hela Kråks skjutfält är översållat av ljudsensorer som exakt mäter upp bullernivåerna, som påverkas vindriktning och luftfuktighet. Blir ljudet för högt i vissa riktningar kan man inte skjuta.
 |
| Darth Vader smyger fram till stridsställning. |
Mycket övning sker annars i simulator, men man har också israeliska 25 mm-insatser att sätta in i 120 mm-eldröret. Dessa smäller betydligt mindre och har avsevärt billigare projektiler, men ger fortfarande möjlighet för komplett övning av stridsvagnsbesättningen, inklusive laddaren. Ballistiken skiljer sig dock främst på lite längre avstånd och precisionen lämnar en del att önska vilket därmed inte ger skytten perfekt träning när man kör med 25 mm-insatser.
“Verkan går före skydd! – En nedkämpad motståndare utgör inget hot!” – Förbandsreglemente Stridsvagnspluton-grupp
Dock är stridsavstånden ofta korta i Sverige och på korta avstånd är det ändå i princip omöjligt för en utbildad skytt att missa målet. Istället handlar mycket om att vara snabbast på att upptäcka motståndaren och skjuta först.
I stridsvagnssammanhang talar man ofta om duellvärde. Det handlar om att upptäcka motståndaren först, slå först och slå med knuten pansarnäve till motståndaren inte längre rör på sig. Det finns ingen silvermedalj i strid.
 |
| Även TOLO-omgången på mekbataljon får övning. Här ett tankningsfordon med fyratusen liter diesel som kan snabbtanka ungefär ett halvt stridsvagnskompani. |
Återtagningen av svensk stridsvagnsförmåga innebär en kraftigt ökad slagkraft för försvar av Sverige. Men det är hårt och långsiktigt arbete, som tar betydligt längre tid att i praktiken genomföra än att skriva under ett politiskt beslut.
 |
| Mina kängor efter en stund på Kråk. Pansar är lika med lera. |
Mycket av mitt besök hos Sigurd Johan på Kråks skjutfält kommer leta sig in i min kommande roman Höstsol, men jag ska inte bli långrandig och gå in på detaljer i det här blogginlägget. Det rådde fotoförbud i själva vagnarna, även om jag fick en personlig och detaljerad grundgenomgång av alla arbetsplatser av Sveriges kanske ledande expert på stridsvagn 122.
På pappret kanske stridsvagn 122 ser gammal ut, men i slutändan landar duellvärdet alltid i besättningarna och i förbandet. Det handlar både om expertis i den enskilda tjänsten, samordningen inom vagnarna, såväl som inom pluton och kompani, men också om individuell initiativförmåga. Utgången av en stridsvagnsduell handlar i slutändan om en duell mellan människor, inte maskiner.
“Tala inte om för folk hur de ska göra saker, berätta för dem vad de ska göra och låta dem överraska dig med deras resultat.” – George S. Patton, citerad i Förbandsreglemente Stridsvagnspluton-grupp
23 kommentarer
Är detta möjligen research för ny bokserie, eller bara egennyttigt sköj?
Åh, sorry, läste ordentligt och såg "Höstsol" nämnas.
Tack för ett intressant och underhållande inlägg.
Jag antar att du ställde och fick svar på de viktigaste frågorna angående "återtagning av förmåga".
1. Inom en snar framtid skall ett ganska ambitiöst renoveringsprojekt startas för en del av vagnarna. Syftet är inte en uppgradering till nuvarande stridsmiljö utan helt enkelt en livstidsförlängning. När tror man att denna skall vara klar? Som tidsplanen ser ut nu kommer huvuddelen inte att vara klara innan bäst före passerats!
2. När tror man att en uppgradering/modifiering till nuvarande/kommande hotbild ska ske?
3. Med tanke på att sista förbrukningsdag närmar sig allt mer för vagnarna, tror man denna anpassning skall vara klar före 2030?
4. Sist jag såg p-förbanden öva tog de inte hänsyn till hotet från luften alls, av förklarliga skäl. Hur har man tänkt lösa den frågan i den "nya" återtagningstaktiken?
5. Tiden går fort och inköp har en tendens att ta väldigt lång tid. Skall våra vagnar börja ersättas 2030 är det väl hög tid att börja titta på efterföljaren? Vad sa de om detta?
6. "Eld och rörelse". Har man börjat fundera på var den där elden skall komma ifrån? Anser man att det räcker med granatkastare och dess räckvidd?
Det finns som du säkert vet givetvis fler frågor som måste få ett svar innan den här "återtagningen" blir något annat än en powerpointpresentation.
"Har man inte räckvidd, skydd och sensorer som är bättre eller lika med motståndaren i dagens "materialsport" som kallas krig uppstår ingen duell."
Det finns fruktansvärda exempel på"kalkonskjutningar" från de senaste krigen i mellanöstern.
SUCK!
F.d. Teaterdirektören.
P.S. Det har historiskt visat sig att diverse doktriner och andra önsketänkande inte hjälpt mot den där verkligheten:-)
P.S.2. Man kan fatta vilka politiska beslut som helst, men så länge man inte samtidigt skickar med en finansiering saknar de helt betydelse och får väl ses mer som ett ickebeslut än en avsikt.
Precis – håller med. De återtar den "gamla" förmågan och det kommer ta ett tag. Hotet från drönare och slutfasstyrd ammunition samt behovet av massivt luftvärn verkar man inte bry sig om för det finns inte pengar till det.
Artelleri med drönarspanning då?
Det verkar ju enligt dig vara det nya…
Drönarna är enkla att skjuta ner om man har hyfsat modernt eldrörsluftvärn t ex luftvärnskanonvagn 90. Är även enkla att störa ut.
Men har man inte hjälp från telekrigbataljonen eller har något luftvärn i närheten… ja då är man kokt.
Snart ser vi svärmar med jaktdrönare. 3-4 st bär en svag radar som de slår på och av för att bli svårare att bekämpa men hela tiden har minst en drönare igång sin radar och alla sänder sin del av helheten till basen. Sen ser vi 3-4 drönare med enklare missiler som "tar ut" de identifierade drönarmålen.
Nej, vi är fortfarande långt från att drönare ska ersätta bemannade flygplan för luftstrid. Det finns idag ingen drönare som ens kommer i närheten av bemannade flygplans prestanda, t.ex. när gäller hastigheten, vilket är en mycket viktig faktor vid luftstrid. Ju snabbare planet flyger, desto längre räckvidd får robotarna som det skjuter. På bloggen Wiseman's Wisdoms finns ett mycket intressant inlägg som förklarar luftstidens grunder. Länken finns här
Jag ser drönare både i Air-superiority caset 7000 meter upp. Och i det lilla caset "kullen vid sjön" där en 5-kilos quadrokopters försöker hitta och laserpeka stridsvagnar och blir jagade av andra quadros med små missilvapen. I det stora luftherraväldecaset kanske ett par understöds Hercules är med i matchen en bra bit bakom och "matar" på med missiler som sen slutfasstyrs av drönarna som ser målet bättre….the way of the future.
Problemet med att ha Hercules-plan som skjuter robotar är, som sagt, den låga hastigheten. En motståndares jaktplan som kan flyga i överljudshastighet får tack vare den högre farten mycket längre räckvidd hos sina robotar. Dessutom kan Hercules-planet inte göra undanmanövrer för att försöka undvika att bli träffad. Dina jakt-Hercules blir alltså nedskjutna medan de fortfarande är långt utanför de egna robotarnas räckvidd, oavsett om de har stöd av drönare eller inte.
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Jag förstår fortfarande inte att man försöker utveckla system för BVR-strid där man tex sätter en booster på en Patriot (Pac 2) för att få 30 mils räckvidd. Skjuta sk "pushers" långt, långt i förväg och sen styra dem med en kedja av bemannade och obemannade plan som lämnar över datalänken efter de belyst målen. Motståndaren vet aldrig när han möter ett obemannat plan som inte viker och "vi offrar" bara för att peka ut målen för de "boostade" missilerna som väger så mycket att de inte kan fästas på en normal hardpoint. Så svårt är det inte att tänka ut och teknologin finns. Bara att hitta ett system för att knuffa ut missilen ur lastdörren på en Hercules..eller kanske ett större tp-flyg om man skall ha många missiler med sig. Undrar om någon vågar och får tänka utanför "lådan" ?
Är det det gamla kroppsskydd 94 som figurerar på bilderna? Inte för teknikutvecklingen kanske gått framåt särskilt mycket avseende kroppsskydd men man skaffade väl ett nytt modell 12? Men det är ju kul att de använder svansen som avsett iaf.
Läs gärna Längsta dagen -om landstigningen i Frankrike 1944.
Vansinne!
Roligt att se att något verkar gå åt rätt håll. Men känner man försvarsmakten rätt så kommer det visa sig att ambitionen var störra än vad man kunde åstadkomma i "real life". Det får vi veta i tidningarna om något år och i tvärtomspråk i en rapport som läcker ut. "Verkan går före skydd! – En nedkämpad motståndare utgör inget hot!" låter helt befängt och är väl mest till för att lura de yngsta att ta risker så att de lite äldre kan stå kvar i busken och ta ut de som skjuter ungdomen i bitar. Bästa skenmålen är de verkliga skenmålen.
Det finns väl en hel del som låter befängt om man klipper ut det. Det ÄR dock viktigt att ta initiativet och försöka behålla det i en strid, och ett bra sätt att göra det är så klart att slå hårt och snabbt mot en fiende. Alla initiativ innebär dock närmast per definition risktagande.
Sen är väl instruktionen skriven med baktanken att rädslan i någon mån förlamar, dvs i en skarp situation är folk så pass skiträdda att man nog bör piska på dem istället för att komma med väl avvägda, rationella råd. Annars blir det liksom bara inaktivitet och yra höns som springer i cirklar.
Precis, du tar risken så står jag i skydd bakom ladan och understödjer. Tyvärr är det så man börjar tänka när man blir äldre. Det kommer ett liv efter konflikten också….. Har aldrig sett ett kompani springa som yra höns. Snarare ligga och trycka som rädda små kaniner…det är därför jag är högst oroad över psyket hos det nya försvaret. I det gamla invasionsförsvaret hade vi hela samhällspyramiden representerad. Numera har vi nästan bara de som inte har potential att bli samhällsledare och entreprenörer….
Det där uttrycket har man "lånat" från tyskarna, som kallar det "Wirkung vor Deckung!"
Kom just och tänka på scen ur Sagan om Ringen. Du kanske kan rippa och modda den till din kommande bok. Ryssland invaderar Finland för att ta sig till Narvik. Svensk kvinnlig mekkompanichef möter och saluterar en Finsk Brigadchef på bron mellan Haparanda och Torneå och säger "I bring word from His Majesty the King of Sweden. Swedes and Finns were once allies and fought and died together. I have come to honor that allegiance. We will fight alongside you one more time !" "Kameran" sveper ovanför den brett leende svenske kaptenen och visar en stor pansarkolonn bakom henne.
Samtliga fordons förband bör utrustas med små spaningsdrönare, behöver inte vara större än tex 1x1m med en operativ tid på någon timma eller 2 med en räckvidd på någon kilometer eller 2. Behöver utrustas med IR, bör inte vara beväpnad. Helst ska de vara eldrivna, med 2-3 löstagbara batterier som kan laddas via fordonens motorer som ändå går o genererar massa överskotts energi.
Drönare kommer vara en stor del av framtiden, speciellt när det gäller informations inhämtning. Dvs behöver kinna titta bakom kullar, gatuhörn, titta in i stallet 1 km bort utan att utsätta sig för moteld osv.
Stormakterna, dvs USA, Ryssland och Kina har byggt sin taktik på drönare de senaste 10 åren. Det är enbart de senaste 5 åren som de kommit till konsumentmarknaden och då börjar länder med 2a (eller 3e) rangens krigsmakt vakna till liv. Det är inte överstarna som drar utan det är de unga löjtnanterna….