Fördröjningen mellan det stigande antalet riggar och den ökade oljeproduktionen från skifferoljan i USA ser vid en grund analys ut att vara drygt arton månader. Samtidigt bör konsekvenserna märkas snabbare på nedsidan, eftersom den konventionella råoljeproduktionen faller i USA, och nu även har sällskap av de snabbt sinande skifferoljebrunnarna.
En skifferoljebrunn sinar mycket fort. Första året kan man anta runt 100 fat i oljeproduktion per dygn, andra året 400 fat, och sedan faller produktionen 75% ner till 100 fat år tre och därefter 75% ner till 25 fat per dygn år fyra, där man planar ut i några år innan brunnen stängs.
Innebörden av detta är att man hela tiden måste borra nya brunnar för att kompensera för de gamla, sinande brunnarna.
 |
| Oljeborriggar och USA:s oljeproduktion
till och med januari 2015. Källa: EIA |
En brunn färdigborrad 2013 producerade alltså 400 fat per dag år 2014, men kommer 2015 endast producera 100 fat per dag.
Konventionell oljeproduktion i USA är liksom i många andra länder sinande och har passerat peak oil. Inte ens skifferoljan har än så länge lyckats få upp USA:s oljeproduktion till den nationella peak oil-nivån från 1971. När skifferoljeborrningarna kom igång på allvar efter den akuta finanskrisen blev det därför initialt en extra fördröjning innan oljeproduktionen faktiskt ökade, netto. Skifferoljan behövde kompensera för fallande övrig produktion.
Fördröjningen mellan att riggarna nådde nivån från innan finanskrisen, till att oljeproduktionen faktiskt steg var drygt arton månader. Se graf ute till höger.
Att tro att det tar 18 månader innan USA:s oljeproduktion faller är dock en förenklad analys. Det kommer gå snabbare.
 |
| USA:s oljeriggar till och med april.
Källa: EIA och Baker-Hughes |
Produktionen av olja från skifferolja är en funktion mellan antalet arbetande riggar, med en viss tidsfördröjning. 2012 inledde man en platåfas i antalet riggar, och kunde leva på effekterna av att befitnliga brunnar nådde full produktion under 2013. Sedan började dessa sina och man behövde öka antalet riggar igen. Enligt 100-400-100-25-regeln, så är man nu inne i att brunnar från 2012-2013 snabbt kommer falla i produktion. Samtidigt kraschar nu antalet riggar mycket snabbt, vilket inte syns i grafen ovan.
Därtill faller den underliggande oljeproduktionen från icke-skifferolja. Medan den uppförsbacken innebar att det tog 18 månader, istället för kanske 12 månader, för att skifferoljan skulle märkas i USA:s totala oljeproduktion, så kommer den nu istället korta ner fördröjningen till raset i oljeproduktion.
Min slutsats är att det kommer ta mindre än 12 månader från att USA:s oljeproduktion planade ut tillsammans med toppen för riggaktiviteten i oktober, innan USA:s oljeproduktion snabbt kommer falla. USA:s oljeproduktion bör alltså börja falla i höst, om inte tidigare.
Därefter tar det minst till 18 månader innan man åter kan få upp oljeproduktionen, dvs år 2017. Eftersom så mycket av oljeproduktionen nu kommer från extremt snabbt sinande skifferoljebrunnar bör fördröjningen vid förnyat borrande att vara ännu längre än 2010-2011.
Ungefär hälften av riggarna, som skickats in i skifferoljan, har nu slutat borra. Frågan är om det alls startas några nya borrningar just nu? Frågan blir också hur många riggar som inte bara hamnar i malpåse, utan faktiskt skrotas i spåren av konkurser hos riggägare? Vill ingen ha en rigg är det enda värdet för konkursboet i att sälja dem som skrot.
Man kan också fundera på hur det gick med guldruschen för alla småstäder och byhålor som såg ett enormt lyft från skifferoljeborrningarna. Det kan ha varit en mycket kortvarig eufori.
När USA:s oljeproduktion väl börjar falla på allvar och det hamnar i nyheterna har vi en potentiell trigger för stigande oljepris.
9 kommentarer
Det vore intressant att få en analys av 're-fracking' tekniken.
Enligt vissa bedömmare så leder detta till stora vinster i produktivitet och livslängt på borrhål och man har dessutom en gigantisk backlog av gamla borrhåll att återvända till, utan att borra nya. Tydligen kostar det ca 1MUSD att re-fracka ett borrhåll för att få liv i det igen medans borra nytt kostar runt 8MUSD.
Det verkar lite konstigt att man kommer på denna fantastiska nya lösning precis när oljepriset kraschar men jag vet inte mycket om tekniken..
Nu när oljeproduktionen i gamla billiga oljefält ökar så dramatiskt, så är det bara bra att dra ned på produktionen av skifferolja. Varför anstränga sig att producera ännu mer av det som redan finns i överflöd till låga priser?
Är det inte så att man kommer timea in Irans comeback på oljemarknaden lagom till innan USA's fracking börjar gå ned kraftigt?
Det skulle på något vis vara en poetic justice om Iran tog över stafettpinnen och fortsatte hålla oljepriset nere till skada för dem själva och sin allierade Ryssland.
Iran skulle kunna addera 800 000 – 1 000 000 fat per dag till marknaden beroende på hur dåligt de underhållit sin infrastruktur.
Om jag hade varit oljeprins i Saudi så hade jag medvetet strypt oljekranen om några år när jänkarnas riggar är skrotade eller har förfallit, vilket gör att de börjar investera i nya riggar när oljepriset går upp. Och när priset ligger på topp, öppna oljekranen och riggarna får skrotas igen. Rinse and repeat.
Det finns en faktor till som inte kommer upp här: det är självklart så att de små marginella fälten med lågt producerande brunnar drar ner först medan störa fält med bra brunnar lever kvar. Alla fält och alla brunnar är inte skapade lika.
Sambandet mellan minskande antal aktiva riggar och produktion är alltså inte linjärt och faktisk produktion kommer sjunka långsammare än var Cornu angivit. Det är till och med så att de senaste siffrorna för genomsnittlig produktion (Fat/dag/brunn) från de stora shale fälten (april 2015) är ökande snarare än minskande: Bakken +28% YoY, Eagle Ford +24%, Niobrara +32% och Permian +30%.
Antalet aktiva riggar peakade för hela USA i september/oktober men antalet riggar i de ovan nämnda shale regionerna förtsatte att öka eller hade marginella förändringar fram till och med december.
Tack Kristian, det är uppenbart att man inte kan jämställa alla riggar och alla borrhål. Vissa ger mer olja än andra och dessa har oftast större marginaler.
Dock så ökar jobless claims i Texas och Oklahoma, jämfört med NY och MA, vilket borde vara naturligt när antalet riggar faller.
http://bonddad.blogspot.ca/2015/04/the-punk-march-jobs-report-looks.html
Cornus prognos är väl optimistisk för USA, eftersom en viktig faktor utelämnats ur analysen. Oljebolagen har avtal med markägarna som innebär att de måste borra innan ett visst datum. För att inte förlora de pengar de satsat på rätten att borra på en viss plats fortsätter de därför att borra betydligt längre än vad oljepriset motiverar och bygger på sig en "fracklog" (https://aleklett.wordpress.com/2015/03/19/closing-the-fracking-valve/). Detta för att sedan kunna komma igång fort när oljepriset vänder upp igen. Men det innebär alltså också att en hel del av de brunnar som fortfarande borras INTE kommer att tas i produktion, utan ligga borrade men ej färdigställda.
Alltså – produktionen faller ännu fortare, men kan också studsa tillbaka fortare (om nu inte företagen konkat under tiden … )
Vad jag kan se är dock inte produktion så viktig i närtid för det framtida priset. Enligt min analys är det i princip enbart USD som styr riktningen i dagsläget. Jag sammanfattade mina tankar kring detta här:
https://thoughtsbymrp.wordpress.com/2015/03/28/alomst-time-to-buy-some-oil/
Jag tror oljepriserna kan skena när som helst. Inte p.g.a. någon felaktig geologisk peak-teori, utan därför att Iran-Saudi-Israel har en relation med varandra som bara kan leda till krig. Särskilt nu när USA har tappat allt inflytande i regionen och gett Iran grönt ljus att skaffa kärnvapen. Vi bevittnar nu den arabiska vårens ankomst till Saudiarabien och därmed kollapsen i oljeproduktionen där.