Dags för lite härligt icke-ironiskt fredagsmys igen. Det svenska språket saknar bra ord för hur man ska benämna två vuxna människor som har ett förhållande, men inte bor ihop. Det finns ett antal ord för detta, men inget av dem är speciellt bra, t ex pojkvän och flickvän, som inte direkt beskriver ett par som är exempelvis 50+. Eller 35+ för den delen.
Orden som finns är t ex pojkvän/flickvän, kille/tjej, partner, sängpartner, sexpartner, särbo, kulbo, livspartner (livskamrat), älskare/älskarinna.
Det finns några benämningar som inte fungerar alls, t ex man/kvinna. Man är generellt i dessa sammanhang synonymt med make, som i “det här är min man”, även om kvinna inte är synonymt med maka. Man kan tänka sig kombinationen karl/kvinna, men “det här är min kvinna” låter som att man äger någon och fungerar inte bra heller.
De förr gångbara fästman/fästmö fungerar inte heller, då de idag är ord som är reserverade för personer som har förlovat sig med avsikt att giftas. Detta gäller inte alla vuxna förhållanden. Därtill är fästmö knappast tillämpbart, då väldigt få kvinnor i vuxna förhållanden är oskulder.
Den vanligaste benämningen pojkvän/flickvän liksom kille/tjej går naturligtvis bort på grund av åldersfrågan. Någonstans slutar man att vara pojke, flicka, kille eller tjej. Exakt var kan diskuteras, men det är under 30 år iaf, kanske under 25 år, rent av under 20 år.
Att någon som är 50+ titulerar den andre parten i ett förhållande som flickvän eller kille är själva grundproblemet här.
Partner är väldigt formellt och torrt. Dessutom är det otydligt. “Det här är min partner” eller “jag är hos min partner” kan förstås tänkas handla om en affärspartner. Då finns förstås alternativet sängpartner eller sexpartner. Dessa reducerar dock förhållandet till ett enbart sexuellt förhållande, vilket kanske kan stämma i vissa fall, men knappast i alla. Även älskare/älskarinna reducerar förhållandet till ett sexuellt förhållande, och konnoterar dessutom att det handlar om ett otrohetsförhållande.
Sedan har vi särbo eller den av en socialdemokrat myntade kulbo. Kulbo går bort utav orsaker och är ett ord som helst ska förpassas till historiens glömska. Särbo antyder, liksom kulbo, att det finns någon form av juridisk innebörd av det hela och att man faktiskt ibland bor tillsammans längre perioder, vilket inte heller nödvändigtvis gäller. Dessutom blir man kanske inte särbo förrän efter en viss period och beteckningen fungerar inte på ett relativt nytt förhållande. Livspartner (livskamrat) kan vara gångbart, men inte heller i ett nyare förhållande, utan då pratar man om ett förhållande som stabiliserats, och antyder dessutom att man lever ihop, dvs är åtminstone sambos.
Bild behövs till förstasidan, och
kanske är Karlsbron i Prag lite romantisk? |
I slutändan är antagligen de flesta förhållanden unika, vilket gör det svårt att enkelt kategorisera och benämna dem. För en del förhållanden kan ju sexpartner eller älskare/älskarinna fungera som en utmärkt och korrekt benämning. Eller för den delen särbo.
Så, nej, det behövs ett nytt ord för vuxna människor i ett förhållande. Kommentarsfältet är fritt för förslag och nu har du något att diskutera med din … partner där i fredagsmyssoffan. Lämnar även en omröstning om vilket av ovan nämnda alternativ du föredrar som beskrivning.
Diskussionsunderlag. Man kan t ex använda “mannen i mitt liv/kvinnan i mitt liv” och utveckla det ordet till t ex livsman(livskarl)/livskvinna. Begreppet låter dock ålderdomligt, vilket löser med genetivformen, och kan blandas ihop med äldre begrepp, men är inte helt ologiskt, jämför t ex med livvakt. Kärlekspartner kan fungera bättre än sex- eller sängpartner. Kärman/kärkvinna är en variant som påminner om fästman/fästmö. Man kan också utgå från ordet förhållande och sätta samman ett nytt ord. Förpartner. Förkarl(inte förman)/förkvinna. Eller kanske romans? “Min romans” kan fungera och antyder att det inte “bara” är sex det handlar om. Men det är fritt fram för förslag. Eller kallar du din 65-åriga mammas nye sexpartner för “min mammas pojkvän”? Hur titulerar du själv din icke-sammanboende partner i förekommande fall?
70 kommentarer
Jag använder konsekvent ordet "kärestan" om kärestan.
Det kan hos vissa finnas en preferens att avslöja (eller inte) vederbörandes kön. Pojk- flickvän har den fördelen medan partner eller särbo inte avslöjar könet. Politiskt korrekt med ickeavslöjande, men kan ställa till det i skiftande sammanhang.
Livskamrat låter väl definitivt, pojk- flickvännen är trevligt och bra men antyder att man nog inte kommer gifta sig och skaffa barn. Fäst- man/mö har är lite mer formellt men det anger att man faktiskt SKA gifta sig, det inom ett år om man följer det traditionella skriptet.
Slutligen är det bra att ha en titel som fungerar även på andra språk och i andra kulturer. Partner fungerar i väldigt många länder, medan särbo (engelska= LAT) eller älskarinna är sådär och kan ha olika innebörd beroende på språk. Är älskarinnan konkubin eller vad i hela friden pågår ?
Partner associerar jag med samkönade förhållanden.
Nån har börjat störa ur 27 Mhz i.a.f på östkusten Nyköping / Norgöping / Varldermarsvik sen två(2) dagar tillbaka. Ett brus med en hög ton var 1.2 sekund. Tack o lov har jag en kraftig sändare och maffig antenn och lyckas andå höra igenom störningarna.
Min förre chef brukade använda ordet "hustruekvivalent".
Varför inte återuppliva käring? Saknar dock manlig motsvarigheten (hittar säkert den ifall jag forskar lite på det).
Kanske har lite negativ klang iofs?
Gubbjävel/käring.
Du verkar ha dålig koll på innebörden av kärring Cornu… Se bara till Norge hur det fortfarande har dess riktiga innebörd. Jämför även ragata på italienska och svenska.
Enligt SAOB språkdata:
"1) gammal kvinna, gumma; ofta i förb. gam- mal käring; vanl. o. numera väl alltid med mer l. mindre föraktlig l. nedsättande innebörd (stundom äv. om icke särskilt ålderstigen individ) o. oftast med ett bibegrepp av att personen i fråga är ful l. led, ondsint, envis, sladderaktig, lättrogen l. dyl."
Enligt svensk etymologisk ordbok så är manliga motsvarigheten karl.
Kärring borde kunna återerövras, icke-nedsättande användning finns fortfarande i levande tradition.
käring kommer inte av ordet "kär", utan av ordet "karl". Från början (i fornsvenskan) alltså uttalat "kärling" (med hårt k).
@flute
Trodde jag (också) tills jag kollade upp det, var liksom bara tvungen att kolla var kär kom ifrån. Liksom ifall det var omvänt (att kär kom från karl eller käring), men icke – det härleddes tydligen till något slags hor, så "fin" var kärleken…
Så om vi skall återuppliva gamla ord så är det väl hora/horkarl ett annat alternativ. Det har iofs inte fått mer negativ klang – trots att vi idag tolererar företeelsen på ett annat sätt än förr.
Käresta är väl ett bra ord?
Verkar vara en bra lösning, ja.
Käresta / käraste, ja det röstar jag på! (Fast det fanns inte som alternativ)
Jag tror att pojk och flickvän är det som kommer att vinna, precis som tjejer och killar nuförtiden kan vara 50+. Speciellt tjejerna leder utvecklingen med sina tjejmiddagar där alla deltagare nu utan vidare kan vara 50+. Vad vi ser är alltså en betydelseglidning av orden. Och då är det upp till de unga att antingen återerövra orden, eller hitta på nya ord. Tant och farbror har även de fått en betydelseglidning och avser alla som är äldre än de som benämner sig killar och tjejer. Min uppskattning är att med tant och farbror nuförtiden menas de som har ena foten i graven, iaf bra mycket äldre än 50.
Hehe… skall börja kalla min kvinna för 'tantvän'.
Brukar säga tantmiddag, fast bara på skoj då förstås. Man vill ju inte hamna i onåd…
Innan förlovningen kallade vi varandra för gubbvän och tantvän.
Nuförtiden är ju tant inte en ålder, utan en stil. Finns ju 20-åringar som är tanter.
Och så detta http://www.accentmagasin.se/nykterhet/14-arig-tant-lurade-systemet/
"Henbo" som är "henförda" av varann' 😉
50 år? Då tror jag man kallas "otrogen", om man har lust och förmåga kvar, och pengar att betala för det.
(Var lämnade jag kärringen nu igen…)
Snarare var det väl hon som lämnade dig på Clas Ohlson när "ni" gick och shoppade…;-)
Könens missförstånd av varandra är förmodligen ömsesidig. Men väl utformad och anpassad efter 500 000 000 år av sex på Jorden. Det måste ha varit jobbigare i början när fenomenet var nytt och oprövat.
Jag har haft arbetskamrater som helt avslappnat använt termen KK (förkortning för KnullKompis) i fikarummet – men det funkar knappast i mer officiella sammanhang.
Det är nog bara en tidsfråga. Ungdomarna av idag är väldigt avslappnade för sånt. Och kommer förstås att liksom vi stelna och föra sina värderingar upp i åldrarna. Kanske även kyrkan hakar på och nästa regent med bihang blir vigda till KK.
@Neo Cortek. Ja, varför inte? Prince Philip's är ju officiellt "consort" (= gemål). Men meningen "Lord Sewel consorted with prostitutes" är ju annars en vanligt förekommande mening och indikerar "sleaze-igheten" i förhållandet. (Consort = KK, typ).
Det går givetvis inte att ersätta pojkvän/flickvän med "gemål", eftersom där – om något – rasslar det till i lagboken.
Vill man vara lite mindre explicit kan man väl kalla det för MK (myskompis), passar ju bra till fredagsmyset…
Yngre engelskspråkiga verkar köra hårt med förkortningen SO (Significant Other).
Make/hustru är i första hand legala begrepp. På samma sätt som fiancé/fästmö/fästman. Man kan vara 16 år och äkta make/a (efter tillstånd från myndighet). Pojkvän/flickvän har inget med ålder att göra utan är begrepp som föregriper legaliseringen av förhållandet. Om man INTE tänker sig att förhållandet ska legaliseras, så är väl KK utmärkt.
Nuförtiden har väl fästefolk inga legala rättigheter (exvis om en person i ett fästeförhållande dör, så tror jag inte att den överlevande kan kräva arvsrätt), men eftersom äktenskap och förhållanden i första hand rör juridisk status och rättigheter/skyldighet så tycker jag att man kan använda de diminutiva formerna flick-/pojkvän även för gamfolk.
Det enkla och av Ribbing rekomenderade svaret är vän. Behöver inte vara svårare än så.
Jag ligger inte med mina vänner. Ribbing har kanske andra vanor.
Hen kanske vill vara politiskt korrekt;)
Varje begrepp som beskriver något manligt/kvinnligt följer respektive generation i graven? "Grabben i graven bredvid".
Cornu kommer således vara "kille" hela livet eftersom uttrycket inte har med ålder rakt av att göra utan har en stor komponent av vilken generation som avses. Generationen innan var "grabb" eller "tös" och fortstätter vara det långt upp i åren. Den nyaste generationen kommer heta "hen" tills den lägger sig ner för gott.
"Att någon som är 50+ titulerar den andre parten i ett förhållande som flickvän eller kille är själva grundproblemet här."
Översatt till dagens fråga blir mitt svar så klart "min grabb"/"min tös" för 60+ och "pojkvän/flickvän" för yngre, men hur ungt vet jag inte riktigt. Vad kallar 20-åringar sina respektive idag? Och 12-åringar…?
Neo Cortex var väl inne på samma spår.
Muffins, you read my lips.
Vän och väninna är de ord som används av de flesta. So, what's the fuckng problem?
..sen finns förstås det tredje könet. Vad sägs om heninna, eller henvän, eller möjligen helt enkelt hen?
"Mitt hen och jag gick till Skansen idag" (lite osäker på om det ska vara neutrum eller reale) låter lite bättre än ""Min heninna.." Heninna kan ge associationer till slavinna, dessutom ger det feminina associationer som utesluter ett strikt neutralt tredje kön. Hen kan ock uppfattas kränkande, då det utpekar en person som någon som könslös.
Kanske bättre med "en"? "Mitt en och jag gick till Skansen idag.." En kan dock ha förståelse för om en invänder mot personliga pronomen (som rätteligen borde kallas "individualistiska pronomen") då de kan ge obehagliga associationer till individualism.
Bättre: "En och en gick till Skansen idag"
Nu är Skansen ett nationalistiskt projekt, vilket knappast förtjänar reklam, Så: "En och en gick idag"
Fortfarande är det dock ett förtäckt hyllande av tvåsamhet, vilket kan upplevas kränkande av den stora minoriteten av singelpersoner. Nytt förslag: "En ensam eller flera gick"
Att gå är ett problem för folk med handikapp, att antyda gång är att utpeka att dessa människor är mindre värda. Så: "En ensam eller flera" räcker för att uttrycka vad en vill, en behöver inte kränka medvetet eller omedvetet för att uttrycka ens tankar.
jag menar förstås "personliga och posessiva pronomen".. och "..och äganderätt"
@Kalle:
Garvade ihjäl mig. Men vet inte vad jag ska säga mer än "Så klockrent".
Förlåt, men kan inte låta bli att spinna vidare på denna tråd. Posessiva ponomen är ett elände iom. att de implicerar att vissa har rätt till att äga. Alla posessiva pronomen bör därför gallras ut ur språket och ersättas av "vårt" eller än bättre "allas".
Exempelvis, blir då "Mitt hem" istället "Allas hem" och "Mitt Sverige" är då "allas" eller "hela världens" Sverige".
Förlåt, men kan inte låta bli att spinna vidare på denna tråd. Posessiva ponomen är ett elände iom. att de implicerar att vissa har rätt till att äga. Alla posessiva pronomen bör därför gallras ut ur språket och ersättas av "vårt" eller än bättre "allas".
Exempelvis, blir då "Mitt hem" istället "Allas hem" och "Mitt Sverige" är då "allas" eller "hela världens" Sverige".
jag menar förstås "personliga och posessiva pronomen".. och "..och äganderätt"
@Kalle
Du menar att man skall kalla för "min tredje-person"?
Steelrat200
Jag får en känsla av att du inte tar mig på allvar. På Sanningsministeriet har vigoda samarbeten med public service och andra media i vårt ständiga arbete att föra fram en gemensam Värdegrund. Mitt inlägg var endast ett förslag för att visa på hur vårt språk kan utvecklas om vi alltid har värdegrunden med oss .
(F.ö.: All dubbelpost tillskriver jag ofullkomligheter hos Cornus webhanterare. När jag öppnade replikfönstret för att skriva detta inlägg, infann sig genast två repriser av gamla repliker.).
Anonym:
tredje person är "en".
Dock bör possesiva varianter av"en" utgallras (dvs. "ens"), till förmån för "allas".
Anonym:
tredje person är "en".
Dock bör possesiva varianter av"en" utgallras (dvs. "ens"), till förmån för "allas".
@Kalle
Ta inte illa upp ifall någon inte tar dig på allvar nu. Inlägget är taggat som "trams"…
Nåja, visst är "en" tredje person (dock i objectform såvida du inte talar dialekt), men det är ett specifikt av dem (opersonligt dock). Begreppet "tredje-person" är så ospecificerat man kan komma när det gäller tredje person – uttrycket underlåter sig inte att stoppas in i något fack – vare sig genus, kasus eller numerus (visserligen så blir det indikerat numerus i vissa sammanhang som "min tredje-person").
Men visst skall man vara socialistiskt korrekt så kan man ju undvika singularvarianterna av possesiva pronomina – isht första person singular är tabu.
Käresta. Som i Danmark. Synd att detta alternativ inte var med. Tycker att det är överlägset. Frågan togs upp i Språket i P1 tidigare i år. Där rekommenderades käresta.
och Norge.
Gumman för jämnåriga
Älskling för mina 18-åriga Thailändska importer med D-kupa
Denna sajt och t.ex. Zero Hedge är fylld av bilder på såna onaturligt voluptuösa asiatiska damer. Jag klickar aldrig på reklambanners, så det måste vara korrelerat med sajternas ämne. Pengar kanske? Halvt knulldocka, halvt levande.
Kvinnfolk är ett bra begrepp gällande tjejer och används flitigt i vårt Norska grannspråk.
Jag förstår problematiken. Gift = poison heter det när man binder sig att leva med samma person. Fråga vilken gubbe som helst som varit gift med en gumma hur han ser på henne.
Jag har importerat danskans ord för detta: käresta. Det är ett nära nog perfekt ord. Det funkar på i princip alla förhållanden som är mer ingående än vänskap. Det är könsneutralt. Det säger ingenting om åldern på personerna eller mognaden på förhållandet, ej heller om bosituationen.
Min donna säger jag som är i situationen.
Förklaring: Uppväxt i socialgrupp 3 i ett miljonprogram i Stockholm och vet inte bättre. Hon är 1st gen mena och jag har således tillräckligt mycket pk-poäng för att komma undan med det hos kvinnliga kollegor i fikarummet. Tycker det är roligt för det stör folk, därför använder jag det.
Jag säger min fjälla.
Ordet borde lanseras i resten av landet också.
Karl/Kvinna tycker jag är rimligt. Känner somliga som använder sig av dessa benämningar och jag ser inga problem alls med dessa.
Det här är min karl, XXXX XXXX. Det här är min kvinna XXXX XXXX. Vi umgås, pippar, etc.. insert whatever.
Pojkvän.. Har ett ex som närmar sig 50 (jag var 19 när vi möttes.. ) och hon presenterade sin karl som sin pojkvän, en karl som är 55. Vetitusan men en pojk är han då rakt av inte alls längre. Min fru fyller 39 och inte tusan skulle jag få för mig att hon är något att likna vid en flicka längre, hon är förvisso grann som en dag men flicka? nej, nope, inte det. Min dotter på 9 år är en flicka däremot.
Käresta som somliga nämner tycker jag känns lite för gammalt, 60-65+ typ.. Kan inte förklara varför dock.
Tycker mig också se ett visst behov från äldre 55+ att föryngra sig och visst, inget fel i det. Gör vad som gör en lycklig liksom.. Det gör inte någon något ont att kalla en dam på 57 sin flickvän och mår gubben bra av det, go for it.
Karl antyder en robust relation, likväl gör kvinna det, inget man kanske skulle använda på en hyfsat flyktig relation men för en hyfsat stabil relation så fungerar det nog utmärkt även för 40+. Sen beror det förmodligen en del på var i landet man bor också..
Inte helt okomplicerad frågeställning Lars! 🙂
Man är bara flicka en gång (om man inte är Fredrik Federley).
Innan jag och min sambo blev just sambo i våras kallade jag henne i åratal för "tjänsteförrättande hustru (motsvarande)"
Betafru kanske?
… eller min semifinalist.
@Aktiepohlman
Njae, först vad-man-nu-skall-kalla-det, sen sambo, trolovad (eller vad det kallas) och sist fru. Skall man dra en sådan koppling blir det isf:
kvarts-finalist=(flickvän eller vad man nu skall kalla det)
semi-finalist=sambo
finalist=trolovad
vinnare=fru
Parallellen med versionsnumrering så skulle det ju bli
prototyp=one-night-stand
alpha=flickvän
beta=sambo
release-candidate=trolovad
release=fru
Men "release" låter kanske lite fel? 1.0 kanske? Fördelen är ju att man kan gå vidare sen med högre versionsnummer:
2.0-prototyp=felsteg
2.0-alpha=älskarinna
2.0-beta=blir-svårt-att-förklara;)
@Anonym, adekvat och bra systematisering där! Fullt i klass med Linnés 6ulsystem!
För övrigt tror jag ingen nämnt delsbo – när man bor ihop på deltid, till viss del.
Jag säger Älsklingen.
Gubbvän respektive tantvän, brukar jag kalla mina föräldrars respektive (nya) kärlekar.
Vad är det för fel på partner?
Har man avlat sin ranson så äre väl mest bara en affärsgrej kvar efter att dom två vuxna (Vi som va 'upp över öronen förälskade') i 20-år slitit arshelet av oss o hållit sperman vid liv o försökt fä nått vet i den, den som ska betala våran pension, sjukpeng, a-kassa . . . . .
Resten av livet är ju en trevlig transportsträcka, där man skrattar igenkännande åt barnbarnens naivitet o misslyckanden o ser dom formas till vuxna.
Partner är nått högre än fästmö sambo o 'den ende i livet' . . . . .
Partner kallar man också vid namn i vissa sammanhang för undvikande av missförstånd då uppgörelsen gått ut till nytt anbudsförfarande.
I Partnerskap ingår man ett nästan tyst kontrakt på hur man förhåller sig till saker, mycket av det andra är mest kåthet typ 'kär över öronen', det är dårskap men skitkul för den som inte i tid o otid har för sig att känna sig kränkt.
Mina barns mor kallar jag för 'mina barns mor' för undvikande av missförstånd, så inte folk tror att kvinnan bredvid (den nya samarbetspartnern) är mina barns mor, privat o till gamla vänner där missförstånd inte kan uppstå, säger jag förnamn.
Jag benämner honom som min nya kärlek. Snart är han väl inte "ny" längre, men allt är relativt. Den föregående innehade titeln "sambo" i 24. Hoppas väl att kärleken uppgraderas till sambo så småningom också 😉
Min "ogifta fru" brukar funka för mig..