Nedanstående är en replik till Frans Lundbergs gästinlägg om penningsystemet från Hans Palmstierna, som driver bloggen Save Capitalism och är skribent hos Mises.se.
För första gången på mycket länge börjar det talas lite om penningväsendet i Sverige likväl som i resten av världen. Detta är mycket positivt. Det har knappast undgått någon att någonting är allvarligt fel med finansmarknaden, och första steget för att förstå vad som är problemet är att lyckas spåra det till sin rot, nämligen penningväsendet. Dessvärre finns en viss förvirring gällande vad problemet faktiskt är, och hur det rimligen skall lösas. Något som börjar nämnas nu och då är idéerna som är associerade med den brittiska “Positive money”-rörelsen1. . Detta är i princip samma idéer som framförs av den s.k. “Greenbacker”-rörelsen i USA (Greenbacks var statliga papperspengar som gavs ut under amerikanska inbördeskriget, och sedan gav upphov till en politisk rörelse under slutet av 1800talet som ville införa statliga papperspengar istället för de existerande metalliska pengarna)
“Fractional reserve banking” och “bank runs”
Den kritik som de flesta observatörer är överens om är att det är högst problematiskt att banker inte har fullständig täckning för sin utlåning, d.v.s riskerar s.k. “bank runs” för att deras inlåning inte överensstämmer i tid med deras utlåning2. . Detta är en konsekvens av s.k. “fractional reserve banking”, där banken har rätt att låna ut pengar utan att redovisa för den som pengarna är lånade av (d.v.s den som gjort insättningen i banken) att pengarna är utlånade. Detta leder till att huvuddelen av alla pengar som kunderna tror finns på deras konton i själva verket bara är löften om framtida betalning av dessa pengar, och inte pengar i sig. Detta är inget problem så länge in och utflöden i en bank är relativt konstanta, för alla vet att det går alldeles utmärkt att betala med de “löften om pengar” som finns på kontot. Vad som egentligen sker är att varje natt så körs en “clearing” mellan bankerna för alla betalningar som skett mellan dem, och majoriteten av alla betalningar kvittas mot varandra (betalningar inom samma bank kvittas internt i banken). Sålunda är sannolikheten att en större mängd pengar behöver överföras (d.v.s saldon i Riksbankens system “RIX”) som skulle kunna rubba systemet mycket liten. Det enda som egentligen kan få systemet att rasa är
- En större mängd dåliga lån gjorda av en bank resulterar i att inflöden blir väsentligt mindre än utflöden, och bankens reserver raderas ut
- En förtroendekris gör att stora mängder kunder väljer att flytta sina pengar till konton i en annan bank
- En större mängd kunder väljer att ta ut sina pengar i form av kontanter
Eftersom inget av detta sker särskilt ofta så tenderar bankkriser endast att ske periodvis.
Inflation av pengar och cirkulationsmedel
Det finns dock andra problem som är mindre uppenbara. T.ex innebär bankernas praktiserande av “fractional reserve banking” en konsekvent inflation av valutan - trots att bankerna inte skapar “riktiga pengar” (d.v.s kontanter eller saldon i “RIX”) utan enbart “elektroniska pengar” d.v.s kontoposter i den enskilda banken så blir effekten för befolkningen densamma - priserna går konsekvent upp, och rubbningar av ekonomin sker i enlighet med principen att den som först får tillgång till de nya pengarna tjänar mest på det, och den som får det sist förlorar mest på det (då priserna redan gått upp innan denne får tillfälle att använda pengarna).
Vem tjänar egentligen på inflation? I första ledet den som är skuldsatt, och samtidigt kan höja sina inkomster i takten med inflationen. Den enskilt största låntagaren i samhället är staten, och via beskattning kan staten behålla sina inkomster som andel av ekonomin relativt konstant. Staten får därmed konstant möjligheten att betala av gamla skulder med nya pengar som är mindre värda. Statens skatteintäkter ökar i nominella tal, även om de inte gör det i reella.
Även bankväsendet tjänar naturligtvis på inflation - huvuddelen av en banks tillgångar är belånade, och banken tjänar huvudsaken av sina pengar på skillnaden mellan in och utlåningsräntan (det s.k. räntenettot). Det är alltså alltid en fördel för en bank ju mer pengar som finns i cirkulation. Om bankens eget kapital är konstant i nominella termer kommer det reella värdet naturligtvis att minskas med inflationen, men detta uppvägs mer än väl av de ökade inkomster banken får via inflationen. Rent krasst – om du lånar andras tillgångar och får en andel av vinsten så bryr du dig ganska lite om värdet på tillgången, och bara storleken på den nominella avkastningen.
Således är alltså kritiken mot bankers privilegier i grund och botten korrekt. Eftersom banken kan inflatera penningmängden genom att utfärda löften om pengar som den egentligen inte har täckning för, så gör sig bankerna vinst på alla andras bekostnad. Alla som har pengar antingen i kontanter eller på banken kommer få se värdet på dessa långsamt urholkas. Att detta borde förbjudas är därmed inget konstigt - detta är dessutom enbart möjligt på grund av illusionen om att pengarna är säkra på banken, skapad bl.a. av den statliga insättningsgarantin. Hade inte staten klivit in under finanskrisen 2008 så hade stora förluster gjorts av både aktieägare, obligationsinnehavare och eventuellt de som satt in pengar på vissa banker - och förtroendet för banker som ägnar sig åt fractional-reserve banking hade därmed upphört, eller i alla fall kraftigt begränsats.
Illusionen om Riksbankens välvilja och “lagom” inflation
Problemet med många av de förslag som cirkulerar (bl.a. “Positive money”-rörelsens) är att det finns en trojansk häst i dem. Förslaget från dessa människor är dels att fractionalreserve banking skall förbjudas (vilket jag håller med om), men därtill att Riksbanken skall få trycka upp lämplig mängd pengar för att skapa “lagom mängd inflation”. Dessa pengar skall sedan ges direkt till staten. Problemet med detta resonemang är flera.
För det första finns det absolut ingenting som säger att lämplig mängd inflation skulle vara någonting annat än 0. Inflation fyller inget syfte, vilket den moderna ekonomen har mycket svårt att ta till sig. Alla visste att inflation var dåligt för 100 år sedan, men idag lever alla under en makroekonomisk vanföreställning att det är nödvändigt för en växande ekonomi (eller en ekonomi överhuvudtaget, beroende på vem man frågar). Detta har dock aldrig letts i bevis. Faktum är att det inte går att leda bevis idén att det går att öka en befolknings välstånd genom att öka mängden cirkulationsmedel är löjeväckande.
Konsekvensen av införandet av ett sådant system blir att de politiska incitamenten för att utöva påtryckningar på Riksbanken för ökad penningmängd blir mycket stora - då dessa pengar skulle gå rakt ned i statskassan. Denna typ av lösning användes i smyg innan Riksbanken blev självständig, genom att politikerna för att urholka värdet på statsskulden och pressa ned räntan tid som annan devalverade kronan. Just nu används denna lösning i smyg av såväl USA, Storbrittanien, EMU och Japan för att i smyg finansiera staters budgetunderskott. Skillnaden är att i dagsläget tar bankväsendet en viss del av vinsten genom att agera som mellanhand i transaktionerna mellan centralbank och stat. Risken ökar kort sagt för användandet av “monetär finansiering” när staten inte har råd att betala sina räkningar - något som vi för tillfället slipper i Sverige.
Risken för kapitalunderskott
Allt det jag skrivit ovan är någorlunda allmänt känt. Det finns dock en effekt som sällan nämns, och det är vad som händer med vinsterna från inflationen. Om pengarna skulle ges direkt till staten skulle hela vinsten hamna hos statsapparaten, och omedelbart konsumeras. Alla vet att staten inte är förmögen att spara en krona. I dagsläget är dock inte så fallet. Det klagas mycket på höga bankvinster och bonusar till bankvd:ar, men ett fundamentalt faktum frånses ofta. En hel del av dessa vinster investeras vidare i produktiv ekonomisk verksamhet. En del av det blir utan tvivel till bonusar och utdelning för personal och aktieägare, men även en del av dessa pengar kommer i slutändan att återinvesteras i ekonomisk verksamhet (d.v.s. i andra företag än banken själv). Detta är inte tänkt som en ursäkt för bankers olovliga inflationsvinster, utan för att illustrera skillnaden - skulle det nuvarande systemet överges till fördel för att låta Riksbanken inflatera penningmängden genom att ge pengar direkt till staten, så skulle mängden investeringar minska och mängden statlig konsumtion öka, med resultatet att ekonomin skulle få relativ kapitalbrist.
En bättre lösning
Är detta en ursäkt för att låta bli att reformera penningväsendet? Självklart inte. Det är en moralisk fråga, och det kan aldrig vara acceptabelt att vissa grupper i samhället stjäl från andra genom att sänka värdet på pengar i andras ägo (d.v.s. inflation). Men det finns en bättre lösning än den som ofta förs fram, nämligen att fractionalreserve banking förbjuds, och penningmängden samtidigt begränsas. Detta kan göras på flera sätt, t.ex. :
- Guldmyntfot, som begränsar expansionen av penningmängden till den mängd guld som kommer in i ekonomin (vilket är en högst marginell mängd relativt det som redan finns i cirkulation)
- Låsning av penningmängden, d.v.s. den mängd pengar som finns får ej ändras (kontanter i cirkulation samt innehav i Riksbankens system). Problemet är dock att en sådan lagstiftning närsomhelst kan upphävas, och som historien visar så är det högst sannolikt att så görs.
- Ett fribankssystem utan centralbank och statlig insättningsgaranti, där alla förluster orsakade av fractionalreserve banking får tas först av aktieägare, sedan obligationsägare och slutligen de som har pengar insatta på banken, med resultatet att ingen kommer vilja ha sina pengar i en bank som ägnar sig åt det.
Reform av penningsystemet är utan tvivel något eftersträvansvärt, då det nuvarande systemet p.g.a. sin konstruktion konsekvent leder till inflation, bankkriser och en långsam överföring av välstånd från alla som handlar med svenska kronor, till finanssektorn och staten. Man skall dock akta sig för att resonera i banor där problemet är att “privata banker” sköter inflationen, och att allt blir bättre om man bara låter staten och Riksbanken göra det istället. Det leder till helt andra problem, och löser inte grundproblemet, nämligen att välstånd stjäls från en grupp och ges till en annan. För de som har högt förtroende för den politiska demokratin och välfärdsstaten kan det vara en attraktiv tanke att ta vinster från finanssystemet och flytta dem till staten, men att detta på sikt skulle ge några positiva effekter är högst tveksamt.
Det mest bisarra med att diskutera penningväsendet är att utvecklingen tycks ha gått baklänges - under den period som visade snabbast ekonomisk tillväxt och ledde till snabbast välståndsökningar för ALLA grupper i samhället var nämligen de flesta överens om att guld eller silvermyntfot var önskvärt, att inflation alltid var dåligt och att det var fel av banker att låna ut kundernas innehav av pengar.
Hans Palmstierna, skribent för Ludwig von Mises Institutet i Sverige (http://www.mises.se)
1. För en lång och utförlig kritik av denna och liknande missuppfattningar (på engelska) rekommenderas följande artikel av Detlev Schlichter (författare till boken “Papperspengarnas kollaps”)
2. Undertecknad har skrivit en längre uppsats gällande problemet med “duration mismatch”, tillgänglig här.Det hela kan sammanfattas med slutsatsen att en bank som bara kan uppfylla alla sina åtaganden om den ej behöver uppfylla alla sina åtaganden vid samma tidpunkt per definition alltid är insolvent.
90 kommentarer
Kan inleda med en egen kommentar. Precis samma problem som punkt 2 (läsning av penningmängden) existerar även med punkt 1 (guldmyntfot), eftersom guldmyntfot när som helst kan upphävas, vilket skett med alla guldmyntfötter någonsin.
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Ja, kanske Freegold är lämpligare.
En guldmyntfot går naturligtvis att ta bort, skillnaden mot punkt 2 (låst penningmängd) är att det ger folk en teoretisk möjlighet att skydda sig mot det genom att ha sina pengar i guld, och inte saldon på en bank. En obekvämlighet, naturligtvis.
Sedan kan man ju likt FDR förbjuda allt innehav av guld också, och då är det ju kört ändå. Vi är ju alltid, dessvärre, under risk att se våra kära överherrar sabotera samhället för oss.
Jag har guldmynt från den svenska guldmyntfotens tid. Medan staten har konfiskerat ca 99.5% av den tidens pengar på bankkonton, så har dessa mynt behållt sin köpkraft. På så sätt fungerar guldmyntfot, för de som använder mynt istället för bankpengar. Finns ingen mellanhand mellan myntets ägare och myntet. Givetvis ska bara guld användas som pengar, utan några statliga "fötter" som mellanhand.
(Historiska mynt är inte en självklar rekommendation för investering i guld, dock, de ska delvis ses som antikviteter)
håller med. Isf behöver vi även en sanktionsmöjlighet mot det politiska systemet! Hur nu det skall gå till och förenas med demokratin. Å andra sidan bryter en regering mot ingångna avtal(utan förhandling) vilket borde rendera straff. USA är dock exempel om den starkes rätt där landet konsekvent ställer sig utanför alla typer av globala ordningar(avtal) som anses missgynna dem. T.ex klimatprotokoll, Haag-konventionen, fiske-kvoter, FN-stadgar(obetalda skulder), maritima överenskommelser etc.
håller med. Isf behöver vi även en sanktionsmöjlighet mot det politiska systemet! Hur nu det skall gå till och förenas med demokratin. Å andra sidan bryter en regering mot ingångna avtal(utan förhandling) vilket borde rendera straff. USA är dock exempel om den starkes rätt där landet konsekvent ställer sig utanför alla typer av globala ordningar(avtal) som anses missgynna dem. T.ex klimatprotokoll, Haag-konventionen, fiske-kvoter, FN-stadgar(obetalda skulder), maritima överenskommelser etc.
Det som skiljer stater från andra när det gäller avtalsrätten är att sanktionerna (att tvingas fullfölja avtalet) i slutändan blir verkningslösa. Det är ingen som på fullt allvar är att vi skall tvinga USA med hot om fysiskt våld fullfölja sina avtal.
Kan man inte få verkställighet på avtalsbrott framtvingad så är ju situationen än värre när det gäller brott mot bestämmelser som man inte varit med om att godkänna.
Det finns en anledning till att guldmyntfotssystemet upphävts – nämligen att de lett till djupa finansiella chocker, i USA 1873, 1884, 1890, 1893, 1907, 1930, 1931, 1932 och 1933.
http://eh.net/encyclopedia/article/wicker.banking.panics.us
Med en guldmyntfot försvinner behovet av att investera sitt kapital. Ponera att du är rik (jätterik) och besitter 1 % av kapitalet i nationen. Hur gör man bäst för att behålla sin position för nästa sekel? Ingenting – man låter allt ligga i kontanter och 100 år senare besitter du fortfarande 1% av nationens värde.
ja du pekar förstås på USA(Sovjet, Kina) som ofta tar sig just den rätten, dvs att t.ex invadera ett annat land eller på annat sätt direkt underminera både demokratiska suveräna stater eller för den delen diktaturer man själva tillsatt eller under lång tid understött och finansierat! Alltid för att de anser sig kunna ta den rätten även om deras agerande strider mot alla avtal, må det vara internationell rätt eller egna bilaterala avtal.
Ultimativt handlar det trots allt om internationella relationer som antingen slutar med krig eller samarbete. Ageranden som har sitt ursprung i t.ex Hobbes teorier om någon slags upphöjd moral även mellan stater, dvs det som grundar människans förmåga till att skapa lokalsamhällen för sin överlevnad.
Finanskrisen är i grunden en kris som återigen handlar om svaga system som tillåter krisen från början. Inom BIS och centralbanks-sfärerna råder en outtryckt munkavle. Ingen enskild centralbank har officiellt kritiserat USA för att missbruka sin ställning som innehavare av reserv-valutan i rådande penning-system. Var är transparensen och självständigheten? Än demokratin?
Kan Sjävl,
1. Hela anledningen till att guldsystem funkat bäst är att marknaden får styra istället för inkompetenta/populistiska planekonomer.
2. Kriser är nödvändiga för vettig resursfördelning. Dagens bank-maffia är ett tydligt exempel på vad som händer när man inte tillåter kriser.
3. Kriserna har inte blivit mindre allvarliga.
@Arne Vajse; Håller med dig om pkt 2 o 3. Ju längre obalanserna tillåts ju värre blir den ofrånkomlig krisen.
När det gäller pkt 1 har jag däremot vissa reservationer därför att ett politiskt system likt det amerikanska tenderar till korporativism och den därmed kopplade korruptionen.
Apropå sanktioner mot staten : Detta är per definition omöjligt i ett system där staten avgör konflikter som innefattar den själv. Konstitutioner och dyl. i all ära, men de kräver också att staten följer dem, vilket bevisligen inte alltid sker. Problemet löses ur min synvinkel enklast genom så lokalt styre som möjligt, och rätt till secession från centralmakten. Hot om att en landsända säger tack och hej tenderar att förhindra den värsta formen av statsförtryck.
Vad gäller finansiella chocker relaterade till guldmyntfoten så får jag helt enkelt välja att referera till diverse skrifter av bl.a. Rothbard m.fl. så ganska snyggt bevisat att de s.k. "chocker" som sker under en guldmyntfot tenderar att vara kortvariga, och inte påverka befolkningen i någon större utsträckning.
Det är värt att notera att "kriserna" 1873, 1884, 1890, 1893 och 1907 skedde under en period vars ekonomiska tillväxt hittills inte matchats i västvärlden, d.v.s. USAs industrialisering. Så om kriser inträffar och välståndsnivån trots detta fortsätter att stiga raskt så känns det faktiskt inte så illa, jämfört med de moderna centralbanks-spektaklen.
Re Arne V, savecaptitalism
1. Guldsystemet har INTE fungerat bra när det har prövats
2/3. Nej, finansiella kriser med täta mellanrum är inte bra.
ekonomiska tillväxten i den period du valt ut – 1873 till 1907 var visserligen stark, driven av industrialismens framväxt, men inte starkare än andra perioder.
se
http://www.globalfinancialdata.com/Databases/Graphs/USAREALPCGDP.png
sen vill jag veta vad som skulle motivera investeringar under guldmyntfoten? att alltid ha sitt kapital att växa i takt med ekonomin, riskfritt, låter ju oslagbart.
Den kris vi har nu har nog lite andra anledningar än de typer av kriser som skedde i slutet på 1800-talet. Tex hade man då ett ganska massivt överflöd av naturresurser om man jämför med nu.
Problemet nu är att vi har penningsystem som eldar på exponentiell tillväxt i en värld med minskande resurser. Ränteaspekten är här ett problem.
Under slutet av 1800-talet förstod inte folk vad pengar var. De trodde att det var guld när pengar i själva verket var skuld, eller egentligen krediter, vilket är själva kärnan av vad pengar är.
Det är farligt när man blandar ihop sedlar i omlopp som både representerar guld och sedlar som bara representerar en kredit utställd av banken på basis av deras förtroende i dig och de säkerheter som du har givit. Helt enkelt en blandning av guldsedlar och skuldsedlar.
Kan sjävl : Enligt ditt resonemang torde det varit ganska ont om investeringar under den period vi hade guldmyntfot? Historien säger annorlunda.
Därtill – om folk bara sitter på sina pengar (d.v.s. har guldet på banken) så kommer prisnivån att sjunka både på konsumentvaror och kapitalvaror, varpå företag fortfarande får råd att investera. Mängden lånebaserad investeringar kommer säkert sjunka, men mängden investeringar av avkastning på existerande kapital kommer knappast påverkas. Vi har idag en fruktansvärt skev fördelning mellan kapital och lån i finanssektorn, drivet av inflationen. Därav att det är så stor risk för konkurs så fort marknadsförhållanden ändras.
Vad är pengar : Helt korrekt, kontanter var från början skuldsedlar. Dock är dessa fullgoda "money substitutes" så länge man har 100% reserve banking vad gäller deposits. När man börjar tumma på det så uppstår skillnaden mellan en "guldsedel" och en "skuld i guld sedel". Självklart finns från början förtroende-problematiken vad gäller banken – litar man inte på sin bank bär man guldet i fickan.
Man måste dock vara noga med att skilja på "loan banking" och "deposit banking", precis som man skiljer på en skuldsedel som säger "payable on demand" och en som säger "payable on the 21th of August 2015"
Vad gäller Rothbard tycker jag det är intressant att se vad han skriver i boken "What has Government Done to Our Money":
"Many textbooks say that money has several functions: a medium of exchange, unit of account, or "measure of values," a "store of value," etc. But it should be clear that all of these functions are simply corollaries of the one great function: the medium of exchange."
Han säger alltså att den "stora funktionen" i begreppet pengar är "bytesmedium" . Det är något som jag själv håller med om. Jag anser att man bör bryta ut saker som "store of value" ur penningbegreppet. Värde kan man bevara i tex. guld men det innebär inte att det är lämpligt som pengar.
Rothbard snuddar vid sanningen men trampar snett då han hävdar att alla de funktioner han räknar upp skulle vara krav för att något ska vara "medium of exchange".
Eller vad menar han?
Vad är pengar : Det är kul att det finns folk som läser Rothbard 🙂
Jag tror att Rothbards poäng är att pengar i grund och botten blir "pengar" när det blir ett bytesmedium. Något som är ett "store of value" är inte automatiskt pengar, men något som är ett bytesmedium är däremot automatiskt pengar.
Pengar blir sedan, av naturliga skäl, alltid ansett som ett "store of value", helt enkelt för att det är den mest likvida tillgången i samhället (går att byta mot i princip allt).
Och de funktioner Rothbard pekar på är inte nödvändigtvis en naturlag att de behövs för att något skall bli pengar (det går som sagt att på statlig dekret tvinga fram byteshandel med vissa papperslappar som bytesmedium), men om vi ser till historien så är det i princip alltid vissa egenskaper hos varor som gör att de blir pengar. Guld och silver i de områden som de finns i tillgänglig kvantitet. I brist på ädelmetaller har man noterat saker som har vissa (men inte alla) egenskaper som ädelmetaller har, t.ex. salt, kameler, ekorr-skinn och cigaretter. Dock tenderar dessa alltid att långsamt försvinna och ersättas av ädelmetall om ädelmetall blir tillgängligt.
Den viktigaste poängen som jag ser det är att även om pappers-pengar är en "social konvention" (pappret är trots allt inte värt mycket) så måste vi fråga oss HUR detta kom att ske, och jag ser inte att något annat är möjligt än att folk valde mest lämpliga vara som pengar, och att papperslapparna sedan steg för steg ersatte denna vara på statligt dekret.
Jag tror dessvärre inte att man KAN bryta ur "store of value" ur penningbegreppet – för det kommer alltid finnas folk som lagrar pengar. Alternativet är då att ha pengar som raskt tappar sitt värde (d.v.s. beordrad inflation eller prisfixeringar) men då kommer folk alltid att välja något annat som pengar.
Det tål att tänkas på vad folk skulle välja om ingen dikterade vad pengar är eller skall vara.
Jättebra inlägg. Håller dock med om att punkt ett är lika osäker som punkt två.
En rejäl bum-fight som söndagsunderhållning – man tackar! "Positive money" vs "Mieses". Två totala flumideologier som aldrig har tillämpats någonstans på jorden. Back-seat-drivers av högsta rang!
OK, frågan de pillar i -monetära system- är oerhört intressant, men att sätta igång och föreslå "reformer" av ett system man inte begriper är i bästa fall löjeväckande, och i värsta fall livsfarligt.
Om du på riktigt är intresserad av alla historiska förlagor till guldmyntfötter, fribanks-system m.m. kan jag för all del fixa en lista åt dig, men då får du nog uttrycka dig så att man inte får för sig att du mest är intresserad av pajkastning.
Jadu "savecapitalism", tror du inte att andra läsare här skulle kunna ha glädje av den upplysning du tydligen håller inne med? Om dina argument inte tål den enklaste kritik är de kanske inte så starka som du tror?
Jag väntar fortfarande på kritiken. Ange gärna vad det är för upplysningar du vill ha, och varför du anser att de behövs för att bevisa ovanstående resonemang.
Annars väljer jag att göra som Cornu och avfärda dig som haverist. Jag skriver huvudsakligen för folk som är intresserade av en debatt, inte ensidig kritik – du får alltså bidra till argumentationen om du vill att jag skall göra det.
Det går också mycket bra att avfärda mig som en idiot, så kan vi anse att hela denna meningsväxling egentligen bara var pajkastning, vilket ju är en ganska vanlig hobby idag.
Tack "savecapitalism", ditt svar ger en mycket tydlig bild av styrkan i dina argument. Den intelligente läsaren har inga svårigheter att värdera dina… eh… "kunskaper" när du uttrycker dig så tydligt. Over and out.
@edwin-riegel
Du svamlar mest. Vad är din fråga?
@edwin-riegel
Läs igenom dina egna texter så inser du ganska fort att det är dig själv du skriver om.
"When a single medium is used as both store of value and medium of exchange it leads to a conflict between debtors and savers.
FOFOA's dilemma holds true for both gold and fiat, the solution being Freegold, which incidentally also resolves Triffin's dilemma."
http://fofoa.blogspot.com/2010/07/debtors-and-savers.html
Rekommenderad läsning.
Fofoa har en hel del poänger, men han tenderar ur min synvinkel att snurra till det ibland också. Konflikten mellan "sparare" och "lånare" existerar bara så till vida att det inte finns en på förhand given standard som båda parter kan lita till, d.v.s. att det inte sker en politisk inblandning i monetära affärer. Om så sker så kommer "sparare" och "lånare" nå avtal under rådande omständigheter, och vetandes att inga politiska "åtgärder" kommer göras kommer därmed ingen som inte är villig att acceptera avtalen så de ser ut att ingå dem.
Problemet är politisk inblandning i pengarna och cirkulationsmedlen, ur min synvinkel. Att sparare för alltid vill ha deflation och lånare för alltid vill ha inflation är naturligt – men så länge ingen part har möjlighet att påverka penningsystemet å andras vägnar så är det ur min synvinkel inget problem
Om inte en ny guldstandard utropas genom ö.k kanske något land själv utropar sig som ny global valuta-hegemoni uppbackad av guld. Eller genom t.ex en successiv etablering av valutahandelsområde utanför rådande dollar-standard(Asien och Bric)!
IMF och Världsbanken med USA kanske tvingas att då snabbt omförhandla dollarns status genom t.ex det idag tillämpade SDR-systemet inom IMF´s utlåningsfacilitet. Att guldet får en egen roll i en ny reservvaluta-ordning är förstås inte osannolikt. Allt beror på vilka ekonomiska krafter som tar täten.
Ett litet förtydligande om läget och de "privilegier" som banken har. De privilegier de har de jure (mig veterligen) är att de får ta emot inlåning från allmänheten och att kontona kan omfattas av insättningsgarantin (den förstnämnda är det banktillståndet ger och den andra är beroende av den första).
Oavsett vilket penningsystem man har så kommer krediter att behövas på ett eller annat sätt. Det kommer alltså finnas behov av att låna överskottspengar från allmänheten – det innebär att det kommer behövas finnas lagliga möjligheter för att låna av allmänheten åtminstonde för aktörer med speciellt tillstånd. Såvida man inte släpper det helt fritt (vilket i detta sammanhanget blir opraktiskt ändå) så kommer dessa aktörer med nödvändighet behöva ägna sig åt FRB eller ZRB (för att skilja på FRB med 0%, 100% och reservnivåer däremellan). Att förbjuda FRB/ZRB är alltså dömt att misslyckas eller få allvarliga negativa konsekvenser för ekonomin.
Sen när det gäller inflationens omdelningseffekt så är det bara när inflationen inte är deterministisk som det blir omfördelning. Om alla viste vad inflationen skulle bli så skulle man ju kompensera för inflationen när man kommer överens om avtalsvilkoren. Om man ska lyckas reglera inflationstakten via penningmängden så är det mindre risk att man behöver minska penningmängden ifall man sätter inflationsmålet till positivt än om man sätter det till noll. Om behov av att minska penningmängden uppstår så gäller det att man har verktyg för att minska penningmängden.
Vidare när det gäller vad som kan användas som betalningsmedel i betydande omfattning och som är denominerat i valutan så kommer mängden av dessa att för alla vettiga ändamål påverka ekonomin på samma sätt. Frågan man ställer sig då är om det är rimligt att reglera vad folk får acceptera som fullgjord betalning, och även vad folk får acceptera för motprestation vid köp (även möjligheterna till kreditköp kan påverka på samma sätt som penningmängden). Det är alltså inte rimligt att förbjuda att fordringar på tredje part kan användas som betalningsmedel och därmed kan man heller inte förbjuda att det kommer ske i betydande omfattning.
De institut som är anslutna till insättningsgarantin betalar en avgift på 0,1% av insättningarna till Riksgälden.
"Det är alltså inte rimligt att förbjuda att fordringar på tredje part kan användas som betalningsmedel och därmed kan man heller inte förbjuda att det kommer ske i betydande omfattning."
Det är nog inte det frågan gäller, utan att det på politisk väg blivit ett närmast monopol för sådana betalningsmedel. Endast knappt 4 % av M3 är kontanter och kanske någon procent till i RIX. Monokulturer är aldrig bra.
Ja.
Marknad och relationer hör ihop. En marknad som utesluter mänskligt bindande relationer är lika illa som mänskligt bindande relationer som utesluter en marknad.
@viktualiebroder
Frågan är på vilket sätt det på politisk väg det har blivit så. Det finns väldigt lite lagstiftning som ger banktillgodohavanden monopolställning, det enda jag kan komma på är skatteförfarandelagen (att skatten måste sättas in på skattekontot). Å andra sidan är valet om betalningsmedel dispositivt och om inget avtalas så ger lagen i övriga fall att det är sedlar och mynt som gäller om man inte kommer överens om något annat.
Vad man då menar med att det är politisk väg som monopol uppstått kan man ju fråga sig. Det enda jag ser som av betydelse i sammanhanget är som sagt insättningsgarantin som gör att banktillgodohavanden faktiskt garanteras av staten och gör att de lättare kan accepteras som betalningsmedel.
Ett vanligt misstförstånd är att tro att ett förbud mot FRB innebär ett förbud mot utlåning. Inte alls – det går alldeles utmärkt att låna ut x kr i y månader/år och samtidigt förklara för den som lånat in att dennes x kr inte finns tillgängliga på y år.
En modern bank har två uppgifter – att "förvara pengar" samt att vara intermediär vad gäller förmedlandet av lån från "sparare" till "lånare". Så länge inte dessa två roller blandas ihop så finns det inga problem.
Att hävda att man "måste" tillåta inflation är att säga att vi måste använda folks pengar utan deras medgivande, för "ekonomins bästa". Låter inte så sunt, i mina öron.
Däremot går det som sagt alldeles utmärkt att låna ut inlånade medel, så länge det är samma löptid på inlåning och utlåning, d.v.s. ingen garanterad insolvens då inlåning med löptid 0 mån/år (vanliga insättningar / "demand deposits") lånas ut på längre tid.
#Anonym 14.32
a) Kontanter har aktivt motarbetats av statsmakterna, inklusive Riksbanken.
b) Trots att det monopol att utge lagliga betalningsmedel Riksbanken fick 1903 i praktiken inte längre gäller (åtminstone 89% av M3 är alltså privata elktroniska banksskuldsedlar), så frångår Riksbanken inte sitt med monopolet förbundna löfte att inte acceptera inlåning från allmänheten. Det beslutet är i allra högsta grad poltiskt – sakligt sätt är det åtminstone inte längre relevant.
c) Skattekontot som du nämner är just nyckeln till ett mera diversifierat betalningssystem, som inte är lika sårbart som dagens monokultur som kräver allt hårdare regler (utan slut – Basel III blir snart Basel IV), allt hårdare och kostsammare lagar (Betaltjänstlagen, Lagen om penningtvätt etc) och ökande (exponentiellt!) insättningsgarantier.
Därför bör just Skattekontot användas som ett politiskt verktyg för att bryta eskalationsfällan orsakad av monokulturen genom att tillåta fler betalningsmedel, såväl fysiska som elektroniska, såväl tredjepartsberoende som tredjepartsoberoende. Och tredjepartsberoende både med utpekbar garant och distribuerat, molnbaserade, garanter.
Detta gäller alltså inte myntfötter eller valutor, utan stabiliteten i betalningssystemt. Vilket, enligt min övertygelse, är nästan det samma som stabiliteten i samhällssystemet.
@savecapitalism
Visst kan man hålla på och detaljreglera vad som får ingå för vilkor i ett låneavtal och sen detaljreglera vilken mån man får fullfölja utöver vad som ingår i avtalet och på det sättet komma runt problematiken. Det som måste förbjudas specifikt är att förbjuda avista-förbindelser i avtal och dessutom förbjuda folk att fullfölja en betalningsåtagande innan den förfaller till betalning, men bara ifall det sker på fordringsägarens initiativ – dessutom måste man förbjuda gäldenären att på fordringsägarens initiativ göra utbetalningar till fordringsägaren som inte avser betalning på skulden osv. Såfort gäldenären normalt betalar fordringsägaren på anmodan så kommer det att innebära FRB ifall gäldenären i sin tur lånar ut inlånade medel.
Bankens roll som förmedlare av lån innebär i praktiken FRB då det i praktiken också går att ordna fram pengar ifall långivaren vill ha tillbaks sina pengar i förskott, och även om det inte står något om det i avtalet så finns det inget som hindrar banken från att gå långivaren tillmötes om de har möjlighet.
Problemet blir att få fram skillnaden mellan pengaförvaring och låneförmedling ifall bägge konton i praktiken går att använda på samma sätt, det finns ju risk att folk bara ser att endel konton inte ger ränta och andra ger ränta utan att inse att de tar en kreditrisk när de får ränta (om man tänker sig att man avskaffar insättningsgarantin).
@Viktualiebroder
a) På vilket sätt motverkar riksbanken och övriga statsmakten kontanter?
b) Beslutet att låta andra aktörer ge ut skuldsedlar är väldigt mycket ett icke-beslut. Den rätten fanns ju redan innan – och även rätten för andra att acceptera dessa som betalning.
c) Problemet är vem som skall stå för risken och värdera denna. Om du går in på skattekontoret och försöker betala din skatt med en skuldsedel utfärdad av en lodis så är det rimligen uppenbart att skatteverket inte bör acceptera det som betalning. När du sen drar in andra valutor i bilden får man dessutom en valutarisk.
Anonym : Mnja, om jag förstår dig rätt så är det problemet med förtida betalning på pengar som är "låsta" som stör dig. Detta kan för all del tillåtas, så länge som banken är tydlig med att detta är en betalning från "tredje part", d.v.s. att banken växlar skuldförbindelsen till dig mot en skuldförbindelse till någon annan, d.v.s. lånar upp pengar för att betala till dig. Detta för att förtydliga att pengarna faktiskt inte finns "på banken". Men visst – jag ser problemet – det är mycket väl tänkbart att någon väljer att acceptera en intyg om "framtida utbetalning" från banken som cirkulationsmedel, och detta borde inte vara olagligt i sig. Detta blir ju i princip samma sak som den numera populära "sälj dina fakturor". Dock är det som sagt ingen som misstar dessa fakturor för "pengar", utan alla vet att det finns en tidsaspekt och även motpartsrisk.
Det viktigaste är naturligtvis att få ut staten ur ekvationen – och låta de som investerar pengar i frb-banker få ta smällen när de kånkar. Det finns dessvärre sällan något sätt att få folk att sluta gå på ponzi-verksamhet annat än att de förlorar pengar på sin dumhet.
Men jag kan samtidigt tycka att banken inte borde tillåtas att sammanblanda kontotyper på det sätt som görs idag – av den enkla anledning att det är skillnad på förvaring och utlåning. Pengar jag vill ha tillgängligt imorgon låser jag inte på 3 månader.
….och om banken redovisade : "Du har 10.000 kronor på ditt konto. Tillgängligt kapital för uttag är 10 kronor, samt vad banken kan låna ihop när uttag önskas" så undrar jag faktiskt om folk inte skulle ta och välja kontanter istället.
Anonym 17:22
a) Jag vet inte vad jag skall svara på den frågan. Är det inte alldeles alldeles uppenbart att såväl Riksbanken som statsmakten, till exempel Skatteverket, Finansinspektionen, Arbetsmiljöverket och förre ministern Mats Odell motverkar användningen av kontanter?
b) Inte heller här förstår jag riktigt hur de menar. Den underförstådda förutsättningen för att Riksbanken 1903 fick monopol på att ge ut lagliga betalningsmedel (alltså att privata banksedlar förbjöds) var att de förband sig att inte ha inlåning från allmänheten. Men om utvecklingen mot elektroniska betalningsmedel tillintetgjort hela det monopolet, så är det inte bara tillåtet för Riksbanken att driva privatgiro – det är till och med ett demokratiskt krav att den konkurrensen finns också på den relevanta nya dimensionen: elektroniska betalningsmedel.
c) Nej, inte lodis. Jag menar a) tredjepartsoberoende som kontanter och tillgodohavanden i ett Riksbanksgiro. b) tredjepartsberoende som existerande elektroniska bankskuldsedlar. Men de kanske får lodisstatus om insättningsgarantin faller bort när Riksbanksgirot införs?
Samt b) distribuerat tredjepartsberoende med så hårda regler, antingen givna av naturen (som guld) eller av en given algoritm som inte tillåter en penningmängd över en given gräns (till exempel Bitcoin, efter att kursen stabiliserat sig och visat sig hållbar).
Valutarisken är i så fall mindre än valutarisken för de företag som har sin bokföring i Euro, men redovisar till Skatteverket efter en daglig kurs satt av Riksbanken. Transaktioner via Bitcoin har en fördröjning därför att de måste valideras, men fördröjningen (och därmed valutarisken) för månatliga skatteinbetalningar för företag som redovisar i Euro men betalas skatt i kronor är betydligt större.
@savecapitalism
Förtida betalning fås ju på räntefonder utan att banken är speciellt tydliga med att det är en betalning från tredje part. Det är nog inte realistiskt att de skulle vara mer tydliga ifall det gäller ett lånförmedlingskonto.
Staten i ekvationen tror jag jag håller med dig om – det är rimligt att anta att statens insättningsgaranti har del i att folk godtar bankmedel som betalningsmedel.
@viktualiebroder
a) Frågan var inte vilka myndigheter som motverkar utan på vilket sätt de gör det. Frågan om skatteförfarandelagen har redan nämnts så den behöver inte upprepas.
b) Det monopol riksbanken har är utgivandet av lagstadgat betalningsmedel, något förbud mot att utge skuldsedlar har mig veterligen aldrig förelegat så att tillåta dessa innebär att man tillåter något som alltid varit tillåtet.
c) Skatten skall betalas i SEK för att det är det som skall in till staten. Att hålla på och acceptera inbetalning av skatt i allamöjliga valutor (inklusive "egenpåhittade") verkar bara omständigt.
# Anonym 21:34
Sista gången jag svarar, lovar.
a) Riksbanken: Ett antal studier som söker leda i bevis att kontanter är dyrare än bankernas skuldsedlar, men som helt bortser ifrån såväl kostnader som uppstår vid avbrott i el- och teleförbindelser som kostnader för garantier och konsekvenser av implementeringen av penningtvätt- och betaltjänstlagar. Sedelbyte de genomför är uttalat för att (de säger det själv) minska kontantmängden (M0).
Skatteverket: Kassaregisterlagen. Uttalanden av Conny Svensson, kontantansvarig: "…det kontantlösa samhälle som vi vill se…" (om kontantbetalning på krogen).
Finansinspektionen: Till exempel uttalandet av Jonatan Holst: "Människor skall inte vara anonyma när de handlar varor och tjänster"
Arbetsmiljöverket: Kontantförbud på bussar och andra kollektiva transportmedel. Skrämskott om att förbjuda kontanthantering i små butiker.
Mats Odell: Hearing 2010 med "intressenter" om att få till stånd en minskad kontanhantering.
Länkar kan jag inte ge eftersom länkar till regeringen.se tolkas som spam.
b) För all del. Jag är mot monopol och helt för ett avskaffande av Riksbankens.Men på vilket sätt det nuvarande privata oligopolet, uppbackat med statliga garantier, skulle vara ett framsteg för stabilitet och robusthet förstår jag inte. Bankerna får hemskt gärna fortsätta sätta skuldsedlar i omlopp, men vilket fungibelt värde de får utan insättningsgaranti och utan Basel femtioelva är förstås en annan sak. Staten skall naturligtvis bara garantera sina egna skuldsedlar. Men inte ens det gör de nu, alltså.
c) Skatten denomineras naturligtvis i kronor, enligt gällande kurs. Det torde som en jämförelse vara väsentligt omständigare nu för näringsidkare som har intäkter i kontanter att tvingas anlita Panaxia och Loomis och allt vad de hette och heter (med högst reella risker…) för att tvingas växla till sig privata elektroniska bankskuldsedlar. Trots att bägge är denominerade i "kronor".
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Hans Palmstierna (och andra),
har du (ni) läst David Graebers "Debt:the First 5000 Years"?
Ja, ja jag har läst och den rekommenderas till samtliga som vill uttala sig om pengar och banker.
Den slår effektivt hål på vissa myter som att pengar skulle ha uppståt spontant ur ett bytessamhälle där den mest säljbara varan tillslut blev pengar. En myt som underblåses av vissa ekonomiska skolors doktrin om att pengar skulle vara en vara, som vilken annan vara som helst, vilket inte är sant.
Pengar är, i ett nötskal, krediter. Förtroende. Även under en guldstandard eller vilken annan standard man än kan komma på.
Jag håller på att läsa den nu. Fruktansvärt bra, så här långt. Jag tror att många skulle ha stor nytta av läsa den.
@Vad är pengar,
Den slår hål på många andra myter också. Bl.a. slår den hål på homo economicus, fast hen kanske var död sen länge?
Pengar är ett ord för allmänt accepterat betalmedel. I praktiken är det något man tar emot som ersättning, inte med avsikt att konsumera utan för att lämna i utbyte för varor/tjänster men vill förvärva.
Se Rai stones för exempel.
Idag fungerar fordringar utmärkt. Ni kan ju fundera på vad som sker när man "betalar" med sitt AMEX-kort.
Tack Hans för ditt engagemang och många mycket bra artiklar.
Det enda sättet att i förlängningen skydda pengar från korruption är total avreglering. Låt folk välja/välja bort vilka pengar de vill. Om någon då korrumperar en valuta blir en snabbt värdelös. Ingen vill använda den.
Varje gång någon försöker reglera detta är det ett försök till korruption och aldrig en fördel för det stora flertalet utan tjuv och rackarspel är på gång.
Jo, jag är väl av liknande åsikt, egentligen. Jag kan dock argumentera för guldmyntfot eller låsning av penningmängd och förbud mot FRB som alternativ till nuvarande systemet, även om jag vet att som långsiktiga lösningar finns alltid risken att någon börjar tumma på reglerna.
Det är egentligen vår tids stora problem, både vad gäller pengar, demokrati och samhället på stort – det överdrivna förtroende som finns för centrala lösningar. Enligt alla statistiska principer så kommer problemen, när de väl har ansamlats under lång tid och sedan händer samtidigt, bli mycket otrevligare än i en decentraliserad miljö.
Effekten av hyperinflation eller banksystemets totala kollaps är trots allt bra mycket värre än att enstaka småbanker flyger i luften nu och då på grund av att folk har satt in sina pengar i pyramidspel.
Återigen, ingen vill ta eget ansvar i dagsläget. Alla vill räkna med att det finns pengar i banken, mat i butiken, undervisning i skolan, polis inom en kvart o.s.v. – men ingen vill egentligen fundera på vad detta förutsätter och vad risken blir om ingen tar personligt ansvar.
Du skriver (på punkt 1) guldmyntfot som en lösning då den begränsar penningmängden (mängden krediter som kan ges ut antar jag du menar) och att bara inflöde av nytt guld kan öka penningmängden.
På punkt 2 skriver du sedan: "Låsning av penningmängden, d.v.s. den mängd pengar som finns får ej ändras (kontanter i cirkulation samt innehav i Riksbankens system). Problemet är dock att en sådan lagstiftning närsomhelst kan upphävas, och som historien visar så är det högst sannolikt att så görs."
Ja, det är problemet, precis som under en guldstandard. Du inser att det är staten eller någon central enhet som upprätthåller guld myntfoten och definierar hur många gram guld som penningenheten (kronor, dollar) motsvarar? Eller?
Du biter dig själv i svansen här.
Se min kommentar längs upp till Cornu. Men ja, det är ett problem. Den enda lösningen som man egentligen kan hoppas på håller på lång sikt är ett fribanks-system utan centralbank.
Dock skulle både en låst penningmängd eller en nationell guldmyntfot vara bättre än det vi har idag. Problemet är lite likadant som problemet med en grundlag/konstitution. Du kan skriva den men aldrig tvinga kommande generationer att följa den.
Jag trodde att folk som var lite mer tätt associerade till Mises inte var så extremt verklighetsfrånvända. Men den här gästbloggaren hamnar i samma kategori som de som Cornu brukade kalla penningsystemhaverister.
".. att banker inte har fullständig täckning för sin utlåning …"
Minsann. Då tar vi och tittare igenom svenska bankers årsredovisningar. Hur många har mindre tillgångar än skulder?
Nej, juste det. Ingen hittad.
Är det nu då så att misesmänniskorna inte ens klarar av att läsa en årsredovisning. Jag har ju lite svårt att tro det men det är konsekvensen av vad som skrivs.
Ska köp mot faktura få ske för misesmänniskorna?
Troligen vill man förbjuda det?
Av någon anledning ska vi skickas tillbaka till medeltiden.
Antag nu att jag köper en tung bok på adlibris för 1000 SEK med betalning mot faktura. När boken kommer vill cornu köpa den av mig omgående. Det är någon meningsmotståndare han vill dunka den i skallen på. Och det kan inte vänta. Cornu som är ordentlig betalar omgående 1000 SEK kontant till mig.
Så nu har jag 1000 SEK kontanter som jag är skyldig adlibris. Och ingen vet om dom har täckning för det. Ett penningsystembrott har begåtts enligt misesmänniskorna och således skall någon kastas i fängelse. Och försäljning mot faktura förbjudas.
Så gott folk, med misesmänniskorna vid styret är det bara kontant betalning och personlig närvaro som blir tillåtet. Köp över nätet kan ni fetglömma.
Ska utlåning få ske över huvud taget enligt misesmänniskorna kan man fråga sig. Troligen blir det praktiskt omöjligt.
Antag att jag går till bank A och lånar 1000 SEK som jag får i kontanter. Banken tar dessa av sina egna tillgångar. Sedan går jag och sätter in dessa kontanter på bank B. (Och får en fordran som jag kan handla för)
Nu gör Cornu på samma sätt.Dvs går in på bank B och lånar 1000 SEK och sedan sätter in på bank A. Nu skulle det ha skapats 2000 SEK här, som folk kan handla för. Men det går inte bloggarn med på utan slår ned på bank B. Bank B, säger man, får inte låna ut det jag lånade ut till dom.
Således blir det i praktiken förbjudet att låna ut om man har lån.
Att låna ut något när man själv har ett lån blir inte tillåtet iom att man då inte säkert har sk full täckning.
Så folk som har studieskulder eller bostadslån eller lån på bil eller båt etc kan inte låna ut något. Inte ens en hundring till en kompis på krogen, inte till barn eller föräldrar. Inte heller en stege till grannen.
Har man lån har man inte full täckning.
Nu kan någon invända att man visst måste få låna ut en hundring till en kompis, men då har man slagit in på den korrumperade banan där vissa får göra överträdelser men inte andra.
Nu krafsade jag bara lite på ytan av stolligheterna men nu får det räcka.
Jag kan lägga till det att använder man termer som "riktiga pengar" och "elektroniska pengar" då har man inte förstått vad man pratar om.
Det är begrepp som inte finns i verkligheten och har hittats på av folk som inte förstår, men vill invända, och behöver hitta på något att invända emot.
Ja, jag måste nog hålla med ovanstående talare. Det verkar vara väldigt förvirrat här och framför allt motsägelsefullt.
På vissa ställen i texten står det att FRB bör förbjudas och på andra står det att "FREE BANKING" är bra (och att folk då skulle kolla på bankens balansräkning och därefter välja att sätta sina pengar i en bank som är solvent).
Trodde förresten att det austro-libertarianska synsättet innebar rätten att ingå vilka avtal som helst?
Men vi får anta att betalning mot faktura inte kommer vara tillåtet. Vidare får vi anta att det krävs en stat med ett våldsmonopol för att upprätthålla dessa regler.
@Vad
Ett problem med free-banking och valet av bank är att det är i stort sett omöjligt att se om en bank är solvent i balansräkningen ifall de faktiskt sysslar med någon form av utlåning. Sen påverkas ju solvensen av tillgång till krediter från tredje part – det syns nästan inte alls i balansräkningen ifall något sådant finns att tillgå. Vidare framgår bara hur situationen ser ut vid bokslutstillfället.
Ett problem blir att fårket bara ser räntan och att det verkar funka bra med banken och bortser kanske lite lättvindigt från riskerna.
Rimligen bör någon form av övervakning ske för att säkerställa att man inte missbrukar förtroendet.
Håller med "xycorr". På engelska brukar man kalla de här haveristerna för "cranks". Stollar utan verklighetsförankring.
Jag tror du blandar ihop vad det är jag faktiskt säger. Banken har garanterat tillgångar som har samma marknadsvärde som deras skulder, det är inte problemet. Problemet är att de har olika löptid. En modern bank kan ALDRIG klara av att en större mängd av dess kunder vill ta ut eller flytta sina pengar samtidigt. Banken lever på vetskapen att detta ytterst sällan sker. "Insolvensen" jag talar om har inget att göra med värderingen av tillgångar, utan löptiden på dem. Självklart finns inget problem om man tror att en bank vid en "bank run" omedelbart kan likvidera alla sina tillgångar utan att värdet på dessa sjunker (d.v.s. att dessa tillgångar är fullgoda "money substitutes"). Finanskrisen och tidigare bankkriser tycks tyda på att så ej är fallet, annars skulle t.ex. Swedbank aldrig ha behövt statliga garantier – ett problem som berodde på "duration mismatch" hos Swedbank. Vissa regleringar för att komma tillrätta med detta tycks faktiskt ha gjorts sedan krisen 08-09.
Vad gäller exemplet med faktura ser jag inte relevansen – en faktura är inte samma sak som ett bankkonto – och ingen förväntar sig att man skall kunna gå in i en butik och betala med en faktura med någon annan som betalningansvarig. Fakturor är INTE pengar, fakturor är ett löfte om framtida betalning (med motpartsrisk och eventuellt löptid). Det är oförmågan att skilja på dessa saker rent juridiskt som orsakar bankkriser.
Re: savecapitalism
En generell rekommendation (inte bara till dig) är att skriva det man menar, och inte skriva något annat än det man menar.
Annars får man leva med att jag slår ned på det som skrivs.
Vad gäller löptider på tillgångar så är det mycket troligt att banken inte har tillgångar som är avista i samma omfattning som den har skulder. I teorin kan det vara ett problem.
I praktiken har dock banken säljbara och belåningsbara tillgångar som kan lösa omfattande flytt av tillgångar till konkurrerande bank.
Jag kommer dock inte på när vi haft någon bank run senast. Det måste vara väldigt länge sedan. OBS att t ex Lehman, Bear Stearns inte var banker utan broker dealers så de räknas inte.
I stort sett vilket företag som helst kan sättas i kk om det har lån som sägs upp och inte kan hitta nya långivare. Vill man skydda sig mot sådant i samhället får man förbjuda företag att ta lån.
Vill man acceptera att det får ske men göra undantag för en viss typ av företag kallade banker, så har man dragit på sig en förklaringsbörda för den särbehandlingen.
Fallet med faktura tycket jag att jag redogjorde för i detalj. Jag visade ju hur man ordnade en utlåningsverksamhet utan att ha full täckning. Så när du förbjuder banker att ha utlåningsverksamhet ordnar xycorr AB det genom att sälja polletter värda 1 KSEK styck mot faktura som kan lösas in omgående mot "pengar" hos mina associerade. Dvs folk kan låna, och xycorr AB har inte full täckning.
Du kanske inte förstod det utifrån det jag skrev och då är det en stark signal till självkritik. Ni österrikare har grävt ned er i obsoleta funderingar så till den milda grad att ni tappat kontakten med verkligheten. Jag skulle säga att förfallet till termer som "riktiga pengar" och "elektroniska pengar" bekräftar detta.
(Och ovanstående sagt utan avsikt att vara oförskämd. Utan som en välvillig uppmaning. Men jag kan iofs förstå om någon blir sur).
(Trepartsystem med kreditkort ordnar också lån utan full täckning. Så den som vill stoppa betalmedel utan täckning får som jag skriver skicka tillbaka oss till medeltiden).
Avslutningsvis kan jag säg att jag har inget emot att man är kritisk till dagens regleringsmaskineri. Det kan vara berättigat att vara det. Men man bör förstå hur det fungerar för att på ett seriöst sätt förorda förändringar.
Jag har inte heller något emot att någon föreslår något i stil med att endast mynt gäller som betalmedel, lån är förbjudet och förvaring görs hos Shuregard. Då är man klar och tydlig med vad man vill. (Men lär inte få ens en promille av folket med sig på det).
Nå, nu har du varit så utförlig så jag faktiskt är skyldig att svara. Here goes :
För det första, definitionen "riktiga pengar" och "elektroniska pengar" använde jag huvudsakligen för att hålla begreppen lika gentemot den artikel jag svarade mot. Både saldon i RIX och bankernas saldon är naturligtvis elektroniska, och dessa är dessutom inlösbara mot kontanter så väsensskilda är de definitivt inte. Att jag kallar privata bankers pengar "elektroniska pengar" är för att privata banker enbart kan skapa kontoposter i sin egen bank, och ej i RIX eller kontanter. Ber om ursäkt för förvirringen.
Anledningen till att jag anser att FRB är bedrägeri och skall förbjudas, medan det t.ex. inte är bedrägeri om du ger ut polletter värda 1kSEK som kan lösas in mot pengar är egentligen ganska simpel : Du hävdar inte att dina poletter ÄR pengar, utan bara "money substitutes". Banken hävdar att det du har på ditt avista-inlåningskonto ÄR pengar, men det är det faktiskt inte (även om det under normala omständigheter är användbart "som pengar"). Om folk börja handla med dina poletter ah 1kSEK så kommer de fortfarande veta att detta är poletter, och inte SEK, d.v.s. att det finns en motpartsrisk. Sannolikt skulle dessa poletter handlas till ett värde med en diskontering som marknaden beräknar på din konkursrisk, samt (sannolikt) motsvarande räntan för övernattslån på money market. Men det är mest min gissning.
Vad gäller säljbara tillgångar för en bank, så gäller det endast om "demand for money" inte går upp (vilket är vad som driver, och händer under en bankkris). I det läget kommer marknadspriset på de tillgångar banken sitter på dessvärre att sjunka kraftigt ju mer de behöver sälja av dem, och du får en nedåtgående spiral. Om jag minns rätt noterar jag detta i min "longish" uppsats jag länkar ("Fractional reserve banking is the core problem"). Följaktligen är bankens förmåga att sälja tillgångar och kunna betala ut sina skuldförbindelser inte ett problem, förrän den helt plötsligt är det (p.g.a. marknadsförutsättningar). Ju högre reservkrav, desto mindre risk för att det händer, naturligtvis.
Jag har inget problem med att folk väljer att handla med saker som inte är "money" utan "money substitutes". Det jag har problem med är att banken hävdar att du har pengar på kontot (implicit att de "finns där") och framförallt den statliga insättningsgarantin, och statliga räddninsaktioner när banker rasar. Socialisering av förlusterna.
Jag är, och jag ber om ursäkt om så inte framgått, medveten om problemen med att förbjuda FRB. Därmed inte sagt att jag inte tycker att man juridiskt skall göra det, då jag inte ser hur det INTE kan vara bedrägeri. Folk kommer utan tvivel göra allt de kan för att försöka gå runt ett sådant förbud och hävda att de inte hävdat att saker är pengar, när de faktiskt hävdat det. Som påpekats längre upp i kommentarsfältet är den enda "lösningen" egentligen ett slut på statlig reglering, och att banker som ägnar sig åt dumheter får gå i konkurs, med de konsekvenser det får. Folk måste lära sig att sluta lita på bankerna om de inte vill bli utsatta för bedrägligt beteende från banken.
Jag förstår att du inte försöker vara oförskämd. Dock skulle en mer lättstött person kunnat bli förolämpad när du anklagar dem för att inte veta vad de talar om. En och annan timme har jag nog ägnat åt det hela, skall noteras. Men jag är lyckligtvis tillräckligt säker på min egen kunskap att jag inte tar särskilt illa upp.
Och självklart är det ett misslyckande om jag inte lyckats få fram min ståndpunkt korrekt. Det är ju trots allt meningen med hela exercisen. Herrn har i alla fall haft vänligheten att påpeka att så är fallet, vems kommunikationsförmåga som är skyldig får väl tiden utvisa.
xycorr 14:39
Jag vill påminna om att det finns skillnad mellan elektroniska och fysiska pengar, om än en skillnad av annat slag än den som gästinlägget handlade om. Man kan förstås handla även med guld i elektronisk form. Skillnaden ligger i ytterligare ett beroende av en fjärde part. Inte bara den finansiella motpartsrisken angående huruvida denne verkligen kan leverera ens pengar, utan även en teknisk leverantörsmotpart. Vid elavbrott kan du inte använda någora elektroniska pengar, även om din finansiella motpart är "egentligen" har dem.
re: Kapitalist
Pengar är bara ett samlingsnamn för i samhället accepterat betalmedel.
I Sverige tar det formen av: Kontanter och avista fordringar på banker och kreditmarknadsbolag. That's it.
Följande är INTE pengar: fordringar enligt ovan som INTE är avista, Obligationer, Bankinstituts fordringar på Riksbanken. Bara för att nämna några vanliga missförstånd.
Folk i allmänhet har ett språkbruk som inte är korrekt. T ex kallas fordringar på bankinstitut med bindningstid för pengar.
Inte heller är Bankinstituts fordringar på Riksbanken pengar och det av det enkla skälet att det inte är fungerande betalmedel i samhället.
"Elektroniska pengar" har ingen motsvarighet i verkligheten. Fordringar på bankinstitut finns där oavsett om banken väljer att lagra informationen i dator eller på papper.
Observera också att du som fordringsägare är viktigare än banken. Det är du som använder fordringarna som betalmedel. Banken använder inte sina fordringar på låntagare som betalmedel.
Skulle du säga att "pengarna" blir mer eller mindre elektroniska om du väljer att notera din fordran på papper eller i dator.
Re: savecapitalism
Vill bara göra en mindre kommentar till det du skriver. Du skriver att banken påstår att min fordran på dom är pengar. Det är något jag aldrig varit med om.
Min fordran på banken mäts i valutan SEK. Men det säger inte annat än att fordran var just mätt i SEK och inte i valutan USD, NOK eller någon annan valuta.
Sedan vill jag bara peka på den omständigheten att det är bara när en låntagare BEGÄR ett lån som två skulder skapas. Varav låntagaren VÄLJER att använda sin fordran som betalmedel.
Banken VÄLJER att inte använda sin fordran på låntagaren som betalmedel.
Banken är alltså oskyldig i mina ögon. Det är låntagaren och andra fordringsägare på banker som du borde vara missnöjd med.
Avslutningsvis vill jag bara påminna om ang att en bank eventuellt löper en risk att inte kunna möta en överföring i tid, att det inte alls är ovanligt att så väl företag som privatpersoner inte betalar i tid. Det händer ganska precis varje månad. Därmed inte sagt att man borde kalla dom bedragare.
Banker är extremt exemplariska i att kunna möta överföringsorder.
Är det några som borde bättra sig är det privatpersoner.
PS I Sverige har vi inte haft reservkrav sedan 93 (tror jag det var) så det är synnerligen tveksamt om vi kan säga att vi har FRB i Sverige. Men det är å andra sidan en namngivningsfråga.
xycorr.
Jodå. Sverige har visst ett FRB-system, men myndighetskravet på hur många procent likviditet som bankerna måste hålla i reserv i relation till sin in- och upplåning är satt till noll procent.
Bara för att Sverige har skrivit ner reservkravet till noll procent så har inte själva principen om att begränsa kredittillväxten med FRB upphört att gälla.
När Svenska bankmyndigheten skrev ner kassakravet till noll tänkte man sig att kapitaltäckningskravet tillsammans med penningpolitik ska åstadkomma samma sak när det gäller att kontrollera bankernas kreditexpansion.
Nödanrop:
Varför är Riksbankens inflationsmål satt till just 2 %, och inte 3 eller 1 %?
Ja enligt riksbanken är det för att inflationen råkade ligga runt 2% när man fastställde inflationsmålet. Inflationsmålet anses behöva vara positivt för att undvika deflation – det är alltså lite tillväxt/BNP-krameri bakom tesen att man bör ha positiv inflation.
Detta har kanske skrivits förut, men skitsamma:
1. Guldmyntfot kan inte hindra bankernas kreditexpansion, lika lite som en begränsad mängd papperssedlar kan det. Många Misesanhängare verkar ha missuppfattat detta. Det spelar ingen roll vilken myntfot vi har, eftersom FRB i grunden uppstår därför att banken har ett eget kontosystem och därför kan skriva egna IOU:s till kontoinnehavarna. Vad som är "reserv" har ingen betydelse för penningskapandet.
2. Resonemanget att den siste låntagaren tjänar på FRB är bara relevant för amorteringsfria lån. Amorteringsfria lån är i sig ett sjukdomssymptom. Normalt skall de skapade pengarna försvinna vid amortering. Den höjning av löner och priser vi hade på tex 70-talet var snarare ett verktyg som politikerna och bankeliten använde för att försöka neutralisera det obevekliga nominella expansionsbehov som uppstår pga privatbankernas ränta på ränta. Ränta på ränta är den mest "systemiska" underliggande orsaken till inflation.
3. Om staten verkligen ägde banksystemet (och därvid kunde inkassera samtliga räntor på skapade krediter) skulle detta jättelika tillskott naturligtvis fördelas ut till realekonomin igen, fattas bara! En stat skall inte ägna sig åt något stort passivt sparande, då har vi betalt in för mycket skatt. Fördelningen kan ske tex genom mycket stora skattesänkningar, mycket större kommunbidrag, och dessutom billigare lån. Det finns många tänkbara penningreformer, men just denna fruktbara tre-kombination kan bara åstadkommas med ett offentligt ägt banksystem.
Kodex :
1 ) Helt rätt. Det räcker inte med guldmyntfot, det krävs ett förbud mot FRB, d.v.s. sammanblandningen av deposit-banking och loan-banking. Det går utmärkt att bygga skuldpyramider även på en guldmyntfot. Guldmyntfoten är tänkt som lösning på det faktum att stat/centralbank inflaterar penningmängden genom att emittera mer "bas-pengar" (d.v.s. kontanter + saldon i RIX)
2 ) Ur min synvinkel helt fel. Ränta på ränta är inget problem – ränta är i själva verket bara ett överförande av reella tillgångar från långivaren till låntagaren. Du köper ett hus på lån. Du måste, under lånets löptid, betala tillbaka ett värde motsvarande ett hus PLUS pengar du antingen tjänat på ekonomisk verksamhet, alternativt på att sälja andra tillgångar. Om ränta hade varit problemet så borde det ha varit konsekvent inflation under hela världshistorien, vilket faktiskt inte är fallet. Inflationen har fram till 1900-talet huvudsakligen varit begränsad till korta perioder, då det trycks upp enorma mängder nya pengar (alternativt pågått s.k. "coin-clipping".
Överbelåning ger självklart incitament till att inflatera valutan. Staten är mycket bra på att lösa sina ränteproblem genom att inflatera. Men grundproblemet är inte ränta, utan att staten lånar för mycket. Konsekvensen av en lång tids överutlåning blir självklart "deleveraging", vilket i en FRB-miljö leder till deflation. Ett problem som löses av förbud mot FRB.
3 ) Det kommer även leda till prisökningar, då pengarna går direkt till konsumtion. Varför skapa några nya pengar överhuvudtaget? Vari ligger vinsten? Vi kan inte bli rikare genom att trycka pengar, följaktligen torde den ideala inflationen av penningmängden vara 0.
Alla sänkningar av skatter, större kommunbidrag och billigare lån kommer resultera i en ekvivalent mängd ökande priser. Nollsumme-spel, med skillnaden att första mottagarna av pengarna vinner på senare mottagers bekostnad.
Har du hört talas om Peak Oil och slutet på tillväxt, som Cornu brukar skriva om? Då hade du snabbt insett att ränta-på-ränta är ett stort problem. När vi inte kan växa längre blir förmögenhetsöverföringen till bankerna ännu snabbare än tidigare.
Googla New Scientist och Capitalistic Network om du inte förstått hur finansbolag och banker fullständigt dominerar världsekonomin idag.
"Ränta är i själva verket bara ett överförande av reella tillgångar från långivaren till låntagaren…" LOL!!!! Vilken sten har du legat under de senaste åren? När låntagare inte klarar att betala räntorna pga utebliven tillväxt så sker det en enorm överföring av reella tillgångar till långivaren. Ränta-på-ränta slutar i en exponentialkurva, vilket de flesta ingenjörer förstår.
ABC : Jag är fullt medveten om "Peak Oil"-problematiken, och vad den gör med förmågan till räntebetalningar. Detta skulle inte vara ett problem om vi hade en relativt fast penningmängd, och ingen större ökning i mängden lån. Det är den eskalerande ökningen av mängden lån som är orsaken till att räntebetalningarna blir allt större (och kommer bli hysteriska om räntan någonsin går upp).
Hade inte Riksbanken artificiellt pressat ned räntan hade vi inte haft denna överbelåning. Den naturliga konsekvensen av resurs-brist under en fast penningmängd är en LÅNGSAM avbelåning. Precis som "Peak Oil" kommer inte en sådan avbelåning att behöva ske över natten – utan folk kommer anpassa sig till stigande räntor genom att betala av sina skulder.
Och det GÅR att betala räntorna utan tillväxt, om man inte lånat för mycket. I ett samhälle med kapitaliseringen X genereras årligen Y i avkastning. Obetalbara blir bara lånen om den totala ränta överstiger Y. Räntebetalningen får man ta ur sin egen konsumtion, och ge till långivarens konsumtion. Det är bara vid ÖVERBELÅNING som lånen blir obetalbara. I en miljö där lånen konsekvent växer kommer man självklart nå en punkt där fler och fler lån blir obetalbara, och fler och fler människor säljer sin framtid till konkurs, kronofogden och skuldslaveri.
Detta är, återigen, en effekt av artificiellt låga räntor och inflation av penningmängden, vilket leder till att folk lånar istället för att spara.
Ergo, jag ligger kvar under min sten och läser österrikisk ekonomi. Ränta på ränta är bara en exponentiell kurva om man inte amorterar.
1) Vill påminna om att bankernas kreditexpansion var extremt återhållsam med dagens mått, när vi faktiskt hade guldmyntfot i Sverige för ca 150-110 år sen. Det fanns då ett statligt reservkrav på bankerna, men de höll sig hela tiden med bra mycket större reserver, tack vare konkurrensen och konkurshotet. Det var en period som ökade Sveriges välstånd enormt drastiskt.
All erfarenhet visar att på oreglerade marknader så avstår bankerna från kreditexpansion, men med statliga regleringar så sätter de direkt fart rakt in i väggen med konkurser, inflation, nollränta, prisbubblor, depressioner.
What he said (Kapitalist).
Jag instämmer i att ett inflationsmål på 0 procent är önskvärt, men rymde inte den diskussionen i mitt gästinlägg. Instämmer också i att det skulle kunna vara ett problem att pengarna hamnar direkt i statskassan. Kanske ska de istället betalas ut till oss medborgare direkt på något vis? (Hade vi medborgarlön, kunde man betala ut lite "bonus" på den.) För att nå 0 i inflationsmål skulle det fortfarande krävas en ökning av penningmängden ifall ekonomin växer. Ifall den krymper bör då penningmängden minska och hur skulle det ske? Jag har inga förslag på det.
Ett inflationsmål på 0% löper större risk att en minskning av penningmängden blir nödvändig. Om inte pengarna är utgivna som krediter kräver detta att man kan dra in pengar från någon som är villig att avstå från pengar och det är nog lättast att göra det inom statens ekonomi, enklast är nog att göra det på flödet som antingen passerar SKV eller riksgälden (eller möjligen "statsverket").
Med medborgarlön så får man ytterligare ett pengaflöde som man kan justera både plus och minus, jag antar nästan att en medborgarlön skulle hanteras av SKV ändå och då är det på samma ställe.
Sen kan man ju tänka sig att en justering vid SKV kan göras synlig för medborgarna eller osynlig genom att justera på beloppet som går in till statsverket eller beloppet som tas ut från folket.
Det gästbloggaren inte säger till er är att han tänker förbjuda alla löneökningar för all framtid, den ursprungliga österrikiska skolan sa det.
Löneökningar och österrikisk monetär teori är oförenliga, dom har inte tänkt längre än dit näsan räckte.
Dom vill ha en oförändrad penningmängd, läs själva vad han sa det är hans egna ideologi, det innebär att penningmängden är lika stor om 600år.(ca 3400miljarder)
Vi har en statsminister som har en månadslön på ca 150000kr, nu ökar vi hans lön med 3% per år hur stor är då hans lön om 600år, svaret är att hans lön skulle vara större än alla pengar som finns.
Jag får hjälpa meses med matten 150000*1,03^600=7558334049435
7558334049435kr är mer pengar än vad som finns.
Det är rena fantasier som meses sprider, tror dom på tomten eller på matteboken?
Eller tänker dom ta makten och förbjuda alla löneökningar för all framtid?
Till deras försvar kan sägas att deras ide säkert kunde fungera om vi för all framtid stoppade alla löneökningar.
Någon seriös debatt kommer aldrig den österrikiska skolan att gå med på för dom har fel matten bevisar det.
Cornu om nu debatter om ekonomi genererar läsarintäkter så kan du ta in en replik från mig.
Bara om du ställer upp med riktigt namn och tillhörande kontaktuppgifter.
ekvation : Du föredrar alltså illusionära löneökningar i form av inflation? Det mest sannolika är att löneökningarna skulle vara högst modesta, vilket knappast är ett problem om pengarna (precis som under större delen av den industriella revolutionen) långsamt ökar i värde p.g.a. produktivitetsförbättringarna.
Dessutom tror jag du kommer bli högst besviken om du räknar med reallöne-ökningar det närmsta decenniet. Det lär du inte få oavsett monetärt system, eftersom staten ämnar strypa ekonomin med fortsatt högt skattetryck, och vi är på slutet av en kreditbubbla. Det finns alltså inga möjligheter till "tillväxt" vare sig reell eller artificiell (Cornu får stå för debatten vad gäller eventuell förvärrad resursbrist, eftersom det överlag inte är mitt gebit)
Cornu det finns skäl till att jag är anonym Meses utplånas av min matematik, Jag tror inte att dom går med på det frivilligt, kan man inte argumentera för sin sak så tar man till olagligheter.
Det är inte budbäraren som är viktig det är budskapet som räknas.
En gravsten kan inte föra ut något budskap.
savecapitalism
"Du föredrar alltså illusionära löneökningar i form av inflation?"
Jag säger att vi ska vara försiktiga med löneökningarna, då kan det inte bli inflation.
Företagen kan inte öka priserna för mycket pga konkurrensen.
En liten penningökning kan inte höja priserna på varorna när löneökningarna begränsas.
Överdrivet men då blir det tydligt.
Frys lönerna och öka penningmängden, om priserna ska öka hela tiden så kommer företagens vinster att öka hela tiden, vinsterna skull bli enorma, konkurrensen gör att priserna inte kan öka hela tiden, när det blir lönsamt att producera varor så ökar produktionen.
Vi kan ta en debatt men din teori blir utplånad, så det lär inte ske.
Inflation kan bara uppstå om vi ökar lönerna för mycket.
Det är uppenbart om ni bara tänker efter.
Hypotetiskt vi fryser lönerna, sen ökar vi penningmängden, efterfrågan på varor kommer att öka, mer pengar efterfrågar fler varor.
Då kan företagen öka priserna en del, det är riktigt men om dom ökar priserna för mycket så blir det lönsamt att producera varan och fler företag börjar då producera varan.
När lönsamheten når en viss nivå så kommer utbudet av varorna att öka för konkurrensen förhindrar alltför stora prisökningar.
Om vi inte begränsar löneökningarna så kommer en penningmängdsökningn att öka konsumtionen men då kommer lönerna att öka så företagen måste öka priserna pga kostnadsinflation.
Inflation kan mätas i löneökningarna – rationaliseringarna.
Meses har delvis rätt om vi har helt fri lönebildning så kommer inte en penningmängdsökning att ge mer än inflation.
Men dom klarar inte av att tänka.
Vad skulle hända om vi stoppade orealistiska löneökningar och ökade penningmängden? Dom kan inte svara för det blir så uppenbart att dom har fel.
@ekvationsteorin
Det är ju ganska uppenbart att det är endel inflation inblandade i ditt räkneexempel – det inser man lätt ifall man tänker efter lite (lite svårt tycker du kanske).
Om du vill skriva ett blogg-inlägg så kan du ju göra det på din egen blogg.
Anonym
Du hittar bara på utan löneökningar så blir det ingen löpande inflation, det är i princip helt omöjligt.
Löneökningarna kan begränsas om bara politikerna vill.
Riksbanken kan ta över beslutet om dom centrala löneökningarna, alliansens arbetslinje dämpar lönekraven, det finns många sätt att stoppa orealistiska löneökningar.
Vad skulle hända om vi stoppade orealistiska löneökningar och ökade penningmängden?
Varför är det så svårt att tänka själv, krisen försvinner, några sakargument mot det jag säger finns inte.
Anonym varför förstår du inte att bankerna kommer att gå under med nuvarande ekonomiska politik i Europa.
@ekvationsteorin
Utan löneökningar kommer ingen ha en månadslön på 7558334049435kr och därmed kan vi ju avfärda ditt lilla räkneexempel som fullständigt meningslöst.
Vi har inte centralt reglerade löner utan lönerna sätts genom avtal mellan arbetsgivare och arbetstagare – därför är det ganska meningslöst att diskutera vad som skulle hända om man börjar centralreglera priset på varor och tjänster utan att ha hela bilden.
Riksbanken kan för övrigt inte ta något beslut annat än vilka löneökningar just riksbanken går med på.
Vad skulle hända om vi stoppade orealistiska löneökningar och ökade penningmängden?
Varför klarar du inte av att tänka?
Varför ska facket och företagen kunna besluta om löneökningar som bara orsakar inflation, dagens lönebildning är en orsak till vår inflation.
Med löneökningar så måste penningmängden öka statsministerns lön blir större än penningmängden om 600år, om vi aldrig ökar penningmängden.
Det svåraste en människa kan göra är att tänka själv.
Fundera på vad som skulle hända om vi frös lönerna och ökade penningmängden.
Snart så kommer ni att bli tvungna att tänka, krisen i Europa kommer att bli värre om dom inte gör som jag säger.
Penningmängden kan ökas med en knapptryckning hos riksbanken, hur enkelt som helst att göra.
Lönestopp eller en begränsning av löneökningarna är svårare men det går, alliansens arbetslinje stoppar delvis löneökningstakten.
Lagstifta om att endast riksbanken får avgöra dom centrala löneökningarna.
Varför kan inte folk tänka själva?
vad skulle hända om vi gör som jag säger.
Historisk när penningmängden har ökat så har lönerna också ökat för det har varit en fri lönebildning, men så måste det inte vara vi kan öka penningmängden utan att öka lönerna.
Kan ingen på Sveriges största ekonomiblogg tänka själv?
Problemet med noll-inflation är att det försvårar strukturomvandlingar i ekonomin. Vissa priser, i synnerhet priser på arbetsmarknaden/löner, är ofta trögrörliga nedåt. Det blir rätt mycket konflikter om man börjar sänka en viss grupps löner. Men vid teknikutveckling som leder till omställningar i ekonomin (exvis från jordbruk till industriell tillverkning pga ökad jordbruksproduktivitet, eller från administrativt till kreativt arbete för de högutbildade pga digitaliseringen) så kan vi bara vänta just strukturomvandligar. Några bör sluta jobba med vissa saker, och börja jobba med något annat istället. Det smidigaste sättet att få till detta är att göra lönerna i den nya sektorn högre än i den gamla. Men med konstant penningmängd måste man sänka lönerna i den gamla sektorn för att höja dem i den nya. Detta skapar oro och konflikter i samhället. Det är lättare att bara "lura" (minst hälften av gångerna går de nog med på att bli "lurade", folk är rätt smarta) de personerna i den gamla sektorn som inte kan eller vill ställa om genom att hålla deras löner konstanta medan lönerna i den nya sektorn ökar. Så i mina ögon verkar inflation vara ett acceptabelt ont för att minska konflikter och allmän missnöjdhet i sektorer som drabbas negativt av strukturomvandligar.
En sak att fundera på är vad som händer i de olika scenarion med brancher som får vikande förmåga att betala ut löner. Med noll-inflation så kommer dessa brancher att gå under ifall de inte lyckas övertala de anställda om att sänka lönerna medan vid positiv inflation så kan branchen fortleva genom att ligga kvar på samma nominella lön (=reell lönesänkning) utan att för den delen bli av med arbetskraften ett tag (man får problem med nyrekrytering om inget annat).
Det kan alltså vara så att just 0-inflation kan snabbare få folk att sluta jobba med saker som inte borde jobbas med.