Dags för lite fredagsmys igen. Denna gång kan det vara av speciellt intresse för de kvinnligare i läsekretsen.
Det ser ut som att innevarande vecka blir tredje veckan på raken med nya besöksrekord, så med detta inlägg försöker jag tilltala även fler kvinnliga läsare. Håll ut till en bit längre ner.
Jag har tidigare skrivit om dödens kultur och den långa tradition av yrkessoldater och allmänt krigande på främmande mark som finns i Storbritannien. Det ger en institutionell infrastruktur i landet, som gör att man kan hantera en militär yrkeskår. Något som i princip helt saknas traditioner av i Sverige. Samtidigt ska vi i Sverige nu ha ett yrkesförsvar, enligt våra politiker helst inriktat på Afghanisandoktrinen där man i Långtbortistan ska försvara Sverige och svenska intressen.
Naturligtvis finns det protester mot detta. Ofta från vänster, där man skäller argt över att vi går USA:s ärenden och sedan går hem och sätter sig och tittar på den senaste amerikanska TV-serien på TV.
I England kan det vara annorlunda.
Mitt emot Houses of Parliament pågår året runt, dygnet runt, demonstrationer mot kriget i Afghanistan. Inte bara från vänsterfolk, utan även från exmilitärer. Minns speciellt en äldre, pensionär, från något brittiskt förband som campade med tält och allt dygnet runt under paroller som Bring the Boys Back Home – End the War, iklädd både sin basker och alla sina medaljer. Hans fokus var att sympatisera med trupperna och få hem dem i säkerhet. Och till skillnad mot en svensk så var han där dygnet runt, istället för att göra en like på Facebook.
Nu sitter/satt han inte där fortfarande om man går in på Google Streetview nedan.
Men visst sitter det demonstranter där även på Streetview. Fokuset är ofta, men inte alltid, på de brittiska soldaterna. Stop killing our kids.
Svenska protester mot kriget i Afghanistan verkar i stort sett helt sakna någon form av soldatfokus, utan verkar vara strikt ideologiskt och verkar vara helt känslokallt och utan all form av empati, både med Afghanistans folk såväl som de svenska soldater som följer den demokratiskt valda riksdagens beslut.
Annat är det i Storbritannien. Där finns också omfattande möjligheter att stödja trupperna. Vilket även letat sig hit till Sverige, där man exempelvis kan köpa From Soldier to Soldier-smycken, ett initiativ som dock började i Danmark. Aagaard har donerat 750 000:- till svenska Fredsbaskrarna, som är en av de få organisationer som bryr sig om våra soldater. Och ja, det är diskret, men jag bär själv ett sådant armband, vilket väldigt uppmärksamma kunna se på mina föreläsningar. En annan variant är förstås Fredsbaskrarnas Gula bandet.
Men i ett land med långa traditioner så är det inte bara smycken man kan köpa för att stödja soldater och veteraner.
Dags för fredagsmys. Varning för NSFW, not safe for work.
Vad sägs t ex om Royal Marines kalender? Se artikel i Mail Onlines Femail-sektion för lite fler bilder. Fotona föreställer personal från bataljonen 40 Commando, som just nu är i Afghanistan.
Jodå. Man ska komma ihåg att det där är kroppar som ska släpa 30-50 kg utrustning upp och ner för Afghanistans berg och inte bara ser bra ut på bild. Notera för övrigt att samtliga soldater på fotot ovan inte är nakna. De har ju basker. Det ser även ut som de bär Soldier to Soldier-armband. Eller så gillar de att syssla med paracord-macramé på fritiden. Att de har välgörenhetsarmband som enda klädsel utom baskern är förstås ingen slump.
För övrigt är going commando ett engelskt idiomatiskt uttryck som betyder att inte ha underkläder.
Kalendern kostar bara 10 pund för den kvinna eller man som är intresserad. Komplett med mer eller mindre nakna marinsoldater, ibland poserande med vapen. Bilden ovan finns i kalendern i widescreen-variant med totalt tjugo stycken tvättbrädor. Detta money shot går även att se i sin helhet hos Femail. Efterfrågan på kalendern har dock blivit så stor internationellt att man ligger efter med leveranserna…
När får vi se svenska Amfibiebataljonens och Amf 1, som är det närmaste vi kommer brittiska Royal Marines, göra motsvarande kalender för att samla in pengar till soldat-, anhörig- och veteranstödet? Vad säger Försvarsmaktens värdegrund? Genuscenter bör väl påtala att det endast är genomförbart om 50% av de hel- eller halvnakna i kalendern är kvinnor. Likt kalenderbilden ovan är ju Amf1:s personal experter på att verka i gränslandet mellan land och hav.
Tjeckien har en kalender där “personal” poserar med den tjeckiska stoltheten, deras JAS-plan.
Säkerligen kan Amf1 “ta saken i egna händer” och prestera minst lika fina bilder på sin personal? Om inte annat bör sådan marknadsföring kunna höja värdet på personalen på partnermarknaden och därmed göra arbetsgivaren attraktivare. Dock är det kanske högst tveksamt om amfibieförbandet finns kvar om några år, då det sk regeringsbeslut 7, ser ut att innebära en sista coup de grace för det svenska försvaret (bloggrannen Navy Skipper).
Och inte hittar man några svenska protestsånger mot kriget i Afghanistan. Avrundar fredagsmyset med Levellers framförandes Another Man’s Cause. Har sina år på nacken, men ständigt aktuell. Och knappast det enda exemplet. Andra är t ex Marillions Forgotten Sons, som väl får klassas som lång musik.
17 kommentarer
Att protesterna saknar soldatfokus beror nog på att det länge var frivilligt att åka utomlands, tror du inte? Jag kommer ihåg ett personalmöte då chefen berättade att jag skulle vara tjänstledig 7 månader pga utlandstjänst. En kollega med bakgrund i utlandet tyckte synd om mig och beklagade. Själv var jag ju mest nöjd med att ha blivit uttagen.
Det är ju också enorm skillnad på soldatmaterialet. I länder med yrkesarmé tar ju många anställning som en sista utväg, så det är mycket mer slödder i en yrkesarmé.
Slödder-det har väl alltid varit en utväg för dem som inte hade huvud för annat att bli militär. Men tack vare diciplinen så doldes detta rätt bra.
Men stammisarna och reservarna var som från olika planeter när jag gjorde min plikt på 70 talet.
Därför är det synd att den allmänna värnplikten är borta, det behövs ett brett material för att bygga en arme. Stridsk*karna är bara till besvär.
Jag har kommenterat det förr på denna bloggen, men UK har trots sin långa tradition att skicka trupper utomlands, inte ännu lärt sig hantera den psykologiska biten efter hemkomsten. Bland Falklandsveteranerna, både i UK och Argentina, är det fler som dött av självmord och överdos på hemmaplan än vad som stupade i själva kriget. Räknar man in alkoholrelaterade sjukdomar och suspekta trafikolyckor blir det ännu fler. Orsaken tros vara att post-traumatiska stressyndrom nonchaleras av myndigheterna.
Enligt uppgift ska det inte vara ett dugg bättre i Sverige. Skillnaden består i volymen, eftersom vi har haft betydligt färre personer i skarp utlandstjänst. Men volymerna börjar stiga även här.
I USA har man allvarliga problem nu, fler dör av självmord efter hemkomst (kan ta många år) än vad som dödas i strid.
Faktum är att det inte verkar finnas något land som verkar kunna hantera det hela.
Dör det något färre i Sverige är det förmodligen endast för att "våra" insatser inte varit riktigt lika håriga som en del av amerikanernas och britternas. Definitivt inte för att vi har bättre omhändertagande.
Men jag minns att jag fick lite enkäter och så att fylla i. Det kändes tryggt.
Jag läste om Brian Haw i The Economist och att han passerat vidare. Inget Facebook-trams där som sagt, och jag kunde inte instämma mer i kritiken mot kriget.
Jag har en bekant som var pilot i Biafra.
Flera av hans kompisar återkom aldrig från sina uppdrag.
Själv så märkte jag hur känslorna återkom när han berättade om hur han försökte landa en DC-3:a mitt i djungeln och hur då beskjutning kom från båda sidor av flygfältet.
Och hur han, med nöd, lyckades lyfta planet över trädtopparna istället för att landa….
Observationen om hur svenskt engagemang i Afganistan egentligen inte har folkligt stöd är intressant!
Neutralitetspolitiken är kanske inte politik utan kultur…
Tror att Cornus satsning på kvinnor kommer att gå hem stort. Blev själv i min ungdom avfotograferad i samma position med magrutor och allt. Fotot hängde sedan länge på fotografskans anslagstavla. Slutsatsen är att kvinnor gillar magrutor, baskrar och potenta män som kan producera frisk avkomma.
Hmmm…
med litet anabola så blir det fler "magrutor" och små kulor…
inte så fertilt…
Vad du svamlar, sexpack är sexigt, det hörs ju på namnet 😉
OK…
Som kvinna tackar jag för bilden på vackra pojkar. Men förstår inte att texten i övrigt skulle vara fredagsmys för kvinnliga läsare. Kvinnor i allmänhet har svårt att förstå den manliga fascinationen inför krig. Min pappa var officer och en av mina söner har varit FN-soldat. Så nog är jag en insider. Visst sydde jag på svenska flaggor och skrev brev till grabben på olika posteringar. Men var glad när han återkom till civilt liv utan psykiska skador vad jag kan se i alla fall. Någon gång sa han att "jag har aldrig känt mig så levande som här" Det var inget jag kunde relatera till Kanske har jag känt mig som mest levande när jag fött barn.
Sedan är det ju intressant att svenskarna inte stöder sina soldater om de inte råkar vara familjemedlemmar. Säkert har det flera orsaker. Till exempel att vi inte har haft krig på evigheter, svenskarna är i allmänhet rätt känslokalla och finner sig i det mesta, i England finns det större tolerans för outsider medan vi har vår jantelag.
Moventia
Fascinationen härrör nog från de två testosteronprodukterna "jaktinstinkt" och "kamplust".
Dessa två interagerande fenomen är oerhört kraftfulla tillstånd och sannolikt lika beroendeframkallande som crack-heroin, och lika omöjliga att utrota som sexualdriften.
Personligen tror jag dessutom de – liksom den sistnämnda – är a) något högst normalt, b) något medfött och c) något i grunden synnerligen destruktivt om man inte förmår tygla urkraften och med stark patos och brinnande övertygelse göra gott med den trots alla förföriska frestelser.
Håller med.
Fascinerande. Själv känner jag enbart jaktinstinkt när den framkallas av akut hunger. Någon kamplust känner jag sällan att jag har heller om det med detta menas kamp av det våldsamma slaget, och förutsatt att jag inte blir attackerad. Sexlust har jag förvisso (och jag är inte homosexuell). Jag känner nog mer att morgonsur beskriver något annat, psykopati kanske, och projicerar dessa egenskaper på resten av den manliga delen av mänskligheten. Det är trots allt en minoritet som ägnar sig åt krig som fascination eller syssla.
Kanske besläktat med problemet kring politiker och maktpositioner överlag, de människor som borde inneha dessa vill inte ha dom och platserna fylls generellt istället av människor som absolut inte ska ha dom. Normala människor har inget behov av makt, våld, krig, att höja sina åsikter över andras, etc.
Hmm. Jag inser att jag just beskrev vanliga teman på denna blogg.
Jag tror nog att det vore lite väl extremt att kalla stora delar av den manliga, och något mindre delar av den kvinnliga, befolkningen psykopater. Allt utom altruistiska saft och bulle-beteenden från människor är inte psykiska sjukdomstillstånd, även om de är oönskade.
Även om det inte är så många som ägnar sig åt saken kan de flesta som av egen vilja eller tvång utsatts för det vittna om att det tycks finnas "urinstinkter" som mot bättre vetande "drar" och får en att känna en berusning av själva striden. Den syns i såväl krig som upplopp och kravaller. Och det är nog inte enbart för pengars del (eller p g a psykopati) vissa söker sig till sporter som boxning eller MMA.
Fascinationen för dem, även av icke-utövare, kanske kommer sig av att man gärna vill kittla urinstinkterna – men har vett om att göra det i ofarlig form. T ex genom att läsa/titta på deckare, krigsfilm, kampsport eller läsa om krigshistoria.
Men visst har du rätt i att de som frivilligt söker sig till denna typ av gärning sällan är dem man vill ha där. Jaktinstinkt, kamplust och flockinstinkt i kombination är en dödlig mix, vilket historien har visat med övertygande facit.
I ämnets riktning sägs det att indiankvinnorna hade den förmodligen viktigaste uppgiften att fylla i stammen i det att de nominerade stammens framtida hövding. De nominerade skulle vara de som bedömdes kloka, rättrogna och lämpliga för uppgiften – men som absolut INTE ville ha jobbet.
Det kan vara en skröna, men är ett i mitt tycke klokt sätt att resonera.
Sedan sjuttiotalet har vi fått ett professionellt politikerskrå, som inte drivs av plikt, utan ofta snarare av en inre önskan att utöva makt och peta i människors liv och leverne. Det är ingen entydligt bra utveckling, om du frågar mig…