Musen som röt – högst 3 000 man i svensk utlandsinsats

Sverige har med den ensidiga sk solidaritetsdoktrinen utlovat att vi ska hjälpa grannländer som angrips militärt, och med Lissabonfördraget har vi också åtagit oss att hjälpa andra EU-länder som angrips. Samtidigt finns det en lag från 2003 som begränsar antalet svenska Försvarsmaktsanställda i utlandstjänst till 3 000 personer, vilket i praktiken begränsar svenskt stöd till högst två manöverbataljoner eller rent av en enda stridsgrupp (förstärkt manöverbataljon). Solidaritetsdoktrinen eller för den delen det nya finsk-svenska försvarssamarbetet är alltså en liten mus som röt.

Nu kan förstås svenska regeringen köra över svensk lagstiftning med risk för att bli utsatta förhör i konstitutionsutskottet som enda nedsida, men lagens formulering ger samtidigt en feg regering en möjlighet att begränsa en insats enligt solidaritetsdoktrinen eller Lissabonfördraget. Innan faktiskt krig bryter ut, t ex vid en preventiv mobilisering, så kan man definitivt hävda att denna lag gäller.

Formuleringen av lagen anger att Sverige får ställa trupp till förfogande enligt begäran från FN eller OSSE. Men antalet man att sätta in står som en egen mening, och inget säger att den meningen inte gäller även andra insatser. Trots allt finns det inget lagstöd för vare sig solidaritetsdoktrinen eller det finsk-svenska försvarssamarbetet, utan det är en juridiskt okänd mark.

Lagen lyder:

”Lag (2003:169) om väpnad styrka för tjänstgöring utomlandsRegeringen får på begäran av Förenta nationerna eller enligt beslut som fattats av Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa ställa en väpnad styrka till förfogande för fredsbevarande verksamhet utomlands. Högst tretusen personer anställda i Försvarsmakten får samtidigt tjänstgöra i väpnad tjänst utomlands i internationella militära insatser. Lag (2010:450).”

Då Sverige till vardags kan förmodas ha minst en utlandsinsats löpande, t ex just nu Mali och militära rådgivare åt kurderna mot IS, som just nu bombas av NATO-landet Turkiet, kan man reducera dessa 3 000 personer till 2 500. Sverige har även ett antal mindre insatser med observatörer eller rådgivare löpande, plus eventuella specialförbandsinsatser (exempelvis kan vi snällt anta att SOG kan ha ha ambassadssäkerhetsuppgifter, tillfälliga eller tills vidare, vilket nog bör räknas som väpnad tjänst utomlands) som inte når media eller allmänhetens öron. Därtill övar vi löpande utomlands tillsammans med andra länder inom t ex EU eller NATO, men om detta räknas som väpnad tjänst kan diskuteras. En rimlig reduktion är till 2 500 man på grund av existerande utlandsstyrkor vid ett givet tillfälle.

Stridsfordon 9040B

Försvarsmakten må ha värdegrunden ÖRA – Öppenhet, Resultat, Ansvar – men man är inte direkt öppna med sin ORBAT – order of battle – en detaljerad beskrivning av vad som faktiskt ingår i våra svenska bataljoner och kompanier. Det går att få fram dessa uppgifter, men för detta blogginlägg spekulerar jag ur huvudet utifrån tidigare erfarenhet och allmänna uppgifter.

Fokuserar vi på manöverbataljonerna, dvs boots on the ground, de bataljoner som ska leverera eldrör och pipor riktade rakt mot fienden, så kan vi exempelvis utgå från någon av de fem tunga mekaniserade bataljonerna (stridsfordon 90 + stridsvagn 122) vi ska ha med den nya försvarsorganisationen. Därtill ska det finnas två motoriserade bataljoner med pansarterrängbil 360, en lätt (luftburen) bataljon och amfibiebataljonen, för totalt åtta manöverbataljoner.

En tung mekbat består i nya organisationen av stabs- och ledningskompani, trosskompani, två mekskyttekompanier och två stridsvagnskompanier. Tidigare var det tre mekskyttekompanier, och i tre fall ett löst stridsvagnskompani som tillfördes till tre bataljoner, medan 72:a bataljonen från Södra Skånska var fyra mekskyttekompanier.

Nedan följer antaganden om svensk ORBAT. Uppgifterna kan vara felaktiga, och ska ses som ett exempel. På vissa känsliga punkter vet jag att jag har fel, och på andra punkter finns motstridiga uppgifter.

Ett mekskyttekompani består av en stab- och trosspluton, samt fyra mekskytteplutoner. En mekskyttepluton består av fyra stridsfordon 9040. Varje strf 9040 har tre i besättningen (inklusive plutonsledning som plutonchef, stf plutonchef, fordonsgruppchef etc). Man har en skyttegrupp om sex man som passagerare, plus en specialist (t ex plutonsjukvårdare, plutonskarpskytt, plutonsignalist, eventuellt markstridschef). Totalt är det alltså tio man per fordon, för en summa om 40 per pluton.

Fyra plutoner ger 160 man.

Till detta kommer två stridsfordon 90 för kompanichefen och stf kompanichef. Dessa har minst var sin passagerare (signalist, kompaniskarpskytt etc). Detta ger ytterligare åtta man.

Stab- och trosspluton innehåller stabsgrupp i en stridsledningspbv 90 (fem man?), driftstödsgrupp i ett specialutrustat stridsfordon 9040 (fem man?), eldledningsgrupp i en eldledningspbv 90 (fem man?), bärgargrupp i en bärgarbandvagn 90 (fyra man?) och en sjukvårdsgrupp (fem man?) i kompaniets ambulansbandvagn. Detta är 26 man. Organisatoriskt bör kompanichefens och ställföreträdande kompanichefs stridsfordonspersonal och fordon även tillhöra denna pluton, men vi redovisade dem separat ovan.

Summan för denna variant av mekskyttekompani är alltså 160+8+26=194 man.

Ett stridsvagnskompani bestär av en stab- och trosspluton, samt antagligen tre stridsvagnsplutoner. Stab- och trosspluton bör se likadan ut som för mekskytte ovan, även om bärgarbandvagn 90 istället är en bärgarbandvagn 120. Eventuellt finns det också extra stridsvagnspersonal för att rotera i stridsvagnarna, eller ersätta förluster – personal kan stryka med utan att en stridsvagn slås ut. Dessa fanns under gamla invasionsförsvaret, men om dessa ersättare finns kvar låter jag var osagt.

Sverige har 120 stridsvagn 122 nu när förbandsreserven ska aktiveras. Tidigare hade vi endast 42 stridsvagnar förbandssatta i tre kompanier med fyra plutoner om tre vagnar (eller tre plutoner om fyra vagnar), plus två vagnar för kompanichef och ställföreträdande kompanichef. Samtidigt ska vi nu ha elva stridsvagnskompanier, fem tunga mekbataljoner med två kompanier var, plus Stridsgrupp Gotlands stridsvagnskompani, vilket gör att vi landar på tio vagnar per kompani. En för kompanichefen och tre plutoner om tre vagnar. Ställföreträdande kompanichef får deltaga från strilpbv eller annat fordon, alternativt så leder kompanichefen från stridsledningsfordon och ställföreträdande kompanichef finns ute i linjen.

Stridsvagn 122 har fyra man i besättningen (fordonschef, skytt, förare, laddare). Det ger fyrtio man för en summa om 66 man på kompaniet, om man inte har extra stridsvagnspersonal i reserv.

Sammansättningen av trosskompaniet på bataljonen är för mig okänd, men handlar om ett antal lastbilar och andra fordon och är relativt sett ganska glest bemannat. En TOLO-tropp (tankning och laddning) kan hypotetiskt bestå av fyra fordon och åtta man. En höftning kan vara sjuttio man på kompaniet.

Det är något enklare att gissa till antalet man på stabs- och ledningskompaniet, då det finns ett antal kända funktioner där. Kompaniet består av åtminstone en ledningspluton, en stab- och trosspluton, en luftvärnskanonvagnpluton, en spaningspluton och en granatkastarpluton.

Stab- och trossplutonen kan vi sätta till 26 man, likt ovan. Ledningsplutonen, samt själva bataljonsledningen, sätter vi godtyckligt till 30 man. Spaningsplutonen med sina stridsfordon 9040 är i princip samma som en mekskyttepluton om 40 man. Har man fyra (kan vara tre) lvkv 9040 så är besättningen sju man (vagnschef, stridsledare, förare, skytt, laddare, radarobservatör, LuLIS-observatör) för 28 man i plutonen. Granatkastarplutonen antar vi består av fyra granatkastare och grupper om åtta man, för 32 man.

Stabs- och ledningskompaniet består således av 26+30+40+28+32=156 man.

Summa man för en tung mekansierad bataljon blir cirka 156+193*2+66*2+70=744 man.

Tittar vi på de två motoriserade 360-bataljonerna, som med sin högre organiska rörlighet men avsevärt lägre slagkraft mycket väl kan vara de som i första hand sätts in enligt solidaritetsdoktrinen, så kan vi utgå från siffrorna ovan, men istället har man fyra mekskyttekompanier, där patgb 360 tillåter ytterligare två man i varje mekskyttegrupp, för ytterligare 32 man per mekskyttekompani, som alltså är 194+32=226 man. Allt annat lika landar en motoriserad 360-bataljon, med sina än så länge 112 inköpta patgb 360 (18*4=72 av dessa går åt till skyttekompanierna, och resten till stabs- och ledningskompaniet), på 156+226*4+70=1 130 man.

Sammansättningen av 7:e lätta bataljonen och amfibiebataljonen lämnas som en övning åt läsaren.

Skickar Sverige, mot förmodan, en expeditionär styrka till t ex Baltikum så kan vi anta att det är en snabbinsatsbataljon, likt 7:e lätta, ambifibiebataljonen eller en 360-bataljon. Eventuellt även en tung mekbat, även om det innebär en enormt logisitk som det inte är säkert att svenskt försvar klarar idag. En 360-bataljon kan ta Öresundsbron och den långa vägen runt via Danmark, Tyskland, Polen och sedan in i Litauen alldeles på egen hand. En tung mekbat behöver transporteras en sådan sträcka med ett stridsvagnstransportkompani, eller skeppas över med civila fartyg tvärs över ett hett Östersjön.

Antar vi en insats av en 360-bataljon så gick 1 130 man åt direkt. Lägger vi till en tung mekbat är vi uppe på 1 874 man av ca 2 500 enligt lagens utrymme. Men dessa skickas inte ensamma. Vi behöver även funktionsbataljoner som stöd – logistikbataljon, ledningskompani/bataljon, artilleribataljon, ingenjörsförband, underrättelseförband, sannolikt även specialförband etc. Även om vi kan förlita oss på allierades artilleri är det osannolikt att man inte behöver skicka med logistik- och ledningsresurser, det senare för att t ex upprätthålla kommunikation med Sverige, vilket inte är en funktion man hittar på en manöverbataljon.

Därtill kan vi vilja sätta in helikopterskvadroner för sjuktransport eller transport, samt förstås den svenska stoltheten flyget, även om den senare kan verka från framskjutna positioner på t ex Visby flygplats och endast själva piloterna är att anse som väpnad insats utomlands. Å andra sidan är man inom Iskanderporté från den ryska exklaven i Köningsberg på Gotland och i skarpt läge kan det vara bättre för flyget att verka från svenska fastlandets krigsbaser som Hagshult eller Ärna, även om det med dagens JAS kan ställa krav på att fästpunkter används för fälltankar istället för vapensystem, alternativt att man lufttankar. JAS 39 E/F ska dock få bättre räckvidd och därmed vara mer användbar tvärs över Östersjön.

Även svenska flottan kommer med all sannolikhet sättas in vid en konflikt runt Östersjön, och sänker personalutrymmet för utlandsinsats ytterligare.

Sammantaget är min bedömning att vi aldrig kan sätta in mer än 1 – 2 manöverbataljoner till stöd enligt solidaritetsdoktrinen, Lissabonfördraget eller det svensk-finska försvarssamarbetet om ovanstående lag ska följas.

Sverige kan dock fortfarande bistå grannar från svenskt territorium, inklusive med ovan nämnda flyg, men också genom att låta allierade (inom EU/NATO eller Finland (EU) – Sverige är inte neutralt i ett krig där EU-länder (NATO) är indragna på grund av Lissabonfördraget, vilket diverse drömmare om ett neutralt Sverige helt missar) basera på svensk mark och erbjuda logistiktjänster eller underrättelse- och ledningstjänster. Det svensk-finska försvarssamarbetet har uttryckligen nämnt sådant som att finskt flyg ska kunna baseras i Sverige.

Men några större mängder boots on the ground blir det alltså inte tal om. Frågan är om inte regeringen Borg/Reinfeldt mycket väl visste om denna begränsning till 3 000 man när man gjorde sin solidaritetsdeklaration. Musen som röt.

FACIT: Den som vill spekulera kring svensk ORBAT kan förstås gå in och titta på Nordic Battlegroups ORBAT 2.2 (PDF för alla MÖP:ar). 

71:a Core Batallion från NBG 2015. En halv 360-bataljon, med ett lätt patgb 32-kompani. Notera detaljnivå ner till 57 tunga fordonsmonterade 12.7 mm kulsprutor eller 126 rb 57 NLAW, 30 grg 86C och 4 st 120 mm grk och 3 st 80 mm grk. Föredömligt detaljerat. Ja, vad f-n, jag är ju gammal stabschef. BTW, älskar de handritade osymmetriska bågarna i ORBAT:en för EAW:n. Känns genuint. Källa: Försvarsmakten/NBG 2015

Kärnan i Nordic Battlegroup, den svenska sammansatta manöverbataljonen, är där 720 man, baserat på två 360-mekskyttekompanier om tre skytteplutoner vardera om totalt 142 man, samt en lätt (luftburet) kompani med patgb 32 Galten och 156 man. En 360-pluton i denna ORBAT har 33 man fördelat på tre patgb 360, dvs elva personer mot mina beräknade tolv och stab- och tross har 38 man, för en summa på 44*4+38=214 mot min beräkning på 226 ovan givet 4×4 plutonsvarianten tids nog.

Stabs- och ledningskompaniet får 146 man mot mina 156 ovan, men saknar då en lvkvpluton. Trosskompaniet får 102 man mot mina 70 (=underskatta aldrig hur mycket logistik som krävs), men då har man en helt sjukvårdspluton om 26 man vilket ordinarie mekbat inte har – mekbat har bara en sjukstuga för lättare åkommor som förkylningar, magsjuka och kränkthet och förluster ska skickas ut ur bataljonen, och skulle annars landat på 76 mot skattade 70. 

Sammantaget är mina gissningar ovan relativt korrekta om antalet plutoner per kompani hade varit korrekt.

Att man i praktiken bara har en halv normal (?) 360-bataljon och ett lätt kompani beror gissningsvis på en kombination av att inte alla patgb 360 levererats än, och brist på utbildad personal på fordonen. Rullorna i den svenska krigsorganisationen är fortfarande delvis fylld med värnpliktigt placerad personal och kommer antagligen vara så ett tag till, vilket förstås inte fungerar för Nordic Battlegroup. Att kunna bemanna upp till knappt hälften motsvarar nog den faktiska rekryteringen av GSS/K och GSS/T till 71:a bataljonen vid Södra skånska regementet.

Enbart Nordic Battlegroup omfattar ca 2 500 man, och även om det inte enbart är svensk trupp, så är det indikativt för personalåtgången för en enda manöverbataljon insatt utomlands, uppbackad med bland annat ledning (högkvarterkompaniet är 181 man och själva ledningen och stabens personal är 144 man för en summa om 322 för en svensk ROL – rörlig operativ ledning), logistik, sjukvård och transport. Man ska komma ihåg att Nordic Battlegroup är sammansatt för att kunna verka operativt i 30 – 120 dagar, vilket drar upp personalantalet i funktionsenheterna, medan svenskt försvar normalt bara ska klara av en vecka innan den vita flaggan åker upp.

Att Nordic Battlegroup är ca 2 500 man är säkerligen inte en slump, utan detta är för att förbandet hypotetiskt faktiskt ska kunna sättas in utomlands utan att svensk lag bryts. Vitsen med förbandet är dock inte att faktiskt sättas in, utan är en storskalig övning i ledning, samordning och organisation med våra allierade EU-grannar.

Jag skulle gärna se att Försvarsmakten producerar och publicerar ORBAT motsvarande Nordic Battlegroup för samtliga svenska förband, men inser förstås att det rimligtvis är … mindre lämpligt. Om nu någon inom försvaret alls faktiskt har koll på vad som ska ingå i kompletta kompanier och bataljoner…