Konsekvenser av ovanligt sen vår

Med några dagar kvar till det är juni har det blivit tydligt att något har hänt i vår, specifikt att våren blev väldigt sen. Vilket fått konsekvenser, både positiva och negativa.

Våren är som alltid kall, men tjälen satt djupt i år och vi fick en falsk vår redan i mars där solen lyste starkt och det rent av blev några plusgrader i solskenet, utan att tjälen för den delen släppte. Sedan blev det kallt igen, långt in på april. Tror inte jag någonsin släppt fåren så sent på bete och var tvungen att i två omgångar köpa mer hö eftersom våren var senare än normalt. Sett till inköpen av hö så var våren över trettio dagar sen i år.

Vi börjar med det positiva.

Mördarsniglarna har nästan helt försvunnit. 

Jag har sett ett fåtal bruna spanska skogssniglar, mördarsniglar, i år. Skadorna på odlingarna är nästan obefintliga, medan de var mycket omfattande förra året. Mördarsniglarna kommer ursprungligen från grannarna 400 m bort, men har för varje år, trots bekämpningsinsatser, etablerat sig 50-100 m närmare för att de senaste två åren bli en irritation och förra året blir en katastrof. 

Men nu är de i stort sett borta. Än så länge.

På morgonens springtur i morgonfukten så var de enda sniglarna på vägen ett fåtal hederliga svarta svenska skogssniglar, när vägen tidigare år har kryllat av hundratals mördarsniglar.

Mördarsniglarna har helt enkelt fryst ihjäl. Naturligtvis överlevde någon här och var och kommer lägga tusentals nya ägg. Men sniglarnas energireserver för övervintringen räckte inte den här vintern, utan de dog helt enkelt, kanske i en kombination med extra djup tjäle.

Nu är vi inte av med problemet, men det är alltså betydligt mindre i år än förra året. Då kunde jag plocka hundratals sniglar varje morgon, nu har jag totalt de senaste veckorna hittat 5-6 stycken.

Över till det negativa.

Exempel på döda enar i rött och överlevande i grönt

Ett trettiotal enar dog i vår. När solen började lysa, men tjälen satt kvar i marken blev enarna törstiga. Då vi har kuperade betesmarker med tunn jordmån så verkar alla enar som stod där rötterna inte kunde nå frostfritt djup helt enkelt ha dött. De torkade ut när solen lyste på dem, men tjälen satt kvar. Man kan inte dricka is.

En del enar som stod skuggigt, men på tunn jordmån verkar ha överlevt, då solen inte torkade ut dem. Men annars är generellt de flesta enar dödade. Det kan handla om enar som är uppåt 30-50 år gamla i en del fall. Visserligen var de antagligen mindre sist det var en så här sen vår, men det säger ändå något om att våren slog ovanligt hårt i år.

Okänd vit vild blomma

Ett annat misslyckande är att jag snart har slut på egen lök. Fick slänga rejäla mängder efter att de fryst sönder där de förvarades i stallet. De som klarade sig var de som hade hunnit torka ordentligt och inte drabbades av den långa kylan. Naturligtvis helt mitt eget fel som inte flyttade ner löken till matkällarens frostfrihet istället.

Men alltid för våren något nytt med sig. T ex bifogat foto på en blomma på vår ägnsmark, en art jag inte sett tidigare år. Där den dykt upp finns den rikligt och blommar alltså nu. Någon som vet vad det är?

Det är synd på enarna, men de kommer inte tillbaka på många decennier än. Vilket dock mördarsniglarna gör. Skulle jag välja så är det fler långa vintrar, djup tjäle och sen vår som gäller. Det är bara att se till att lägga upp mer hö inför nästa säsong. Som kontrast kunde vi för några år sedan släppa fåren på bete redan i slutet av mars. Successivt 2009 och framåt har vi fått vänta allt senare i april och i år ända till maj. Det känns inte som enstaka år, utan som en trend. Kanske är det en av klimatförändringar försvagas Golfström som spelar in och är helt avgörande för det skandinaviska klimatet.

Orelaterat till detta inlägg, men relaterat till tidigare inlägg om att hela politiker- och myndighetssverige gör sitt bästa för att avveckla svenskt jordbruk konstateras det nu hos Bonnier/DN att med nuvarande utveckling så kommer det inte finnas några mjölkbönder kvar i Sverige år 2050. Naturligtvis uttalar sig alliansregimens främsta jordbruksmotståndare, landsbygdsministern Eskil Erlandsson oroat över detta, men inget kommer ändras. Varken under nuvarande eller nästa regim. Avvecklingen av landsbygden och jordbruket har under Erlandsson accellererat, och det är verkligheten och handlingarna som räknas – inte Eskils tomma ord. Förhoppningsvis åker (c) ut ur riksdagen i nästa val, men då är det redan för sent – deras gamla kärnväljare har inte bara lämnat partiet, de har lämnat gårdarna också. Och med det lär (c) aldrig mer komma in i riksdagen igen, i sina desperata försök att omforma partiet till någon sorts tokliberaler istället för centerextremister.

Den välgödde Eskil är antagligen helt oförmögen att se vad förd politik och hur det aktiva svenska missgynnandet av det svenska jordbruket till fördel för import slår. Likheterna med försvarspolitikens tamgås Karin Enströ(m) är slående. Dvs kompetensen ligger på en mycket låg nivå.

Vem vet hur det blir med den biologiska mångfalden framöver. Fotot på okänd vit blomma ovan kanske lever kvar en tid på Internet, men tids nog byts de sista hagmarkerna i Sverige ut mot de önskade monokulturella granplantagen.

Frågan är när vi når brytpunkten och antalet byråkrater inom Jordbruksverket, Skogsstyrelsen, Livsmedelsverket mfl statliga verk och myndigheter, samt relaterade tjänster hos kommuner och speciellt länsmännen hos de exekuterande länsstyrelserna överstiger antalet jordbrukare i Sverige? Lägg till att alla myndigheter, verk och länsstyrelser ska ta ut självfinansierande avgifter för att göra bilden komplett…

Upprepar verkligheten från tidigare blogginlägg:

Sveriges bönder har de högsta kostnaderna, de hårdaste reglerna (inom bla djurskydd, miljö etc), de högsta skatterna (och lägsta grundavdragen) och de mest nitiska (tillägg: avgiftsfinansierade) myndigheterna i antagligen hela världen, samtidigt som inköpsorganisationerna betalar allt sämre relativt utlandet.

Samtidigt har inte svenska bönder tillgång till någon unik mirakulös teknik eller unika metoder för att bruka jorden och kan alltså aldrig vara effektivare och konkurrenskraftigare än någon annan på jorden. Det enda de kan göra är att ta allt större lån. Men att leva på lånade pengar är varken effektivt eller konkurrenskraftigt, utan konstgjord andning.

Dags för en ytterligare raljerande utläggning:

Den enda anledningen till att det fortfarande finns bönder i Sverige är att vi är lutheranska protestanter, som alltså gillar självplågeri och tror att vi kommer till himlen om vi plågar oss själva och lider maximalt under livstiden. Ris för egen rygg är begreppet och vägen till himlen. Som kontrast överlever jordbruket och mår väl i katolska länder, där det är tillåtet, rent av uppmuntrat att leva i synd och vällust – allt som krävs för att nå himmelriket är bikten eller sista smörjelsen, så länge man inte dör oväntat innan man hunnit bikta sig eller utan tillgång till präst…

Så länge självplågare och flagellanter finns kvar kanske vi kan ha kvar några bönder i Sverige även efter år 2050.

Denna syn på självplågeri och det egna lidandet som frälsande godhet präglar fortfarande hela det svenska samhället. Någon annan förklaring till den svenska mentaliteten kan jag inte hitta.