För (s)ocialisten ser alla (skol)problem likadana ut

Man undrar om det kanske finna något bättre sätt att göra ungdomar motiverade än att spika på dem. Har för mig att det finns något som heter morot också, fast det kanske är lite gammalmodigt, och inte enligt LCHF. Kanske något fett bra som bacon vore något…

Varken Borgfält eller svetsaren & Co kommer att kunna göra någonting åt detta. Ty bägge gör antagandet att det faktiskt kommer att finnas arbeten till godo för dessa ungdomar när de kommer ut på andra sidan av den gigantiska korvmaskin som vi kallar skola. Här kommer problemet. Dem finns inte. Å ena sidan så skulle jag tippa på att 8 av 10 nya industrijobb kommer att skapas i Kina eller i Indien och å andra sidan så kommer den kvarvarande industriella verksamheten att bli urvattnad av bemanningsbolag och annan legoverksamhet. Oavsett om vi kör maximalt med så kallad industripolitik så kommer att finnas mer resurser att ytterligare subventionera industrier i BRIC länderna. De är för många, för billiga och för effektiva. Vi är för få, för dyra och blir allt mer ineffektiva. Det spelar ingen roll vilken politik vi kör. Faktum; vår period som industriland och för den delen kunskapsland är över. Ingenting kan ändra på det. Alternativet som finns kvar för oss är; i) Konsolidering; vilket innebär att vi vårdar den industri som finns kvar, för mer kommer inte. ii) Anpassning; detta innebär att vi måsta ordna med arbetstillfällen på annat vis än de klassiska kanalerna, vilket är aktiv industripolitik vänsterut och skattesänkningar för rika högerut. Den ena hoppas att detta håller kvar industrierna, och den andra hoppas att överklassen skall spendera sina pengar som nu är mindre beskattade i Sverige. Inget fungerar i tillfredställande grad.

Så, anpassning till de nya omständigheterna är den enda vägen ut som jag ser det.
Mitt förslag är följande:
-Alla kostander för arbete skall bort eller reduceras kraftigt. Det skall i princip vara gratis från stat och kommuns sida att ha anställda.

Detta finansieras genom att vi får ta av resurser som inte har politiskt beskydd; staten. Det finns drygt 200 myndigheter. Det måste bli 100 myndigheter. Vi har ambassader i 104 länder och drygt 400 honorärkonsulat. Vi får välja ut dem som är viktigast, och resten stängs ner. Vårt bistånd kan slimmas ner till FN:s rekommenderade nivå på runt 0,7%. Detta kan göras utan att störa de livsavgörande bistånden, genom att avveckla biståndsarbeten i länder som uppenbart kan göra saker på egen hand, såsom Kina och Ryssland.

Alla dessa medel skall gå till att lätta upp bördan på arbetsmarkaden. Kanske verkar detta drastiskt, men situationen är helt enkelt ohållbar. Ett land som Sverige kan inte ha drygt en halv miljon arbetslösa i olika former. Detta får allt för starka effekter på resterande samhälle; alltifrån våldsam kriminalitet, exploderade förorter och utbredande fattigdom kan kokas ner till frånvaro av en fungerande arbetsmarknad, eller snarare en för trång arbetsmarknad. Säg att den är byggd för 10 personer, och vi är nu 20 personer i systemet. Fakta. Vi måste göra något nu. Parterna på arbetsmarkanden vägrar ge med sig. Då finns det bara en väg ut; minska trycket på arbetsmarkaden genom att ta resurser från statlig verksamhet som inte är systemkritiska, och använd dessa för att göra arbete billigare, helst kostandsfritt.

Du mena(!)r att alla kvinnor har jobb?
Eller räknas icke dessa varelser?