Svensk mekbataljon – färre än 150 man

Den svenska armén ska ha sju manöverbataljoner, varav sex stycken är mekaniserade bataljoner (tidigare känt som pansarbataljoner, men då behöver de ha betydligt större slagkraft i form av fler stridsvagnar), med runt 800 man i varje. En av dessa, 191:a mekbataljonen, har glädjande nog just genomfört en skarpskjutningsövning på Lombens skjutfält, men det visar sig att man har färre än 150 man.

Den mekaniserade bataljonen ska vara tre mekskyttekompanier med stridsfordon 90 och skyttesoldater, ett stabs- och ledningskompani med bland annat en luftvärnskanonvagnpluton, en spaningspluton och en granatkastarpluton, samt ett trosskompani. Därtill är det tänkt att ett av de fristående stridsvagnskompanierna ska vara underställd bataljonen, som därmed får fyra manöverkompanier. Antalet man i bataljonen bör vara runt 800 om den hade varit fullbemmanad i här och nu-försvaret.

Enligt Försvarsmakten deltog 150 man i den tre dagar långa övningen, fast då hade man även en eldledningsgrupp från Jägarbataljonen (singularis) i Arvidsjaur, och en drönargrupp från Underrättelsebataljonen (singularis) i Karlsborg, plus helikoptrar. 

För er som tvivlar på att det var hela bataljonen som var i fält så benämns kompanierna i plural och vagnsbesättningar följde med, så det var inte en sk kaderövning utan personal.

“Andra dagen drog övningens första stridsmoment igång i form av ett bataljonsanfall mot ett fientligt spaningskompani. Tredje och sista dagen stod fördröjningsstrid på schemat.Under de två dagarnas stridsmoment genomfördes bekämpning av ett antal fientliga fordon upptäckta av jägare, vagnsbesättningar på marken eller av SUAV:n i luften. Det genomfördes även ett flertal moment med ytbekämpning av terräng så att kompanierna snabbt och säkert kunde anfalla och ta terräng.”

Jag tolkar här vagnsbesättningar på marken som att man här avser skyttesoldaterna. En alternativ förklaring är att det är skytt och förare man avser, och att man därmed inte hade med sig skyttesoldater, men då är detta inte en bataljonsövning då större delen av bataljonen stannade hemma. Skyttesoldaterna fick väl i så fall sitta hemma på kasern och gymet, eftersom övningsdygn kostar pengar. Att genomföra en skarpskjutningsövning utan skytte bak i stridsfordonens bollhav gör förstås saker mycket enklare för övrig personal, speciellt plutonchefen, som därmed minskar sin arbetsbörda i sitt primära vapen PRIO avsevärt.

Kort sagt var den mekaniserade bataljonens styrka mindre än 150 man eller mindre än ett mekkyttekompani. En svensk bataljon är i själva verket ett kompani på grund av att personalförsörjningen inte ska vara uppnådd förrän år 2023.

Jag tänker inte ge mig på att räkna ut exakt antal personal i dagens mekskyttekompani. 

I “mitt” gamla pansarskyttekompani från invasionsförsvarets tid (ja, att ha järnkoll på sådant här var en av mina uppgifter som pansarjägarattackpärmbärare) var personalen 172 man med ledningsgrupp med kompanichef, ställföreträdande kompanichef, stabschef (jag), fyra pansarskytteplutoner med 35 man (ledningrupp: plutonchef, stf plutonchef, pbvgruppchef, plutonsjukvårdare, signalist, tre pbvförare, tre pbvskyttar, tre grupper pansarskytte om åtta man – gruppchef, stf gruppchef, kspskytt, kspladdare, grgskytt, grgladdare,grpsjukvårdare, skyttesoldat), stab- och trosspluton med 29 man (plutonchefen kvartermästare, (stf plutonchef var samma som stabschefen), stf kvartermästare, stabsgrupp med tre stabshjon och två ordonannser, ABC- (CBRN) och spaningsgrupp med tre man, packgrupp med två man, brogrupp med sex man, kokgrupp med fyra man, sjukvårdsgrupp med tre man inklusive kompanisjukvårdaren, mekgrupp med tre man). 

Sammansättningen idag är något mindre, då man t ex inte längre kan koka mat på vare sig kompani- eller bataljonsnivå, utan det ska upphandlas på marknaden får man förmoda. Mekgrupp heter driftstödsgrupp idag, då dagens pansarfordon är så avancerade att de inte nödvändigtvis går att laga i fält, t ex om datorer etc går sönder. Någon brogrupp och förmåga att bygga en egen mindre krigsbro på 20 – 30 minuter för övergång av mindre vattendrag (20-30 meter tror jag) inom kompaniet finns inte längre, förmågan finns inte ens på bataljon. Tror inte det alls finns någon broförmåga utanför ingenjörsbataljonerna idag och det räcker att spränga broar över bäckar för att stoppa svenska mekbataljoners framryckning. Jag är också osäker på om man har egen saneringsförmåga vid CBRN-angrepp inom kompanierna längre, trots allt lever vi i den eviga fredens tidsålder där det inte ska förekomma några massförstörelsevapen, så det finns ett CBRN-kompani på nationell nivå. Har man ens kvar obskyra saker som uppblåsbara gummibåtar på skyttekompanierna (fanns i packgruppens lastbil), för att kunna infiltrera över vattendrag (nattetid)?

Andra punkter är idag förbättrade och innebär ökad personalmängd, t ex har idag samtliga grupper i stab- och trossplutonen splitterskyddade fordon, inklusive sjukvårdsgruppen som därmed kan evakuera sårade på egen hand, vilket ökar personalen på grund av skytt och förare. Man ska ha en prickskytt skarpskytt på varje skyttepluton. Eventuellt har man även en markstridsschef per skyttepluton, då det med stridsfordon 90 kan vara omständligt att som vagnschef ta sig ur fordonet, speciellt i en het miljö, medan det var enklare för vagnchefen att göra skyddad avsittning med pbv 302. Man har också fyra stridsfordon och grupper per pluton, vilket ytterligare höjer personalstyrkan. Om den varit fullbemannad.

Slutsatsen landar dock likväl i att 191:a mekbataljonen har mindre personalsstyrka än ett mekskyttekompani. Storleken på en full mekbataljon är idag antagligen något mindre då artillerikompaniet med sina 10.5cm haubitsar är ersatta av en granatkastarpluton.

Ska man vara positivt så nås vi iaf av officiellt besked om att granatkastarplutonen är nu beväpnad med 120mm granatkastare, och har därmed en avsevärt längre räckvidd och vapenverkan än det tidigare idiotiska införandet av jägarnas 80mm granatkastare, som inte är avsedda för mekaniserad strid.

“Den indirekta elden i form av tolv centimeters skarpa spränggranater, levereras av ledning- och understödskompaniets granatkastarpluton.”

Tack!

12cm granatkastare har en sprängkraft som matchar stridsvagnarnas 120mm, och kan dessutom använda pansarvärnsgranaten STRIX. Nedkämpning av pansarfordon, inklusive stridsvagnar, via indirekt eld med pansarvärnsgranater har visat sig vara extremt effektivt när Ryssland gick till motanfall med sina förband mot den ukrainska anti-terroristoperationen, och fick snabbt den ukrainska offensiven att bli till en reträtt under massiva förluster. STRIX ligger förstås inte i närheten av volymförmågan hos raketartilleri med hundratals pansarvärnsstridsspetsar åt gången, men ger åtminstone viss förmåga. Synd bara att granatkastarplutonen måste gruppera till fots och att meksystemet AMOS ströks av moderaternas genomförandegrupp, trots att systemet i princip var färdigbetalt. AMOS-stridsfordonen står kvar i malpåse hos Hägglunds eller SAAB och väntar bara på att tornen med de dubbla automatgranatkastarna ska lyftas på plats. Genomförandegruppen sparade in monteringen av tornen, och kastade redan betalade pengar i sjön. Glädjande nog kan AMOS snabbt monteras om socialdemokratiska regeringen vill detta. Kompetens på systemet finns i Finland, som inte avbröt sin montering av tornen, om man snabbt vill ha tag på utbildare…

Jag gissar att AMOS-vagnarna och deras omonterade torn är bokförda som tillgångar i Försvarsmaktens balansräkning, och skrivs därmed av varje år och belastar därmed försvarsbudgeten, utan att någon förmåga fås för pengarna (bokföringen).

Så en svensk mekbataljon må bara lyckas sätta 150 man i fält, men man har åtminstone 120 mm granatkastare. Fast det är antagligen bara personal till en dito…

Tillägg: I senaste numret av Officerstidningen nämns det personalrekryteringen ligger efter ca tio procent. Man har inte heller nått målet att kunna mobilisera på en vecka hemma i Sverige, eller sex månader för utlandsinsats. “Alla bitar är inte på plats” heter det så fint. IO2014 har alltså misslyckats, men detta var inte någon nyhet. Däremot medger nu insatschefen general Göran Mårtensson att man inte nått målen. “Vi jobbar vidare med krigsplacering av materiel.” Eller skenmål som de också kallas när det saknas bemanning.