Veckans fredagsmys får bli ett gästinlägg från läsaren Niclas:
Mitt namn är Niclas och driver företag sedan några år tillbaka i tiden. Jag bor i Stockholm, är gift och har två små monster i förskoleåldern. Jag är inte rik och har inga unika egenskaper som gör mig bättre än vad du är. Vad jag däremot flitigt jobbat mig till, som faktiskt inte många har, är modet att ibland våga tro och göra det jag verkligen vill. Jag vågar helt enkelt ibland drömma och göra!
Sedan en tid tillbaka insåg jag att jag hade fastnat i mitt liv. Jag hade ”allt det där” som jag alltid eftersträvat. Jag hade en bil, ett boende, en formell utbildning från SU, pengar på kontot, hyffsad lön, hyffsad PPM-avkastning, livfallsförsäkringar, ett Facebook-konto, årliga semestrar, fritid, ett eget företag och vänner. Jag hade förutom ”allt det där” dessutom två friska barn i mitt liv och en kvinna bredvid mig sedan 10 år tillbaka.
Jag hade fastnat och detta fick mig att börja tänka. Jag började fundera på varför jag inte mådde så bra som jag någonstans visste att jag kunde må. Ska jag vara riktigt ärlig så har jag faktiskt mått ganska dåligt under en längre tid.
Detta fick mig att börja fundera mer intensivt över livet. Jag började fråga frågor och som lovat har jag fått en del svar. Om de frågor jag ställt mig är vettiga och om de svar jag fått är rimliga vet jag inte men de känns mer ”rätt” än ”fel”.
Jag har två barn. Mina barn är 3 respektive 6 år. En julimorgon 2013 observerade jag mina barn på ett sätt jag aldrig tidigare gjort. Jag observerade deras leenden, rörelser, energi, tal, tempo, kroppshållning… Jag lyssnade på vad barnens sa till varandra och hur mina barn kommunicerade och vad barnen gjorde. Intensivt började jag nu fundera mer kring barn under kommande dagar från denna julimorgon.
Jag kom fram till att barn har hiskligt mycket energi, är väldigt glada och tycks älska livet. Livet tycks även älska barn…
Nästa dag funderade jag ännu mer kring mina barn men även andra barn i allmänhet. Jag började ställa mig själv frågor som – varifrån får barn sin enorma energi?, – vad är det barn egentligen är så glada för?, – vad är det som gör barn så lyckliga?, – vad är det barn tänker på som får dom att känna sådan glädje?, – varför är denna lycka så kortvarig i en människas liv?
Dagen efter nästa började jag fundera över min egen barndom. Jag tänkte alltså på mig själv som liten. Det slog mig den dagen att jag då, precis som dagens barn, var exakt lika lycklig och full av liv. Jag sprang exakt lika mycket och hade exakt samma mängd energi. Jag lekte, jag busade, jag hoppade och jag levde i nuet. Jag var helt enkelt väldigt lycklig som barn, precis som de allra flesta barn jag någonsin sett och umgåtts med.
Nästföljande dag funderade jag ytterligare. Jag funderade nu intensivt kring barnens beteenden och vanor och jämförde med vuxna människors beteenden och vanor. Jag började få rätt intressanta insikter på skillnader i vanor och beteenden. Jag började dessutom nu koppla vissa få vuxna vänner i min omgivning som även dom verkade lyckliga på riktigt (Alltså inte Facebook-lyckliga)
Den dagen funderade jag kring vad jag egentligen idag tänkte, kände och gjorde som faktiskt fick mig att inte längre känna denna barnsliga lycka som vuxen. Jag funderade dessutom vidare på barn och drog paralleller och identifiera skillnader mellan majoriteten vuxna och barn. Dessa insikter vill jag dela med mig av och jag hoppas att du får ut något av det du läser.
Sovvanor:
Barn sover mycket. Vuxna sover ganska lite.
Nattvanor:
Barn lägger sig tidigt. Vuxna lägger sig sent.
Gör:
Barn gör. Vuxna tänker på vad dom ska göra.
Impuls:
Barn går från tanke till att göra. Vuxna går från tanke till tanke.
Morgonvanor:
Barn vaknar av sig själva tidigt. Vuxna vaknar i regel av klockan för sent.
Tillstånd på morgonen:
Barn vaknar lyckliga med mycket energi. Vuxna ”vaknar” med låg energi.
Matvanor 1:
Barn äter ofta och små portioner. Vuxna äter sällan och stora portioner.
Matvanor 2:
Barn äter det dom gillar och som gör dom glada. Vuxna äter det dom bör äta och som i regel gör dom mindre feta.
Rörelsevanor 1:
Barn rör instinktivt på sig mycket och regelbundet varje vaken sekund av deras liv. Vuxna rör på sig i regel vid några enstaka tillfällen i veckan.
Rörelsevanor 2:
Barn blir piggare av rörelse. Vuxna blir trötta av bodypump, gym och liknande sysslor.
Valvanor:
Barn väljer utifrån frågan – ”Vad gör mig lycklig”. Vuxna väljer det rationella och smarta.
Mängd:
Barn vill ha mycket. Vuxna har lärt sig acceptera lagom.
Kul:
Barn vill alltid ha kul. Vuxna vill ha lite-så-där-lagom-kul.
Tidsbegrepp:
Barn befinner sig mental i nuet. Vuxna befinner sig mentalt i gården eller i framtiden.
Fest:
Barn har tokkul och är lyckliga på kalas och andra festliga tillfällen. Vuxna har inte den blekaste om hur man har kul på en fest utan droger som exempelvis alkohol. Tror du mig inte kan du prova att ordna en företagsfest utan att servera mängder med droger som exempelvis alkohol. Deltagaran på företagsfesten skulle prata om Excelark och väder under 30 minuter för att sedan vara ”tvungna” att alla gå hem väldigt tidigt. Liknande skulle ske på en kräftskiva, nyårsfest, Kristihimmelsfärd, Midsommar, Julafton, parmiddagen, födelsdagsfest, chartersemester eller på fredagsmysen.
Delaktighet:
Barn vill instinktivt alltid vara delaktiga. Vuxna är gärna passiva åskådare.
Lärdomar:
Barn vill alltid lära sig nya saker. Vuxna håller sig gärna till vad vuxna redan kan.
Misslyckas:
Barn misslyckas hela tiden. Vuxna misslyckas nästan aldrig.
Lyckas:
Barn lyckas nästan hela tiden. Vuxna lyckas nästan aldrig.
Fokus:
Barn fokuserar på det som gör dom glada. Vuxna fokuserar på det som gör dom arga.
Främmande människor:
Barn tycker instinktivt att främmande människor är spännande. Vuxna tycker det i regel inte.
Kladd:
Barn är nästan alltid kladdiga. Vuxna är nästan alltid rena och prydliga.
Dessa skillnader i beteende och många fler skillnader uppenbarade sig för mig. När jag funderade över detta och alla andra skillnader kom jag till ytterligare insikter. I min papparoll lär jag faktiskt mina barn att ta efter mig och mitt beteende. Jag ber barnen ”pedagogiskt” och vänligt att lugna ner sig, jag säger åt barnen att sitta still och ta det lite lugnt, jag ber barnen äta mer och färre gånger, jag visar undermedvetet och indirekt att alkohol är en nyckel till glädje för vuxna som mig, jag visar mina barn att livet inte alltid är så kul som barnen tycks tro. Jag ber mina barn att tala med små bokstäver och att inte ta ut svängarna för mycket när vi är bland andra. Jag säger åt mina barn att ta det försiktigt och jag berättar hur farligt allt kan vara.
Det är faktiskt rätt fascinerande att jag inte velat göra något annat mer än det ”rätta” och börjar komma fram till att jag egentligen gör det ”sämsta”, i fråga om min roll som pappa. Jag håller ju sakta men väldigt säkert på att föröva barnens deras instinktiva lycka. Jag håller ju faktiskt på att omprogrammera mina barn att söka sig från lyckan utan att själv, förrän nu, vara medveten om det.
“Att vara lycklig” är ju tillstånd vi alla vill uppnå. Vi jagar förgäves. Lyckan finns inte på chartern, på företagsfesten, i disciplin, i stillhet, i biosalongen, på Facebook… Lyckan finns nog inom oss alla. Observera barnen på gården. Dom är ju alla lyckliga. Tänk tillbaka på dig själv som liten. Du var ju lycklig då. Du var ju riktigt glad som liten. Du ville så mycket och du gjorde så mycket men sakta men säkert började du lära dig att uppskatta lagom.
Jag förstår mycket väl ifall det jag skriver uppfattas som märkligt och barnsligt. Personligen har jag egentligen bara att vinna genom att prova imitera barnens beteende. Genom att imitera barnens beteenden och vanor (genom att egentligen bara finna tillbaka till barnet inom mig) börjar jag väldigt sakta men ändå säkert finna tillbaka till lyckan jag en gång instinktivt upplevde som liten.
Lyckan är nog redan inom oss alla. Lycka och ”att lyckas” är nog en mänsklig instinkt. För att överleva livet i Västvärlden måste dock denna tanke kvävas. För att leva livet bör denna tanke få gro.
Jag hoppas verkligen att du som läser detta blir motiverad att även du våga tro på att du redan har lyckan inom dig. Barnet inom dig finns. Låt barnet få en större roll i ditt liv. Barnet inom dig vill leva ditt liv fullt ut men du omprogrammerad av samhället att överleva livet.
Livet ska levas – inte överlevas.
//En skuldsatt pappa som vill finna tillbaka till barnet inom sig.
74 kommentarer
Man måste ha tid för insikter i sitt liv.
En kortare variant som kan ge en en tankeställare för oss som jobbar, sover och bara överlever är:
The problem with the rat race is, that even if you win you are still a rat.
//Pixiu
Hej Pixiu,
Det finns ett spel som grundas på Robert Kiyosakis tankar om tillgångar och skulder. Spelet har två sidor. Den ena sidan (där alla börjar) är "rat race". När du vunnit "rat race" kommer du ut till "Fast track". För att komma ut från "rat race" måste dina passiva inkomster vara större än dina utgifter. Ett fantastiskt lärorikt spel. Kan varmt rekommendera. //Niclas
Hej!
Vad heter spelet och var hittar man det?
Hej Max,
Cashflow heter spelet. Googla så ser du diverse brädspel. Finns numera i digitalt format men jag rekommenderar varmt brädspelet och den manuella varianten. Lycka till. Bor du i Stockholm kan vi träffas och spela ihop. Det måste vara några spelare och ju fler desto roligare.
Hej G,
Tack för tipset, just nu är jag fast i Dominion, vad det gäller brädspel.
//Pixiu
En sak som jag tror tar mycket energi är behovet att tidsmässigt synka aktiviteter med andra, under dagen, veckan och året. Kan man styra själv är nog chansen att vakna pigg och ivrig större. Sen är arbetslivet fyllt av situationer med piskor snarare än morötter. Dvs arbetsuppgifterna "måste" vara färdiga vid tidpunkt x för att jag ska kunna "behålla" mitt jobb/lön istället för "ju mer jag får gjort, desto mer tjänar jag".
Hej Fredrik,
Nu får du gärna hjälpa mig förstå. Vad menar du? "chanserna att vakna pigg och…" Får du aktiviteter även på kvällstid? Ser inte sambandet annars? Vad har arbetslivet generellt med saken att göra? Normalt jobbar man under dagen och sover på natten. Själv lägger jag mig kl 20:00 (tillsammans med barnen) och vaknar kl 05:00 (1 h innan barnen). Då skaffar jag mig tid att tänka stärkande tankar. Att slippa titta på TV är fantastiskt, slösurfa eller göra annat liknande är jag tacksam för att slippa.
Jag ser dock ungefär vad du menar. Livet bör dock levas. Det du skriver är ju att du anpassat ditt liv och din hälsa för att överleva livet snarare än att leva livet.
Trevlig helg på dig och tack för din feedback
Tja, det var bara några tankar som föll mig in. Jag syftade på din observation av barn som vaknar tidigt fulla av energi, och tänker att när man har bra flow och få distraktioner så tenderar man att göra det som vuxen också, det är alltså inte bara avhängigt hur länge man sov.
En väldigt bra poäng där. Själv fick jag tidigare alltid höra att jag jämt var glad och positiv, vilket också stämde. Jag såg ingen anledning till att gå runt och sura, bråka om skitsaker och vara negativ. Jag tycker dessutom att det är väldigt trevligt att arbeta, både med kroppen och med hjärnan. Men sedan 7år, när jag hade slutet studier och börjat jobba på samma jobb mer än 1år i stöten, så har jag besökt både depression och utbrändhet. "Frisk" idag men långt ifrån den glada och arbetsvillige person som jag var innan. Jag har analyserat ner det till att jag är "tvungen" att gå till samma datorskärm varje morgon kl 8. Hade jag fått välja som barnet i mig, så hade jag förmodligen jobbat nära på lika mycket, men valet hade varit mitt eget på ett annat sätt.
Hej Rickard,
Jag hoppas och önskar att du finner kraft och styrka i att orka inse att du faktiskt inte är "tvungen". Du är kompetent. Jag vet det. Försök låta barnet avgöra lite mer så kanske du hittar tillbaka. Jag försöker varje dag och det är lättare sagt än gjort. Stort lycka till! Kör hårt! Vet att du kan. //Niclas
PS När jag var liten fick jag alltid höra hur kul jag var. Ju äldre och ju mer förståndig jag blev desto märkligare tillvaro befann jag mig i DS
Barn är oskuldsfulla på många sätt. Testa på att vara utan skuld. Det gjorde gott för mig.
Sant. Har dock själv inga skulder att tala om men tack för omtanken.
Som alltid: det blir inte bättre än vad du gör det till.. Prova att lek med dina barn – deras lekar, klä ut dig i kvinnokläder, var ett troll i skogen… Många vuxna uppfattar nog mig som rätt barnslig, men å andra sidan har jag rätt kul om dagarna. Det är ett val jag gör.
Men jag kan också vara vuxen och sköta mig, när det behövs.
Så bra att du dragit i handbromsen, men du behöver inte vända helt om för det.
Hej Floxer, Tack för din kommentar. Det stämmer det du skriver.
Du har bara skrapat på ytan.
Hej Björn,
Du har helt rätt. Jag jobbar varje dag på att skrapa. Var det något speciellt du tänkte på? Dela gärna med dig. Jag är redo och lystnar//Niclas
Hej Björn. Kan du vara vänlig och återkomma. Är nyfiken. Vill lära mig mer. Vad sitter du inne på? Menar det jag skriver//Niclas
Som exempel så behövs egentligen inte så mycket mer än ett tält, en bit strand, skuggan av en palm, en kvinna och en grill för att ha det väldigt bra.
När man reser i världen så blir det tydligt att det finns många sätt att leva på. Det är nog det bästa sättet att på djupet förstå att man kan leva nästan hur som helst. Du kan konstruera ditt liv precis som du vill efter din egen ritning.
Släng med lite lyx, god hälsa, fritidsintressen, kärlek, god mat, trevliga arbetskamrater eller vad du vill. Det är nästan aldrig brist på pengar som gör folk olyckliga utan att dom helt enkelt är felinformerade/manipulerade/hjärntvättade.
Tack för att du återkom Björn. Kunde inte sagt det bättre själv. Håller till stora delar med dig. Vi "skrapar" båda två men ytan är stor och djupet djupt. Kör hårt!
Sluta bry dig, var dig själv och gör det du vill göra. Svårare än så är det inte..!
Hej Kommunaltjänstemannen,
Tack för din kommentar. Intressant feedback.
Jag blev lycklig av att läsa ditt inlägg. Tack för det! Själv tror jag att "jag" blev jag i ungefär elvaårsåldern. När jag har tråkigt brukar jag ägna mig åt sånt som gjorde mig glad då – och det funkar alltid – med den lilla skillnaden att jag idag inte vågar cykla utan att hålla i styret i nedförsbackar.
Tack Maria!
Då delar vi lyckan 😉
Ajajaj…
Du är på väg in i väggen….
Fokusera!
Kortsiktigt mål, mellanlångt mål och ett långsiktigt!
Vad göra nu?!
Vad göra närmaste halvåret?!
Vad göra av livet?!
Vad skrämmer mest?
Vad skulle du offra livet för?
När det blir dax att summera livet, är du nöjd med resultatet tror du?
Existensiella frågor.
Tack för din kommentar Thomas.
"Att gå in i väggen" är ett intressant koncept. Vem har sått det fröet i dina tankar? Stäng av bruset runtomkring dig och tänk dina egna tankar.
Om du hade tagit dig tid att läsa inlägget och inte bara rubriken skulle du kanske enklare förstå.
Hmmmm….
Jag hade en kompis som alltid talade om sin barndom som den lyckligaste tiden i livet….
Vad jag läst någonstans så är perioden 20-30 årsåldern en bra tid i livet.
och efter 65….
För många är 40-50 en pest…
Det var så jag uppfattade det du skrev…..
En känsla av en gnagande tanke hos dig om: Är detta allt?
Det svåra är att hinna med allt! Att leva med…
men OK, jag kanske uppfattade fel….
Trevligt inlägg!
Visst önskar man väl ibland/ofta att allt var som när man var barn.
Men vad som hände, var att man slutade vara barn.
Hade man, som då, haft någon annan som tog hand om allting, serverade maten, betalade hyran, såg till att man inte skadade sig, ordnade partyn (barnkalas), tröstade en när man var ledsen, fixade roliga grejor osvosv, så hade man/jag väl kunnat bibehålla sin livsåskådning – don´t worry, be happy!
Men det fungerar ju inte så, inte för människor, inte för djur.
Visst är det bra att ta sig en funderare, då och då o livet, men lyckan finner man nog på olika sätt, i olika tidsåldrar.
Lycka till med dina funderingar och ditt liv!
Rolf
Hej Rolf! Jag ser och förstår vad du säger. Jag håller med om att det rimligen är som du tror. Dock börjar jag själv tro att vi lever med ett tankemönster som var giltigt förr men som kanske inte är giltigt på samma sätt idag. Tänk tanken! Vi har fritid idag. Det hade inte människan förr på samma sätt. Vi har alltså ett överskott av tid att göra annat med än att överleva. Vad vi gör av den tiden är det som skiljer oss alla åt. Vissa inser nog att man idag faktiskt kan överleva med ganska enkla medel. Låt oss då lägga mer fokus på att faktiskt leva livet då det kanske går även som vuxen. Tack för din kommentar.
Vilket trevligt och tänkvärt inlägg!
En sak som jag tror att många lider av, i varje fall gör jag det är allt som fyller ens dag förutom arbetet. Och dagar går med sena kvällar och ändå så har jag försökt begränsa genom att ej ha facebook eller smartphone men det blir ändå nästan aldrig någon tid över till eftertanke. Det verkar också som om många lever så; om man skall ut med kompisar så är det ibland planering som en expedition till Mount Everest.
Om jag tänker efter när jag känt mig glad och positiv som i yngre dar så är det den månad jag vandrade (pilgrimsleden i Spanien). Det var så bekymmersfritt och de beslut man hade var till vilken stad man skulle gå till och var skulle man stanna för fika eller lunch. Och så hela tiden fanns det andra vandrare att prata med om man ville. Det var väldigt enkelt men mycket befriande och avslappnande. Jag levde länge på den månaden.
En bra bok man kan läsa är Lasse Bergs "Skymning över Kalahari" där man får en glimit kanske hur människan är skapt att leva (handlar bla. om ursrpungsbefolkningen i Kalahari öknen och hu det lever/levde). Lite av det kan man kanske försöka ta till sig?
Hej Chris. Tack för din tid. Tack för boken du tipsar till. Jag har tänkt precis som du tills jag kom till en punkt där det fick räcka. Jag beslutade mig för att på riktigt söka förändring.
Sedan mitten av juli 2013 har jag börjat stiga upp kl 0500. Det enskilt bästa beslut jag någonsin fattat. Det har varit allt annat än enkelt men jag är ute efter det sanna och det är sällan enkelt. Varje morgon fattar jag ett beslut om att stiga upp kl 0500. En timma varje morgon har jag till eftertanke i ett varmt badkar. Det är fantastiskt. Självklart innebär denna nya vana andra nya vanor. Exv kan jag inte längre dricka och mina umgängen har förändrats. Jag går numera och lägger mig kl 21. Somnar kl 2130. Jag säger absolut inte att jag alltid kommer leva efter dessa nya vanor men jag fortsätter dag för dag då det ger mig betydligt mycket mer än vad jag förlorar.
Jag hoppas verkligen att du vågar tro på dig själv och aktivt söka dig till liknande tillstånd du i din kommentar delger. Det låter fantastiskt. Det låter och känns så rätt. Jag hoppas att du vågar inse att det var en sann känsla du upplevde då. Tro på det. Det var ditt barn som talade. Det måste vara så. Jag önskar dig all lycka och jag hoppas verkligen att du vågar tro på din känsla. Den var sann. //Niclas
Jag har läst Lasse Bergs "Gryning över Kalahari". Väldigt bra! Ska läsa den andra också.
Jag tycker det är ganska lätt att leva friare, lyckligare och mer i nuet. Men man måste prioritera det vilket för min del innebär att jag har liten inkomst från ett deltidsjobb och lever väldigt enkelt. Men jag är väldigt fri en stor del av tiden.
Att prioritera frihet och lycka innebär också att känna efter och inte köra över sig själv samt vara ärlig mot sig själv. För mig är det så i alla fall…
Tack Shiva!
Att vara sann mot sig själv är nog också en barnslig instinkt som man omprogrammeras till att inte vara i senare år. Bara denna sanning om sanningen kan man skriva en bok om. Kul att du vågar gå den väg som passar dig bra. Gissar att du möter motstånd med den livsstil du valt. //Niclas
Jag möter faktiskt ganska lite motstånd. Det beror nog på att jag haft tur med familj och vänner. De är toleranta och förstår att jag är en fri själ 😉
Jag tror att nuet, som du nämner, är en viktig nyckel också. Som vuxna är vi alldeles för bra på att planera. Man behöver balansera detta med att vara mer i nuet.
Mindre i huvudet och mer i kroppen är också bra. Som gammal huvudfoting så behöver jag ofta påminna mig om det.
Hej Niclas.
Har en del att berätta och diskutera i detta ämne men eftersom det hela är tänkt att bli en bok
skulle jag föredra att föra diskussionen via e-post. Har du någon e-post adress?
Hej Niclas. Ska själv skriva en bok i ämnet. Låt oss prata. Adressen är info snabel a klubb0500.se
Att strunta i TV, och att säga upp prenumerationen på vissa tidningar såsom GP ökar lyckan. Att bara ställa omöjliga krav på sig själv och hålla på att älta (vilket väldigt många göteborgare av manligt kön är bra på) är bara dåligt för kropp och själ.
Medelålders ältande män lyssnar jag verkligen inte på och det gör mig lycklig. Dövörat har blivit en talang. Man kan göra annat än att lyssna på gnäll, vilket inte får blandas ihop med behovet av att få prata av sig.
Grattis Daniel. Vi är tydligen många som följer samma exempel.
Jag skulle ha tid att göra mer av vad jag vill, skratta oftare, umgås mer med vänner, leva ut alla känslor mer ifall jag, liksom barn, hade någon annan som tog hand om mig och sörjde för min överlevnad i form av mat, bostad, kläder, transport etc…
Hej Mama. Det finns en historia jag vill dela med dig. "En man sitter vid en utbrunnem lägereld mitt i skogen. Han säger – "snälla, ge mig värme så hämtar jag ved"
Du måste först ge innan du får. Jag tänkte precis som du gjorde tidigare. Man slår sitt huvud blodig tills man börjar söka svar. Som lovat får du alltid svar och det gäller nog att ställa de rätt typerna av frågor. Lycka till. Det är aldrig för sent.
Mama, om du kollar över dina kostnader, så kan du nog gå ner i deltid utan problem. Man klarar sig på c:a 10000 i månaden.
Jag har ca 12000 i utgifter utan att snåla, resten samlar jag i lådorna r att kunna bli barn igen på heltid innan pensionen.
Tänkte bara påminna om varför skribenten fick så mycket ankar, för i mycket är barn bekymmersfria just för att de är trygga.
Hej igen Mama. Du gör säkert helt rätt. Jag kritiserar inte dig och dina beslut. Jag har tänkt likadant men varför vänta tills senare för att leva livet? Det är ju faktiskt precis vad du säger att du gör.
Jag funderar ibland på när individen träder in i människan. Barn reagerar ju ibland helt ologiskt på ett sätt som antyder att de faktiskt inte ser någon skillnad mig dem och mig. Från den åldern verkar det som att vi går mot att utveckla ett jag på många sätt och de flesta av dem handlar om att skaffa oss en titel, inkomster och status i andra personers ögon.
Det finns en fantastisk kortfilm gjord av skaparna till South Park: https://www.youtube.com/watch?v=ERbvKrH-GC4 som jag tycker illustrerar detta väldigt bra. utgångspunkten är karriären men kan lika gärna ersättas med den identitet vi får av att vara bäst i golfrundan eller xyz…
Du väljer barnen som en bild Niclas och det är en väldigt bra jämförelse eftersom vi ändå är äldre barn. En bild som jag använder för att påminna mig om vad livet egentligen är, är tagen från Saturnus på Jorden och den visar jorden i hela dess obetydlighet. Mina känslor när jag ser den planeten är att på den lilla plutten (det ser nästan ut som damm på linsen), på den lilla plutten har första och andra världskriget gått av stapeln. Tsunamin har inträffat, vi gör nya iPhones och whatnot.
http://bit.ly/15ZWTMO
Jag tror att livet handlar om att hitta vad det handlar om, vad som är viktigt. Vissa hittar det när de är 20 och andra hittar det fem minuter innan de dör i en respirator på KS.
Jaja, lite spridda tankar, jag blev inspirerad, tack Niclas.
Mvh
Greger
"Barn reagerar ju ibland helt ologiskt på ett sätt som antyder att de faktiskt inte ser någon skillnad mig dem och mig"
Kan du exemplifiera?
Tack Greger. Ska kika på länkarna du hänvisar till. Hälsningar, Niclas
Första jag tänkte på när jag börja läsa ditt inlägg var "40-års kris" eller livsreflektion. Vet ej hur gammal du är men i 40-års åldern när mycket av det du gjort och är i livet tror jag många kommer till det här stadiet. Man reflekterar. Vissa mår dåligt, vad är meningen med livet. Vissa bryter upp från jobb eller skiljer sig. Andra tänker till, nöjer sig och går vidare.
Hej Nils. Tack för din kommentar. Dina tankar om ålder säger nog mer om dig än det inlägg du nyss läste. Försök att läsa inlägget igen med en annan frågeställning än -"hur gammal är Niclas?". Prova med "Finns det något i detta inlägg jag själv kan använda i mitt liv?". Fråga dig själv vad åldern i sammanhanget spelar för roll i din värld. Vad är ålder för dig? Vilka värden har du till konceptet ålder? Hur påverkas du själv av dessa värderingar? Vilka begränsningar har du skapat i ditt liv med utgångspunkt från "åldern"?. Vem har ursprungligen fått dig att fundera på detta med ålder som något annat än vad det faktiskt är? Vad innebär "40 årskris"? Är det bara i väst man upplever denna "kris" eller är det en universell kris? Är "krisen" relaterat till "kön"? eller inte?
Återkom gärna på denna. Fick en tanke (som säkert är helt fel) att du lever ett liv i onödigt mycket begränsningar. //Niclas
Hej Niclas. Jag själv är över 50 år. Mina barn är stora och utflugna. Egen företagare och ordnat och stimulerande liv. Däremot vid ca 38 år kom jag in i ett skede i livet med mycket frågor och få svar. Någonstans där du verkar vara nu?
Brottades med dessa frågor och funderingar i ca 4-5 år innan det klarnade.
Livet är ett mysterium. En lång stig full av mängder av val och tid för eftertanke.
Jag har själv 2 barn och håller inte riktigt med om dina observationer. Visst, barn har nära till glädje och lycka men lika nära till raseri, vanmakt, desperation och sorg. I ena ögonblicket kan ett barn skratta i ren och skär lycka, i nästa ögonblick kan samma barn vara fullständigt förkrossat och otröstligt p.g.a någon petitess. Barn har nära till alla typer av känslor, vuxna har ett jämnare humör. Jag föredrar nog det senare.
Du skriver att " Barn väljer utifrån frågan: Vad gör mig lycklig?"
Det är kanske sant, men dom väljer kortsiktigt. Om dom själv får välja skippar dom mat och lever av godis vilket får följden att dom snart mår skit. Oftast får man större välmående på sikt om man väljer det "tråkigare" alternativet för stunden, det inser inte barn.
Med det sagt har du många poänger och jag tror definitivt att vuxna har mycket att vinna på att efterlikna barn mer…
Hejsan Högerextremisten!
Du har rätt i det översta du skriver. Du har egentligen helt rätt i allt du skriver. Du tänker säkert korrekt i mycket. Jag känner att du är vaken. Vi skulle ha kul samtal är jag säker på.
Detta med "godis" är intressant. Du talar om en "kortsiktighet". Det är sant. Är lyckan ett kortvarigt tillstånd? Vad är det våra barn kan lära oss av det du beskrev? Jag har ett experiment jag vill dela med dig. Blås upp tre ballonger. I din ena hand håller du en ballong. I den andra handen håller du två ballonger. Berätta för ditt barn att hen bara får välja en hand. Väljer hen den hand med en ballong så får hen ballongen nu. Direkt. På stubben. Väljer barnet den andra handen med två ballonger så måste hen vänta till imorgon. Vad väljer barnet? Prova nu med att blåsa upp 18
Ballonger till och addera dessa 18 till handen med två och ställ samma fråga. Vad väljer barnet nu? Naturligtvis krävs det att barnet (om kille) är mellan 5-6 och om tjej något yngre. Dock bör barnet inte påbörjat sin skolgång då omprogrammeringen tycks gå fort i skolan. Barnen väljer alltid det lyckliga. Vi vuxna har ju lärt oss "värdera". Samhällsstrukturen går ut på att skapa människor som alltid i alla lägen väljer två ballonger imorgon än en ballong idag. Jag tror att sanningen ligger mitt emellan. Tack för att du dela med dig//Niclas
Jag tror också sanning ligger mitt emellan. Vi vuxna är alldeles för bra på att skjuta upp belöningen och planera. Om lyckan alltid finns i framtiden så kommer du aldrig att få uppleva den.
Vill bara gratulera dig och särskilt oss läsare till ett fantastiskt blogginlägg. Där finns början till mycket. Tycker mig känna igen en del av den andan du letar efter hos den här snubben: http://www.mrmoneymustache.com/
Faktum är att vi lever i fantastisk tidsålder i vår del av världen, som ger oss alla möjligheter att förverkliga oss, om vi vågar se oss själva med klara ogrumlade ögon.
+1
Hej Storugglan.
Tack för länken. Ska kika på den. Håller helt med om tidsåldern. Människan innan oss har genom alla tider eftersträvat denna livsstil vi idag har i väst. Det är rätt fascinerande. Därför har jag faktiskt som intention (och något jag talat med barnen och min fru om) att åka till rymden. Det är lika bra att tänka i dessa banor redan nu då jag tror att det är fullt möjligt för oss om ca 20-30 år. Det pirrar alltså i min mage redan nu när jag tänker på att flyga runt i rymden. Ja, jag förstår att jag nu tappar "cred" men låt så vara. Skratta först skratta sist. Jag väljer att tro på att jag och familjen ska till rymden om 20-30 år. Har ingenting att förlora på att tro det. Du och jag har hur som helst (under inga andra tider innan oss) varit så närs rymden som nu. Vad tror väljer du att tro på? Vad väljer du att tänka på? //Niclas
Nog tappar du cred. Om lyckopratet bara är ett medel för att satsa på sig själv och skita i andra så kan vi klara oss utan det. Vi pajar bara den här världen om alla är egoister som bara lever för sin egen kortsiktiga njutning. Det finns många sätt du kan vara lycklig på som inte innebär att du bränner stora mängder ändligt fossilt bränsle, bidrar till de sannolikt allvarliga klimatförändringarna mm och förespeglar att det är ett rimligt och bra sätt att bete sig som andra bör ta efter om de vet sitt eget bästa. Är det den sortens livsstilsrekommendationer du har så föreslår jag att du håller käften och skäms över att du är den du är.
Världens energisituation mm är inte sådan att dina drömmar är särskilt rimliga. Vi kommer ha en svår energibrist som kommer göra att världsekonomin ständigt går riktigt dåligt, vilket sannolikt får följder också för din privatekonomi. Vore det någon stake i våra politiker borde de troligen förbjuda rymdturism eller placera jättelika skatter på den, men de är som föräldrar som inte klarar av att säga nej till sina barn.
Hej igen Kuckeliku.
Jag har läst det du skrivit och jag håller med dig till stora delar. Fysiska/tangerbara/materiella resurser är ändliga. Mentala resurser är dock oändliga. Häri ligger en nyckel tror jag.
Tack för dina tankar//Niclas
Om g väljer att drömma om rymdfärder tillsammans med sina barn så är väl det ett sätt att se framåt med tillförsikt och det är ju ändå bara en dröm – en dröm om att göra det omöjliga möjligt.
Jag har också en dröm – att kunna besöka alla platser där James Bondfilmerna har spelats in, Chile, Amazonas, Jamaica, New York osv och det är ju också bara en dröm.
Citat: "så föreslår jag att du håller käften och skäms över att du är den du är"
Om du kukelirunker väljer att drömma om den sjunde katarakten vid världs ände så får väl du göra det men att fara ut i jordens jävla vansinnesattack när någon berättar om sin dröm är helt miffo.
Det är iof bra att vi kan fajtas med tangenter för om jag hade träffat dig irl så hade jag nog inte förstått vad du sa för du har så in i helvete med jantek*k i munnen din jävla mupp!
Ämnet:
Ett sätt att hitta lyckan är att undvika nostalgi, att ägna halva livet åt att se framåt och därefter andra halva att se bakåt är fel. När man tänker på sin "lyckliga barndom" så var det just att man inte var nostalgisk utan det var alltid framåt som gällde.
En fotbollsaforism – att ägna andra halvlek åt att fundera på första är ett dåligt val eftersom matchen fortfarande pågår (jag vet, den var ganska dåligt formulerad, hittade på den precis).
"Hugger Drax"
Re: Stefan/g
Min tanke är att jag så småningom ska kunna ta mig till en punkt i livet och mig själv där jag inte gör skillnad mellan den stund och plats där jag är, den som har varit och den som kommer senare. Så länge jag är i mig själv (förvisso med andra) spelar det där andra inte så stor roll, kan vara parken nästgårds eller rymden, inte så stor skillnad (även om jag tror att jag perosnlogen föredrar parken :-)).
Nicklas är helt enkelt en Kung, alla de känslor som beskrivs och kontakten med barnet i en kan även lösa upp knutar som depression och missbruk. Det är när man glömmer vem man är och försöker vara andra till lags det år åt hel..te.
Det är först när man ser verkligheten för vad den är man kan fatta korrekta beslut bli lycklig det Nicklas beskriver kan även implementeras med fördel på personer lidandes av PTSD då det är reboot av hjärnan man är ute efter för att rensa hårddisken på virus och annat ovidkommande för individen.
Du kan skatta dig lycklig Nicklas dessa tankar brukar det annars krävas psykedeliska preparat för att inse till fullo och du delar med dig av dessa vilket gör dig till en mycket bra människa då du inser av vilken stor vikt det är för människan att återknyta till universums villkorslösa kärlek.
Jag blev varm i hjärtat. Tack för att du ville dela dina tankar. Det du skriver betyder mycket. Tack igen//Niclas
Hej igen Los Puddas,
Vid närmare eftertanke har jag kommit fram till att storheten faktiskt ligger hos Cornu. Det är ju genom honom vi möttes. Jag sprider mina tankar till en begränsad skara läsare. Jag når nästan inga människor själv. Genom Cornu kunde jag nå flera tusen. Cornu behövde ju inte publicera budskapet. Ingen behöver sprida vidare budskapet men Cornu valde ju faktiskt att göra det. Det är stort. Han behövde inte men gjorde det iaf. På vilken annan större blogg i Sverige hade detta skett? Jag kommer faktiskt inte på någon annan blogg än just denna. Det är stort.
Människor är komplexa och lycka är antingen något högst komplext eller inte nödvändigtvis den optimala målangivelsen.
Jag skulle gärna skriva mycket mer i ämnet här, men jag inser att jag fortfarande har en del svårigheter att ge full rättvisa åt ämnets komplexitet. Man bör vara klar över att det här är svåra saker, så vill man göra en avgörande insats på området skall man nog ta en fil kand i både filosofi och psykologi och sedan fortsätta med forskning i något av ämnena. Man knäcker knappast den här nöten om man inte läst en massa filosofi och psykologi och därtill tänkt väldigt, väldigt mycket.
Hej Kuckelku. Tack för din syn.
Jag fick ta del av en lögn jag vill dela med dig:
"Antingen har du rätt eller så blir du rik"
Nu vill jag förvränga lögnen ett varv till och till dig säga:
– antingen har du rätt eller så är du lycklig
Det som drar ner livskvaliteten är ansvar och måsten. Tyvärr är det en del av att bli vuxen. Dock innebär att bli vuxen även att välja vilka saker man skall ta ansvar för, och vilka man skall säga nej till. Barn och familj är sånt som är ren lycka att ta ansvar för, sånt som ger omedelbar belöning. Sånt. som arbetsgivaren vill att man skall ta ansvar för bör man däremot tänka två gånger över innan man accepterar. Risken är annars stor att man tar på sig allt möjligt som man inte vill, och hamnar helt fel, och lider, och kanske går in i väggen.
Jag har faktiskt tackat nej till ett antal befordranden genom åren av just den anledningen. Jag vill helt enkelt inte göra vissa saker. Och det har visat sig lika eller mer lönsamt som att gå karriärvägen till helvetet. Skillnaden är att jag mår relativt bra istf lida hela tiden. Den som är villig att bli befordrad till sin inkompetensnivå är antingen en psykopat eller självplågare.
Hej Karl,
Tack för att du delade med dig.//Niclas
Tycker det här diagrammet ganska bra speglar det s.k. ekorrhjulet, två streck som jagar varandra utan slut:
http://elato.se/imgdump/se_cpi.png
En av orsakerna att barn kan vara lyckliga är att föräldrarna inte kan vara det på samma sätt.
Barn behöver inte tänka för att föräldrarna gör det åt dom.
Barn kan ta risker eftersom vuxna runtom dom ser till att ingen av riskerna barn kan utsätta sig för är speciellt farliga.
När vi blir tvugna att ta hand om oss själva förlorar vi även en hel del av barnets lycka.
Dock är det värsta man kan göra mot sina barn att börja vara så spontan som ett barn är, jag lovar det är inte kul att vara 4-5år och inte få mat på 14timmar för att mamma/pappa inte tänkte på det…
Dock kan man ju som vuxen minska ångesten/stressen och därmed öka lyckan genom att ha ekonomiska skyddsnät, både genom pengar på banken och kanske främst genom ett socialförsäkrings system som fungerar. Sjukvård, akassa, sjukersättning etc. skulle bli väldigt dyrt att ersätta för den enskilde om man skall kunna absorbera det genom sparade pengar.
Hej Logi,
Tack för att du orkade dela din tanke med oss. Du skriver:
"En av orsakerna att barn kan vara lyckliga är att föräldrarna inte kan vara det på samma sätt."
För att du ska skriva det du nyss skrev måste du först ha tänkt den tanken. Denna tanke du tänkt baseras på ett tankemönster eller tankessystem du idag lever efter. Du är inte ensam att leva efter detta tankemönster. Det har jag gjort en väldigt lång tid i mitt liv och jag börjar ifrågasätta sanningen i tankemönstret och laborerar dess giltighet.
Du och jag är alltså bara en tanke ifrån att tänka något annat. Detta "annat" kan faktiskt fungera till vår fördel istället för nackdel. Det "annat" kan stärka oss istället för som nu – försvaga oss. Låt det gro. Fundera på det. Jag väljer att tro att det är sant och det kan hända att jag har fel men det spelar ingen roll då denna tanke gör att jag mår bättre. Jag mår hellre bra och har fel än att må dåligt och ha rätt. Ser du? Kör hårt och lycka till!
Veldig fin diskusjon med så mange fine ærlige (tror jeg) og gode innspill.
Også veldig fin artikkel, ikke minst gjennomgangen av det som er barns styrker, og som vi voksne "glemmer".
Liten digresjon, apropos de ektefølte kommentarene: Kanskje dere svensker er mindre cocky enn oss nordmenn? Håper det iallfall, synes iblandt det kan være ille her vest.
Men (halv)spøk til side, jeg har lyst å dra frem litt malurt, selv om noen av kommentarene har vært inne på det, så føler jeg ingen har uttrykt det eksplisitt:
Artikkelen har som underliggende premiss at vår ferd fra barnets umiddelbare glede, og til voksenlivets tristesse, har med læring å gjøre. At vi "glemmer" ting, blir utsatt for feil påvirkning etc.
Tror ikke det stemmer.
Som Logi og Högerextremist er inne på; barns sorg og skrekk kan være stor. Men Niclas' grunnpåstand står ved lag, og jeg er enig: En umiddelbar glede, energi og nysgjerrighet finnes hos barn. Den er fascinerende å observere – og jeg spør meg selv iblandt hva som gikk tapt på veien.
Min tese:
Det som gikk tapt er at vi endret oss, biologisk! Vi er biologiske vesener, Homo Sapiens, gjennom pubertet og voksenalder endrer hjernen seg, i samspill med den nødvendige intrikate dynamikken som det å møte verden og bli et vesen med oversikt, kompliserte sosiale kontakter etc, innebærer. Men aldri uten uavvendelig hormonell og nevrologisk medvirkning. Pannelappene f eks, instansen i hjernen som i stor grad styrer langtidsplanlegging og selvbeherskelse, er ikke fullt utviklet før vi er ca 25. Men det betyr også at vi ikke kan "velge vekk" denne utviklingen, vi er, i en viss forstand, dømt til å gå i frø, til å miste umiddelbarhet, nysgjerrighet og entusiasme. Det betyr ikke at vi ikke nødvendigvis skal kjempe mot det. Men la oss holde hodet kaldt: Troen på at barndommens glansbilde er en nøkkel for voksenlivet er nettopp det: Et glansbilde, et uttrykk for det som jeg (litt spekulativt) vil kalle menneskets ukuelige optimisme og hang til å finne "løsningen", puslespillbrikken man har oversett, men som man tror er der, og som når man finner den, skal få alt til å stemme. En umulig optimisme, et umulig glansbilde.
Som en norsk dikter, Olav H Hauge, fra vest i Norge, der jeg er fra, sa det så bra en gang:
Det er den draumen me ber på
at noko vidunderlig skal skje,
at det må skje –
at tidi skal opna seg,
at hjarta skal opna seg,
at dører skal opna seg,
at kjeldor skal springa –
at draumen skal opna seg,
at me ei morgonstund skal glida inn
på ein våg me ikkje har visst um.
Det å bli eldre innebærer for meg knallhardt arbeid for å holde på bare en flik av den drømmen. Barndommen er forbi, hverdagen krever sitt, det finnes ingen snarveier. Men for guds skyld, og der er jeg veldig glad for artikkelen her, og alle de optimistiske kommentarene, hvis man prøver blir det bedre! Men vi må ikke tro at naturen har utstyrt oss med talent for lykke. Den har utstyrt oss med Håp om lykke, og talent for hardt arbeid. Ikke like bra, men kanskje godt nok?
Barn och politiker känner inte till några gränser för tillväxten, vilket dock den här bloggen gör.
Det var jättebra skrivet!
Sista styckena summerar även hela feminismen.
Man har uppfostrats att leva efter andras normer hela livet, och när man är vuxen så tycker man att världen är orättvis eftersom man ofrivilligt hamnat i ett fack där man känner sig fångad.
Att kunna se på detta utifrån och inse att man som förälder har det stora ansvaret är otroligt stort och det är egentligen det första steget till förändring.
Grattis till dina nyfunna insikter! En sak som barn är bra på är ju, som du är inne på, att visa sina känslor. Särskilt som man får man ganska snart lära sig att det inte är ok att visa alla känslor. Det är rentav en skam för unga pojkar/män att t.ex. gråta i vardagen. Undantag gäller för begravning och eventuellt när ens landslag förlorar en VM-final. Andra sorger ska man undertrycka, eller ta ut på annat sätt, genom våld eller droger. Vi minns nog alla hur skönt det var efter att man gråtit ut riktigt ordentligt som barn. Jag kan avslöja att det är minst lika skönt när man är vuxen! Förutsatt att man inte är ensam förstås.
Att vara tvungen att leva upp till en mansroll är troligen lika begränsande som att behöva leva upp till en kvinnoroll, och ett lika stort hinder för att känna sig lycklig.