De tio procenten

”All väl?”

”Jo, tack, fått TV-kontrakt på nya manuset.”

Det är bokmässan 2014 och jag springer på Deckarförfattaren, som verkar om möjligt nöjdare än vanligt.

”Men vad kul, gratulerar! Skitkul!”

”Ja, fast det är ju bara tio procent av alla böcker med film- eller TV-avtal som någonsin spelas in.”

Kvällen efter plankar jag tillsammans med lite trevligt folk på Förlaget in på Tidningens privata mingelparty på övervåningen av Park, som är branschfolkets benämning för Elite Park Avenue Hotel. Det viskas något om hemliga avtal mellan olika förlag om fri tillgång till varandras mingelpartyn, om hemliga pakter skrivna i blod på pergament i vaxljusupplysta källare. Ingen stoppar oss, men ingen frågar heller.

Det finns en outtalad regel som säger det som händer på Park, stannar på Park. Men likt i Pirates of the Caribbean ska man mer se den som en riktlinje än en lag, så jag bryter mot den nu.

På Tidningens mingel möter jag Stora Deckarförfattaren, som tydligen också tillhör ett förlag med blodspakt om att fritt krascha andras interna mingelpartyn. Vederbörande har nyss fått utländska filmkontrakt på två av sina böcker.

”Hörde att du fått filmkontrakt på två av dina böcker. Gratulerar!”

”Tack, fast det är ju bara tio procent av alla böcker med film- eller TV-avtal som någonsin spelas in. Så ta det med en nypa salt.”

Varifrån dessa tio procent kommer vet jag inte. Antagligen är det en branschskröna, som lever sitt eget liv. Kanske har någon hardcore-agent suttit och fört statistik och räknat ut exakta odds. Det skulle jag gjort. Fast siffran stämmer säkert rätt väl ändå.

Värdet i ett film- eller TV-avtal ligger för många initialt i att kunna skriva på omslaget till boken att Ridley Scotts produktionsbolag har köpt rättigheterna. Mest en marknadsföringsgrej. Att det faktiskt blir något är en annan fråga. Se på William Gibsons cyberpunkklassiker Neuromancer (1984), som suttit fast i utvecklingslimbo sedan antagligen 80-talet. Eller Neil Gaimans American Gods (2001), som vandrat runt mellan TV-bolagen och inte producerades av eller för HBO, som var tänkt. Tretton år från utgivning till kanske TV-serie?

Själv får jag ständigt frågor från läsare när mina böcker ska bli film. Det enkla svaret har tidigare varit att jag inte ens tillhör de nittio procenten med kontrakt, men som hamnar i utvecklingslimbo.

Fast jag har åtminstone fått kika in genom dörren till de nittio procenten några gnger.

Ett filmbolag ska ha läst Midvintermörker och eventuellt även Midsommargryning. Jag har inte hört något mer från min agent om det, så det blev nog inget. Böckerna är förstås lite svårfilmade, speciellt med svensk budget, även om det finns sätt att ordna det. Exempelvis kan man fokusera på Gerd och Mia (och göra alla läsare som avskyr Mia förbannade) och stryka det mesta av det svårfilmade.

För Stjärnklart var det däremot första gången riktigt nära tidigare i höst.

Telefonen ringer och jag lyfter irriterat på luren, störd i skrivandet. Ett 08-nummer följt av 55-någonting brukar innebära telefonförsäljare. Åtminstone är det inte de ständigt uppringande asiatiska Microsoft-bedragarna, men jag stålsätter mig för att lagom oartigt avvisa säljaren. Eftersom det antagligen är en telefonförsäljare svarar jag utan att ge mitt namn.

”Hej?”

”Är det Lars Wilderäng jag talar med?”

Grundregeln med telefonförsäljare är att aldrig säga ordet ja i något sammanhang, då det kan spelas in och mixas ihop till en beställning. Mitt svar blir därför krystat.

”Det stämmer att detta är Lars Wilderäng.”

”Ja, hej, jag heter Förnamn Efternamn och ringer från …”

Allt jag hör är något med media eller tele eller något i den stilen, eventuellt både media och tele(vision) i samma företagsnamn. Nu ska de försöka kränga på mig något telefonabbonemang eller få mig att köpa tre årsförbrukningar tvättmedel på företaget att använda privat, eller som den telefonförsäljaren sade: ”Varför annars har man ett eget företag om man inte ska fuska med skatten?”

Ridå, hejdå, klick.

Jag gör mig redo att avbryta samtalet med att alla teleavtal är bundna på flera års tid.

”… TV-produktioner och jag har läst din bok Stjärnklart och den är helt fantastisk. Jag skulle väldigt gärna vilja göra den till en TV-serie.”

Ibland är det bra att inte slänga på luren på telefonförsäljare. Ibland.

Det hela faller några veckor senare på att det enda produktionsbolag som producenten kan tänka sig jobba med är upptaget i andra projekt i flera år framåt. Men en liten stund öppnades dörren till de nittio procenten, kanske rent av de tio procenten.

Någon månad senare hör istället Bob Film av sig. Jag träffar Jan Blomgren på Hotel Post i Göteborg, och vi pratar bort några timmar. Några dagar senare har kontrakt bollats fram och tillbaka, åkt vändor runt jurister och till slut blivit påskrivna.

Härom veckan pratade jag med manuskonsulten, som utvecklar Stjärnklart till en TV-serie. Boken sitter inte fast i utvecklingslimbo, utan arbetas aktivt vidare med. Återstår att se om boken trots allt blir en av de tio procenten.