Bankföreningen skärper amorteringskraven för medlemsbankerna enligt ett pressmeddelande. I våras skärpte man kraven till att alla bostadslån skulle amorteras ner till 70% belåningsgrad. Den aktuella skärpningen tvingar fram amorteringar ner till 50%, och omfattar betydligt fler skuldslavar.
 |
| Andel amorteringsfria hushåll efter
belåningsgrad. |
2013 amorterade mindre än 50% av hushållen med en belåningsgrad på 50 – 75% enligt Finansinspektionen. Statistiken gäller inte enbart nya bolånetorskar, utan alla som lagt om sina lån, bytt bank, flyttat etc, och ger en god bild av bolånemarknaden.
Det är också just i intervallet 51 – 75% som man hittar störst andel amorteringsfria hushåll. Bland de som har en belåningsgrad på 26 – 50% amorterar ca 80% och bland de som har 25% eller lägre amorteringsgrad amorterar 90%.
Det behövs alltså inte ytterligare skärpta amorteringskrav, då de flesta med lägre belåningsgrad än 51% redan amorterar.
 |
| Procentandel hushåll som torskar
dit vid olika nivå av boprisfall. |
Varför går då Bankföreningens Tomas Östros ut med detta? Nivån har i själva verket tagits fram i diskussion med Finansinspektionen, och man kan misstänka att statistik som ovan ligger till grund för beslutet. Det är i detta intervall de största syndarna hittas.
Samtidigt har en majoritet av hushållen över 70% i belåningsgrad. Faller bostadspriserna 30% så torskar 57% av bolåntagarna dit, och har större skulder än bostadens marknadsvärdering (ej värde, värdet är som bekant ett eget boende, en plats för din säng och tak över huvudet). Så majoriteten av bolåntagarna har över 70% i belåning och det är en mindre andel som nu får ytterligare amorteringskrav på sig.
Utspelet är förstås mycket positivt, och ett sätt att bekämpa de svenska hushållens skuldbubbla, som är en av de största i världen. Dock omfattar skärpningen relativt få hushåll och kommer inte räcka. Därtill är det osäkert i vilken takt lånen ska amorteras, antagligen en procentenhet om året, då det är vad som gällde tidigare. Det motsvarar en amorteringstakt på 85 år vid full initial belåning och är alltjämt för lågt.
Bankerna föredrar förstås att det inte ska behöva komma till någon tvingande lagstiftning och undantaget den långsamma amorteringstakten skulle skärpningen faktiskt räcka. Förhoppningsvis kan lagstiftningen dock kräva 2 – 3 procentenheter i amortering per år, vilket skulle få större effekt.
59 kommentarer
Detta lär gälla alla nya lån, dvs när lånen skrivs om. Tex förändringen sker för ett 3-månaderslån direkt ?
… eller efter tre månader.
Nja, kommer ihåg när de ändrade att man skulle amortera från 75% till 70%. vi låg för tillfället över 70% men banken hörde inte av sig när en ny tremånadersperiod inleddes.
@Phatcuru
Normalt så ingår ju amortering i de allmänna vilkoren. Har man avtalat om undantag från detta (amorteringsfrihet) så är detta väl tidsbegränsat och förändringen lär ske först därefter.
Då det inte rör sig om lagbud så kan inte vilkoren ändras förrän avtalet förhandlas om (dvs kan inte göras ensidigt). Notera att detta innebär att du kanske inte kan förvänta dig att framgångsrikt pruta på räntan utan att få amorteringskravet på köpet.
Avtal om amorteringsfrihet lär isf bara vara möjligt i kombination med att man har ett blancolån som skall amorteras istället. Detta ger dock isf bara effekten att man amorterar på helheten, men att amorteringarna i första hand går till att betala av på blancolånet och först därefter på "bottenlånet" (vilket ju är ett rimligt sätt att amortera på).
Lån skrivs väl regelmässigt om vart femte år om jag inte missminner mig?
Nej, det skulle inte gälla när man förnyar eller flyttar redan befintliga lån.Du kan till och med byta bank, har du redan ett lån utan amortering ska du kunna fortsätta ha det.
@Kuckeliku
Är det inte bara räntevilkoren detta gäller? När det gäller avtal som löper på längre tid än så kan man inte kräva att motparten skall acceptera vilkorsförändringar. Avtalet som är relevant här är avtalet om amorteringsfrihet då det utan sådant avtal är de allmäna vilkoren som gäller vilka i sin tur föreskriver amortering.
@Anders Unknown
Det finns väl inget som säger att den nya banken måste vara bunden av de vilkor du hade i ditt avtal med tidigare bank?
Har du amorteringsfrihet så kan du bara förvänta dig att dessa skall gälla fram tills amorteringsfriheten löper ut, men du kan inte förvänta dig att kunna ställa krav på förändringar i ditt avtal (pruta på räntan, byta bank etc) och samtidigt behålla amorteringsfrihet.
Nej banken kan välja att tvinga dig att amortera ändå. Men kravet/rekommendationen från bankföreningen är att du ska få behålla amorteringsfrihet om du byter bank/skriver om lån, b.l.a för att undvika inlåsningseffekter.
Förmodligen kommer eventuella krav om amortering när ens nuvarande (ränterabatt)överenskommelse löper ut. Överenskommelsen med banken brukar gälla1-2 år beroende på bank för 3-månaders lån. Sen är det inte säkert att banken vill att man skall amortera i alla fall, eftersom det är en riskbedömning från fall till fall, och banken vill ju tjäna så mycket pengar som möjligt. Banken kan även bestämma återbetalningstiden på den del de vill att man skall amortera på. "Det är inte förhandlingsbart" kan de säga om man vill amortera för snabbt eller för långsamt.
@Anders Unknown
Har man ett avtal om att man skall slippa amortera under en viss tidsperiod så lär detta avtal gälla även efter att en REKOMMENDATIONS-ändring trätt i kraft. Det ligger ju i konceptet med ett avtal att man som part inte bara kan riva det och skita i sina åtaganden.
Rekommendationen från bankföreningen är att man inte skall behöva amortera så som förslaget föreskriver. Man kan alltså inte ta för givet att rekommendationerna är huggna i sten och inte kan förändras.
@Neo Cortex
Man kan som kund åtminstonde luta sig tillbaka på konsumentkreditlagen och befintligt avtal. Vill inte banken förhandla så har man iaf rätt att amortera i den takt som dessa föreskriver (omvänt så har banken rätt att kräva betalning i den takt också).
Notera också att en avtalspart har rätt att avstå från att kräva fullföljelse av alla avtalsvilkor. Även om du inte har avtalat om amorteringsfrihet så kan banken mycket väl låta bli att kräva in amorteringarna en kortare period utan att för den sakens skull medgivit vilkor om amorteringsfrihet.
Det troliga är att krav på amortering kommer när nuvarande överenskommelse om amorteringsfrihet löper ut. Jag vet inte om dessa brukar gälla 1-2 år, men skulle gissa att de gäller längre än så. När man väl kommit ner på den nivån man skall komma till så kan ny sån överenskommelse träffas och då får man en respit med att amortera ner till denna nivån ifall nivån skulle sjunka.
Anonym,
Vad jag säger är att rekommendationen om att amortera inte gäller ett befintligt amorteringsfritt lån, varken när löptiden går ut eller ens när man byter bank. Banken kan då givetvis välja att pådyvla dig en amorteringsplan ändå, men den sannolikheten får nog anses väldigt låg.
@Anders Unknown
I vilken utsträckning finns riktigt amorteringsfria lån? Med "riktigt" menar jag då inte att man har avtalat om ett undantag om att man inte skall behöva amortera under en tioårsperiod och liknande.
Det får nog anses vara rimligt att om du har avtalat om amorteringsfrihet under en tidsperiod så kommer det därefter vara amortering enligt rekommendationer som gäller, iaf tills du amorterat ned till rekommenderad nivå.
Varför rekommendationen inte skulle komma att gälla befintliga lån ser jag liksom inte.
Jag återger vad bankföreningen själva säger. De är de som kommer med rekommendationen, deras interna resonemang har jag ingen insyn i.
Själv drar jag den subjektiva slutsatsen att förslaget ser ut som det gör för att bankerna helt enkelt vill ha det så.
De vet att något måste göras och nu förekommer de ett lagförlag med en väldigt svag rekommendation som lämnar kvar mycket valfrihet hos bankerna.
@Anders Unknown
Var säger de att man skall få behålla amorteringsfrihet när perioden för amorteringsfrihet löper ut? Jag efterfrågade iofs också hur vanligt det är med RIKTIGT amorteringsfria lån (som inte berörs av föregående frågeställning), det kanske du inte har någon kännedom om – jag gissar dock att dessa är tämligen ovanliga.
Givetvis måste man anta att rekommendationen är baserat på bankernas intresse (och att de av denna anledning lär följas). Frågan är vad det lagförslag du hänvisar till kommer att föreslå – om det nu ens kommer något sådant lagförslag? En sådan lag skulle av naturliga skäl bli såpass mycket gummiband att bankerna kunde välja allt från amorteringsfrihet till krav på amortering ner till noll – eller som man nu valt att kräva amortering ner till 50%.
Jag hörde Östros själv säga det. Dessutom är detta bara en förstärkning av en tidigare rekommendation. Amortera ner till 50% ist för 70%.
Det är fler instanser som tittar på ett lagförslag, Borg lovade ett resultat senast i November.
Även di är inne på samma linje:
http://www.di.se/artiklar/2014/10/7/slaget-mot-en-amorteringslag/
@Anders Unknown
Borg's löfte om lag(förslag) senast i November väger vid det här laget ganska lätt.
En fråga är huruvida det verkligen är lagförslag på gång har jag inte fått någon klarhet i, jag har iaf inte sett något sådant. Det är ganska rimligt att man nöjer sig med att låta finansinspetionen besluta om amorteringskrav – eller rekommendation. Med en sån så kan man tänka sig att även befintliga lån kommer att omfattas (eller att bankföreningen eller enskilda bankerna så småningom börjar tillämpa amorteringskrav även på befintliga lån).
Som det nämns så är det inte rimligt med en såpass rigid lag som antyds i DI av bland annat den anledning som nämns. Frågan ifall den skulle bli mer framgångsrik än en rekommendation.
För att få en uppfattning om hur mycket det handlar om, det finns ung. 2429 miljarder i bolån i aug. Hälften av hushållen ligger i intervallet där de måste börja amortera och de flesta lånen ligger på 3 månaders löptid. Praxis för amortering över 70% är 15 år. Uppskattningsvis är då beloppet som skall amorteras 2429*0.5*.25 ~ 300 miljarder.
På 15 år är det 20 miljarder per år, BNP är 3747 miljarder så det handlar om 0.5% längre BNP varje år framöver vilket är väldigt mycket. Kom ihåg att pengarna som amorteras inte återcirkuleras och det finns ingen annan som kan ta upp motsvarande lån.
Förutom detta kommer man öka riskerna. Om vi får en bostadskrasch de närmaste 15 åren på 30% kommer ju amorteringar behövas göras ända ner till 35% av den gamla värderingen vilket då är 485 miljarder – ung. 60% mer skall amorteras vid en bostadskrasch vilket i sin tur driver kraschen djupare.
Bankföreningen/Socialdemokraterna tycks dock inte vara speciellt bekymrade över detta – priserna fortsätter ju alltid upp så det kommer kanske lösa sig själv kanske man tror.
Det innebär också att likviditeten ökar i systemet och räntorna håller sig låga, troligtvis speciellt konsumtionslånsräntorna som går ner
Räntorna ligger kvar längre/lägre än annars.
Men likviditeten minskar (relativt sett) när partikeln lån och antipartikeln pengar möts för att använda en isomorf analogi. Kvar blir ett ökat potentiell låneutrymme som är en funktion av marknadspriset som i sin tur är en funktion av likviditeten på hela marknaden.
Vilket osökt leder till frågan om företagslån också bör amorteras ner till 50% av säkerhetensmassan, t.ex. måste fastighetsbolag i framtiden ha en soliditet på 50% eller gäller andra regler där?
Kan ju tillägga att fastighetsbolagen på börsen har en soliditet på cirka 37% i rakt snitt, alltså 63% belåning och skulle behöva amortera i storleksordningen 35 miljarder.
@Björn
Likviditeten som avses bör ju vara den mängd likvid som bankerna kan leverera ut på marknaden. Denna anihileras inte av amortering.
Har jag inte fel för mig så amorterar även fastighetsbolag på sina lån så det kanske inte är så annorlunda regler där. Lägre soliditet kan bero på att man har ett växande fastighetsbestånd.
Marknaden är ju väldigt homogen, du har bolånen, företagslånen och staten. Företagen har allt kapital man behöver och mer därtill, så då återstår alternativet staten. Möjligtvis har du en poäng i att man försöker flytta skuldberget till skattebetalarna.
Fastighetsbolag generellt har en målsoliditet som en del av sin finansiella strategi och den brukar ligga någonstans runt 30%. Resten delar man ut.
Om bostadspriserna faller 30% och de ska amorteras ner till 70% av den nya värderingen så är det 49% av den gamla värderingen, inte 35%.
Sen kan du ju inte heller räkna med att alla som har över 70% belåning har 95% belåning…
Gör inga anspråk på att beräkningarna är perfekta men storleksordningen är rätt.
Dock, 50%*(100%-30%) = 35%
50%*(100%-30%) = 35% är ju objektivt rätt, men vad står siffrorna för och vad är det du vill räkna ut? För mig ser det ut som att du räknar med ett fall på 50%.
Amortering till 50% blir 35% vid 30% prisfall.
Ah, då är jag med. Tolkade det som att du menade amortering till 70%.
"Bankerna föredrar förstås att det inte ska behöva komma till någon tvingande lagstiftning och undantaget den långsamma amorteringstakten skulle skärpningen faktiskt räcka. Förhoppningsvis kan lagstiftningen dock kräva 2 – 3 procentenheter i amortering per år, vilket skulle få större effekt."
Nej, troligen inte. Ifall man vill ha någon slags rimlig flexibilitet i lagstiftningen så kommer det finnas kryphål. Däremot om bankerna är med på att man skall tvinga kunderna att amortera så kommer amorteringskrav obönhörligen införas.
En fastighet bör skrivas av med 2% årligen, alltså bör amorteringen ligga på den procentsatsen.
@Lars Sundberg
Normala bolån löper på 50 år (dvs samma avskrivningstid som man har/hade på byggnader).
Det är ganska förnuftigt att man ser till att ha betalat tillbaka lånet vid det laget – vill banken vara elak kan de nämligen vid de laget kräva att du skall betala resterande belopp pronto (iofs kan man med inflationen räkna med att värdet av beloppet sjunkit med 64%, men det är fortfarande en ansenlig summa att hosta upp).
Frågan är hur många som gör det?
"vill banken vara elak kan de nämligen vid de laget kräva att du skall betala resterande belopp pronto"
Ja om banken vill vara elak mot sig själv. Varför skulle de vilja avsluta en inkomstkälla som ett bolån innebär?
Amortering är sparande och man bör spara runt 10-20% av disp inkomst, inte allt i tillgången småhus. Det man bör spara kan sammanfall med 2% av bolånen årligen och då är det effektiv hantering att göra så, annars inte.
Jag har aldrig hört talas om någon som fått problem efter 50 år av bolån att han/hon plötsligt måste hosta upp en ansenlig summa. Har du?
@Linus
Tja, de kanske ser möjligheten att få någon annan att skriva på för 85% av det inflaterade värdet på fastigheten? Att inte amortera verkar helt enkelt vara en ganska osund strategi.
@Lo S
När man amorterar så innebär det i praktiken att man sparar i räntesparande. Tillgången småhus har man redan full exponering mot (med hävstång). Om man tycker att den exponering man får på det tillgångsslaget är för högt så borde man ha tänkt på det när man köpte huset.
Visserligen är det väl inte så normalt att man tvingas betala lånet efter 50år, men det gör det inte speciellt ansvarsfullt att låna pengar i 50år under förhoppningen att man skall få låna samma summa om 50år.
Att man inte ser någon som fått problem kan också bero på att de som tagit lån på 60-talet kanske har gjort det i en tid då det föreföll normalt att amortera på sina lån och därmed faktiskt betalt en betydande del av lånet. Dessutom har några år av hög inflation kunnat hjälpa till lite också med att få ner värdet på beloppet.
Sen kan man ju kontra med att fråga hur många som bott i samma hus i 50år öht? Vad har då huset för värde idag egentligen. Mycket kan hända med värderingen på huset på ett halvt sekel – och alla förändringar behöver inte vara till ägarens fördel.
Amorteringskrav?
Allt jag ser i pressmeddelandet är prat om rekommendationer.
@Wofser
Samma sak gäller för övrigt bolånetaket…
Varför inte göra liknande studielånen. Typ amortera så mycket som behövs för att ha max 50% belåning vid 65
Det skulle"gynna" yngre som då kan konkurrera med 50+ på ett helt annat sätt än idag.
Förstår inte herr Wilderängs perversa intresse av att på olika sätt klämma åt hårt arbetande människor som valt att flytta till tillväxt zoner i stället för att gå och dra fötterna efter sig på landet.
Dessutom borde ju han som "stor" placerare vara mycket orolig för de troligen mycket stora konsekvenser på den inhemska konsumtion som alla galenskaper han yrar om skulle få som effekt.
Vi har marknadsekonomi så låt marknaden sköta detta. Och som information så ställer bankerna nu större krav på unga låntagare både gällande inkomster/säkerheter samt amortering, har redan skett på frivillig väg.
Skrik inte efter vargen….
Okej men då tar vi bort ränteavdragen då så vi får marknadsekonomi på riktigt.
Plus insättningsgarantin och så ett grundlagsfäst förbud mot att staten garanterar bankerna.
Det sista tror jag skulle stabilisera banknäringen enormt. Om ägarna till banker vet att de förlorar allt vid problem kommer de aldrig ta några stora risker. Tyvärr är den enda partiledare som förespråkar ett sånt förbud Jonas Sjöstedt.
@Mama
Frågan är hur v ser på de två övriga frågorna: ränteavdragen och insättningsgarantin?
Ett sånt system skulle för övrigt kräva ganska betydande förändringar då det säkerligen föreligger ett behov att på ett tryggt sätt kunna förvara sina pengar. Frågan är hur pass man kan göra en sådan reform utan att det får revolutionär karaktär?
@viktualiebroder
Ett grundlagsfäst förbud riskerar ju att bara gälla mandatperioden ut. Utan en grundlag som är rimligt skyddad mot ändringar så väger grundlagen ganska lätt när det gäller att garantera saker.
"…behov att på ett tryggt sätt kunna förvara sina pengar."
Just. Till exempel genom att Riksbanken öppnar upp RIX för privatpersoner modell gamla Postgirot.
Det gör de inte, och dessutom motarbetar de aktivt kontantanvändningen. Cui bono?
#Anonym2014-10-08 15:10
Får ge dig rätt, lagförbud är värdelösa. Ett naivt krav för bittra, och jag hamnade visst kort i den fällan.
Vad som skulle fungera bättre är om de 95% av penningmängden som nu kontrolleras av bankerna kunde väsentligt minskas, till exempel genom att öppna upp RIX "für alle". Då spelar det mindre roll för betalningssystemet om någon bank går omkull och insättare och fordringsägare förlorar sina pengar.
@viktualiebroder
När det gäller gamla postgirot så var väl inte det något annat än just same shit different name? Det finns endel som lever i föreställningen att det rörde sig om något fundamentalt annorlunda, men jag har inte sett mycket stöd för att det skulle vara det.
På vilket sätt motverkar riksbanken kontantanvändningen? Eller du kanske menar att bankerna motverkar kontantanvändningen?
När det gäller frågan hur man reformerar systemet så är det nog inte så enkelt att man bara ändrar systemet i grunden. Det är ganska naivt att tro att en sådan grundläggande förändring skulle passera igenom utan att det får någon inverkan på marknaden (lyckas man så är det nog mer tur än skicklighet).
En tanke vore kanske ifall man kunde successivt reformera systemet. T.ex. genom att man successivt ökade andelen av banktillgodohavandet som finns i det nya systemet och på samma sätt fasade ut insättningsgarantin. Dvs att man i FRB successivt ökar reservkravet från 0% till 100% och sänker insättningsgarantin motsvarande. Samtidigt måste riksbanken öka monetära basen av penningpolitiska skäl.
Då skulle man i slutändan hamna i ett system där bankerna bara utgör en mellanhand mellan medborgare och RIX. Det enda staten garanterar då är beloppet som banken håller i reserv (dvs de pengar som finns i RIX) vilket är ganska trivialt (isht ifall man anpassar utsökningsbalken därefter).
Därefter skulle man kunna öppna "RIX fur alle" utan att det får alltför drastiska konsekvenser. Det man också skulle kunna göra i det läget är att föra penningpolitik liknande chicagoplanen istf att förlita sig på styrränta för att föra den, alternativt skulle man kunna injicera monetär inflation rakt in på folks bankkonto (monetär deflation blir knepigare på det sättet).
Det är en klok och konstruktiv inställning av dig att skissa på "vägen dit". Vi är så många i olika sammanhang som bara fokaliserar på ett mål, och fokalisering är ett basrecept för katastrofala misslyckanden.
Så, tummen upp för en barnmorskepolitik för att öppna upp bankernas punggrepp på betalningssystemet!
Men jag är tveksam till att staten skall lägga sig i reservkraven för privata banker – leva och låta leva är bättre, dvs frigöra sig från destruktiva relationer är bättre än kravkataloger. Stor risk för systemfällor att ständigt öka krav på andra, bättre säga hejdå innan man blir torsk på medberoende.
@viktualiebroder
Mitt förslag lägger sig inte i reservkraven utan bör mer ses som övergångslösning. I slutändan får man i en situation där man har ett system där kunderna inte är beroende av statlig insättningsgaranti. Jag ser egentligen inte vilka risker för systemfällor du ser i en sådan övergångslösning. Vem skulle egentligen bli torsk på medberoende och hur?
Jag undrar lite hur du skulle föreslå att man reformerar systemet utan att få drastiska konsekvenser. Notera att bara säga "hejdå" och öppna upp RIX skulle kunna innebära en ganska traumatisk upplevelse både för bankerna och de (kanske 95%) av deras kunder som inte får behålla sina pengar.
Ränteavdragen är ju en ren skattesubvention, inget konstigt i att ta bort dem. Kan mycket enkelt göras i lugn takt, säg minska från 30 % till 0 % över 15 år, 2 % i taget, något som motsvarar en lagom amorteringstakt och alltså inte orsakar problem för låntagarna.
Insättningsgarantin har ju dock en funktion med fördelar i ett finansiellt system. http://sv.wikipedia.org/wiki/Ins%C3%A4ttningsgaranti#Motiv_till_ins.C3.A4ttningsgaranti
@Mama
"Kan mycket enkelt göras i lugn takt, säg minska från 30 % till 0 % över 15 år, 2 % i taget, något som motsvarar en lagom amorteringstakt och alltså inte orsakar problem för låntagarna."
Lagom amorteringstakt på 15år? Tack för den televerket…
Vill man avveckla ränteavdragen i amorteringstakt så vore ju en åtgärd att man sätter en övre gräns för även det reducerade avdraget – sen skriver man bara ner dessa gränser enligt normal amorteringstakt (nästan alla som amorterar befintliga lån skulle då inte märka någon förändring).
Att insättningsgarantin har en funktion och fördelar är till stor del beroende på hur finansiella systemet är uppbyggt. Har man t.ex. ett system där varje person har ett konto hos riksbanken som innehåller lagligt betalningsmedel så förreligger t.ex. inget behov av insättningsgaranti.
2 % amortering motsvarar en amorteringstakt på 50 år, det är lugnt.
Att minska ränteavdragen med 2 % per år ökar räntekostnaden lite mer än 2 % per år, ungefär som att amortera 2 % per år alltså. Lugnt.
Det blev till slut en bostadsrätt, känns inte toppen att köpa på toppen direkt men vi hade egentligen inte något val. Eller jo det hade vi ju om man nu vill bo i andra hand och betala ockerhyror. Jag menar inte att det ska vara 2000 kr för en 2:a på Södermalm, nu pratar jag om rimliga priser i tex Sundbyberg. Men även där kryper priserna på andrahandsmarknaden upp mot 15000 kr för en två och då ska man ha tur. Efter 1,5 år med ett andrahandskontrakt blev vi uppsagda och då blev det som sagt till slut ett köp. Nu väljer jag och sambon att amortera rätt hårt så att lånet ska vara betalt på ca 40 år. Om du inte har för stora omkostnader är det inga problem att amortera av mycket. Alla som jag känner blir lite smått chockade när jag nämner amorteringstakten och summan 5000 kr i månaden. För mig är det en självklarhet när vi nu till slut lite till trots köpte en lägenhet på bubblans eventuella topp…
2500 var per månad, chockerande siffror..
Nej precis inte speciellt chockerande
Har också köpt på toppen och amorterar så hårt jag kan. Känns märkligt när barnen undrar varför inte vi drar till Thailand och alperna stup i kvarten som deras polare. Jag vet precis vad de andra föräldrana har för inkomster och förstår vad dom inte gör men vad säger man?
Har en släckning som bor på söder, 5-6 miljoner i lån. Amortering 500 kr i månaden…
Vad får deflationen för effekt på de privata huslånen? Det känns som ett mardrömsscenario. Erik här ovan pratar om hård amortering om 40 år och att hans vönner tycker det är galet ambitiöst. I vissa europeiska länder typ Belgien och Tyskland går det inte ens att få ett huslån med sådan amorteringstakt. Man kan få 30 år om man har riktigt btra jobb och könner bankdirektören. Annars gäller 15-25 år. Om nu deflationen tar fart hur kommer det slå mot vanligt folk som skall betala och betala och betala?
Nulli secundus
Tänk vad billiga bostäder skulle vara med 30 år amorteringstakt. Då skulle unga inte ha några problem alls att hitta billiga lägenheter.
Östros inger inget förtroende överhuvudtaget. Har svårt att ta den mannen som seriös..