Om man verkligen äger någonting är det fritt att ge bort det. Det innebär bland annat att du inte äger dina statliga pensionsrätter, “pappamånaderna” i föräldraförsäkringen eller en bostadsrätt. Och att (f!) genom kvotering av föräldraförsäkringen vill ta den ifrån dig.
En bostadsrätt, liksom de flesta andra klubbmedlemskap äger du inte. Du kan nämligen inte fritt ge bort dem, då den nya medlemmen måste godkännas av klubben. Bostadsrätter handlar alltså inte om ägande, utan om en rätt. Ej heller äger du ditt hyreskontrakt, utan detta är också en rätt, som du inte kan ge bort utan att hyresvärden godkänner det.
På samma sätt äger du inte din statliga pension, pensionsrätterna. I många fall äger du inte heller din tjänstepension. Om du inte fritt kan ge bort dessa till någon annan person är det som sagt inte ägande. I Sverige kan du exempelvis inte ge bort hela eller delar av dina pensionrätter till din sängpartner och pensionen är alltså inte individualiserad på riktigt.
Något du faktiskt äger i Sverige är större delen av föräldraförsäkringen. Av 480 dagars föräldraförsäkring äger respektive förälder 180 dagar. 60 dagar äger du inte, då du inte kan ge bort dem. Föräldraförsäkringen är redan idag individualiserad. För att en förälder ska kunna ta ut mer än 180 dagar måste den andre föräldern ge bort sina dagar. Det sker frivilligt och utan att Försäkringskassan kan protestera. Man kan rent av ge bort den till andra personer än en förälder.
Eftersom (f!) vill förbjuda att man ger bort föräldradagar, så vill de i själva verket ta föräldraförsäkringen från dig, ett socialistiskt beslag av föräldrars egendom. I (f!):s värld ska du inte få ge bort föräldradagar, och alltså kommer du inte längre äga försäkringen. (f!):s beslag av ägande visar tydligt på partiets kommunistiska rötter.
Andra saker du inte äger är t ex ditt medborgarskap. Du kan förvisso avsäga dig det, men du kan inte ge det till en annan person. Men du äger ditt armbandsur, du äger din bil och du äger din andel i en fastighet, t ex en villa. Till skillnad mot bostadsrätten kan du fritt ge bort din andel i villan till någon annan, oavsett vad eventuell ytterligare delägare i villan tycker om saken. Inte heller äger du din statliga sjukvårdsförsäkring, sjukförsäkring eller barnens dagisplats, som du inte heller kan ge bort.
Oavsett, tror du att du äger något, så är testet enkelt. Kan du inte ge bort det, utan att en tredje part måste godkänna gåvan, så är det inte ägande.
Applicerat på svenskarnas väldigt snedfördelade förmögenheter, så visar det att stora delar av dessa inte egentligen ägs av de svenska hushållen. Dit räknas bostadsrätterna, pensionsrätterna och antagligen stora delar av fordringarna på försäkringsbolagen, som alla räknas in i hushållens förmögenheter idag.
Verklig individualisering av samhällets institutioner skulle innebära att personerna äger dessa och fritt kan ge bort dem, t ex medborgarskap, pensionsrätter eller sjukvårdsförsäkringar. Det skulle också öppna för fri invandring – det är bara att ge bort sitt medborgarskap, sin sjukvårdsförsäkring etc till någon man känner behöver det hela bättre än du själv.
För övrigt kan man konstatera att man inte äger dumhet. Den kan sprida sig, som en sjukdom, men den kan inte ges bort även om man kan dela med sig av den. Men du blir aldrig av med den, trots att du delar…
36 kommentarer
Tack Cornu, det behövs mer diskussion om kvotering av föräldraförsäkringen, hur det kan göras/ej bör göras och vilka positiva och negativa konsekvenser vi kan förvänta oss. Som du skriver är 60 dagar öronmärkta för varje förälder. Tycker du att 60 dagar är för mycket/för lite? Vad bör man ta in i beräkningen tycker du?
Vårdnadsbidraget och att ge bort dagar var i vårat fall i princip nödvändigt för att kunna skjuta upp förskolestarten och att ammningen skulle kunna fortgå så länge vi planerat. Båda sakerna absolut nödvändiga, varför skulle någon vilja ta den möjligheten ifrån vårat barn?
Som bonus har vi kunnat dela lika på föräldraledigheten.
I en "perfekt värld" är det väl upp till barnets samtliga vårdnadshavare att själva göra upp om vem som ska vara föräldraledig och när. Jag vill nämligen tro att det är de som bäst kan pussla ihop sitt livspussel på det sätt som blir bäst för alla inblandade parter. Jag tror nämligen inte att Gudrun Schyman är den som alltid vet bäst.
Kvotering av föräldraförsäkringen är inte en väg frammåt, en silverkula för att lösa jämlikhetsproblem. Det är ett sätt att ta svenska folket kollektivt i örat och säga "Ni gjorde inte som vi ville när ni fick välja själva, så nu tvingar vi er att göra det istället".
Jag ser all form av kvotering som tecken på misslyckande, eller en "snabbfix" om man så vill. Inte något sätt att långsiktigt lösa ett problem.
När det är två vuxna, myndiga människor som skaffat barn tillsammans så känns det här med öronmärkning av föräldradagar ungefär lika vettigt som när auktoritära stater ska in och detaljreglera vad två vuxna människor inte får göra med varandra i sovrummet.
"Du får inte ta de här 60 dagarna föräldraledigt, aja baja"
"Du får inte använda munnen på det sättet, aja baja".
I båda fallen känns det som en meningslös moralgest som är svår att följa upp. Den typen av detaljregleringar bygger inte trovärdighet för statsapparaten. Är det lönt att nån sitter på FK och räknar dagar, lika som det är lönt att poliser kollar upp hur folk gör i sovrummet? Nej, det finns rimligtvis viktigare saker att lägga resurserna på.
Ja, i stort, man blir inte en mer moralisk och jämställd människa av att "tvingas" ta ut ett minimum av dagar.
Precis som man inte blir en mer moralisk och gudsfruktig människa av att inte göra vissa saker i sovrummet.
Håller inte med, behövs mindre diskussion. Kvotering av föräldraförsäkringen är en jäkla icke fråga. Föräldraförsäkringen är relevant, detaljerna av den är det inte. Bättre lägga tiden på mer diskussion kring hur vi skapar mer jobb, mindre utanförskap och, i detta fall, mer jämställdhet. Att tro 30 dagar hit eller dit påverkar jämställdheten något nämnvärt är naivt och rent av dötrist att diskutera.
Visst, många små steg blir ett stort men man riskerar förlora intresset halvvägs..
"Men du äger ditt armbandsur, du äger din bil och du äger din andel i en fastighet, t ex en villa."
Armbandsuret äger nog de flesta. En betydande andel av "folks" bilar är finansierande på sådant sätt att det finns äganderättsförbehåll registrerat. Överlåtelse av flertalets fasta egendom i form av bostäder kräver ett godkännande från banken. Frågan är väl oxo om man verkligen äger något om finansieringen medför pantsättning av objektet.
@Magnus Johansson
Som sagt är cornus definition lite väl hårddragen och fokuserar på bara en aspekt som är av betydelse. Man bör se till helheten och inte bara en aspekt av ägandet. Ser man till bilen eller villan så kan/får du ju i övrigt bruka den på det sättet man kan förväntas få bruka en bil eller villa.
Ni har fel. Inga öronmärkta dagar finns för respektive förälder. Det finns öronmärkta dagar för respektive vårdnadshavare och rätten att godkänna och utse vårdnadshavare innehas av mamman om man inte vill driva en flera år lång juridisk process som kostar 100 000-tals kronor.
Påståenden som dessa är således fel
Cornu: "Något du faktiskt äger i Sverige är större delen av föräldraförsäkringen. Av 480 dagars föräldraförsäkring äger respektive förälder 180 dagar."
Jesper: "Som du skriver är 60 dagar öronmärkta för varje förälder."
Kan tilläggas så blir man om man är gift automatiskt vårdnadshavare om man är gift med kvinnan som föder barnet. Därmed inte sagt att man nödvändigtvis är biologisk pappa till barnet.
Jag tycker kunskapen kring detta är extremt låg. De flesta blir chockade när ajg berättar hur det faktiskt ligger till i verkligheten.
Ja, en outtalad förutsättning är väl att föräldradagarna fördelas på vårdnadshavarna. Ingen vårdnad, inga dagar. Vilket i sig är vettigt, eller?
Kan tilläggas så blir man om man är gift automatiskt vårdnadshavare om man är gift med kvinnan som föder barnet. Därmed inte sagt att man nödvändigtvis är biologisk pappa till barnet.
Ja, det där känner väl de flesta som skaffat barn till. Vad är det för chockerande med det?
Nej de flesta förstår inte skillnaden mellan förälder och vårdnadshavare och tror att man får föräldradagar automatiskt för att man är förälder. Så är inte fallet.
Givetvis är det lämpligt att föräldradagarna fördelas mellan vårdnadshavarna, problemet ligger i hur vårdnadshavarna utses.
Är man inte gift så har man som förälder (pappa) ingen rättighet att också vara vårdnadshavare utan rätten att tilldela en pappa vårdnad innehas av mamman. Dock ska man inte förväxla termen vårdnadshavare med vem som faktiskt står för den primära omvårdnaden av barnet.
Är man gift så blir man automatiskt vårdnadshavare till ett barn som föds av den man är gift med även om man inte är biologisk förälder.
Obligatoriska faderskapstest skulle vara något att sträva efter så slipper man skulddebatten i de fall där pappan kräver detta. Det ligger i barnets intresse att veta vem ens biologiska föräldrar faktiskt är.
Ett föräldraskap bör dessutom alltid automatiskt innebära att man blir vårdnadshavare så får den förälder som anser att man inte är en lämplig vårdnadshavare processa för att tillskansa sig ensam vårdnad. Förenkla även processen och gör den snabbare, i många fall finns det inget att gå på som skulle visa att föräldern är olämplig men likväl så tar processen flera år. Likaså sker när föräldern är uppenbart olämplig, det är oerhört svårt att ta ifrån vårdnaden från den föräldern. Tex en pappa som vägrar ta ut sina föräldradagar men vägrar att överlåta dem, i dessa fall bör dagarna ges till amman då det inte finns dagisplatser för så små barn.
"Kan tilläggas så blir man om man är gift automatiskt vårdnadshavare om man är gift med kvinnan som föder barnet. Därmed inte sagt att man nödvändigtvis är biologisk pappa till barnet.
Ja, det där känner väl de flesta som skaffat barn till. Vad är det för chockerande med det?"
nej, i princip ingen av de jag talat med sm har barn känner till det trots att de skrivit under papper om gemensam vårdnad hos socialtjänsten. Man vidimerar papprena utan att riktigt förstå vad man skriver under och uppfattar det som att man skriver under faderskapet.
Sm jag sa blir de flesta chockade och förvånade.
Ja, jag förstår fortfarande inte vad som är chockerande.
Ett föräldraskap bör dessutom alltid automatiskt innebära att man blir vårdnadshavare så får den förälder som anser att man inte är en lämplig vårdnadshavare processa för att tillskansa sig ensam vårdnad.
Går man medvetet in för att skaffa barn så torde det vara lika naturligt att upplysa sig om det juridiska läget som att se över sin ekonomi och vad en barnvagn egentligen kostar. Det är billigt att ingå äktenskap dessutom. Således bör äktenskap vara ett naturligt formellt steg i barnalstringsprocessen. Förbigår man det har man bara sig själv att skylla.
Sen finns de ju de som omedvetet medverkar till en graviditet, (typ, jag lovar, jag käkar p-piller) och där är väl läget lite mer knivigt.
Men att ursäkta sig med att man inte kunde reglerna är att omyndigförklara sig själv. Det är ingen undulat, det är en människa.
Det som är chockerande är väl i så fall folks okunskap?
Ja det var det jag skrev, att folk blir chockade, inte att det är chockerande.
Tja, om man är överens om att ha barn och det är frid och fröjd för att sedan strax efter födseln ha en kvinna som drar som har vägrat allt sen dess så är det svårt att freda sig.
Sen kan man alltid diskutera huruvida jag borde ha förstått eller agerat si eller så. men det är inte relevant för sakfrågan om hur vårdnad bestäms. Om det vi vill ha är det som är idag så är jag ok med det. Men det lustiga är att folk inte nödvändigtvis vill ha det så, de verkar inte ha förstått att det är så det fungerar. De flesta uttrycker sig och tror att det är så som både Cornu och Jesper skriver ovan. Föräldradagar delas mellan föräldrar. Men så är det inte.
jag var för övrigt upplyst kring hur det fungerade men det hjälper föga då beslutet inte är mitt.
Ja, jag vill inte gräva i dina personliga tragedier, men samtidigt gör du en del allmängiltiga påståenden man kan ifrågasätt.
Om man är överens om att bilda en familj och skaffa barn i den, så är det som sagt rimligt att man gifter sig på ett eller annat sätt. Det kostar nästan inget, det har inget reiligöst innehåll, det finns kort sagt ingen anledning att låta bli och erbjuder ett annat juridiskt läge än det du hamnar i.
I korthet – lagen är skriven utifrån ett standardförfarande. Följer man inte det kan det bli krångel. Därför är det bäst att följa det, om inte annat av ren riskaversion.
Jämför med körkort. Mina personliga färdigheter spelar ingen som helst roll, jag kan vara världens bästa bilförare och kört 100000000 mil utan en enda olycka. Men jag måste skaffa ett formellt körkort för att få köra bil. Annars tar jag risken att hamna i rätten och ligga illa till. Körkort är dessutom dyra jfrt äktenskap om jag minns rätt.
"nej, i princip ingen av de jag talat med sm har barn känner till det trots att de skrivit under papper om gemensam vårdnad hos socialtjänsten. Man vidimerar papprena utan att riktigt förstå vad man skriver under och uppfattar det som att man skriver under faderskapet."
Jag skrev under dessa papper för ett antal år sedan och reagerade redan då över hur märkligt systemet är. Först ska man erkänna faderskapet. I det läget är man tex underhållsskyldig. Först efter det kan kvinnan, om hon känner för det, låta mig som pappa bli vårdnadshavare.
Det rimliga hade i mina ögon varit att det var en atomär uppdatering av statusen. Erkänner man faderskap blir man samtidigt också vårdnadshavare så länge inget annat avtalas. Det hade varit att behandla föräldrarna jämställt.
"Går man medvetet in för att skaffa barn så torde det vara lika naturligt att upplysa sig om det juridiska läget som att se över sin ekonomi och vad en barnvagn egentligen kostar. Det är billigt att ingå äktenskap dessutom. Således bör äktenskap vara ett naturligt formellt steg i barnalstringsprocessen. Förbigår man det har man bara sig själv att skylla."
Ditt resonemang gör nog varenda F!:are stolt. Om en man råkar illa ut pga att systemet är fördelaktigt för kvinnor är det nämligen alltid ändå mannens eget fel. Han borde anpassa sig till det rådande systemet och har bara sig själv att skylla.
Andra delen av F!:s resonemang är naturligtvis att om en kvinna råkar illa ut, oavsett orsak, så är det männens fel som grupp. Den åsikten vill jag däremot inte tillskriva dig.
Men rent pricipipellt, vore det inte bättre om systemet var lika för alla? Är man fastställd förälder så är man även vårdnadshavare, så länge inte en domstol fråntar ena föräldern vårdnadskapet av ett rimligt skäl (eller att vårdnadshavarna frivilligt kommer fram till att ena parten avsäger sig detta).
Ett giftermål har en annan juridisk dignitet än en relation. Avseende övriga frågor rörande tex egendom och arv. man kan inte förutsätta att folk vill gifta sig för att de väljer att skaffa barn. Att inte vara gift och ha barn ihop är idag inte ovanligt och det är helt accepterat i samhället. varför ska man då som man hamna i ett sådan utsatt situation?
"Jag skrev under dessa papper för ett antal år sedan och reagerade redan då över hur märkligt systemet är. Först ska man erkänna faderskapet. I det läget är man tex underhållsskyldig. Först efter det kan kvinnan, om hon känner för det, låta mig som pappa bli vårdnadshavare.
Det rimliga hade i mina ögon varit att det var en atomär uppdatering av statusen. Erkänner man faderskap blir man samtidigt också vårdnadshavare så länge inget annat avtalas. Det hade varit att behandla föräldrarna jämställt."
Exakt så här borde det fungera. Tex kan man inte som förälder avsäga sig vårdnaden om ett barn utan det är upp till socialtjänsten att avgöra en sådan begäran och motiveringen till detta är att man ser till barnets bästa. Vidare ser man till barnets bästa och säger att ett barn har två vårdnadshavare är det bästa för barnet men samtidigt så ger man inte automatiskt gemensam vårdnad som norm utan den måste processas fram om den ena parten inte vill. Systemet är absurt som det är idag.
Jag har läst en utredning kring gemensam vårdnad från födseln för ogifta föräldrar och slutsatsen var att det inte var önskvärt med anledning av att man tror att fler kvinnor då inte kommer medverka till att faderskapet fastställs och detta skulel då vara menligt för barnet. Så alltså, gemensam vårdnad är bäst men man vill inte dela ut det för lätt för då kanske kvinnan sätter sig än mer på tvären så därför ska mannen hamna i trångmål. Det är sjukt.
Att man tycker ditt och datt om hur det borde vara och för en kamp för att ändra på det är naturligtvis i grunden lovvärt.
Det utesluter dock inte att man agerar på bästa sätt utifrån hur dagens regelverk ser ut.
Finns det förresten något hållbart argument emot att gifta sig.
Tja, kvinnan kanske inte vill gifta sig. Så det ska då leda till att man inte ska skaffa barn alls då? Relationen ska tillåtas gå i kras för att kvinnan inte vill gifta sig och som man ska man misstänka en kvinna som inte vill gifta sig som vill ha barn? Det låter inte helt önskvärt.
Poängen som man är att man inte kan skydda sig mot detta. Det är inte lätt att ta upp frågor som samboavtal, äktenskapsförord och dylikt i en relation då det ofta kan leda till djupa diskussioner om skuld och vad man tror om varandra även fast det inte är därför diskussionen tas upp. Det är känsliga frågor och inte självklart.
Sen kan man ifrågasätta varför en juridisk konstruktion ska leda till gemensam vårdnad och ett annat samliv inte ska leda till gemensam vårdnad. Särskilt som detta inte på något sätt garanterar att man är en bra och medveten förälder. Det är till och med så illa att män kan få gemensam vårdnad om barn som de inte är biologisk förälder till medan biologiska föräldrar kan vägras vårdnad enbart baserat på hur deras samliv ser/sett ut.
Tja, kvinnan kanske inte vill gifta sig. Så det ska då leda till att man inte ska skaffa barn alls då? Relationen ska tillåtas gå i kras för att kvinnan inte vill gifta sig och som man ska man misstänka en kvinna som inte vill gifta sig som vill ha barn? Det låter inte helt önskvärt.
Man lever i en märklig relation om man bara godtar "Näe, jag vill inte" som svar. Är man seriös i sin relation så bör man tala om varför. Det är ett konstruerat exempel du framför. Hade jag haft en relation med nån som krävde att man aldrig skulle behöva diskutera eller motivera ett svar så hade nog fan den relationen gått i kras illa kvickt.
Poängen som man är att man inte kan skydda sig mot detta. Det är inte lätt att ta upp frågor som samboavtal, äktenskapsförord och dylikt i en relation då det ofta kan leda till djupa diskussioner om skuld och vad man tror om varandra även fast det inte är därför diskussionen tas upp. Det är känsliga frågor och inte självklart.
Det är sällan man kan skydda sig emot något till 100%. Att ingå äktenskap är ett bättre skydd än att inte göra det så det är rimligt att göra det. Man kan köra bil utan säkerhetsbälte också, men varför göra det när det ändå ingår i bilköpet och sitter där?
Sen kan man ifrågasätta varför en juridisk konstruktion ska leda till gemensam vårdnad och ett annat samliv inte ska leda till gemensam vårdnad. Särskilt som detta inte på något sätt garanterar att man är en bra och medveten förälder. Det är till och med så illa att män kan få gemensam vårdnad om barn som de inte är biologisk förälder till medan biologiska föräldrar kan vägras vårdnad enbart baserat på hur deras samliv ser/sett ut.
Ja, det finns naturligtvis en massa juridiska konstruktioner som är färgade av godtycke, historia, kultur etc. Det kommer vi att få fortsätta leva med under överskådlig tid, precis som alla andra samhällen i hela världen. Säkert kommer det att förändras, men alla lagar har kryphål så förmodligen kommer ett godtycke ersättas med annat som i bästa fall är lite mindre.
Det är lite fascinerande att om man inte är gifta måste man gemensamt besöka socialtjänsten och som pappa bli synad i sömmarna, alltså inte av mamman utan av socialtanten, vi kan för enkelhetens skull kalla henne *Lillemor*
Nå jag skall inte klaga för jag klarade dte muntliga provet. Bara för att sätta andan i halsgropen när det visade sig att *Lillemor* av misstag satt kryss i fel ruta, en ren lapsus alltså, så att jag/vi i alla fall tvingades inge besvär och begäran om rättelse.
Nå, jag tänker att inga andra pappor är lämpligare som föräldrar än till barn som fötts u.ä/ej sambo, ty de får ett intyg på sin lämplighet utfärdad av en behörig myndighetsperson, a.ka. *Lillemor*.
"Att man tycker ditt och datt om hur det borde vara och för en kamp för att ändra på det är naturligtvis i grunden lovvärt.
Det utesluter dock inte att man agerar på bästa sätt utifrån hur dagens regelverk ser ut."
Jag håller definitivt med om att man för sin egen skull bör agera på bästa sätt givet dagens regelverk, och även att man inte bör skaffa barn förrän man har pratat igenom hur man vill ha det och är överens.
Men, misstag kan ju ändå ske. Oväntad graviditet, kvinnan kan lura mannen (använda honom som spermadonator) med falska förespeglingar, en av parterna kan ändra sig under graviditeten och så vidare.
Därför är det ändå åt h*e att det ser ut som det gör, att mamman konsekvent favoriseras både av regelverket och av domstolarna.
När du tar bostadsrätt som exempel så drar du det hela in absurdum. Vissa restriktioner på hur du kan förfoga över dina besittningar/egendom bör kunna accepteras utan att man för den sakens skull inte skall behöva anse att äganderätten har upphört. Egentligen bör man dessutom ta hänsyn till hur du i övrigt kan styra över tillgångarna och där kan ju möjligheten till att överlåta tillgången bara vara en del av kontrollen (eller avsaknad därav).
Inskränkningen att man bara får överlåta sin bostadsrätt till någon som föreningen godkänt är en förhållandevis liten inskränkning. Det finns ju andra inskränkningar hur du får använda dina ägodelar som inte avser just överlåtelse (även om det finns andra inskränkningar i rätten att överlåta vissa tillgångar).
Inskränkningen är inte i närheten av den inskränkningen man har på de 60 dagarna, man kan inom vissa gränser styra vilka dagar man skall ta ut dem, och där ungefär slutar kontrollen över dem. Så det blir inte lika hårddraget att säga att det är en rättighet man inte äger.
OM bostadsföreningen går i kk så äger du inte den yta som är bakom DIN dörr.
Det du äger är DIN skuld för det du sägs äga.
@Nils Lindholm
Jag har aldrig hävdat att man äger ytan bakom dörren. Liksom i ett aktiebolag så äger man sin andel i föreningen sålänge den består såvida man inte överlåter den. Det är ju ingen som säger att man inte äger aktier bara för att bolaget kan gå i konkurs.
Däremot uppfyller inte en skuld kriterierna för ägande eller ens besittning. Som gäldenär så innebär skulden inget förhållande du råder över. Det är fordringsägaren som råder över hela förhållandet: fordringsägaren kan överlåta sin fordring, pantsätta den, kräva gäldenären på betalning eller välja att avskriva den (och gäldenären har bara att gilla läget).
Intressanta tankar om ägande. En bostadrätt måste vara skuldfri om man skall kunna ge bort den till "nästan vem som helst". Men även om den är skuldfri så kan bostadsrättsföreningen kräva att den nye ägaren har inkomster nog för att betala månadsavgift mm. Rimligen resonerar man inte annorlunda än hyresvärdar, som inte sällan kräver att ens lön är tre-fyra gånger högre än hyran. Då kan det vara många man inte får ge bort bostadsrätten till, även om den är skuldfri!
Alla som deltar i drevet för att slippa betala realisationsvinstskatt på bostäderna de har kan väl så vitt jag förstår ge bort sina bostäder, så slipper de realisationsvinstskatten. Fint va!?
Det här med äganderätt är inte ett helt okomplicerat område, men som grundregel duger dock Cornus gåvotest ganska bra. Hittade dock en sak att anmärka på i inlägget:
"Till skillnad mot bostadsrätten kan du fritt ge bort din andel i villan till någon annan, oavsett vad eventuell ytterligare delägare i villan tycker om saken."
Det är förvisso sant, men ger inte hela bilden. Det vanligaste sättet att samäga en fastighet idag torde vara att man som gift eller sambo äger sin gemensamma bostad. 7:5 1 p. ÄktB stadgar att en make inte utan den andra partens medgivande får "avhända sig, låta inteckna, hyra ut …. fast egendom som utgör gemensam bostad". Motsvarande skrivning finns i 23 § Sambolagen.
Bra inlägg för övrigt!
Tankarna om att ge bort sitt medborgarskap är också intressanta. Då kan man kanske också ordna en marknad där man kan sälja sitt medborgarskap.
Lite svårt för de flesta, om de inte har dubbelt medborgarskap. Men har man efter en försäljning av sitt medborgarskap blivit statslös så bör väl det vara ett bra skäl för att få asyl i Schweiz, Monaco eller något annat land där man har goda utsikter till fortsatt god ekonomi.
Möjligen kan man också behöva förhindra att folk säljer sitt medborgarskap på sin dödsbädd, för att släktingar eller andra skall få pengarna.
Ta tag i det här Cornu och skriv ett inlägg om att det i liberalismens namn är dags att göra medborgarskap till en handelsvara. Du behöver ju inte tro jättemycket på iden. Ta bara och rör om lite i den ideologiska grytan! Det kan säkert bli intressant.
http://www.skovdenyheter.se/artikel/97344
Man kan ge bort sin dotter till en man som då kan få rätt till hennes hemlands medborgarskap.
En tragedi som Svensk lag inte kan förhindra.
Det är gott att äga. Jag äger.
En bostadsrätt har begränsade möjligheter att neka medlemskap, så den inskränkning till ägandeskapet är inte särskilt stor. Har du köpt den och fått ett lån beviljat är det i princip omöjjligt för föreningen att neka dig medlemskap, så äganderätten till bostadsrätten (alltså att du får disponera den andel av föreningens egendom som precis motsvarar den lägenheten du tror dig ha köpt) är ganska fri att disponera. Jag ser inte det som en inskränkning.